Del 3 Kneippen, En krinolin bland stadens broar

Den smälter så väl in i det böljande landskapet, den välvda bron över Motala ström. Femöresbron fick den heta i folkmun. Helt enkelt för att det kostade fem öre att vandra över den. En liten gumma satt vid ett vändkors. Framför sig hade hon en bössa, i vilken femöringen skulle läggas. Annars fick man inte passera. På ena sidan låg förstås, då som nu, Folkparken, på den andra Kneippbaden.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel

Bron stod färdig för invigning 1901. Kneippbadens och Folkparkens popularitet hade tvingat fram den. Båttrafiken med färjkarlen, eller någon annan av herrarna, som hade båt i strandkanten, klarade helt enkelt inte av att transportera alla som ville över på den andra sidan.

Kuranstaltens gäster ville ströva omkring i den lummiga grönskan vid Åbackarna, (*¹ Se Anm), och Norrköpingsborna ville titta på ”det fina folket” i Villastaden.

Foto: turistnorrkoping, Femöresbron

Något annat som lockade var Hultet, detta Skansen i miniatyr. Sommaren 1900 hade kuranstalten funnits i två år. Bron över Strömmen blev högaktuell och i NT kunde man läsa att en provisorisk träbro uppförts mellan Borgs villastad och Himmelstalund, och den skulle man använda vid byggandet av den järnbro, som Stockholmsfirman KJ Svensson och Kompani hade fått i uppdrag att utföra. På den södra sidan var den ansluten till Strandvägen och på den norra byggdes nu, genom parken vid Himmelstalund en väg, lika bred som Strandvägen.

I oktober hade gångbron av järn slagits över Strömmen, den var 47 meter lång och två meter bred. På vintern belades den med plank, brofästena ställdes i ordning och så byggdes en brovaktsstuga på Himmelstalundssidan.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Femöresbron

Den 8 februari 1901 kunde man läsa i NT att ”För att tillmötesgå en allmänt uttalad önskan är Bron, som förenar Kneippbaden och Himmelstalund över Motala Ström, byggd för allmänheten och nu öppnad för trafik. Avgift 5 öre per person”.

Ett par månader senare kom ett meddelande att det inte kostade något extra att ta med sig velociped över bron. Till en början lär man dessutom bara ha behövt betala två öre istället för fem för att passera bron.

Foto: turistnorrkoping, Brunnslock vid Femöresbron

Broväkterskan satt troget på sin post, fast det hände att hon nickade till i sommarvärmen. Chansen att smita förbi utan att erlägga avgift fanns inte, för kvinnan hade en katt, som antingen genom att jama, eller krafsa med tassen på bössan väckte sin matte, när någon som skulle gå över bron närmade sig.

Foto: tursitnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Vändkorset vid Brovaktsstugan, Femöresbron

Brostugan var till att börja med privatägd, men 1918 övertogs den av Gustavianska barnhemmet och då anställdes familjen Åsvärd som brovaktare. Axel Åsvärd arbetade på Himmelstalunds gård och dessutom som kyrkogårdsarbetare, så det var hustrun Hilda som för det mesta skötte avgiftskontrollen vid bron. Även döttrarna Dagny och Ingeborg samlade in femöringar. Bron hölls öppen mellan sex på morgonen och tio på kvällen.

Det har berättats om familjens hund Pajazzo, en påpasslig schäfer, som obönhörligen gav skall, om någon försökte smita eller rent av pilla ner en byxknapp i bössan, istället för den begärda femöringen. En och annan knapp eller spårvagnspolett slank nog ändå ner i bössan under årens lopp.

Pengarna räknades på Rådhuset varje fredag och bokfördes som ”Broavgifter vid Himmelstalund”. Innan Borgs municipalsamhälle inkorporerades med Norrköping skulle kneippborna ha sin del av inkomsterna.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel

Immanuelskyrkan tjänade också pengar på Femöresbrons trafikanter. Kyrkan hade sedan 1891 haft lokaler i den gamla brunnssalongen vid Himmelstalund, men när byggnaderna efter 40 år antagit ett större förfall, flyttade församlingen över bron till den då nedlagda Kneipprestaurangen, som döptes om till Strandborgen. Församlingen köpte flera tomter i anslutning till den och invigningen av Strandborgen skedde på pingstdagen 1929.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Strandborgen

Femöresbron låg nu på kyrkans mark och i fortsättningen delades femöringarna mellan kyrkan och staden. I en minnesskrift vid kyrkans 75-årsjubileum 1940 kunde man läsa att över 60 000 människor gick över bron varje år.

1949 betalades den sista femöringen och brostugan har sedan dess använts för andra ändamål, av scouter, varpa- och fiskeklubbar och numera är det Örtagårdsföreningen, som här har gjort ett centrum för odling av gamla nytto- och hälsoväxter.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Brovaktsstugan med trädgård

Det var Gerd Watersten på Rådhuset, hon ansvarade för att femöringarna räknades, som kallade bron för ”En krinolin bland Norrköpings broar”. Det är en fin bild av den bro, som än idag ser många människor passera.

*¹ Anm: Filmen, som länken är kopplad till, är tagen av turistnorrkoping

Denna artikel är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.

Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur Kneippen – ett sekel, Tina Grönkvist, Magnus Höjer, Pelle Wichmann.

Ldm

Tillbaka

2 kommentarer till Del 3 Kneippen, En krinolin bland stadens broar

  1. Willy Pernå skriver:

    Jag har ett foto som en släkting påstår föreställa Roddar-Pelle. Han ska ha rott folk för 5 öre innan bron. Någon som vet ifall det kan det stämma?
    Mvh/Willy Pernå Rönninge

    • Vi har tyvärr inte hittat något foto på Roddar-Pelle under tiden som vi arbetade med den här bloggen. Kanske det finns någon som vet i Norrköpingsrummet på Stadsbiblioteket i Norrköping. Om det inte är han på bilden i artikeln!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s