Borg och Herrebro

Borg

Det enda man visste när grävmaskinerna kom för att bygga den nya motorvägen, mellan Norrköping och Linköping, var att platsen hade varit en medeltida kungsgård som kung Magnus Eriksson hade satt stort värde på. Ett dokument från år 1333 finns bevarat, där det står att kungen satte gården i pant.

Bild: Wikipedia

Borg donerades 1666 till Lars Larsson, senare adlad och baron Eldstierna. Som person var han mycket nitisk, skicklig och populär. Det ledde till att han slutligen blev landshövding i Östergötland.

Foto: Harri Blomberg, Eldstiernska gravkoret (markerar Borgs gamla kyrka) från 1894, Wikipedia

Eldstierna var gift två gånger och ligger begravd i Borgs kyrka. Där lät han mura en familjegrav. Dottern Brita, som var gift med kammarrådet Hans Billingsköld, ägde Borg till 1726. På 1750-talet var rådmännen Sven Ridder och L Nordstein ägare. Senare köptes gården av översten friherre E G Adelsvärd. Från honom övertogs Borg av den grevliga ätten von Schwerin, som var innehavare till långt fram på 1900-talet.

I den stora vidsträckta parken är ett gravkor uppfört, där flera av släkten Schwerin vilar. Borgs corps de logi, d v s huvudbyggnaden, är litet, men vackert på sin höga bottenvåning.

Foto: Harri Blomberg, huvudbyggnaden Borg, Wikipedia

Innan vägbygget startade gjorde man utgrävningar. Den arkeologiska undersökningen startade med att resterna av kungsgården grävdes fram. Där fanns spår av en riddarsal i två våningar med tillhörande stekhus, bodar, uthus och lagerutrymmen för stora fester. En liten kyrka låg alldeles intill och i marken låg sporrar, armborst, delar av ringbrynjor och mynt.

Dock hittades, under alla resterna från riddartid, något annat. Spår av en långt äldre byggnad, som måste förklaras som ett hedniskt heligt hus för gudadyrkan. Platsen var väl vald, vid vad som var Östergötlands kanske viktigaste port, eller lås, mot öster. Folk som kom seglande från Östersjön, in genom Bråviken och uppför Motala ström måste stanna här och göra en paus i resan.

Foto: turistnorrkoping

Att man var tvungen att ta en paus i sin resa här, berodde på att man vid Fiskebyfallet inte kunde ta sig längre med båt. Man måste fortsätta färden på land och där, någon halv kilometer in längs vägen, låg Borg. Det var ett område med flera platser som hörde ihop, men hade olika funktioner. Ett befästningsverk vid Motala ström, senare kallat Borgs skans, byggt som en jordvall precis där man skulle gå över strömmen, fungerade som övervakning för både land- och vattenresande.

Foto: Harri Blomberg, Borgs skans, Wikipedia

Ett annat ställe, vid Herrebro, låg ett hantverksområde där smide, glaspärlor, benhantverk och nitar efter båtbyggande kan berätta om det finaste hantverk från vikingatiden, som hittills hittats i Östergötland. Dessa platser, med olika funktioner, låg inom ett par kilometers omkrets, där Borg var den största och hade med religion att göra.

Herrebro

I ett samarbete med Linköpings universitet, ett studieförbund och riksantikvarieämbetet har man i kanten på fastmarken gjorts vid Herrebro. Arbetet ska resultera i en sammanställning av potentiella handelsplatser i Östergötland från yngre järnåldern (ca 500 e Kr). Ännu har inte utgrävarna funnit något som visar på, att det här vid Herrebro varit en boplats. Folk tog sig dit i båt, eftersom vatten täckte marken. Herrebrokärret dikades ut på 1800-talet och fast mark uppstod.

Herrebro ligger strategiskt rätt, vid tre häradsgränser, på gränsen mellan två socknar, i skärningen mellan land- och vattenväg. Även gamla Eriksgatan ligger i närheten.

Ett av de finaste fynden från utgrävningarna, är ett dräktspänne av brons, som man tror kommer från Estland. Det är av en sort som både män och kvinnor använde.

Man har frilagt en smidesugn från vikingatid och hittat diverse järnämnen och järnföremål i jorden runt omkring. Det visar bland annat att man här smidde bråddar till hästarna och båtnitar. Fynden är mest från yngre vikingatid och allt tyder på att Herrebro var en mäktig handelsplats.

Foto: Harri Blomberg, Wikimedia

På 600- och 700-talen anlades här en stor stenlagd plan, 1000 kvadratmeter, med marken täckt av skärvsten. Den täcktes under åren av djurben och annat slaktavfall som låg utbrett överallt. Det var hela djurskallar, kranier, käkar och lårben och bland alla de gamla djurbenen gick personer omkring för att framställa heliga föremål, så kallade amulettringar.

Ungefär hundra amulettringar fanns bland benen på den stenlagda planen och aldrig tidigare har så många amuletter hittats på ett och samma ställe. Troligtvis tillverkades dessa på denna plats, då flera inte var hela, många inte ens riktigt färdiga. De låg samlade i högar på stenplanen. Man fann också järnslagg och blästermunstycken till bälgar som blåst fart på eldarna. Spår av härdar, som nog varit delar av ugnar, har även hittats.

Framställningen av järn kunde verka som ett trolleri, när malmen hettades upp och järnet smältande rann ur stenen. Det hette om järnet att det hade skyddande kraft och att järnsmeden stod i förbindelse med övernaturliga krafter, smide var en nästan övernaturlig konst.

Bild: Google bilder

Endast femtio meter från stenplanen låg vanliga bostadshus med en grävd ränna, mellan den stenlagda planen och bostadshusen. Djurbenen vittnar ju om vilken konstig plats det var. Visserligen var det mest ben av vanliga husdjur, men det var inte de matiga delarna, utan kranier och käkar. Människorna hade huggit och slagit i djurdelarna på ett oförklarligt sätt. Där fanns ben från hästar och hundar, som inte brukar höra hemma i vanligt hushållsavfall. Ett stort hästben hade fått över tjugo hugg i nedre delen av skenbenet och vissa hundar hade fått våldsamma slag, rakt mot skallen. En hund hade blivit halshuggen. Även ben från katter hittades.

Dock fanns där framför allt gott om slaktade svin och egendomligt nog var mer än hälften av grisbenen skallar. Resten av grisen var uppenbarligen transporterad någon annanstans. Kanske var det offer som pågick, där de ätliga delarna åts vid offerfesterna, medan huvudena kanske träddes upp på stolpar på stenplanen. Känslan av att närma sig en scen, där bara rekvisitan finns kvar, och att man inte riktigt förstår vilket stycke som spelats, är stark.

Stenplanen verkade vara indelad i manliga och kvinnliga zoner där grisarna blivit sorterade efter kön. Suggornas ben låg bara på vissa ställen, medans galtarnas låg mer utspridda.

Amulettringarna sattes samman av två olika delar, som liknar skäror och kan leda tankarna till skörd, växtkraft och fruktbarhet. Grisen var fruktbarhetsgudarnas djur och Frej hade en gyllene galt, kallad Gollinbursti. Fruktbarhetsgudinnan Freja kallades suggan Syr, i skaldediktningen.

    

Bilder från Wikipedia och Google bilder, fr v Frej, t h Freja

Benen från galtarna låg oftast runt de två järnframställningsugnarna, medan suggornas ben låg vid högarna med amulettringarna.

På stenplanen fanns det även hus med ovanliga sandgolv och egendomligt tomma. Möjligen hade sandgolven uppgiften att minska risken för brand, om det varit smidesverkstäder, där ringarna blivit smidda.

Bild: Lånad från http://www.historiska.se

Detta var alltså vad som fanns intill, det man tror, var kulthuset, en liten byggnad på sex gånger sju meter, som tros ha uppförts på 900-talet. I det huset fortsatte tudelningen, platsens dualism. Man kom in i ett förrum mitt i byggnaden. Där stod ett slags fundament, som ett underrede till ett altare. Hade en gudabild varit placerad där, för att välsigna amulettringarna? På varje sida om förrummet låg två rum, troligen ett manligt och ett kvinnligt, med mycket fina golv. Bortsett från två amulettringar, på golvet i det södra rummet, fanns där inte ett spår av liv.

Ända till 1000-talet, alltså till början av den kristna tiden, fortsatte tillverkandet av amulettringar här, men plötsligt blev det annorlunda. Timmerstockarna i kulthusets väggar togs bort och golvet sopades rent. Därefter täcktes hela huset med ett decimetertjockt lager av grus. Det var som om man trodde att det fanns någon typ av farlig ”strålning” från marken där det stått, vilket gjorde det nödvändigt med en husbegravning.

Därefter byggdes, hundra meter från kulthuset, en kristen kyrka och bosättningsplatsen Borg blev så en medeltida by i stället. Kungsgården uppfördes intill kyrkan som en stor medeltida riddarsal med glasfönster.

Platsen, som en gång befarades ha så kraftfull ”utstrålning”, verkar nu vara mer omsorgsfullt begraven under den nya vägbanans tjocka lager av asfalt och betong.

Källor: Utdrag ur artikel Forntid, Maja Hagerman = tusenårsresan 1999, Borg i Norrköping, tiden är 900-tal, Spridda bidrag till Norrköpings Kulturhistoria, Hj. Lundgren 1949, Norrköpingsrummet, Norrköpings stadsbibliotek. Urklipp artikel Forntid Gudrun Mayr, Norrköpingsrummet, Norrköpings stadsbibliotek

Foto: Harri Blomberg, Wikipedia

Mer om Borg finns att läsa i artikeln Borgs herrgård.

Den här artikeln är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter.

AP/Ldm

Tillbaka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s