Sägnen om Harald Hildetand och Bråvalla slag

Vikingatidens svenska konungar är okända, till och med till namnet, eftersom någon svensk krönika om dem inte finns bevarad, och de utländska källornas uppgifter är motsägande och förvirrade. Underhållande är de emellertid.

Bild: Wikipedia, Sköldmön Hervors död

Källskrifterna i fråga är Saxo Grammaticus danska historia och ett antal isländska sagor, främst den innehållsrika Hervararsagan, som handlar om sköldmön Hervor och ett fragment som även hos oss brukar omtalas under sitt isländska namn, Sogubrot, d v s Sagobrottstycket. Deras berättelser kretsar framför allt runt två händelsekomplex, som snarare tillhör skönlitteraturen än historien, nämligen Bråvalla slag och Ragnar Lodbroks bravader.

Bild: Google bilder, Bilden ska föreställa Ragnar Lodbok

Sogubrot börjar med några rövarhistorier om Ivar Vidfamne, som inte hade någon son, men däremot en dotter vid namn Aud, alias Öda den djupröda, vilket lär betyda den bottenrika. Hon blev bortgift med en själländsk hövding som hette Rörek, fast hon hellre hade velat ha hans bror, Helge den vasse. Ivar Vidfamne, som var en lömsk person intalade, genom att ljuga, Rörek att Öda bedrog honom med Helge. Det fick den, av Ivar avsedda, följden att Rörek stack ner sin tappre bror, varefter det var en smal sak för den onda svärfadern att anfalla och förgöra även Rörek. Öda flydde till Gårdarike, d v s Ryssland, med sin son Harald, som av osäker anledning kallades Hildetand. Det har påståtts att han hade gula, ovanligt stora framtänder, men språkmännen säger att Hildetand kan härledas ur hilldur, som betyder krig, och att namnet sålunda skulle kunna hänsyftas på pojkens krigiska egenskaper. I Ryssland gifte Öda om sig med en kung, som hette Radbart och med honom fick hon en son, som fick namnet Randver.

Bild: Wikipedia

Ivar Vidfamne var nu gammal, men det hindrade inte att han drog i krig mot kung Radbart, arg över att han hade äktat Öda utan att fråga Ivar om lov. En natt när Ivar låg för ankar i Finska viken med sin flotta, drömde han en underlig dröm och begärde att få den förklarad av sin fosterfar Horder, som alltså måste ha deltagit i expeditionen, trots sin höga ålder. Horder, som vid tillfället stod på en klippa på stranden, lät förstå att drömmen nog betydde att det snart skulle vara slut på Ivar och hans ogärningar. Kungen blev då så arg att han hoppade överbord, varvid även hans förargade fosterfar störtade sig i havet och försvann. Den svenskdanska konungatronen var därmed ledig och med sin ryska styvfars hjälp begav sig Harald Hildetand genast till Skåne och lade därifrån under sig hela det stora riket. Sin halvbror Randver satte han till lydkonung över svearna i Uppsala, och då denna i sinom tid omkom under ett härnadståg, (krigståg), till England, efterträddes han av sin son Sigurd Ring, (Hring), som alltså var brorson till Harald Hildetand.

Bild: Wikipedia, Harald Hildetand vid Bråvalla slag

Fortsättningen på de här novellerna är historien om det hiskliga Bråvalla slag. Den saftigaste skildringen av den bataljen finns nog hos Saxo Grammaticus, enligt författaren Alf Henriksson, som framställer det hela närmast som en slags idrottstävling. Harald Hildetand, säger han, styrde länge sitt rike med kraft och mandom, men till slut blev han hundrafemtio år gammal och ”orkade litet gå, vilket likade hans vänner illa”. De försökte därför ta livet av honom en gång då han badade, genom att lägga vedträn och stenar över karet. Då kungen förstod att de ville förgöra honom utbrast han: ”Jag vet att I tycken mig fullgammal. Det är ock sant, och väl måtte jag dö en naturlig död. Icke vill jag denna död, att dö i badet, jag vill dö mycke kungligare”. Några av hans vänner kom och hjälpte honom bort. Snart därefter skickade Harald män till kung Sigurd Ring i Uppsala, med bud att han gärna ville falla i strid. Han anhöll därför, att Sigurd Ring ville möta honom med en här på Bråvallarna, så att de kunde få utrönt vem som var mäktigast.

Bild: Wikipedia, Bråvalla slag

Därpå rustade kungarna på var sitt håll i sju år och plockade ihop åtskilliga berömda kämpar, från Svitjod; Tryggve, Agnar, Sote, Brae, Grepe gamle, Hake, Starkad, (även känd under namnen Starkotter eller Starkodd), och Ragnvald Rådkloke. Från sveasidan kan man nämna; Ubbe från Frisland och sköldmörna, Visna, Heid och Veborg, samt kungens hövitsman Brune. Haralds danska här marscherade över från Själland till Skanör på flottans skepp, som var så många att de bildade en bro.

Sigurd Rings här och västgötarna red över Öresund och den västra landsvägen till skogen Kolmerker, (Kolmården), som skilde Svitjod och Östergötland åt. Kung Ring kom ut från skogen till väster, till det som heter Bråvik och där mötte hans skeppshär honom. Kungen slog upp sina tält på slätterna vid Brå, (Brávellir), vid skogen, mellan skogen och viken.

Kung Harald drar samman en stor här från Danavälde, många från Östersjöländerna och från Kvänagård och Sachsland. Haralds här var samlad på Selund, (Själland), vid en ort som hette Kögia, dom kunde gå över Landör (Öresund), till Skanör på, som det verkade, ett enda skepp, eftersom hela sjön var täckt av hans flotta.

Harald skickade en man som hette Herleifr med sacharnas här för att möta kung Ring, för att ”hassla honom vall”, d v s inhägna stridplatsen med hasselstänger, och välja valplats för att säga upp friden och sämjan mellan dem. Kung Harald reste med sin här i sju dagar, innan han nådde österut till Bråvik.

Foto: turistnorrkoping, Ur Bråvallavingar, berättelsen om F13 – en flygflottilj under 50 år

Kung Harald färdades i vagn, han var inte så vapenför, att han kunde gå i striden. Han skickade Brune och Heidh för att ta reda på hur Sigurd Ring hade ställt upp sin här och om han var redo för strid. Brune berättar; ”Tyckes mig, att Hring är redo till strid och hans folk. Underligt har han fylkat det. Han har svinfylkat sin här, och blir det icke lätt att kämpa med honom”. Då säger Harald;” Vem månde hava lärt Hring att så fylka? Jag trodde ingen utom mig och Oden kunde det, eller månde Oden vilja upphöra att tillskifta mig seger; det har aldrig förr händt, och ännu beder jag honom, att han ej må göra det Men vill han ej giva mig seger nu, då låte han mig falla i striden med all min här, om han ej vill att danerna skola få seger som förr. Och alla de kämpar som falla på denna slätt, giver jag Oden”.

Bild: Wikipedia, Jätten Starkad

Omsider var båda härarna, på var sitt håll, redo för strid. Man blåste i lur och satte igång slaget. Först slogs man kollektivt en stund. Sedan framträdde kämpen Ubbe och högg i tur och ordning ner Ragnvald Rådkloke, kämpen Tryggve, samt tre svenska prinsar av blodet. Skamsen sände kung Sigurd då fram kämpen Starkad, (även känd under namnen Starkotter eller Starkodd), som lyckades såra Ubbe, men blev svårt sårad själv.

Bild: Google bilder

Därpå fällde Ubbe kämpen Agnar, varefter han tog svärdet i bägge händerna och röjde sig en bred gata genom sveahären, tills han omsider fick bita i gräset för de norska bågskyttarna i fonden. Sedan var det sköldmön Veborgs tur att fälla kämpen Sote och såra Starkad, så att denna blev mäkta vred, bröt in i Haralds här och högg ner kämpar till höger och vänster. Vidare gick han lös på sköldmön Visna, högg av henne den arm som höll konungens märke och gjorde ytterligare slut på kämparna Brae, Grepe Gamle och Hake. När gamla kung Harald såg alla dessa bedrifter, ställde han sig på knä i sin vagn, tog ett svärd i vardera handen, högg och stack ner en massa folk.

Bild: http://www.kulturarvostergotland.se, Harald Hildetands död

Efter ett tag tyckte hans egen hövitsman Brune, att han hade samlat nog ära och drämde honom i skallen med en klubba, och därmed fick Bråvalla slag sitt slut. Sigurd Ring ställde till en magnifik begravning och tog därpå hand om båda rikena. Var Bråvalla skulle vara beläget vet vi inte med säkerhet, det finns olika tolkningar av sägnen.

Den mest sannolika tolkningen får vi anse är författaren och fornforskaren, Arthur Nordéns från 1918, där han förlägger Bråvalla till Norrköpingstrakten.

Om Sigurd Rings fortsatta verksamhet finns inga andra underrättelser, än att han på gamla dagar förälskade sig i en bohuslänsk flicka som hette Alfsol, hennes bröder ville emellertid inte gå med på hans frieri, och när han med hela sin här kom för att ta henne med våld, förgiftade de henne och lyckades dessutom tillfoga den gamla kungen svåra sår, innan de själva stupade. Sigurd Ring lät då föra flickans lik ombord på ett skepp, hissade segel, satte sig själv vid rodret, tände eld på fartyget och stack till sjöss under förklaring att han ville komma med prakt till Oden.

Bild: Wikipedia

Denna historia tillhör sagokretsen kring Ragnar Lodbrok, vilken uppges ha varit med vid tillfället, han var nämligen son till Sigurd Ring, som emellertid i det sammanhanget omtalas enbart som kung av Danmark. Det finns två isländska medeltidssagor om Ragnar Lodbrok, som dessutom är en huvudfigur i Saxos historia, och enligt dessa regerades Sverige på hans tid av en Uppsalakung som hette Östen och som var märklig på det viset att han dyrkade en helig ko, som förskräckte hans och rikets fiender, med sitt fruktansvärda bröl.

Bild: Google bilder

Fabeldjur och andra övernaturliga företeelser förekommer även på andra håll i berättelserna om Ragnar Lodbrok, vilka till stor del säkert inte är annat än romantiska riddarsagor, konstfullt utbroderade kring en mager kärna av historisk forntidstradition.

Bild: Google bilder, Tora och Ragnar

Sagan om Ragnar Lodbrok är en sammanställning av episoder från Saxo och de isländska källorna. Den börjar som ren folksaga med berättelsen om Tora Borgarhjort, dotter till en jarl i Östergötland, och vacker som en dag. Hon hade av sin far fått en liten trevlig lindorm som låg hoprullad i en ask, men snart började växa så att den inte fick rum inomhus, utan ringlade sig runt hela jungfruburen, sprutande etter och ätande oxar till den förfärade jarlens förtvivlan.

Denna lät då meddela, att den som kunde döda lindormen skulle få flickan och en stor hemgift. När Ragnar fick höra detta gjorde han sig en underlig kostym av ludna skinn, som doppades i smält beck och därpå rullades i sand så att de blev hårda. I denna utstyrsel gick han en tidig morgon emot lindormen och dödade den med sitt spjut, vars skaft naturligtvis gick av, såsom spjutskaft i folksagorna alltid gör i liknande situationer. Efter diverse förvecklingar kunde han visa med det felande skaftstycket att det var han som hade dödat odjuret. Jarlen höll då sitt löfte och ställde strax till bröllop för Tora Borgarhjort och Ragnar, som efter denna sin bragd, fick tillnamnet Lodbrok eller Ludenbyxa.

Bild: Google bilder, Kraka (Aslög) och Ragnar

De unga tu levde mycket lyckliga under några år och fick även ett par söner, Erik och Agnar, men därpå insjuknade Tora och dog. Ragnar gifte om sig med Kraka, (Aslög).

Källor: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur Svensk Historia I, Text: Alf Henriksons dödsbo 1963 och Diktens Norrköping; En antologi sammanställd av Norrköpings skolstyrelse, 1981

Den här artikeln är publicerad med reservation för feltolkningar och andra eventuella felaktigheter.

A.P/LDm

Tillbaka

En kommentar till Sägnen om Harald Hildetand och Bråvalla slag

  1. Östen Händel skriver:

    Om man aldrig har sett en elefant kanske man beskriver den som en ”brölande ko”.
    Östen kanske har varit till Asien och fått tag i och tagit hem en elefant.
    Det vet vi från andra ”sagor” att man använde elefanter med framgång i strider.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s