Del 2, Kneippen, I skuggan av ett sekel

Knappt fem miljoner människor bodde i Sverige 1898. De styrdes av den åldrige kungen Oscar II och hans drottning Sofia. Regeringschef var dock statsministern Erik Gustaf Boström. Det var ett land i förvandling. Nästan en miljon svenskar hade sökt sig ett bättre liv utomlands, företrädesvis i Amerika.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Grand Restaurant Kneippbaden

Vid ingången till 1898 hade Östergötland 274 818 invånare och av dessa bodde 38 354 i Norrköping. I Linköping bodde 13 586. Man kan jämföra det med kungliga huvudstaden som hade 288 602 invånare. Det var lika viktigt med statistik på den här tiden, som det är idag. Statistiken kunde berätta, att drygt tio procent av de 138 000 barn som föddes i Sverige så här i slutet av 1800-talet var ”oäktingar”. Av statistiken kunde man även få veta, att svenskarna var tvåa i världen på att dricka kaffe, tre och ett halvt kilo per svensk och år. Holländarna var törstigare, dom drack 6,7 kilo. Svenskarna drack 26 liter öl per capita om året, men där var belgarna värre, dom drack 183 liter per person! Viner hade inte fått något genombrott ännu i vårt land, man drack 0,6 liter per person och år, det kan man jämföra med spanjorerna, som drack 115 liter!

Det fanns renlevnadsideal att följa. Bland de vitt spridda hälsovårdsreglerna i 1898 års fickalmanacka noteras fördelarna av frisk luft, dagliga kroppövningar, måttlighet och enkelhet vad gällde mat och dryck. Man skulle vårda huden och förnuftig härdning, till exempel genom kalla översköljningar varje dag, man skulle inte ha för varma eller för trånga kläder. Man skulle bo i en solig, torr, rymlig, ren, ljus och hemtrevlig bostad. Noggrann renlighet, regelbundet träget arbete, ändamålsenlig vila och förströelse, ”som man ej finner i larmande fester”.

Foto: turistnorrkoping

Det tionde ”hälsobudet” visade vägen för varje svensk: ”Ett gagnrikt, på arbete, ädla gärningar och sann glädje rikt lif är slutmålet för all hälsovård. Det redliga strävandet att för familjen vara en god medlem, i sitt yrke en mästare, för fosterlandet en plikttrogen medborgare gifver åt livet ett värdigt innehåll”.

De populäraste pojknamnen 1898 var i nämnd ordning, Karl, Gustaf och Johan, flickorna döptes till Maria, Charlotta eller Anna.

Textilfabrikerna var många och betydande i Norrköping och samhället mötte nästan dagligen nya uppfinningar. Telegrafverket ville lägga ned elektriska telefonkablar i flera av stadens gator, man diskuterade införandet av elektrisk spårvagn i stadsfullmäktige och i Strömmen provkördes en ny sorts fotogenmotor, framtagen av företaget Vulcan.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Vy från tornet på Hultet mot Norrköping

Arbetarna vid fabrikerna hade det dåligt ställt, man genomförde några strejker. Arbetarbostäderna var ofta dåliga, hygienen var bristfällig och arbetsmiljön ohälsosam. Provinsialläkaren skrev 1898 i sin rapport, om bland annat den dåliga ventilationen i fabrikerna:

”Man kan gå igenom sal efter sal i dessa väldiga byggnader och kanske icke träffa ett ansigte, som ger bilden af helsa. Dessa unga flickor på 15, 20 a 30 år äro magra, hopsjunkna med slankiga, ej utvecklade kroppar, bleka och glåmiga, blifvande mödrar till ett med sjukdomsanlag behäftat slägte”.

Sjukdomar grasserade, en difteriepidemi drabbade Fredriksdal, lungsoten var vanlig och i augusti sattes det upp plakat i fabrikslokalerna, plakat som uppmanade de bröstsjuka ”att spotta sina upphostningar i härför afsedda spottbackar”.

Bild: Wikipedia, sign Nova

I staden klagades ofta på cyklisternas framfart. Som ett exempel kan nämnas att tre ”velocipedarier” en kväll kört ikapp i mörkret i Norra Promenaden. Norrköpings Tidningar skrev att dom for fram ”i vildaste karriär” och kunde samtidigt berätta om en cykelryttarinna som blev överfallen, sedan hon skrämt en häst och om en annan, som körde omkull en man. Prins Eugen besökte Östergötland på cykel, men det hjälpte inte, vägmarodörerna hade ett riktigt dåligt rykte. Till slut var buskörningen så omfattande att det blev dags för en ny velocipedstadga, som bland annat påbjöd, att man alltid skulle ha ”båda fötterna på tramporna och minst en hand på styrstången”.

Foto: turistnorrkoping, Kräftriket

Vad kan mer nämna om Norrköping under 1898? Jo, staden hade 411 allmänna pissoarer, den här sommaren byggdes det första allmänna kabinettet på Nya torget, utrustat med en tunna. Restaurangen Kräftriket flyttade in i Lawskis källare vid Oscar Fredriks bro. Man kan även konstatera att bryggarna inte lämnade någon gratis is till restaurangerna den här sommaren och att det var strömmingsrekord i Bråviken. Ångaren Bråviken kom en dag in i hamnen med åtta tusen kilo.

Så var Stockenbergs Kneippmössor av linne högsta mode. Efter denna lilla utsvävning i staden är vi, därmed, tillbaka i Kneippen!

”… där qvesagrabbar anställde dans …”

Sommaren 1898 skrev Norrköpings Tidningars, (NT), utsände efter en utflykt till Åbackarna om förändringens vindar, som blåst på andra sidan Strömmen, om en landsbygd som var stadd i förvandling på väg in i ett nytt sekel med nya tankar, nya idéer. (*¹ Se Anm)

Reporten från NT gav den här beskrivningen: ”Att man blott för några år sedan från Åbackarna sett en med alar och buskar beväxt hage, Korshagen, där qvesagrabbar och dito jäntor (²* se Anm) om qvällarne anställde dans vid tonerna af dragspel och tamburin eller triangel. Nu är det redan så bebygdt, att platsen erinrar om en villastad”.

*¹ Anm: filmen från Åbackarna är tagen av turistnorrkoping

²* Anm: ”qvesagrabbar dito jäntor”, enligt vår tolkning betyder det ungdomar, tonåringar

Foto: turistnorrkoping, Rhododenderondalen vid Åbackarna

Det fanns på den här tiden sex mäktiga byggnader i den gamla beteshagen. Allra mäktigast var kuranstalten, som med sin moriska stil och med magnifika lökkupoler, dominerade blickfånget från Åbackarna på andra sidan Strömmen. Den hade stått klar i juni 1898, innan årets slut skulle här finnas 46 hus utspridda på Strömmens södra sida.

Foto: turistnorrkoping

Den 26 augusti var det premiär för elektriskt lyse i Kneippbaden. Många Norrköpingsbor hade sökt sig till Villastaden den här kvällen för att titta på härligheten. Allting fungerade, båglamporna på gatorna och glödlamporna inomhus. Grand Restaurant Kneippbaden lystes inbjudande upp av 130 glödlampor. Strömmen till dessa lampor togs från Murstens tegelbruk, vars 109 hästkrafter starka Munktellångmaskin drev en dynamo. Om dagarna drev den tegelbrukets maskiner, på kvällarna drev den dynamon.

Under sommaren hade de första kurgästerna anlänt. En av gästerna beskrev den nya villastaden så här: ”Här höjer sig en kupol, där ett torn, där åter en fasad som ser ut att vara klädd med fjäll och trä. Allt blänker i nyhetens friska färger …”

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Torpet Kroken

Det var Greve August von Schwerin på Borgs säteri som ägde Korshagen, marken vid Strömmen. Greven var en ganska bister och patriarkalisk man, men han hade inget emot att Norrköpingsborna rekreerade sig på hans ägor. Det fanns dock ett villkor, att ingen överskred kreatursstängslet vid torpet Kroken, som låg mitt emot Himmelstalunds herrgård. I Kroken bodde två familjer med många barn i varsitt järnspiselrum.

Man kom in till Korshagen vid Bye bäck, på gränsen mellan Borg och staden. Där ledde en flitigt använd stätta över gärdsgården. Det var många Norrköpingsbor som tog sig hit på helgerna för att ”maja” i det gröna, det vill säga, de drack kaffe, sträckte ut sig på klipphällarna och badade i Strömmen. Man pratade om att bygga ett kallbadhus på badudden, eftersom det gamla badhuset vid Refvens grund led av starkt förorenat vatten, som kom sig av textilindustrin som låg alldeles i närheten. På platsen dansade ungdomarna till sprittande musik. Det hände också att gycklare och bondkomiker kom hit. På andra sidan vattnet, vid herrgården, uppträdde den moderna tidens atleter, snabba löpare, som slog rekord både framlänges och baklänges ”under det att de hermade foglar”, som tidningarnas entusiastiska annonser förkunnade.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Kallbadhus

På platser där folk samlades dök även den nya tidens politiska agitatorer upp, med flammande tal i den hage som snart skulle vara överklassens ”lekplats”.

Greve von Schwerin avled 1893 och sterbhuset erbjöd Norrköpings stad att köpa Korshagen. Staden tackade emellertid nej till erbjudandet. Erbjudandet gick då till Norrköpingsborna kapten Kugelberg och grosshandlare Odén. De köpte fyrtio och en halv hektar mark för tvåhundratusen kronor i december 1895. Båda insåg det goda läget vid Strömmen, som var utmärkt för både vattenkraft och rekreation. Det fanns även ett grustag i närheten och den steniga marken var mycket lämplig för husgrunder.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Kneippbadens vattenkuranstalt

Man bildade så Borgs tomtaktiebolag, som förvärvade marken till den blivande villastaden för tvåhundratjugofemtusen kronor. Nu började man planera för området, här skulle byggas stora villor, men även industrier.

Från bron vid Bye bäck anlade man fem gator i form av en solfjäder. I mitten låg den gamla landsvägen, som döptes till Borgsgatan. Längs gatorna planterades lindar och vid huvudstråket skapade man ett torg. Tomtbolaget sålde tusenkronorsandelar, vilka gick åt som smör i solsken. Adolf Berglund, disponent för Murstens tegelbruk vid Borgs säteri, blev verkställande direktör. Den 21 januari annonserades tomterna ut i NT:

”Borgs Tomtaktiebolag erbjuder tomter till billigt pris. Villastaden är belägen i en härlig trakt med högt friskt läge vid Motala Ström strax intill Norrköpings stad. Vissa delar af det stora området får ej bebyggas annat än med villor af sten eller trä, andra åter äro afsedda för arbetarebostäder och till fabriksanläggningar. Vatten och afloppsledningar samt elektriskt ljus införes”.

Det fanns flera argument för att skaffa sig en villa i Korshagen, om man hade råd. Det som lockade var den vackra naturen och närheten till staden. Störst betydelse fick dock kuranstalten. När de uppstyckade tomterna bjöds ut till försäljning, la det nybildade Aktiebolaget Kneippkuranstalten beslag på 16 tomter, på och bredvid badudden, tomter på totalt nästan nittontusen kvadratmeter.

Det var modernt med kurbad. 1897 fanns fyrtio större badanläggningar i Sverige, de flesta öppna under sommaren. Där badade man, drack brunn, vilade, kurerade sig, umgicks och roade sig på allehanda sätt.

Bild: Wikipedia, Sebastian Kneipp

I Tyskland hade läkaren Sebastian Kneipps läror spritt sig och nu kom de till Sverige med hjälp av bland annat andra förre järnvägsläkaren Johan Bergqvist. Först slog de rot i Mösseberg, därefter i Ryd i Småland, sedan var det Norrköpings tur. Bergqvist utbildade sig ”vid källan” i Wörishofen och kom tillbaka till Sverige full av entusiasm.

Den unge och flitigt anlitade arkitekten Werner Northun fick i uppdrag att rita kuranstalten och han ritade en österländsk sagobyggnad, vit med gröna tak, morisk snickarglädje och lökkupoler. Bisarra, utländska byggnadsstilar var på modet den här tiden. Kuranstalten blev sannerligen annorlunda. Anstalten låg nere vid Strömmen och innehöll förutom sällskapsrum, ångskåp, massagerum, luftbad på takterassen och senare nere vid Strömmen en enskild ”vattenpromenoar”, som ersatte de primitiva baljor, i vilka man efter ordination skulle stå och trampa några timmar om dagen för att bli pigg och kry.

Kring denna kuranstalt växte nu ett samhälle upp med pensionat, restauranger, stora villor med uthyrningsrum, affärer och industrier. Man hade en egen brandkår och egna poliser, den allmänna känslan kring sekelskiftet var, att Kneippbaden eller Borgs villastad, som samhället också kallades, klarade sig mycket väl utan inblandning från den stora staden i närheten.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Stora pensionatet på 1900-talet

Under 1898 är aktiviteten febril i Villastaden. Affär efter affär görs upp. Tomtbolaget har fått ett byggnadsbolag vid sidan om. Nu säljs och bebyggs den ena natursköna tomten efter den andra. Före årets slut har åttiotre köpebrev undertecknats rörande ett område, där det två år tidigare endast bodde sex personer. Nu bodde här 124. Dekorationsmålaren Carl Stenberg, som gjort utsmyckningen av kuranstalten, förbereder uppförandet av ”vattenpromenoaren” med herr- och damavdelning, det var ett sorts kallbadhus i Strömmen. 46 byggnader finns i området vid årets slut.

Träd planteras, gator byggs och det görs trottoarer av trä. I centrum, likt ett stort hjärta, ligger kuranstalten och det är många som får sin förtjänst på grund av den. Northun ritar snart sagt varje villa, restaurang och pensionat. Carl Stenberg står för vackert målningsarbete. Arbetstillfällen skapas för bland annat anläggningsarbetare, industriarbetare och tjänstefolk och efter hand privata restaurationer och hyrkuskverk. Allt ska möbleras och draperas, anstaltens ångpanna installeras och vattenledningssystemet ska på plats. Det växer upp ett nytt samhälle och 1916 bor det 1060 människor i Kneippbaden.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel

En källa till hälsa i 20 år

”I vatten man sitter, med vatten man tvås, med vatten man duschas och sprutas. Hvar afton i vatten en fotvandring fås, att sömnen dess bättre må njutas”.

Poesin, som kan läsas här ovan, är skapad av en av de tidiga gästerna vid Kneippkuranstalten, en källa till hälsa som rann och kurerade under 20 år. Vad den var bra för, vilka sjukdomar som påverkades av den, dess medicinska värde, har ofta diskuterats, men säkert är, att det var trivsamt att behandla sig i Kneippbaden.

Medicinen var på olika sätt vanligt hederligt vatten, som man hällde över sig, vadade i och läskade sig med. Frisk luft var också något som ordinerades. Naturens egna läkemedel kurerade många, som sökte sig till Kneippbaden för att lappa ihop en trasig själ eller en sliten kropp. Några underkurer utlovades inte, inga mirakel kunde utföras, och man erkände, utan omsvep, att mot vissa sjukdomar hjälpte inte Kneipps mirakel alls. Man ansåg dock att Kneippmetoden, med framgång, kunde användas mot de sjukdomar som började i ryggmärgen och nervsystemet, alltifrån lättare nervösa tillstånd till höggradig neurasteni och hysteri. Dessutom ansåg man att behandlingen var bra mot bleksot, blodfattigdom, felaktig blodsammansättning, sviter av influensa, gikt, muskel- och ledgångsreumatism och engelska sjukan.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel

Något mer som hjälpte kropp och själ var säkert det sociala livet, promenaderna, samvaron, danskvällarna och underhållningen, tillsammans med vattnets och luftens krafter.

Kuranstalten öppnade den 10 juni 1898, den hade öppet året om och hade kostat 60 000 kronor att bygga. Kuranstalten bestod av första och andra klass i varsin stor byggnad. Förstaklassbyggnaden är den fantasifulla skapelse vi då och då ser på gamla vykort, den med lökkupoler, kreneleringar och hästskoformade fönster. Den var byggd i två våningar av tegel och puts. Mot Strömmen hade den 50 meter långa fasaden, ett centralt torn i mitten som fungerade som vattenreservoar. Byggnaden var helvit med grönt plåttak och hade öppna verandor i väster och söder. Verandorna var avsedda för luft- och solbad.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Första klassens Kuranstalten

I entrén pryddes väggarna av namnen på den tidens kroppsprofeter Sebastian Kneipp, Johan Heinrich Lahmann och Pehr Henrik Ling, samt det latinska citatet ”Naturam si sequermur ducem, nunquam abberabimus”, (”Följa vi naturen skola vi icke taga miste om vägen”).

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Första klassens Kuranstalten

I huset fanns kamrerarkontor, direktörsrum, promenadsalar, luftig badavdelning, samt sol- och luftbadsavdelning. Det var också väl förspänt för ett rikt sällskapsliv, med sällskapsrum som en läsesalong med öppen engelsk spis.

Den andra klassens avdelning var enklare och låg på andra sidan av Strandvägen, idag Kneippgatan, och strax intill låg läkarvillan.

Kuranstalten fick mycket uppmärksamhet, det skrevs en hel del om den i svenska tidningar. Redan fem månader innan den öppnades började patienter att anmäla sig. Efter att anstalten öppnat, så fanns det efter en månad 107 patienter där, mest disponenter, godsägare och grosshandlare, förutom en och annan greve. Det var som synes mest överklass, den första sommaren behandlades bara ett tjugotal arbetare.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Andra klassens kuranstalt

Det berodde naturligtvis på kostnaderna, det var dyrt att ”kneippa”. I första klass kostade det 14 kronor i veckan. Vad man fick för pengarna var tillgång till de enskilda omklädningshytterna och societetsavdelningen. I andra klass var veckoavgiften 7 kronor och det var ungefär vad en arbetare tjänade på den tiden.

Några fler arbetare fick möjlighet, sedan Norrköpings arbetareförening beslutat ställa medel till förfogande, för kur vid Kneippbaden.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Andra klassens kuranstalt

Doktor Johan OA Bergqvist hade lärt sig doktor Sebastian Kneipps metoder på plats i tyska Wörishofen. Med entusiasm genomförde han dem i Borg. Damer och herrar begjöts i var sin avdelning med kallvatten. Blodstockningar löstes upp och en mängd sjukdomar lindrades.

Efter ”vattenchocken” lindades patienten in i grova linnesvep. Avdunstningen från den våta, syreupptagande huden skulle fördröjas så länge som möjligt. Den Lingska gymnastiken var på modet och i gymnastikavdelningen fanns en motionscykel och andra redskap, som bidrog till att öka förbränningen i patientens kropp.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel

Gunnar Ljunggren, en gammal kneippenbo, som ägnat mycket tid åt kuranstalten och dess metoder, skriver: ”Solbadskuren för vilken det platta, avskärmade taket var avsett, intogs effektivast under sommarens hetaste period, då patientens kropp, förutom huvudet efter allsidig solbestrålning, invecklades i svettuppdrivande yllefiltar. Hastigt begjöts sedan den nakna, heta kroppen med kallt vatten, varpå patienten lika hastigt iklädde sig fuktighetsbevarande, grova linnekläder, som tillät huden att andas under den långsamma torkningen medan patienten motionerade sig varm”.

En annan variant var luftbaden, som utfördes på övervåningen. Avklädd och barfota fick patienten vistas i 18 grader, därefter vandra vidare till ett uterum på taket med bara 9 grader. Efter tre veckor av härdande klarade patienten av långa stunder ute i det fria, även om taket var täckt med snö.

Det är som att gå i gräddskum” utropade en patient i tidningen Idun den 12 april 1899. När det var sex minusgrader, fick bara doktor Bergqvist själv vistas på taket, eftersom han härdat sig i Wörishofen, där han sa sig ha botat sin nervklenhet. Han klarade av ända ner till nio minusgrader och beundrades mycket för detta av alla i Kneippen.

Det finns flera beskrivningar av livet på kuranstalten. För en av de livfullare svarar Andrea Butenschön i tidningen Ord och Bild 1901: ”På Borg har den store vattenmästarens system blivit modifieradt och stämpladt med det goda svenska ordet lagom; ingen tvingas t ex att lämna strumpor och skor hemma utan uppmanas man istället i kurboken att vid fuktigt före använda galoscher”.

Vandringen i vatten betraktades av en del som löjeväckande och i storstadspressen beskrevs ”barfotalassarna” i nedlåtande ton, men efterhand blev respekten för denna svenska badanläggning allt större. Livet i Kneippbaden var över huvud taget ganska angenämt trots ”vattenchockerna”.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Interiör från kuranstaltens första klass

Trottoarerna längs Strandvägen var av trä och i parken fanns en morisk kiosk, där det serverades ”maltdrycker och hälsovatten”. Omgivningarna var rogivande att strosa omkring i. Sällskapslivet och förströelsen lockade inne i kuranstaltens påkostade societetsavdelningar där enbart inventarierna kostat 30 000 kronor. I musikrummet fanns specialritade, hemtrevliga engelska möbler, damernas skrivrum gick i empir och hela härligheten lystes upp av elektricitet.

Om man tröttnade på kurlivet kunde man åka med tvåspann eller en så kallad wurst in till staden. Resan tog 20 minuter och kostade 50 öre. Det fanns också privata hästdroskor och Victor Andersson, som hade ett hyrkuskverk vid Vägträffen, ville anlägga en hästspårväg ut till Borgs villastad.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Odensgatan mot Vägträffen

Kuranstalten fanns i 20 år, 1918 var det slut. Den 1 september slog anstalten igen sina portar. Då hade över 200 000 patienter behandlats där genom åren. I början gick det spikrakt uppåt med den fryntlige Johan Bergqvist som anstaltsläkare. Han hade god förståelse för att kurbehandligen inte behövde innebära att man måste avstå från livets goda, i form av mat och dryck. Några andra omtyckta personer var föreståndaren för gymnastiken, Theodor Bergqvist, läkarens bror, och Elma Morien, liksom herr- och damavdelningarnas Gösta Linderstam och Sigrid Liljedahl.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Doktor Johan OA Bergqvist

Med tiden blev dock kneippmetoderna omoderna. Kuranstanstalten i Tranås tog över alltmera, samtidigt som tillströmningen av patienter avtog i skugga av första världskriget.

Doktor Bergqvist tackade för sig 1907 och han efterträddes av doktor Walter Bergwall, som inte alls var samma glädjespridare som sin företrädare. Bergwall tog strid mot myndigheterna, han rasade mot restaurangens utskänkningstillstånd, som enligt honom lockade asociala personer till Kneippen.

Foto: turistnorrkoping

Han stängde av roddtrafiken över Strömmen till anstaltens område och förbjöd folk, som inte var patienter, att ströva i anstaltens parkanläggning. Han kunde aldrig acceptera att samhället tillät industrier i Borgs villastad. Miljön där skulle vara på ett annat sätt, med lugn och ro, kurlivet fick inte störas.

Staden svarade med att dra två gator genom anstaltens park. Inte nog med att man uppförde industrier, det fanns det som var värre. Så här skrev Bergwall i sin avskedsartikel i den illustrerade veckotidningen Östergötland den 18 augusti 1918: ”Man har tolererat och tolererar den dag idag är sådana saker, som äro absolut förbjudna i samhällets byggnads- och hälsovårdsstadga. Så t ex byggandet av fähus, uppläggande av gödselhögar mm, allt saker, som äro omöjliga att förena med en kuranstalt eller med varje annat ordnat stadssamhälle”.

Så konstaterar han, att varken landstinget eller Norrköpings stad lämnat någon form av hjälp eller understöd till kuranstalten under de 20 åren och ”vad Borgs municipalsamhälle angår, har detta gjort kuranstalten den skada, det möjligen kunnat”.

Det var bittra ord av en bitter man. Kneipps lärjungar lämnade anstalten, som därefter hyrdes ut till muffbaler och småverkstäder.

Andraklassavdelningen byggdes om till bostäder, men brann 1924. Samma år flyttade Kneippbadens ångtvätt in i det moriska palatset. Innehavaren med familj bodde också i huset och under en tid hade konstnären Gustav Adolf Fahle sin ateljé här.

Tvätten var igång till 1960-talet, då försvann allt, huset revs och beredde plats för fyra hyreshus.

”Gå tyst i trappan” stod det på en vägg i det gamla kurhuset. Nu var tystnaden total.

På egna ben

Formellt tillhörde det nya samhället vid Motala ström Borgs kommun, men 1900 började så kallade municipalsamhällen bildas, och 1904 blev Borgs villastad ett sådant, det vill säga ett tätbebyggt område på landsbygden, som inte utgjorde en egen kommun men där vissa regler för städer tillämpades, till exempel rätten till beskattning. I och med kommunreformen 1971 försvann de sista municipalsamhällena, men då var Borgs självstyre borta sedan länge.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel

Borgs kommun var en gammaldags institution i vilken de ledande mest sysselsatte sig med fattigvårdsfrågor och fiskerätter. Budgeten för 1898 dominerades av hjälp till de fattiga, 1897 kronor och 74 öre till de ”ordinarie fattige” och 2072 kronor och 76 öre till ”de extra ordinarie fattige”. Det handlade om mjölk, fläsk, sill, rågmjöl, korngryn, potatis, ved och så en femtiolapp till kaffe och socker till årets högtider.

Bland övriga utgifter för kommunen märks barnmorskans årslön på 250 kronor, läkararvode och medicin, samt sjukvårdsavgifter som beräknades till 200 kronor. De sjuka i Borg hade inte tillträde till lasarettet i Norrköping, det låg precis utanför kommungränsen. De måste åka till Söderköping, vilket förstås verkar både opraktiskt och onaturligt. I akuta situationer kunde det vara direkt livsfarligt, det förekom att människor helt enkelt inte hann fram till doktorn i tid.

Brandstodsavgiften var 30 kronor och fjärdingsmannen kostade 250 kronor. Budgeten var på drygt 5000 kronor och balanserades av skatter.

Borgs villastad var ett helt annat samhälle. Förmögna människor flyttade hit, det rullade pengar runt kuranstalten, alla affärer, pensionat, restauranger och industrier. Det fanns människor ur alla samhällsklasser, men inför Gud, naturen och lagen var de alla lika, och barnmorskan behövdes även i det nya municipalsamhället. Storken hittade också till Kneippen …

1895 hade Selma Amalia Hultqvist från Stockholm anställts som barnmorska. Hennes anställningskontrakt med Borgs kommun berättar, bland annat, att hon hade fri bostad, två rum och kök i det gamla skolhuset vid kyrkan. Hennes kontanta lön var 200 kronor om året, samt sex skogsfamnar barrved. Hon kunde dessutom kvittera ut tre kronor för varje förlossning med undantag hos ”statkarlar, daglönare, samt deras vederlikar, då enbart två kronor erhålles”.

Hon hade också fri skjuts fram och tillbaka när hon kallades till en förlossning. Ett bra sätt att nå åtminstone 1900-talets barnmorska var genom taxistationen vid Vägtäffen. Där kunde hon lämna ett meddelande att ”Om det är något, så är jag på bio på Skandia”, eller, ”Ska någon föda så är jag på Hultet. Där är det dans ikväll”.

I oktober 1900 anställdes den nyutexaminerade Emma Carlsson, även hon från Stockholm, hon stannade i Borg under många år. Barnmorskans lön reglerades inte genom några årliga avtal, hon fick vördsamt anhålla om påökt, när hon tyckte att pengarna inte räckte till. 1901 begärde hon en ökning från 250 till 400 kronor om året och i så fall skulle hon komma upp i den minimilön som allmänna svenska barnmorskemötet i Göteborg antagit som skälig för landsorten. Hon fick dock inte detta, för genom hennes korrespondens kan vi notera, att hon fem år senare tjänade 350 kronor om året. I september 1915 försökte hon igen med att få en höjning av lönen, då åberopade hon ”Oerhört stegrande levnadskostnader och minskade extrainkomster, samt ett dyrortstillägg för nästa år på tre hundra kronor”.

Den 23 september 1920 ansökte hon om 350 kronor i lönehöjning från januari 1921. Hon hade då varit anställd i tjugo år och tjänade 450 kronor om året. Lönen hade då inte höjts sedan 1912. Barnmorska var i hög grad ett typiskt kvinnoyrke i början av seklet. Det var på något sätt självklart, som om de styrande självklart räknade med barnmorskors och sjuksköterskors kall och, som någon sa ”Barnen kommer oavsett vad barnmorskan har i lön”.

Ur kriminell synvinkel var Borgs villastad ett lugnt samhälle. Ändå fanns här ett par poliser, som godmodigt patrullerade gatorna. Den 27 juni 1898 ville kronofjärdingsmannen Wiborg ”Vördsammast hemställa att någon löneförhöljning godhetsfullt måtte år mig beredas”.

Bild: Google bilder, Poliskask 1897

Han pekade på att det blev merarbete med kuranstalten och dess utskänkningsställe för honom. Han hade också fått mer att göra på grund av ”Borgs tegelbruk med dess till ett 60 à 70-tal uppgående största delen lösa personer” och så folkmängden inom socknen som hade ökat högst betydligt.

Arbetet gick mest ut på att driva in skatter, vilket kunde löna sig, eftersom det skedde på provision, och det var därför polisstyrkan utökades från, de första åren med enbart en kronofjärdingsman, till en extra man 1919. Tio år senare fanns det en fjärdingsman och två poliser i Villastaden.

Polisens arrestlokal fanns till en början i Villa Nestor, den första villan som byggdes i Kneippbaden. Gallerfönstren i det gamla pumphuset på Kneippgatan skvallrar om vad den pittoreska, rödvita byggnaden använts till. Polisstationen var inrymd i municipalhuset, tidigare pensionatet Villa Fridhem.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Villa Fridhem

Poliserna sorterade under Lösings landsfiskaldistrikt och ägnade sig alltså mest åt skatteindrivning och patrulltjänst. En och annan överförfriskad restauranggäst eller Hultetbesökare fick sova ruset av sig i arresten, men när det gällde grövre brottslighet, kallades kriminalstatspolisen till Kneippen.

Polisens tjänstgöring när dom patrullerade på gatorna var att bland annat se till att traktens pojkar inte pallade frukt i de dignande trädgårdarna, att se till att de skötte sig och inte förorenade den populära samlingsplatsen pissoaren vid Vägträffen. Myndigt övervakade de också arbetarnas marsch till Fokets park på första maj.

Den myndigaste polisen var Brandell, en stor, kraftig, jovialisk man, han var bestämd, men ganska snäll. Det fanns busar som tyckte om att reta Brandell, men först såg de till att befinna sig på ”rätt sida” om gränsen till Kneippbaden. Den ilskna polisen kunde bara hötta med sin batong och förklara, vad han tänkte göra med dem nästa gång de vågade sig in i Villastaden.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel

Kneippen höll sig också med en egen borgarbrandkår. Brandstationen låg vid Vinkelgatan, Larmet gick från droskstationen vid Vägträffen med hjälp av gastubsförsedda sirener. Brandmännen rusade från sina ordinarie arbetsplatser ner till ”drosken” för att ta reda på var det brann. Man ryckte ut med sprutorna på kärror, som drogs för hand, och männen sprang  allt vad de orkade för att släcka branden.

Foto: turistnorrkoping, ur Norrköping brinner, Björn Helmfrid

Med tiden kom brandchefen och droskägaren överens om att två taxibilar med lastbryggor och koffertar där bak skulle komma till brandstationen vid eldsvåda. Två brandmän placerades på varsin droskbil, hållande i dragkärrorna som togs på släp till branden. När det gällde stora eldsvådor måste man dock anlita hjälp från Norrköping. Kneippen har genom åren drabbats av ett par riktigt stora bränder.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Badhotellet vid Trafikgatan, numera Borgsgatan

1906 brann Badhotellet vid Trafikgatan, nuvarande Borgsgatan, med 30 rum ner till grunden och 1924 slog branden till mot den stora, före detta, andraklassavdelningen vid Strandvägen, mitt emot kuranstalten. Kuranstalten hade stängts 1918 så huset var numera ett flerfamiljshus. Strax intill låg det gamla pumphuset som nu var spruthus med diverse brandredskap.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Brand i andra klassens kuranstalt 1924

Borgs villastads municipalsamhälle levde sitt liv genom vatten och eld ända fram till årsskiftet 1935. Det var många som trodde att kuranstaltens upphörande 1918 skulle innebära ett dråpslag mot samhället, men villabebyggelsen gick framåt, liksom folkmängden, även efter att anstalten stängts.

Disponenten AE Malmqvist vid stråhattsfabriken var under många år municipalstämmans och municipalfullmäktiges ordförande. Han arbetade energiskt med den länge svårlösta vattenfrågan, tills stadens vattenverk slutligen löste knuten. Han såg tillsammans med bland annat landshövding Trolle och uppfinnaren Waldemar Jungner till att Villastadens tomtareal genom ett djärvt beslut, för en kvarts miljon, löstes från tomtbolaget.

Man började under trettiotalet att diskutera om att införliva Borgs socken i Norrköpings stad. Staden hade byggts allt närmare och Villastaden fick sitt vatten och all elektricitet från Norrköping. En akut fråga att lösa var, upprustningen av Skarphagen, både vad det gällde byggnation och avlopp. Att lösa avloppsfrågan skulle innebära en avsevärd ansträngning av socknens finanser. Vad gällde Villastaden förutsåg man en liknande utveckling, även om behovet inte tycktes vara akut. Avloppsnätet var dock inte dimensionerat för den utbyggnad av Kneippen som alla räknade med.

Det var många tunga saker som talade för en inkorporering, men det fanns även sådant som talade emot. Skatten skulle höjas med i genomsnitt 90 öre per skattekrona, hundskatten skulle fördubblas. Det var betungande för landsortsbefolkningen som, till skillnad från stadsborna, inte betraktade hunden som någon lyx. Det fanns också ekonomiska nackdelar vad det gällde sotning och renhållning av gatorna.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Villorna Korshaga och Eira (Hult) sedda från Strömmen

Skattetrycket skulle dock sjunka lite i Villastaden och sockenborna skulle äntligen få sjukvård vid Norrköpings lasarett, något som var både enklare och billigare.

Vid årsskiftet 1935 skedde inkorporeringen, municipalsamhället socknen firade tilldragelsen med ”en sista natt med gänget” på Standard.

Det sista sammanträdet med kommunfullmäktige i Borgs socken hölls den 30 december. I den avslutande protokollsanteckningen står det att läsa: ”Det är med vemod man tänker på att Borgs självständighet nu ska upphöra efter hundratals års sammanhållning, med utvecklingen kräver det … Helt säkert kommer vi alla att sakna våra sammanträden och känna det tomt att aldrig mera på detta sätt få träffas”.

Denna artikel är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.

Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur Kneippen – ett sekel, Tina Grönkvist, Magnus Höjer, Pelle Wichmann.

Ldm

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s