Ringstad Kungsgård och Ringeby

Bild: Wikipedia

I den stora präststugan i Norrköping hade en februaridag år 1404 den regerande drottningen över Nordens länder Margareta, Valdemar Atterdags dotter, infunnit sig för att rannsaka om en kronoäga i Östra Eneby socken, som gått Konungadömet ur händerna men nu återkrävdes dit.  

Det blev ett enhälligt domslut. Alla förklarade sig veta att såväl holmen med stenfästet och Ringstadbyn tillhörde Konungadömet, och således återdömdes dit.

Räfstetingsdomen lämnar en intressant belysning av Ringstads historia före Ringstadholmsborgens tillkomst. Byn hade tydligen kronogodskaraktär redan då borgbygget började, och man vet att stenhuset i Strömmen blev sätesgård för en kunglig fogde, och utgår från att denna fogde tidigare bott på Ringstadgården.

Bild: Wikipedia

Frånsett Husby vid den avlägsna Skedevi kyrka har emellertid det vidsträckta Bråbo härad ingen annan känd kungsgård än Ringstad, vilket ytterligare bestyrker, att det var på Ringstad, som kungens fogde i Bråbo residerade.

Mot denna gårdens framskjutna ställning som ett stort härads fogdesäte, svarar de ståtliga förhistoriska lämningarna vid Ringstad, utgrävda under åren 1917-1928.

De utgörs dels av grunderna efter två gårdsanläggningar med till den ena av dem tillhörande försvarsverk av trä, dels av de över stora sträckor av åsmarker utbredda gravfälten med deras vackra gravformer.

Gården som angränsar till gravfältet, dateras till tiden närmast efter vår tideräknings början, främst på grund av de sporadiska fynden från romersk järnålder (100-200 e Kr). Husgrunderna själva har inte givit några vägledande fynd utöver dels en skära av järn, ett vanligt förekommande redskap under den romerska järnåldern. Fynd av hästskofragment och sömmar kan tyda på att folk vistats i husen även under medeltiden.

Bild: Wikipedia, Beowulf möts av danernas kung

På 400-talet e Kr inträffade tydligen något som tvingade Ringstadborna att flytta sin bebyggelse ett eller några hundratal meter åt nordväst. Under skyddet av en uppvälvning av grusåsen, restes en mäktig borgvägg av timmerstockar, och en gårdsplan inhägnad av flätade risgärdar, på vilken sedan boningshus och olika uthusbyggnader bl a en smedja uppfördes. Denna gårdsanläggning i åskanten kan dateras med hjälp av ett i gårdssmedjan framgrävt så kallat likarmat spänne från tiden 550-600 e Kr. Det är de upprörda tiderna med gränsöverfall och folkmord, vilka tydligen utgör bakgrunden till fornbyggen i våra skogar och som anges i det fornengelska Beowulf-eposets tragikfyllda skildring av en uppgörelse mellan svear och götar.

Bild: Wikipedia, Beowulf slåss mot draken

Även denna gårdsanläggning vid Ringstad visar samma drag som den förra. Folk har bott här även in på 1300-talet, vilket framgår av fyndet av två bultlås i smedjan, som daterats till 1300-talets början.

Bild: Wikipedia

När 1300-talet grydde, hade krigsteknikens utveckling gjort gårdsfästen av trä värdelösa och det stenbyggda fästet på Ringstadholm en bit från strömmens utlopp ur Glan, stod färdigt att överta Ringstad -”virkets” uppgift.

Man kan inte syssla med det minnesrika Ringstad i Bråbygden utan att ställa sig frågan, hur har gården fått sitt namn, vad Ring betyder och hur det egendomliga sammanträffandet ska förklaras, som lett till att Ring återkommer i ännu ett gårdsnamn i bygden, Ringeby, beläget endast 2 km från Ringstad.

För att Ring skulle kunna vara ett personnamn, talar för att ett antal av bygdens gårdar som slutar på stad har mansnamn i början; Grimstad, Ingelstad, Hillerstad, Hirikstad (= Herstaberg). Ring har dock inte varit särskilt vanligt som levande namn i Norden, ofta är det diktade personer som kallas Ring, eller också är ordet ett tillnamn, som i Bråvallaslagets segrare Sigurd Ring. En annan möjlighet är att ordet ring i Ringstad är ett vanligt substantiv, alldeles som skäl i gården Skälstads namn.

Då man söker efter betydelsen hos detta ring bör man erinra sig, att Kungsgårdstraditionen hos det medeltida Ringstad i Bråbygden har motsvarighet på andra håll i Norden. Från Danmarks medeltid är Kungsgården Ringsted ryktbar, i dess kyrka ligger två av Valdemarna begravda, och i Norge har man fylkesnamnet Ringerike. I Norge heter en socken Ringsaker, ett åkernamn med syftning på hedniska kult- och tingsstämmor, och i denna socken kallas en ännu kvarstående stensättning Tingstene.

Vid kristendomens genomförande anlades kyrkan i Kvillinge. Ringsta kan man då tro spelade en roll som religiöst centrum under förkristen tid, främst på grund av sin grunda offersjö Gudsjön. Namnet visar att sjön varit en helig plats. Liksom andra offersjöar har också Gudsjön idag förvandlats till en mosse, men ursprungligen har det varit en ganska stor sjö. Några undersökningar har aldrig gjorts på platsen men sådana skulle säkert kunna ge en intressant bild av sjöns betydelse.

Bild: Wikipedia

Inom fornlämningsområdet vid Ringeby fanns också en liten tjärn som i senare tid fungerat som fiskdamm. En grund sjö har funnits på platsen redan vid den tid då gravarna anlades, men den har under 1800-talet fördjupats genom muddring. Den gamla sjöbottnen var därför nästan helt borta och endast ett tunt band av den gamla strandkanten återstod. Vattnet kommer från ett naturligt källsprång mellan bergspartierna i området. Både bergen och vattnet var säkert viktiga för valet av just denna plats för begravningar och religiösa ceremonier. Både berg och källor betraktades under förkristen tid som boningar för olika gudar och andemakter.

Vid utgrävningen undersöktes delar av den gamla sjöstranden som fanns bevarad under den uppmuddrade leran. Det fanns ju en liten chans att man hade offrat i den lilla källsjön. Efter ett omfattande dikningsarbete för att sänka sjöns yta, fann man i den forna strandkanten på några ställen lager med sot och eldspräckt sten som tydligen hade kastats ut i det grunda vattnet. Detta kan vara spår efter offer som bränts och därefter deponerats i strandkanten, som gåva till de guddomar som man trodde tillhörde sjön. Spåren var dock för vaga för att man säkert ska våga dra sådana slutsatser. Sotlagret kan givetvis också ha en mera prosaisk förklaring och vara spår efter boplatsaktiviteter. Om några mer omfattande offer en gång placerats på sjöbottnen bör de ha försvunnit vid muddringen av dammen under 1800-talet.

Foto: turistnorrkoping, Himmelstalunds hällristningsmuseum

Olika offerritualer har varit en viktig del av bronsålderns religiösa liv. Som offerplatser verkar man med förkärlek ha valt grunda sjöar och våtmarker. Från de romerska historieskrivarna under äldre järnåldern vet vi att folken i norra Europa dyrkade naturföreteelser som källor, träd och berg. Det är troligen också därför som gravfälten för det mesta ligger på höjdsträckningar. Solvagnen från Trundholm är ett exempel på ett offerfynd från en mosse. De bronslurar som finns bevarade har också hittats som offrade föremål, ofta nedlagda parvis.

Bild: Wikipedia

Exempel på offerfynd i mossar finns också i bronsåldersbygden runt Norrköping. I Resebro mosse, nära Lövstad slott, upphittades på 1920 talet ett svärd från yngre bronsåldern. Detta hade lagts ned i den grunda sjö som då fanns i området. I Herrebrokärret, nära sjön Glan, har ett liknande fynd gjorts. På denna plats hade två halskragar av brons, s k wendelringar, offrats i den forna strandkanten.

Foto: turistnorrkoping

Både i Ringeby och på många andra gravfält återfinns också en form av hällristningar s k skålgropar. Dessa är små runda inknackade gropar. Förmodligen har man ursprungligen offrat i dem. I senare tid har skålgroparna använts i folkmedicinen av kloka gubbar och gummor. Man smorde in dem med fett och blod och offrade små mynt och andra metallföremål, för bot och bättring.

Skålgroparna kallas i senare tradition ofta för älvkvarnar, eftersom man föreställde sig att älvorna malde säden till mjöl i dessa. Ett spännande fynd på Ringebys gravfält var ett litet mynt, 1/6 Skilling från Carl XIV Johans dagar som fortfarande låg kvar inuti en skålgrop. Även om detta inte behöver ha samband med den forntida kulten på gravfältet, är det ändå fascinerande att tänka sig att offer av olika slag förekommit på platsen ännu under 1800-talet.

Bild: Wikipedia

Det är ändå svårt att veta om de kultbruk, som levat kvar i folktron, har något med den förkristna religionen att göra. Det finns teorier om att älvorna dvs alverna från början varit ett namn för de döda förfädernas andar. Dessa ansågs ta sin boning i marken på gården eller i stenarna på gravfältet. Det kan i sådana fall ha varit dessa alver som man tillbad på gravfälten för fruktsamhet och god skörd. I hela Skandinavien har tron på alverna och ”de underjordiska” förekommit långt fram i tiden. På Island är denna tro fortfarande en realitet och vid vägbyggen och andra exploateringar tar man hänsyn till alvernas boningar. Finns sådana i vägen flyttas byggprojektet något.

Bild: Wikipedia

Vid Ringeby fann man skålgropar både på berghällarna och på några lösa stenar. Det intressantaste skålgropsfyndet var en liten sten, omkring 30 cm i diameter, med åtta inknackade skålgropar. Den låg intill några större block som lagts i en halvcirkel, ca 7-8 meter öster om kulthuset och strax norr om den stora runda stensättningen. Den här typen av små skålgropsstenar hittas då och då i gravar från olika perioder, allt från stenålder fram till romersk järnålder, alltså ca 2000 f Kr – 400 e Kr. Om det under hela denna tid varit samma sorts föreställningar som gjort att man knackat in skålgroparna och placerat stenarna i gravarna är svårt att veta.

På Ringebygravfältet låg stenen inte i en grav utan i en märklig konstruktion som var belägen några meter framför kulthusets öppna gavel. Anläggningen med skålgropsstenen får närmast tolkas som ett offeraltare av något slag. Runt skålgropsstenen fanns fyra stora härdgropar, kanske spår efter offereldar. Intrycket man fick på platsen var att huset och området framför detta varit scenen för olika religiösa ritualer. Kanske har både den runda stensättningen och skålgropsstenen ingått i dessa ritualer.

Foto: turistnorrkoping

Från de isländska sagorna känner vi till, att man under yngre järnåldern offrade till de döda förfäderna på gravfältet. Detta bruk har i avlägsna dalar i Norge levt kvar långt fram i tiden. Det finns beskrivet att man ännu på 1800-talet till och med offrade djur på de gamla gravhögarna, nästan ett årtusende efter kristendomens införande. Ett samband mellan gravar och offeraltare finns också i flera äldre kulturer. I antikens Grekland och Rom hade offeraltaret ofta formen av en gravhög och i ett hål i denna hälldes offerblodet. Denna typ av offer skedde från början på verkliga gravar som en del av förfäderskulten, men med tiden byggdes också ”riktiga” altare i höglik form.

Spåren efter religiösa kulthandlingar vid gravarna var en av de mest spännande upptäckterna vid utgrävningarna av Ringebygravfältet. En del av dessa offer hade också ett samband med de skärvstenshögar, högar med eldsprängd sten, som fanns intill gravarna. Skärvstenshögarna var anlagda i två grupper, med två högar i varje. Dessa låg i utkanten av gravfältet, i västra och i södra delen. Intill båda skärvstensgrupperna fanns ett stort stenblock som verkade ha fungerat som kultföremål. Kanske såg man stenarna som gudabilder eller som boningar för förfädernas andar. Blocken bar spår av eld och var på sina ställen sönderspruckna. Runt om de båda stenblocken låg rester av keramikkärl. Krukorna hade krossats med de stenar som fortfarande låg kvar ovanpå skärvorna. Det är vanligt att offergåvor från bronsåldern och äldre järnåldern är förstörda på olika sätt. Det kan tolkas som en markering av att de inte längre tillhörde människornas värld. Kanske förstöringen innebar att man ville ”förandliga” föremålen så att gudomen kunde ta emot dem. Det kan också vara så att man förstörde dem i syfte att förhindra andra människor att plundra offerplatserna, i jakt på användbara föremål.

En del brända djurben fanns också invid blocken i Ringeby, kanske spår efter brända djuroffer.

Elden och offerröken var ett sätt att överföra offret till gudarna och förfädernas andar. Brända djurben hittades också på en bålplats som låg direkt under en av skärvstenshögarna. I denna skärvstenshög fanns också två gravar. Skärvstenshögen och gravarna kan ha anlagts på en äldre offerplats. En annan möjlighet är att man invigt platsen med hjälp av djuroffren.

Trots hällristningarnas bildvärld och spåren efter offer och gravritualer, är bronsålderns religion till stora delar okänd för oss. Vi vet inte heller exakt hur religionen har förändrats från bronsåldern fram till vikingatiden, 1500 år senare. Först då har vi de första skriftliga källorna som beskriver den förkristna religionen i Skandinavien. Både religionen och samhället i övrigt genomgår förändringar av olika slag under en så lång tidsrymd. Föreställningar kring död och begravning, liksom många ritualer, är samtidigt företeelser som är mycket seglivade. De berör ofta både individen och samhället så djupt att det krävs mycket för en genomgripande förändring. Det är alltså möjligt att många föreställningar med rötter i bronsåldern levt kvar långt fram i tiden. De kan i en eller annan form ha överlevt fastän kulturen i övrigt förändras. På samma sätt har hedniska föreställningar levt kvar i svensk folktro ända fram i modern tid, trots att kristendomen spreds redan under 1000-talet.

Bild: Wikipedia

Mycket i denna folktro har på ytan antagit en kristen dräkt men är i grunden reminiscenser (svag eller ofullständig minnesbild av något, NE) från den gamla religionen. Det är exempelvis vanligt att Oden och de andra hedniska gudarna har förknippats med djävulen och onda makter i folktron. Det är ändå säkert så att religionen genomgått flera förändringar redan före kristnandet. Däremot har nog inget så genomgripande religionsskifte skett under tidigare perioder. Detta skeende har då gått hand i hand med samhällets övriga utveckling. Såväl impulser utifrån som inre omvandling ligger till grund för dessa förändringar. Vi var inte heller då isolerade från omvärlden, oroliga tider tycks ha stundat och många förändringar stod för dörren.

Bild: Wikipeida

Under yngre järnåldern, när vi börjar få flera skriftliga källor, är det framför allt två folkgrupper som nämns, svear och götar. I Öster- och Västergötland bodde götar medan mälarområdet utgjorde svearnas kärnbygd. Enligt äldre tiders historieforskning blev götalandskapen slutligen erövrade av svearna. De krigshändelser som orsakade erövringen skulle ha ägt rum någon gång under 600-700-talen e Kr. Nutida forskning visar att en sådan erövring knappast har ägt rum. Götalandskapen verkar behålla sin betydelse och faktum är att flertalet av de tidiga medeltida kungasläkterna kommer från Väster- och Östergötland. Den äldre historiesynen grundade sig mycket på en vilja att förklara varför Mälardalen och Stockholm i senare tid kommit att bli Sveriges centrum. I äldre tid var inte makten nödvändigtvis koncentrerad till en enda plats. Kungen var oftast på resa och bodde i perioder på kungsgårdar i olika delar av riket. Ännu under medeltiden hade vi valkungadöme och makten kunde därför skifta mellan olika släkter. Vilken del av landet makten var koncentrerad till berodde därför i hög grad på vilken familj som just då innehade kungavärdigheten.

Bild: Wikipedia

Hur det nu än förhåller sig med den historiska bakgrunden så har de förmodade krigen mellan svear och götar givit upphov till många myter och legender. En sådan är berättelsen om slaget vid Bråvalla som enligt en tradition ska ha utspelat sig på Kvillingeslätten, nära Ringeby. Arthur Nordén blev på sin tid allt mera övertygad om att ett sådant slag verkligen hade ägt rum där. På 1900-talet upptecknade han folksägner i trakten som han menade utgjorde en muntlig tradition sedan mer än 1000 år. Krigshändelsen vid Bråvalla omnämns annars främst i ett par av de isländska sagorna som nedtecknades under tidig medeltid.

Bild: Wikipedia

Tidigare forskning hade förlagt händelsen dels till Vären i Småland men också till Vikbolandet halvön mellan Bråviken och Slätbaken, i Östergötland. Nordén menade i stället att det fanns omfattande likheter mellan innehållet i sagorna och de sägner som levde kvar i Bråbygden. Han ansåg att både ortsnamn, geografi och de kvardröjande sägnerna var belägg för att händelsen verkligen hade ägt rum på Kvillingeslätten.

Enligt sagorna var det östgötakungen Harald Hildetand och sveakungen Rings styrkor som drabbade samman i slaget. Tillsammans med östgötarna kämpade också danskar och folk från andra sidan Östersjön. Svearna å andra sidan hade hjälp av folk från Västergötland. Svear och västgötar landsteg från Bråviken och ställde upp sin här i slagordning på Kvillingeslätten. Slaget blev våldsamt och slutade med att Harald Hildetand stupade och kung Rings styrkor gick segrande ur bataljen. En kung Ring har också förekommit i flera sägentraditioner i Östergötland. Detta tog Arthur Nordén som ytterligare stöd för att de händelser som berättas i sagorna hade verklighetsgrund. Enligt en medeltida sagovariant var kung Ring själv, av östgötsk ursprung och hade sitt hem i Bråbygden. Särskilt gården Ringstad har utpekats som dennes forna hemvist, även om namnlikheten kan vara en tillfällighet. Namnlikheten skulle för övrigt kunna passa lika bra för Ringeby.

Bild: Wikipedia, Harald Hildetand

Förmodligen bör historien om Bråvalla slag uppfattas som en legend. Idag vill också flertalet historiker och arkeologer helt förpassa slaget till sagans värld. Några arkeologiska belägg för ett stort forntida slag på Kvillingeslätten finns inte heller. Inte än i alla fall, ska kanske tilläggas. På åkermarken nere på själva slätten, där slaget ska ha stått, har vi ännu inte gjort några undersökningar. Så helt säker kan man ändå inte vara!

Källor: Sägen och fornminne i fiskebygden av Arthur Nordén, Skenet från det förflutna av Anders Kaliff, Wikipedia, NE, www.norrkoping.se http://www.islandnet.com/~kpolsson/coins/sweden/swe16s.htm http://www.uvblogg.se/wordpress/wp-content/uploads/2010/11/IMG_1629-444×333.jpg

EN

Tillbaka

Annonser

3 kommentarer till Ringstad Kungsgård och Ringeby

  1. carol rasmusson nöjd skriver:

    söker efter historik om hillerstad mohagen norrköping

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s