Leonardsberg – Hällristningar

Leonardsbergs gård är en sammanslagning av byarna Örstad och Fållberga, och år 1354 kallades den Fola berghem. I 1680-års jordebok hittar vi namnet Leonardsberg.

Egendomen beskrivs vara belägen vid sjön Glan, innefattande 350 tunnland öppen jord och 550 tunnland skog. För 175.000 kronor inköptes år 1904 skogsmarken. Genom expropriering för bl.a anläggande av flygfält, minskades egendomen.

Det tidigare namnet på Leonardsberg, gården Fållberga, brändes av ryssarna 1719 och 1743.

År 1630 köptes gården av överstelöjtnant Otto Schulman, som var baltisk adelsman i svensk tjänst. Han blev svensk adelsman 1634. Efter sonen Leonard Schulman, döptes gården till Leonardsberg.

Följande ägare har sedermera styrt på Leonardsberg. Då Leonard Schulman dog 1677 övertogs gården av änkan Görvel Kristina Gyllenstjerna. Hon avled 1683, då sonen, ryttmästare Otto Henrik Schulman övertog densamma. År 1702 övertog Schulmans änka, Kristina Appelgren och hennes andra make, Erik Axel Ekehjelm, Leonardsberg.

Så kom ryssar igen år 1743 och förstörde byggnaderna. Fram till 1855 tillhörde Leonardsberg den Schulmanska släkten, dock inte alltid på manssidan. Namnen Elsa Burensköld, Jacob Henrik Burensköld, Maria Johanna von Schwerin och E. Ehrencrona finns att nämna.

1855 såldes gården troligen till brukspatronen Ekman i Finspång.

1866 tog grosshandlare John Blomberg över.

1882 blev Johan Fasting ägare.

1891 köptes Leonardsberg av fru Octavia Louise von Koch som, 1904 överlät den till Per Swartz. Han transporterade samma år köpet till Gustavianska Barnhuset.

Leonardsberg var först barnbördshus, ett barnhem där obemedlade ogifta mödrar tvingades placera sina barn. Gården var sedan utarrenderad tillsammans med Himmelstalunds gård. Det utannonserade arrendet på Himmelstalund-Leonardsberg utlöpte vid slutet av 1926. Fru Jenny Pettersson, maka till riksdagsmannen David Pettersson i Bjälbo, gav då det högsta budet. Med tiden överläts arrendet till Harald Pettersson.

Tidigare arrendatorn Axel N Olsson, som arrenderat gårdarna 1921-1926, skrev ett bittert brev till Kyrkofullmäktige, men där konstaterades att den klagande inte framfört klagomålen på rätt sätt.

Arrendet övergick senare till David Petterssons son, Ragnar, som brukade gården Leonardsberg till sin död, 1980. Därefter övertog sonen Jan Pettersson, som är bosatt i arrendebostaden och även har arrende på del av flygfältet och en del mark som tillhör Fiskeby bolag.

Leonardsbergs herrgård har en bostadsyta på 1200 kvadratmeter. Ytan är fördelad på 25 rum, storkök och hallar. Vaktmästarebostad, tre radhus och en park på 50.000 kvadratmeter hör även till fastigheten.

Hällristningar

Foto: Harri Blomberg, Karlsberget vid Glan

Efter Tanum i Bohuslän utgör Norrköpingsbygden Nordens största hällristningsområde. Bara i enstaka fall är dessa placerade vid vatten, som exempelvis Karlsberget, vid Leonardsberg.

På norra sidan av Motala ström finns de mest betydelsefulla hällristningarna, fördelade på två områden, Himmelstalund och Fiskeby-Ekenberg-Leonardsberg. Här finns några av landets största och märkligaste hällristningstavlor. Bilden av en man, bärande en stång, eller ett spjut i händerna, mellan en grupp av vildsvin och hjortdjur. I en bålhög vid Leonardsberg har hittats en bronsknapp, daterad yngre bronsåldern. Här var alltså kulturbygd långt före Kristi födelse.

Hällristningarna pekar oftast på religiöst eller magiskt ursprung, och dateras mestadels till tiden 1500-500 före Kristus. Bilderna verkar ha gjorts vid olika tillfällen. Vid Ekenberg, direkt gränsande till Leonardsberg, finns en skylt som daterar tiden för ristningarna. Dessa gjordes oftast på flata berghällar, eftersom där var enklast att bearbeta. Troligtvis finns fler liknande ristningar gömda under gräs- och torvväxt.

Något om figurerna

Hällristningarna berättar om hur man levde och vilka intressen som förelåg på den tiden. Skeppen är rikligt förekommande, men inte endast för att beskriva sjöfart och fiske, utan även symboliskt. Båtarna tog, enligt deras tankesätt, gudarna över rymden och vidare ned i havet. Skeppet kunde också uttrycka fruktbarhet. Vid Ekenberg finns skepp som dras av hästar, samtidigt som män hälsar det med upplyfta armar.

Det intressanta med Leonardbergsområdet är, att här kan inte havet ha gått mycket högre än idag.

Liksom åskans gud tillbads även solen med olika symboler. En yxa är vid denna tid åskans symbol, som sedermera, under järnåldern, utbyttes till en hammare.

Vid Talldungsberget, Ekenberg, finns ristade djur, exempelvis hjortdjur, men även hundar och hästar. Människor förekommer i sin vardag, men även i processioner, emellanåt försedda med vapen. Vapnen bestod av yxor, svärd och lansar.

Man kan se fiskredskap och sköldar, liksom runda figurer, så kallade hjulkors eller ringar och spiraler. Dessa tolkas som  solen, eller hjul till vagnar.

Utförandet har förmodligen gjorts med hård sten och eventuellt skissade man först upp mönstret. Idag är flera av figurerna imålade, för att lättare kunna urskilja detaljer.

Vid Ekenberg finns en intressant figur som föreställer en man i övernaturlig storlek, som håller upp ett skepp med båda händerna. Eventuellt tänker man sig först en flätad docka, som kanske ska belysa en gud.

Bild: www.norrkoping.se/kultur-fritid

Norrköping blir till, förhistoria

Det idoga arbetets stad har, under årtionden, Norrköping kallats. Med detta menas ett grovarbete med små inkomster, för detta står klart när man forskar i det förgångna. Avsikten med denna redogörelse, som återger tiden från 1600-talets början, vill närmast belysa något om tillkomsten av kurs- och lägergården Leonardsberg och lite om vad Gustavianska Stiftelsen uträttat.

Bild: Wikimedia, Gustav II Adolf

I Björn Helmfrids konung Albrekts ”Privilegiebrev” går att läsa om redogörelse för kung Albrekts visit i Norrköping år 1384. Stadens gränser fastslogs och blev grunden till den blivande staden. Kungen var, vid det laget, på väg söderut för ett fälttåg mot Danmark. Efter vissa och smärre justeringar kom dessa gränslinjer att bestå till in på 1640-talet. Nya privilegier utfärdades 1620 av Gustav II Adolf.

Tiggeriet var stort och i urkunderna går att läsa om vilket spektakel det var att se fattiga, fader- och moderlösa barn stjäla och tigga till sig en bit bröd. I 1620 års privilegier heter det från majestätet: ”Så ähr och fast nödigt att thett tiggerijdt må avskaffas”.

Källa : Fastigheten Leonardsberg Hällristningar Norrköpingsrummet Norrköpings stadsbibliotek

A.P/EN

Tillbaka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s