1567 Offer för brända jordens taktik

Bild: Wikipedia

Nordiska sjuårskriget utkämpades 1563-1570 mellan Sverige och Danmark. Ytterst gällde striden herraväldet över Östersjön. Sverige hade 1561 satt sig fast på Estlands kust genom att erövra Riga. Danmark hade kort därpå förvärvat Ösel utanför estniska kusten. År 1563 täppte danskarna till Sveriges enda andningshål västerut mot Nordsjön genom att erövra Älvsborgs fästning. Svenskarna var därmed tills vidare instängda i Östersjön. Två år senare slog de emellertid hål i inringningen genom att storma Varbergs fästning och anlägga en hamn vid Varberg. Parterna var ungefär jämnstarka, varför kriget i stor utsträckning utspelades i form av härjningståg in över motståndarens gränser. Det gällde att så mycket som möjligt matta ut fienden.

Bild: Wikipedia

I detta mönster urskiljer vi en djärv operation, ödesdiger för Östergötland och dess städer, lyckosam för den danske fältöversten Daniel Rantzau, vilken planlagt och genomfört företaget. Själva incitamentet kom, sedan danskarna hade fått kännedom om konung Erik XIV:s akuta sinnessjukdom och oförmåga att aktivt fylla sina höga ämbetsuppgifter. Efter morden på sturarna i Uppsala i maj 1567 irrade han länge omkring i Upplands skogar. Hans svaghetstillstånd fortsatte i stort sett året ut. Landets försvar desorganiserades. Dessa förhållanden avgjorde Rantzaus ställningstagande. En operation mot Sveriges hjärta, närmast mot dess kornbod Östergötland, borde prövas. Blev den framstöten lyckad, nåväl, då kunde kanske en fortsatt framryckning mot Stockholm prövas. 

Bild: Wikipedia

Med 6000 man, av vilka 2000 ryttare, 12 kanoner och 900 trossvagnar, satte han sig i oktober från Halmstad i rörelse mot Jönköping, där stora militära förråd fanns och ett av landets viktigaste vapenfaktorier. Sedan första etappmålet nåtts, vidtog en strapatsrik marsch genom den ytterst svårframkomliga s k Västra Holvägen, som gick fram på Holavedens bergshöjder, högt ovanför Vätterns vattenspegel.

I Östergötland räknade Rantzau med att kunna övervintra med god tillgång till livsmedel. Allt gick inte så som han hade hoppats. Svenskarna hade så småningom samlat sig till motstånd. Deras taktik blev den under hela sjuårskriget väl beprövade, förhärjning av fiendens basområde. Mellan Rantzau och den svenska motståndsrörelsen blev det en kapplöpning om vem som skulle komma först till exempelvis ett proviantförråd, hans folk eller svenskarna. Helt utan förluster hade Rantzau inte tagit sig in i Östergötland.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner Björn Helmfrid

Vid Ödeshög spärrades hans väg av ett par tusen bönder och nästan femhundra ryttare. Resultatet blev att halva Rantzaus tross gick förlorad. Det blev nu mycket angeläget att han i Östergötland skulle kunna ersätta vad han hade förlorat. Till en del lyckades han också, fastän det svenska försvaret, så långt det hann med, förde bort spannmål, boskap och hästar, medan Rantzaus styrkor tog för sig vad de kunde och därefter i regel tände eld på städer och byar. På detta sätt skattade bebyggelsen i de dåvarande östgötastäderna åt förgängelsen.

Norrköping härjas

Till Norrköping kom turen den 3 december. Om vad som utspelades där berättar fältöversten själv i sin dagbok. Av *Rantzaus berättelse framgår bl a dels att bebyggelsen Nordantill, d v s längs nuvarande Västgötagatan, blev intakt. I huvudsak rörde det sig här om kvarnar med tillhörande bostads- och förrådshus.

Foto: turistnorrkoping

Söder om strömmen däremot var det bara enstaka hus som klarade sig från förödelsen. Redan av Rantzaus berättelse framgår, att staden var obetydlig. Skattlängder visar, att antalet skatteskyldiga vid denna tid låg någonstans mellan 110 och 120 personer. Måhända motsvarade var och en ett hushåll, och på sin höjd en gård. Härtill kom ett mindre antal kronans funktionärer samt adelsmäns tjänare, kanske motsvarande ytterligare några tiotal gårdar. I allt skulle högst 150 gårdar ha funnits i Norrköping, de allra flesta belägna kring gamla torget, S:t Olai och S:t Johannis kyrkor. Ingenting tyder på annat än att S:t Johannis kyrka var enda stenhuset och att återstoden, timmerbyggnader vanligtvis med tak av torv och näver, var ytterligt eldfängd.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner Björn Helmfrid

Rädda vad som räddas kan!

Hur reagerade då stadsborna, bortsett ifrån att de satte eld på sin stad? Jo, helt enkelt försökte de få undan eller gömma sina dyrbaraste ägodelar. Strömmen betraktades som ett lämpligt gömställe för bl a kittlar, grytor, pannor och silverskedar. Många hade emellertid otur och kunde, sedan danskarna lämnat staden, inte hitta sina ägodelar. En del av dessa kom i dagen först i december 1604, då vattenståndet i strömmen var så lågt, att strömbottnen under två dagar var så gott som torrlagd. De förluster som drabbade de enskilda stadsborna är okända. Däremot vet vi, vad kronans proviantmagasin i Norrköping miste i lågorna (i runda tal), sedan danskarna tagit, vad de hann med:

18 ton torrfisk, 1.592 ½ tunnor malt, 631 tunnor råg, 7 ½ tunnor gryn, 106 tunnor bröd, 3 ton smör, 85 liter brännvin och 1 ½ ton humle.

Skall staden flyttas?

Bild: Wikipedia, Johan III

När Johan III blev kung hösten 1568, beordrade han fogden i Norrköpings län, Per Jonsson, att se till att Norrköping återuppbyggdes på norra sidan om strömmen. Motivet var förmodligen, att han ville passa på att modernisera stadsbilden i renässansens anda och förse den med raka gator, som skar varandra i rät vinkel. En sådan operation kunde lättare genomföras om man bebyggde jungfrulig mark. Vad han emellertid inte tillräckligt beaktade var borgerskapets sega fasthållande vid sina gamla, ofta ärvda tomter, där i många fall grundmurar och källare fanns kvar, vilka skulle bilda utmärkta grunder för nya timmerhus. Ingen brydde sig om att flytta från sin gamla tomt. Ett skarpt brev till Per Jonsson från Stockholms slott den 15 januari 1569 visar hur det förhöll sig, i brevet blir Per Jonsson beordrad att se till att Norrköping återuppbyggs på den norra sidan om strömmen. Ingen som helst verkan av denna kungliga befallning spåras emellertid i stadsbornas sätt att återuppbygga sina bostäder och sin stad, trots att Per Jonsson redan samma år ersattes med en annan, denne i sin tur med en tredje fogde inom loppet av två år. Att stadsborna kände sig besvärade av den kungliga viljeinriktningen är dock uppenbart.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner Björn Helmfrid

Någon av fogdarna i 1570-talets början, Lars Jönsson 1570-1571 och Harald Persson 1571-1575, tycks nämligen ha utvecklat större energi än sina företrädare på att förmå stadsborna att bygga på norra sidan. Dessa uppvaktade då kungen med en begäran om definitivt besked om var de skulle bygga. Johan III svarade via den östgötske ståthållaren, Johan Axelsson Bielke, i ett brev från Kalmar den 16 april 1572, eftersom de redan hade beviljat att det var bäst och lägligast att staden byggs upp på den norra sidan, så skulle de skicka efter en byggmästare från Vadstena, och med hjälp av honom staka ut platsen för bygget av den nya staden, bifogat fanns ett snöre som skulle användas vid utstakningen av den nya staden. När kungen hade sänt iväg sitt brev, hade tydligen en hel del stadsbor nöjt sig med provisoriska bostäder, eller hyrt in sig på den kringliggande landsbygden. Sannolikt var också de offentliga byggnaderna, främst rådstugan, provisorier. Huruvida fogden någonsin sänt efter den åsyftade byggmästaren, nederländaren Arent de Roy, vet vi inte.

Lika lite vet vi, om fogden någonsin fick användning för det kungliga måttsnöret. Under alla förhållanden upphörde kungen med sina påtryckningar om den stadsflyttning som aldrig blev av.

Mindre eldfarliga hus favoriseras

I stället inriktades den kungliga omsorgen om Norrköping och övriga under danskarnas operation i Östergötlands brända städer, Skänninge undantaget, på att försöka förmå stadsborna att åstadkomma en mindre brandfarlig bebyggelse. Den 1 december 1572, utfärdade kungen en serie privilegiebrev för de berörda städerna, avsedda att locka befolkningen att bygga i sten, eller reveterat korsvirke i minst tre våningar. Dessa skulle få bygga vid ”allmänningegatorna”, d v s de större genomfartsgatorna. Därutöver skulle de få fullständig skattefrihet under 12 år, beräknad från privilegiebrevets datum, alltså till och med början av december 1584. Alla som måste begränsa sig till mindre hus och hus av trä, fick nöja sig med 1 års skattebefrielse och förlägga bygget till bakgatorna. 

En enda person i Norrköping kunde utnyttja den 12-åriga skattebefrielsen. Hans namn var Håkan Persson. Han tillhörde stadens absoluta toppskikt, ägde flera gårdar i stadens närhet, hade varit skeppshövitsman på svenska flottan under kriget, var skeppsbyggmästare och i flera omgångar borgmästare. Var skulle en sådan man bygga sitt trevåningshus, om inte vid stadens hjärtpunkt, Gamla torget? Vi vet inte, men känner att det måste ha varit så. Först ett stycke in på 1600-talet förverkligades åtminstone till en del Johan III:s planer på en mer omfattande bebyggelse norr om Strömmen, på Saltängen.

Bild: Wikipedia, Schering Rosenhane

Den genomfördes av hans son, hertig Johan, och under medverkan av arkitekten Hans Fleming. Men följden blev inte att staden flyttades, och ingen omfattande bebyggelse uppfördes norr om strömmen trots de frikostiga skattelättnaderna. Först när Louis de Geer byggt sitt stenhus och landshövding Schering Rosenhane sin ståthållaregård, blev det status att bo i vad som kallades ”Nya staden”.

 

 Läs mer i Dansken kommer 1567

 

Källor: Texten är ett fritt utdrag ur Norrköping brinner, Björn Helmfrid, Wikipedia

EN

Tillbaka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s