Gröna frun på Saltängen

Bild: turistnorrkoping, Stad i nöd och lust, Arne Malmberg

Gustafva Eleonora Lindahl var en av dem som satt och huttrade på Dahlbergska teaterns första premiär under julveckan 1791. Hon var en klarögd och livsglad ung dam på 22 år, nyligen inflyttad från Stockholm. Hon var nygift med Niclas Lindahl. Gustafva skulle komma att leva nära ett halvt århundrade i sin nya hemstad Norrköping. Hennes make var en förmögen och kulturintresserad handelsman. Han var yngst av Carl Henric Lidéns vänner. I likhet med åtskilliga andra i Norrköpings köpmannavärld reste han mycket under den här tiden.

Makarna levde såvitt vi vet i ett lyckligt äktenskap, fast Gustafva trotsade det gängse mönstret och visade sig vara en mycket självständig ung dam. Hon var dotter till Christoffer Gjörwell, svenskt 1700-tals outtröttlige kulturrapportör och inte helt utan orsak kallad för ”Sveriges första publicist”.

Bild: Wikipedia, Christoffer Gjörwell

Brevväxlingen mellan fadern i Stockholm och dottern i Norrköping är en sorts fortlöpande kulturkrönika, blandad med skvaller och historisk dramatik. Fadern meddelade allt av vikt som hände i huvudstaden. En vårdag 1792 skrev han ett extra långt brev med inledningen; ”Ack söta Stava, att jag nu skall tala med dig om straff och död, men då de bägge drabbat en person som du så noga känt, som på sätt och vis varit din ungdomsvän, så vill du ock säkert veta något om hans hädanfärd … jag menar den olycksmänniskan kapten Anckarström”.

Bild: Wikipedia, Jacob Johan Anckarström

Ute i landet fick man inte veta så mycket om dödsskottet mot Gustav III utöver de korta notiser som stått i pressen. Man var främst hänvisad till rykten. Ett undantag blev Norrköping dit en högst initierad rapport avgick i privatbrev.

Bild: Wikipedia, Gustav III

Mamma Gjörwell och en bror till Gustafva var själva deltagare i operamaskeraden och mördaren var en släkting till familjen. Gjörwells brev till dottern blev en livfull ögonvittnesskildring om en av de mest dramatiska händelserna i svensk historia.

Det Lindahlska hemmet var en kulturell träffpunkt i Norrköping. Båda makarna var litterärt intresserade och mycket språkkunniga. Niclas hade gjort många resor och Gustafva gjorde honom ofta sällskap.

En minnesbok, eller ”stambok”, som den kallades, kunde vittna om personliga möten med berömdheter: Rousseau, Goethe, Klopstock, bara för att nämna några. De hade alla skrivit sitt namn i boken, ibland med någon liten devis.

       

Bilder från Wikipedia, fr v Rousseau, Goethe och Klopstock

Diktaren Klopstock, som bara fått se en siluettbild av Gustafva, beklagade att han inte var 50 år yngre och kunde resa till Sverige för att stjäla en kyss.

Ett internationellt hem

Det var emellertid många andra utländska resenärer som besökte makarna Lindahl. De ville knyta en intressant kontakt. Stamboken med alla autograferna var berömd, Niclas Lindahl var en bibliofil av internationella mått. Han hade även en stor samling gravyrer och mynt.

Lindahl ägde fartyg och arbetade hårt med affärer och fraktfarter. Ofta lämnade han Gustafva ensam, men hon var inte den som nöjde sig med att damma makens 168 bokhyllor.

Hon skrev själv en bok, en antologi med översättningar som hon gav titeln ”Blomster plockade på litteraturens vidsträckta fält”. Hon läste obehindrat tysk och fransk litteratur, även engelsk, vilket var ovanligt vid den här tiden.

Att hennes kärlek till konsten var stor och äkta märks i hennes brev. ”Jag bekänner mitt svärmeri för Gjörwells yngsta dotter” skriver Oscar Levertin, som kallat henne ”en av tidevarvets mest bildade svenska kvinnor”.

Bild: Wikipedia, Oscar Levertin

Gustafvas brev röjer både begåvning och tidens känslosamhet, men de kan också vara roliga och impulsiva. Ibland ger de oss sentida läsare ett oväntat perspektiv. Hon är på besök hos sin syster och skriver efter det ”lilla Love som växte litet och är pjunksjuk” (gnällig). Han hade hostat och haft ont för han höll på att få tänder Pojken som nästan är tre år är en skön gosse, har eld, har ett fint ansikte, talar och begriper allt och har redan infall och självständigheter”.

Det är alltså Carl Jonas Love Almqvist som är föremål för denna tidiga karaktäristik av sin moster. Gustafva och Niclas hade själva inga barn.

Bild: Wikipedia, Carl Jonas Love Almqvist

Paret Lindahl bodde vid Gamla torget, där Tesdorpfska huset nu ligger. Senare står de skrivna en tid i Dagsberg på Tångestad gård, vartefter de flyttade tillbaka till Norrköping.

Foto: turistnorrkoping, Tesdorpfska huset

De bosatte sig då i kvarteret Pelikan vid Drottninggatan. Här dog Niclas Lindahl 1813. Staden förlorade ännu en kulturpersonlighet, som hade spritt glans över dess namn. Han var även en driftig och framgångsrik redare och köpman som arbetat sig upp från ett svårt underläge.

Foto: turistnorrkoping, Tesdorpfska minnestavla

Niclas efterlämnade en hygglig förmögenhet fast mycket hade gått till hans resor och samlingar. En del av sin väldiga boksamling donerade han till stadens skola och dessutom 14 000 nummer till Svenska Akademien som här fick en god grund för sitt bibliotek.

Gustafva överlevde sin man länge. Hon fortsatte att odla sina kulturintressen och var en av de främsta donatorerna till en ny teater i staden. De 17 sista åren bodde hon på Saltängen. De gamla vännerna gick bort, en efter en, så hon blev rätt ensam. Ibland kanske systersonen Carl Jonas Love kom på besök. Han utgav ett par av sina böcker i Norrköping. ”Ryska minnet” kom ut samma år som Gustafva dog och kanske hann hon läsa den.

På gamla dagar ansågs nog fru Gustafva vara lite originell, berättas det. Hon hade grönt flor, grön sidenpäls, grön sidenrock, grönprickig kattunklänning och så vidare. Hon ägde även en grön vagn. Grönt var Gjörwells livfärg, så hon höll fast vid den av traditionskänsla och blev till sist kallad ”Gröna frun på Saltängen” av norrköpingsborna.

Bild: kulturarv.teknomedia.se

Hon gick inte så gärna ut sedan hon fått gikt. När det kändes riktigt illa kanske hon tog fram sin stambok, fint inbunden i grön saffian. Hon kanske bläddrade i den och log åt minnena. Hon satt där med sina minnen i det timrade huset med sin vackra trädgård och lusthus, väl bevarat tills det revs på 1970-talet.

Gustafva Eleonora Lindahl avled i sitt hus 1840, då en ny tid med ångbåtar började ta vid utanför hennes fönster.

Källa: Texten är ett fritt utdrag ur Stad i nöd och lust, Arne Malmberg

LDm

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s