1822 och 1826 Södra och norra branden

Läs även dokument Staden brinner John Swartz – tänds för staden

Brandskyddet förbättras 

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet. Klicka för större bild.

Efter två så förhärjande bränder som södra och norra 1822 och 1826 är det naturligt, att diskussioner togs upp inom stadens ledande organ om förbättringar dels av släckningsorganisationen, dels av brandskyddet. Inom borgerskapets äldste, magistrat och poliskammare diskuterades redan från sommaren 1826 frågan om antal kommunala sprutor om deras storlek, utplacering och om uppförandet av särskilda spruthus. Belysande för situationen är en begäran från poliskammaren den 12 maj 1826 via magistraten till borgerskapets äldste. I sex punkter fäste denna uppmärksamheten på de mest akuta bristerna i brandförsvaret.

1 Dalssprutan måste nyanskaffas.

2 Till övre norra sprutan måste nya reservslangar anskaffas.

3 På Saltängen och Gamla Torget samt vid eller kring Bergsbron såväl för övre norra och Bergskvarterets brandmästerskap inrättas pumpar till vilka vattentunnor kan köras fram och direkt fyllas med vatten.

4 I gästgivaregården (i kv Stjärnan) bör uppställas 8-10 fyllda vattentunnor på kärror, vintertid slädar. Där bör vidare finnas hästar och drängar i beredskap att vid larm köras till brandplatsen.

5 Vid nästkommande allmänna rådstuga bör fastighetsägarnas folk indelas på respektive sprutor, 32 till vardera.

6 Finner inte borgerskapets äldste lämpligt föreslå magistraten den ändringen i 1802 års byggnadsordning för Norrköping att trähus får innehålla högst en våning, att logar ej får byggas inom visst angivet avstånd från staden, samt att dessa aldrig får täckas med halm utan endast med torv eller tegel.

Bildmontage: turistnorrkoping

Under sommarens lopp vidtogs i samverkan mellan poliskammaren och magistraten genom borgerskapets äldste en rad åtgärder i anledning av ovanstående önskelista. Uppdraget gavs till skomakare Ternell att reparera eller förnya dåliga slangar. Vattentunnor och kärror anskaffades och placerades i stadshusträdgården, alldeles i närheten av gästgivaregården. Dalssprutan sändes med ångbåt till Stockholm, för att aldrig komma tillbaka. (Den verkstad, där arbetet skulle utföras, brann emellertid och Dalssprutan med den!) I stället köptes en spruta från England. Den förvärvades 1827 för 1324 riksdaler banko via en engelsk agentur i Stockholm och kallades, så länge den var i bruk ”engelska sprutan”. Stadens sex offentliga sprutor hade visat sig otillräckliga vid stora eldsvådor, även när de, som i förevarande fall, fick förstärkningar av enskilt ägda brandsprutor. Men stadens ekonomi tillät inte anskaffning av ytterligare sprutor.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

 (Från mitten av 1800-talet var Överinspektör E Sasse i Södertälje, huvudleverantör av brandredskap till Norrköpings brandförsvar). Ett nytt spruthus i ersättning för det brunna till övre norra sprutan (Norrtull) uppfördes. Gällande brandordning, av 1798, översågs i detta sammanhang. Organisationsplanen, för släckningsmanskapet kompletterades. I släckningshänseende var staden fortfarande indelad i fyra distrikt (”kvarter”), Stranden Dalen, Berget och Nordankvarteret (inkluderande Saltängen). Stranden och Nordankvarteret underindelades i vardera tre brandmästerskap. Dalen och Berget däremot utgjorde vart och ett sitt brandmästerskap. Till två sådana mästerskap skulle det finnas en större spruta. Inom varje brandmästerskap skulle vidare finnas en brandmästare, en vice brandmästare och tre ”kvartersmän”, också kallade ”rotemästare”. Brandmästarna hade inga förmåner, kvartersmännen däremot behövde inte betala kommunal skatt.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

De stora sprutorna skulle placeras utmed Strandkvarteret, mitt emot Tyska kyrkan, Dalskvarteret vid Fisktorget (=hörnan Dalsgatan/St Persgatan), Bergskvarteret vid Kungsgatans södra ände, invid Västertull, Nordankvarteret, slutligen vid Saltängstorget. Till varje spruta skulle, och detta var en nyhet, byggas ett hus med låsbar port. Nycklar till samtliga spruthus skulle innehas av polisborgmästaren, envar av de fyra rådmän, som förordnats till respektive kvarter, brandmästare och vice brandmästare. Härutöver skulle till vart och ett av spruthusen finnas nycklar hos två i närheten boende personer. I varje spruthus skulle utöver sprutan förvaras tre brandsegel med linor, två vattentunnor med trattar, två kar, fyra såar med (bär)stänger, tolv läderämbar, sex handsprutor, två brandhakar, fyra yxor, sex spadar och skyfflor, tolv vattengjutare av trä, en redskapssäck, fem svabbar, en järnstör, en kofot, två brandlyktor, metallskivor med skruvar för reparation av sönderspringande slangar, gafflar att föra brandseglen över hustak, vartill tjänligt eldsläckningsämne.

I beredskap på olika ställen i staden skulle vidare placeras åtta stora brandstegar, två på ”gröna tomten” mellan strömmen och Tyska kyrkan, en på stadshusets gård, en vid St Olai kyrka, en vid pipbruket i Dalen, en vid Källvindsgatan, en vid kvarnen Dubbelverket (i kv Kåkenhus) samt den sista och åttonde på norra ”vattenplatsen” vid Garvaregatan.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

Inom varje brandmästerskap skulle dessutom för uppställning i spruthuset skaffas en mindre spruta, vilken bekvämt kunde tas uppför trappor. Därmed blev antalet offentliga sprutor åtta. Stadens pumpar skulle också ses över regelbundet och följaktligen alltid hållas funktionsdugliga.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

Offentliga pumpar fanns på Saltängstorget (mellan Bråddgatan och strömmen, utrustad med två pumpstockar, så att två vattenhämtare kunde betjänas samtidigt), två på Gamla torget, två vid Västgötegatan med långa rännor, så att man utan olägenhet kunde fylla på vatten därur i vanliga tunnor, samt slutligen två vid Bergsbron, av en vid vardera änden. Härtill kom den ovan omtalande vattenreserven vid gästgivaregården. Alla hästägare i staden ålåg därjämte att i enlighet med en av magistraten uppgjord fördelningsplan och turordning köra vatten till anvisade sprutor. Också tornväktarna, över vilkas försumlighet ofta klagades, ihågkoms i förslaget till ny brandordning. Om dessa rökte i tjänsten eller tände ljus, även om ljusen satt i en lykta, bestraffades de med spöstraff. Även bestämmelserna om de två årliga brandsynerna skärptes.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

När elden väl besegrats, följde obligatoriskt tacksägelse på brandplatsen. Därefter började de undersöka brandorsaken, tog reda på särskilda släckningsinsatser, och vilka som anlänt med första respektive andra vattentunnan. Av dessa båda kunde den första räkna med två riksdaler i belöning, den senare en. Behjärtade släckningsinsatser avtackades på rådhuset av magistraten. Den nya brandordningen stadsfästes av Kungl Maj:t den 28 maj 1830. Hur det nya systemet i praktiken fungerade och om den ur vår tids synvinkel väldiga organisationen verkligen kunde samordnas, vet vi inte säkert. Så mycket är uppenbart, att en större eldsvåda drog med sig ett formligt folkuppbåd, som det utan föregående larmövningar kunde bli nog så svårt att hålla i effektivt arbete.

Bildmontage: turistnorrkoping

Läs även dokument Staden brinner John Swartz – tänds för staden

Källa: Texten är ett fritt utdrag ur Norrköping brinner, Björn Helmfrid

EN

Tillbaka 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s