Dagar i juli 1719

Den torra och varma sommaren 1719 blev ödesdiger. Kriget som utan uppehåll hade pågått under 20 år gick mot sitt slut. Efter många olika turer var fredsförhandlingar igång mellan Sverige och Ryssland. Man ville ha fred även om ingen riktigt litade på den andra parten.

Bild: Wikipedia

 Sverige hade förlorat sina besittningar och tömt sina krafter men ägde fortfarande en betydande örlogsflotta. Den segerrike ryske tsaren, Peter den store, hade förvandlat fästningen Nyenskans till örlogsbas och var i färd med att bygga ut sin flotta. Han hade funnit ett vapen som skulle tvinga Sverige på knä och ge honom herraväldet över Östersjön. Det var fartyg som helt oberoende av motvindar eller stiltje kunde skickas mot en fiendes kuster med stora truppstyrkor ombord, lättmanövrerade galärer drivna av många åror. Tsar Peter lät bygga 200 farkoster, en galärflotta av en storleksordning som världen knappast skådat tidigare.

Bild: Wikipedia

Under juni gick tsarens flotta till havs från det erövrade Finland och lade sig vid Åland. Där beslöts ett angrepp mot Sverige. Tsaren var med ombord men stannade på Åland som blev bas för hela operationen.

Chef för flottstyrkan, som förutom galärerna bestod av andra stora och små fartyg var generalamiralen Fjodor Apraksin.

Bild: Wikipedia, Fjodor Apraksin

I juli pågick fredsförhandlingar på Åland mellan en svensk och en rysk chefsdelegat. De hade just kommit överens om att fortsätta samtalen i Stockholm och nu hände det underliga, att fredsförhandlare mellan två krigförande nationer fick resa tillsammans ombord på den enas anfallande flotta. Den 10 juli gav Apraksin startsignal mot den svenska kusten och redan efter ett dygn nådde de första fartygen den yttre skärgården vid Rådmansö.

Ryssarnas färd längs kusten kantades av eldsken från varnande vårdkasar och brinnande gårdar. Där bebyggelse fanns gjorde man strandhugg för att härja, plundra och bränna.

Efter ett spaningsföretag mot Stockholms inre skärgård delade sig den ryska flottan för att utföra olika uppgifter. Huvudstyrkan under amiral Apraksins befäl styrde nu söderut under nya härjningar. Inom två veckor lades Södertälje, Trosa och Nyköping i aska. Närmast i tur stod Norrköping, den efter Stockholm största och viktigaste staden vid kusten, centrum för en betydande krigsindustri.

Stad lämnad åt sitt öde

Norrköping dåsade i sommarvärmen dessa dagar i sista hälften av juli. Det var en stad som i stort sett lämnats åt sitt öde av regeringen, krigsledningen och den ansvariga länsmyndigheten. De flesta trupper koncentrerade sig på att skydda Stockholm. Där låg också de östgötska truppförbanden.

Bild: Wikipedia, Johannisborg

Norrköpings fasta försvarsanläggningar hade fått förfalla. På Johannisborgs vallar fanns inga användbara kanoner, vilka nu skulle ha behövts mer än någonsin. De fasta skansarna vid Bråvikens inlopp och smala passager saknade vapen och bemanning. Någon plan eller organisation fanns inte och inte heller någon högsta ansvarig.

Landshövding i Östergötland var Gustaf Bonde men han befann sig i Medevi och drack brunn och verkade allmänt ointresserad.

Foto: turistnorrkoping, Kanontorget Saltängsgatan

Norrköping hade redan två dagar efter det ryska angreppet fått larmet. Vad som nu skulle hända visste ingen men man gjorde vad man kunde i all enkelhet. Borgargardet mönstrades på Gamla torget som det brukades i ofärdstider. Magistraten skrev till landshövdingen och bad att få kanoner från Finspångs bruk ”att planteras på ömse sidor om inloppet vid Skenäs” där Bråviken var som smalast. Det var ju en riktig tanke men i själva verket kommenderades blott en skara bönder med liar och skäror till vakthållning på de urmodiga skansarna.

Foto: turistnorrkoping, Kanontorget Saltängsgatan

Förlitande sig på landshövdingens löfte att ”det hade ingen fara” och att han nog ”kände utvägar till ortens överlevande” hoppades man på Johan Christoffer von Dürings värvade dragoner som skulle komma staden till hjälp från Småland.

Den 21 juli brände ryssarna Södertälje. Nästa dag hade turen kommit till Trosa. Apraksins flotta styrde alltjämt söderut med 17 000 man ombord, 90 galärer ingick i styrkan.

Borgargardet i Norrköping började göra patrulltjänst. Flera i staden gjorde sig beredda att lämna den.

Bild: Wikipedia

Den 25 juli kunde man ute på Bråviken se hur himlen färgades röd av det brinnande Nyköping. Stadens invånare greps av fruktan och förtvivlan.

Den 26 juli kom en hög officer ridande med en mindre reguljär styrka upplänningar. Det var general *Kristoffer Urbanowitz som var beordrad till Norrköping för att ordna och leda försvaret.

Den 27 juli började med att landshövdingen uppbådade allmogen att sätta sin prägel på staden. Det var tusentals bönder från de kringliggande häradena med högafflar och liar. De var krigströtta, hungriga och missnöjda. Pengarna var inget värda när man ville köpa varor. De var uppretade och avundsjuka på stadsborna som ansågs gynnade. Nu ämnade de inte fäkta med tom mage. För lugnets skull fick bönderna övernatta utanför tullarna där borgargardet höll vakt.

Den 28 juli var stämningen spänd och nervös i staden. På morgonen slog någon larm att fienden setts på Butängen. Larmet var falskt. Äntligen hade von Düring kommit med sina värvade dragoner, men det visade sig bara vara två små ryttarskvadroner. Landshövdingen kom också tillbaka.

Foto: turistnorrkoping ur Stad i nöd och lust, Arne Malmberg

Den 29 juli rapporterades att man under natten sett eldsken över skärgården i öster. I verkligheten befann sig nu en del av den ryska flottan inne i Bråviken. Enligt obekräftad uppgift skulle man ha fått hjälp av två lotsar i Arkösund att ta sig in i farleden. Ryssarna gjorde sig ingen brådska, de steg iland på öarna och gjorde raider mot all bebyggelse som var inom räckhåll. Metodiskt brändes alla slott och herrgårdar längs stränderna. Från Lindö kunde man se eldsken och rökpelare i alla riktningar. Snart brann även Händelö, Västerbyholm och Lindö.

Inne i staden tog justitieborgmästaren Jacob Ekbom befälet över det sammanslagna borgargardet. Det var en storväxt och handlingskraftig man men utan större militära insikter. Till honom slöt sig ett hastigt uppsatt kompani med folk från Holmen och unga frivilliga under vapenhantverkaren Anders Sjöman. Styrkan utgjorde nu 500 man.

General Urbanowitz kommenderade krigsvant folk, en reguljär trupp upplänningar och överste Dürings tyska dragoner, sammanlagt 800 man. Därtill kom ett par tusen odisciplinerade bönder, som ingen just räknade med.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpignsrummet, Jacob Ekbom

Ekbom och Urbanowitz diskuterade hur Norrköping borde försvaras inför det nu överhängande hotet. Polacken förordade den för honom invanda metoden från gerillakrigföring i hans hemland. Staden måste brännas innan ryssarna hann komma över livsmedel och övrigt byte. Ekbom ville försvara den. Han samlade borgargardet på Tyska torget. Där förklarades att man med liv och blod ville försvara sin stad om blott soldater och bondeuppbåd hjälpte till.

På kvällen slogs larmtrummorna till tecken att kvinnor, barn och åldringar måste lämna staden.

Torsdagen den 30 juli kl 9 på morgonen började tornväktaren häftig klämta i kyrkklockorna med ropet ”Nu syns galejorna i hoptals framme vid Grymö udd”. Apkraksins väldiga armada hade åter samlats efter härjningarna och kom långsamt glidande i Strömmen.

Foto: turistnorrkoping

Som förhållandena var hade motstånd varit lönlöst. Stadens ödestimme var slagen. De ryska trupperna landsteg på flera ställen norr om Strömmen och snart stod Saltängen i lågor. Ryssarna beskrivs ha svärmat kring i alla gator ”med geväret i den ena handen och blosset i den andra”.

Kyrkorna skövlades, S:t Olai berövades allt av värde. Abraksins galärer medförde kosacktrupper med egna hästar, som hade specialbyggda utrymmen under däck.

Bild: Wikipedia

Nere i staden rasade eldsvådor överallt. Kronomagasinet med spannmål i hamnen hade redan första dagen antänts av stadsbor och dragonerna hade senare bränt Holmens bruk. Ryssarna skulle inte få tillgodogöra sig något värdefullt byte. Ändå lyckades de finna och släpa ombord det oerhört dyrbara lager av mässing och koppar som staplats på fartyg och på lämpligt ställe nedsänkts och gömts i Strömmen. De brände också noggrant all återstående bebyggelse, så när som på tre gårdar och några lador vid Väster tull.

Där i närheten hade bryggare Forsman sin utskänkningslokal. Den hade blivit ett sorts ryskt centrum för vila och vederkvickelse mellan härjningarna. Forsman själv tvingades förnöja sina objudna gäster med dans under det han ropade sitt ständiga valspråk ”alltid god vän” medan han trakterade dem med öl och brännvin. Kvarteret vid Kungsgatan söder om Bergsbron fick efteråt namnet God vän, namnet lever kvar än idag på restaurangen som ligger där.

Foto: turistnorrkoping, God vän i nutid

Inkräktarna hann under fem dagar sprida förödelse i en vid omkrets. Alla slott, herresäten och gårdar runt Norrköping och utåt kusten brändes. Patruller med kosacker skickades omkring för att utplåna vad som återstod av kringliggande byar och gårdar. Inne i staden kunde ryssen härja fritt och ta för sig av vad som fanns att få.

Bild: Wikipedia

Det enda ryssarna lämnade kvar, förutom en förkolnad stad var två uppresta galgar på Tyska torget berättas det. Flera källor har åt eftervärlden lämnat material åt vad som hände 1719. Den mest kända är Sundelius.

För Norrköpings befolkning innebar 1719 inte bara en ekonomisk katastrof utan också fruktansvärda personliga lidanden. Alla drevs bort från staden, utan tak över huvudet och utan möjlighet till försörjning. Många fick under lång tid tigga sig fram.

Upp ur askan 

Bildmontage: turistnorrkoping
Staden var nerbränd till en stinkande askhög, men dess befolkning var ingalunda knäckt. Motståndsandan och den okuvliga viljan att leva vidare fanns kvar. Den personifierades den första tiden främst av justitieborgmästaren **Jacob Ekbom. Han var den högste ansvarige i staden, möjligen var han också den förste att återvända. Vi ser honom nästan sitta på en sotig mur mitt i den stora askhögen som varit Norrköping.

Det är i augusti 1719, bara 10 dagar efter branden och massflykten. Nu måste han planera. Han har redan meddelat landshövdingen att han inte kan kalla samman magistraten vars medlemmar ”alla är vida kring landet spridde”. Själv har han tagit in i ett av de återstående tre husen. Där vakar han nattetid för att hindra tjuvar och marodörer att plundra bland ruinerna. Men han måste ju också tänka på stadens närmaste bekymmer och behov. Jacob Ekbom är som ämbetsman van vid en byråkratisk ordning. En stad måste ha ett tull- och postkontor för att fungera enligt påbud. Han utnämnde, lite självrådigt, stadsklockaren till postmästare, det fanns ju ändå inga klockor i staden. Han blev inhyst i ett av de två andra husen. Nu kan borgmästaren i laga ordning sända tjänstebrev på posten och hoppas på svar.

Ekbom skriver till landshövdingen och ibland till drottning Ulrika Eleonora. Han måste underrätta överheten om det verkliga läget i staden. Han beskriver eländet för landshövdingen och visar hur det för tillfället står till. ”Runt omkring denne staden, å 4 mil när, ligga och vistas mäst alla stadens invånare uti torftigt tillstånd”. Hur ska han få invånarna att återvända till staden? Jo, han vill ha marknad i Norrköping, Mattismarknaden 25 september, alldeles som vanligt.

Han kommer tillbaka med ytterligare angelägna punkter på programmet. Det är viktigt att stadsborna känner sig trygga. Det måste ordnas med befäst skydd åt sjösidan. Broarna måste repareras, kyrkorna måste åter sättas i stånd och rådhus byggas. En lantmätare bör utses för att göra upp en plan för staden. Bräder och pengar behövs, men det är brådskande med byggandet. Höstkylan har redan börjat komma. ”Hoptals inkomma denna Stadens olyckeliga och fattiga flyktingar, ynkeligen qwillande öfver deras bedröveliga tillstånd”. Med alla medel försöker Ekbom få igång livet och verksamheten i sin stad. Han tigger, bönar och hotar. Han begär 6000 daler i silvermynt ”uti goda pänningar att begynna med. Eljest frucktar jag att i år stannar alltsammans”. 

Bild: NE, Ulrika Eleonora d y

Drottningen får också brev i september. Han prövar nya förslag. Han vill ha säkrare skydd för staden, privilegier i Holmens bruk och i laxfisket, samt tegel från Kronans raserade byggnader.

Jacob Ekbom för talan såväl i magistratens som i borgerskapets namn, men också som riksdagsman för Norrköping. I oktober åker han till riksdagen i Stockholm men återvänder missmodig. Under sju veckor har han dragit fåfängt omkring från den ene till den andre. ”När man talar om pänningar här, så vrides på axlarna och svaras inte alls. Thy kan jag icke se, huru Norrköping någonsin skall, eller kan, blifva Norrköping mer”. 

Bild: Wikipedia, Skenäs

Jacob Ekbom för talan såväl i magistratens som i borgeskapets namn, men också som riksdagsman för Norrköping. I oktober åker han till riksdagen i Stockholm men återvänder missmodig. Till riksdagen 1720 kommer han envist igen och nu får han det han begär; 10 års total skattefrihet för stadens invånare, rätt att fritt hämta byggvirke i Kronans skogar, tegel till stadens offentliga hus från Johannisborg, samt slotten Bråborg och Skenäs, vidare också premier åt alla som vill bygga stenhus.

Bild: Wikipedia, Bråborg slott

Ett år efter katastrofen var staden på väg uppåt. Folk hade sökt sig primitiva bostäder i stenkällare med nödtorftiga tak över, men även börjat bygga nytt. Steg för steg byggdes staden upp, mödosamt och segt. Broar reparerades, hamnen rensades. Rådhus, skola och andra publika hus planerades. 

Av näringarna kom handeln och hantverk först igång, medan de stora industrierna mera sakta vaknade till nytt liv. Holmens bruk hade brunnit , lagret var plundrat och den brandhärjade tomten ägdes av Riksbanken. Drags ägare var Petter Ehrenspetz, men han hade förlorat 230 000 silverriksdaler och var totalt ruinerad som så många andra.

Vid 1720-talets slut var Norrköping rätt väl återuppbyggt. Det mesta fungerade.

Den nye kyrkoherden i Tyska församlingen, Reinerus Broocman, var en karl av den sort som staden behövde. Före flykten från Livland hade han sett sin kyrka där brännas ner av ryssarna. Nu drabbades hans nya kyrka i Norrköping av samma öde. Han startade en insamling bland tyska trosfränder och redan efter fyra år var kyrkan åter i stånd.

Bild: Wikipedia

Broocman svarade också för den första småindustriella nyskapelsen efter branden. Det var ett boktryckeri som fick sina privilegier 1723 och snabbt nådde en tätplats i Sverige. Broocman utgav i första hand biblar och andaktsböcker men också pedagogisk och historisk litteratur. Han ordnade försäljning genom agenturer ute i landet och blev på så vis pionjär inom den svenska förlagsbokhandeln. 

Prosten Broocman som icke föraktade detta livets goda öppnade gästgiveri på Himmelstalund och skrev en ”Hushåldsbok”. Den trycktes i två delar av sonen Carl Fredrik, som också gjorde en märklig insats. Han for ut till alla landskapets städer och socknar och samlade in material till sin stora östgötabeskrivning, som blev den första verkligt utförliga landskapsskildringen i landet. 

Himmelstalund blev ett tidigt kulturcentrum i Norrköping. Därifrån utgick hela den betydande lärdomssläkten Broocman. Den första Broocman rekommenderade kryddbrännvin efter de mest sällsamma recept, men han var en oförsonlig fiende till tobaken. Prosten varnade för tobaken men det var otroligt nog hans äldste son Adam Reinhold som var Norrköpings förste tobaksfabrikör. 

Tobaksbruket fick den här tiden sitt definitiva genombrott och en rad tobaksspinnerier för pip- och tuggtobak grundades runt landet. Norrköping var med från början och intog snart en rangplats inom branschen. 

Den av unge Adam Broocman grundade firman ”Krönta Morian” var störst i staden med ett 100-tal arbetare. Piptobak från Norrköping hade gott namn och ansågs i smaken påminna om den importerade holländska. Den verkliga tobaksblomstringen kom dock först med swartzarna.

Foto: turistnorrkoping, Sockermästarens hus

Frihetstiden uppmuntrade nya näringar, inte minst sockertillverkningen. Tre sockerbruk etablerades i Norrköping i början av 1740-talet. Först och störst var fabrikshuset Gripen. Byggnaden vid Gamla Rådstugugatan var kanske stadens mest imponerande i storlek och kontorshuset där invid var mycket vackert. Gripen fick två konkurrentföretag på Saltängen. Det ena hette Patrioten och den andra Planeten. Planetens och Gripens vackra kontorshus står fortfarande kvar.

Foto: turistnorrkoping, Sockerbruket Gripen

*Kristoffer Urbanowitz, ingen ytterligare information hittad

**Jacob Ekbom, ingen ytterligare information hittad

Källor: Texten är ett fritt utdrag ur boken Stad i nöd och lust Norrköping 600 år, Arne Malmberg, Wikipedia, NE

LDm

Tillbaka

 

2 kommentarer till Dagar i juli 1719

  1. Mons Gregemark skriver:

    Hej!

    Jätteintressant artikel om rysshärjningarna! Skulle vilja översätta texten till engelska.
    Är översättare (svenska till engelska) till yrket. Skulle det vara OK för dig om jag använder den översatta texten i min egen (icke-kommersiell) hemsida? Skickar självklart den engelska till dig också.

    Vi hörs

    ha det bra

    Mons Gregemark

    • HEJ!
      Vad trevligt att du gillar artikeln! Jag har nu diskuterat din fråga med gruppen som håller på med den här bloggen, projekt Turist Norrköping, och du får översätta det du önskar bara du refererar till vår blogg! Kanske även länkar till den. Som du kanske sett är texten ett fritt skrivet utdrag från boken ”Stad i nöd och lust, Norrköping 600 år” av Arne Malmberg, som vi använt som källa.

      Vänliga hälsningar; Lisbeth Dahm, projektledare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s