1655 Den hemska Olofsmässan

Olofsmässan på helige Olofs dödsdag den 29 juli berörde i äldre tid norrköpingsborna på många sätt. Deras stadskyrka stod under beskydd av den norske helgonkungen. Deras köpmän hade varit sammanslutna i ett S:t Olofsgille.

Bild: Wikipeida, St Olof

Årets viktigaste utombys marknad för stadsborna, Olsmässomarknaden i Skänninge, inleddes kvällen före Olofsdagen. Beläget mitt i den rikaste östgötska jordbruksbygden och inramat av Godegårds bergslag med dess omfattande utbud av spik och andra järnvaror, i söder av Holavedens stora skogsbygder, vilka särdeles väl lämpade sig för uppfödning av slaktoxar, bjöd Skänninge de rikaste möjligheter till storaffärer på olika områden för handelsmän likaväl som för hantverkare. En fördel med denna marknad var att den var ”fri”. Därmed menades, att alla som besökte marknaden kunde göra upp affärer direkt med varandra.

 

Foto: Stolta stad, "Gull-Olle" tronar på Rådhuset

Skänninge under juli månads sista dagar hade en oemotståndlig dragningskraft på Norrköpings borgarskap. En karavan av hästar och vagnar drog i väg västerut från Norrköping redan någon dag innan marknadsfriden om aftonen den 28 juli genom trumslag och uppläsning av en magistratens proklamation kungjordes offentligt. I Norrköping fanns då kvar i stort sett endast kvinnor och barn, åldringar, tjänstepigor, ståndspersoner och sjöfolk.

1655 års Skänningemarknad hade norrköpingsborna sett fram emot med särskilt stora förväntningar. Östergötland hade just börjat repa sig efter flera katastrofalt dåliga skördar kring halvsekelskiftet. Ostkusten hade tillsammans med missväxt också härjats svårt av malaria. Norrköping tillhörde sedan ett år drottning Kristinas underhållsländer och närde förhoppningar att av exdrottningen lättare kunna utverka förmåner av skilda slag.

Brandkatastrof  

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner Björn Helmfrid

Under andra marknadsdagen, den 30 juli, drabbades staden emellertid av en av de verkligt stora katastroferna i dess historia. Huvuddelen av den centrala staden brann upp. Eftersom ingen precis redovisning bevarats om eldens omfattning, får vi nöja oss med de indirekta och ungefärliga besked som kyrkoböckerna ger via notiserna om de kyrkliga förrättningarna, främst antalet dop och begravningar i de skilda stadsdelarna. Dessa redovisades till ett antal av sex: (obs, att gatunamnen är moderna, 1655 fanns inga egentliga gatunamn). Stranden (Gamla torgets nordsida-Saltängsbron-Olai Kyrkogata), Dalen (Gamla torgets sydsida-Olai Kyrkogata-S:t Persgatan-Dalsgatan), Östantill (öster om Olai Kyrkogata), Berg (Dalsgatan-Väster tull), Nordantill (Gamla bron-Skvallertorget-Saltängstorget) och Nya staden (österut från Saltängstorget).

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

Vi kan konstatera, att branden med förödande kraft drabbade de båda äldsta stadsdelarna, Dalen och Stranden. Inom dessa låg stadens offentliga byggnader, rådhuset, Olai och St Johanniskyrka, sjötullsexpeditionen, trivialskolan (var förr benämning på vissa ”lägre” lärdomsskolor och latinskolor som meddelade undervisning i trivium det vill säga ämnena grammatik, retorik och dialektik), kronohospitalet och gästgivaregården. Kring Gamla torget, Olai kyrka och längs strömmens södra strand bodde de mest förmögna stadsborna, de som sysslade med import/export, justitiepresidenten, flera rådmän, framgångsrika hantverkare, många adelsmän, ledande personer vid Holmens bruk o s v. I Strandkvarteret låg också de allra flesta varumagasinen, de s k åbodarna.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner Björn Helmfrid

Hur bröt elden ut? Vi kan inte vara helt säkra på det. Däremot vet vi att den började i ett hus, beläget vid Gamla torgets nordvästra hörn. Detta ägdes av råd-och handelsmannen Lars Månssons stärbhus, vars delägare var några omyndiga barn, som till förmyndare fått en av stadens mest framstående guldsmeder, Remert Remertsson. Byggnaden hyrdes ut till en snörmakarmästare Mattias von Rethen. (En snörmakare tillverkade galoner, tränsar etc). De misstänkte att en piga i von Rethens tjänst, Ingrid Jönsdotter, genom slarv med eld vållat katastrofbranden. För att hon inte skulle få tillfälle att smita undan sitt straff, som i det här fallet kunde kosta henne livet, sattes hon genast i häktet, förmodligen på Johannisborgs slott, eftersom stadens eget häkte i rådhuset hade förstörts av branden.

Det blev en lång och utdragen rättegång, men eftersom inga graverande vittnesmål framkommit, släpptes hon mot personlig borgen. Borgensumman betalades av en av stadens mest framstående och förmögnaste invånare, tullförvaltaren Henrik von Brobergen. Målet mot Ingrid Jönsdotter blev aldrig återupptaget. Flickan förblev på fri fot. Vad som hänt inne i snörmakarens bostad under de ödesdigra minuterna då elden kom lös, kunde således aldrig kartläggas, eftersom uppenbarligen ingen befunnit sig inomhus och i närheten av eldstäderna, då det hände.

Bildmontage: turistnorrkoping

Vi skall nu besöka rådstugan invid Gamla torgets nordsida, efter att Gamla sta´n förtärdes i lågorna. Under denna fanns det som var vanligt i äldre tiders rådhus, en rådhuskällare, i vilken gästerna 1655 betjänades av källarsvennen Bengt Knutsson och hans maka. I rådhuset fanns vidare en ”seger”, ett större urverk, som visade de i regel klocklösa stadsborna rätt tid. (Ordet ”seger” betyder egentligen ”visare”, jfr tyska Zeiger, och återfinns i kvartersnamnet Övre och Nedre Segern i stadsdelen Berget). Uret hade skadats, men var inte helt förstörd av eldsvådan. I rådstugan förvarades dessutom stadens arkiv, av vilket större delen förstördes. Där fanns också stadens och en del av stadsförsamlingens kassa. Sistnämnda hade närmare 400 daler kopparmynt, insamlade för uppförandet av ett nytt kyrktorn.

Bildmontage: turistnorrkoping

St Olais båda kyrkvärdar, den ene var Per Jonsson d y, den andre Johan Carlsson, tillhörde skaran av marknadsbesökare i Skänninge. När de kom hem, begav de sig genast till Bengt Knutsson ”på Källaren” och frågade, om han visste, vart kyrkans pengar tagit vägen. Denne svarade nekande, eftersom inte heller han hade varit hemma, när elden rasade. Hans hustru berättade däremot, att hon hittat omkring tre daler. Hypotesen att kyrkans pengar smultit i hettan, protesterade de båda kyrkvärdarna kraftigt emot. Det kunde inte bevisas, att Bengt och hans hustru stulit kyrkans pengar, men folk passade på att plundra och sko sig i efterdyningarna av eldsvådan.

Bild: Wikipedia

Med 1655 års brand, gick det inte längre att hejda moderniseringen av den yttre stadsbilden. Genom att rådhuset, köpmannahusen och bodar för besökande utländska köpmän förlades till norra delen av Strandkvarteret, skapades där ett torg.

Norrköpings administrativa och kommersiella centrum lämnade då Gamla torget. Vad som ett tjugotal år senare fick namnet Tyska torget, övertog sedan Gamla torgets roll. En annan, i den yttre stadsbilden högst påtaglig förändring bestod i att den höga stadsmur, som sedan några år omgivit stadsdelarna söder om strömmen och som kostat oerhört många dagsverken med stenkörslor, nu försvann. Den togs i anspråk av stadsborna vid grundarbetena för deras nya hus. Muren ersattes så småningom med ett plank, som tjänade samma ändamål, att kanalisera trafiken till ett fåtal ställen, tullarna, där tull och accis togs upp av alla, som förde konsumtionsvaror till staden.

 Läs mer i 1655 Storstadsår före storbranden

Källor: Texten är ett fritt utdrag ur Norrköping brinner, Björn Helmfrid, Wikipedia

EN

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s