1854 Mordbrand i Konstantinopel

Kvadraten Konstantinopel, belägen snett emot Holmens Bruks porttorn och avgränsad av Präst-, Gamla Rådstugu-, Skomakare- och Dalsgatorna, var vid mitten av 1800-talet en av Norrköpings mest tättbefolkade.

Foto: turistnorrkoping, Dalsgatan

År 1854 bodde här 298 personer. Bebyggelsen inrymde bl a ett stort antal uthusbyggnader av trä. På tomt nr 5 var för övrigt all bebyggelse av trä. På denna tomt, belägen utmed Gamla Rådstugugatan, nära Skomakaregatan, hade 1852 etablerat sig en handlare Anders Ahlstedt och dennes yngre bror Gustaf. Båda var födda i Sandsjö i Jönköpings län, Anders 1822 och Gustaf 1828. Vid 16 års ålder begav sig Anders till Norrköping, där han under tre år var bodbetjänt hos handlare Magnus Nystrand. År 1841 fick han ”kondition” (=praktikplats) hos grosshandlare Jöns Ringborg, vars bodrörelse han drev under ett år på hälftenbruksbasis. Därefter befordrades Ahlstedt till kontorist i den Ringborgska firman med en lön på 600 riksdaler riksgäld/år, fri logi och fri ved.

Foto: turistnorrkoping, Holmentornet

Vid 21 års ålder hade Ahlstedt fått ihop ett sparkapital på 1500 riksdaler. Han etablerade sig nu som egen företagare i lokaler nära Södertull. Affärerna gick emellertid inte så bra. I oktober 1849 sålde han inneliggande varulager till sin yngre bror Gustaf för att själv ägna sig åt kommissionshandel. Därmed fortsatte han halvtannant år. Hans sparkapital hade då ökat till nära 7000 riksdaler. Eftersom han inte kände sig kry, beslöt han våren 1851 att resa till varmare länder. Färden gick över Malmö-Köpenhamn-Lübeck-Hamburg-London-Liverpool-Boston-New York-Havanna-Panamanäset till Kalifornien och San Francisco, där guldruschen just skapat ett eldorado för äventyrare. Ahlstedts färd gick i behagligt tempo och varade i nära tre månader, mars-maj. I flera av de större städerna stannade Ahlstedt upp till 14 dagar.

Foto: turistnorrkoping

”Minorna” (=gruvorna) i Kalifornien besökte han några gånger, men ville inte arbeta där. Däremot tog han en kort tid arbete hos en målare. I övrigt gick han sysslolös. I början av juni 1851 ingick han kompanjonskap med en bijouterihandlare Marald, som i sin rörelse förde ”galanterivaror”, guldur, smycken, halsband etc. I ”bolaget” satsade Ahlstedt 3000 riksdaler riksgälds. Redan efter ett halvår måste emellertid Marald på grund av sjukdom dra sig tillbaka. Ahlstedt övertog då varulagret för 2500 dollar och drev rörelsen i ytterligare ett halvår. När han som han själv påstod, mot slutet av juni 1852 avvecklade denna, ägde han 5000 dollar = 18000 riksdaler riksgälds, dels i kontanter, dels i varor, såsom nipper, guldur, guldsand m m.

Bild: Wikipedia

Ahlstedt, som nu kände sig förmögen, beslöt göra återresan till Sverige så behaglig som möjligt, spenderade därför mellan 2000 och 3000 riksdaler på denna. Detta räckte väl till ett, som han själv sade, ”yppigare levnadssätt”. När han kom till Stockholm, lät han kungl myntverket smälta ned guldsanden och förvandla den till dukater (=guldmynt på 3 ½ gram), tillsammans 756 stycken. Vid återkomsten till Norrköping i månadsskiftet augusti-september 1852 avyttrade han så många av sina guldmynt, som behövdes för att köpa en affär. I februari 1853 övertog han Fredrik Wilhelm Rollofs varulager för 800 riksdaler, samt handelsgården i tomt nr 5 av kv Konstantinopel (Gamla Rådstugugatan 5 enligt dåvarande gatunumrering) för 12000 riksdaler. Varulagret betalade han kontant, fastigheten med 3000 riksdaler och övertog en inteckning på 9000. Affärsrörelsen gick redan från början ”med ombytlig lycka”.

Foto: turistnorrkoping

Brodern Gustaf hade vid 15 års ålder lämnat föräldrahemmet för att 1843 praktisera hos sin bror i Norrköping. År 1849 övertog Gustaf dennes varulager för ca 3000 riksdaler riksgälds. Han finansierade detta dels med ett arv efter sin mor, 2500, dels i form av lån hos olika personer, t ex 100 riksdaler från den äldre brodern. Intill oktober 1850 fortsatte han handelsrörelsen, som drevs i den f d Brunbeckska gården nära Södertull, och som senare flyttades till f d rådman D G Elgerus´ gård i kv Hallen nära Norrtull. I mars 1852 gick Gustaf i konkurs, liksom åtskilliga andra i denna svåra depressionstid. När den äldre brodern återkom från sin amerikaresa, slog de ihop sina påsar. Gustaf blev bodbetjänt och bokhållare hos Anders.

Foto: turistnorrkoping

Konjukturerna kring 1850-talets mitt var visserligen allmänt på uppgång. I Norrköping var t ex bomullsindustrin under full utbyggnad, men någon nämnvärd produktion var det inte. Klädesindustrin kämpade alltjämt med stora svårigheter. Mot slutet av 1853 gick dessutom för sista gången dessbättre, koleran över staden och närmare 900 invånare av 17000 strök med. Detaljhandeln påverkades mycket av detta. Bröderna Ahlstedts affär låg dessutom inte i centrum för Norrköpings affärsliv, alltför långt bort från Gamla och Tyska torgen, alltför långt bort från tullarna.

Ett sätt att locka kunder till sig och förmå dem att köpa mer än de egentligen tänkt sig, var att bjuda dem på brännvin. När bröderna börjat pröva den metoden och hur ofta de gjorde så, vet vi naturligtvis inte, men vi känner till vissa fall då de passade på att muddra sina offer som tog igen sig i bodkammaren, och somnade efter all gratis förtäring. Ahlstedts bodbiträde David Herman Krüger berättade om hur han hade sett Anders muddra sina kunder när de sov. Muraren Anders Thunström från Skarkärr i Mogata socken hade tre veckor före julen 1853 uppehållit sig ensam i Ahlstedts bondstuga och somnat på en bänk, men vaknat när någon stoppat handen i hans västficka, där han förvarade 44 riksdaler, 24 skillingar riksgälds i sedlar. Han kände igen Gustaf Ahlstedt, som genast skyndat till dörren. Thunström hade blivit bestulen på sina pengar. Han rusade upp och satte efter den flyende. Oturligt nog sprang han upp på vinden i tron att Gustaf Ahlstedt begivit sig dit. Därmed förlorade han tid och gav Ahlstedt junior möjlighet att gömma undan de stulna pengarna. Bodbetjänten Krüger hade iakttagit, att Gustaf Ahlstedt, när Thunström ensam uppehållit sig i bondstugan, kommit ut från denna. När Krüger frågat Ahlstedt, var denne varit, blev svaret: I ett skafferi i huset! Strax efteråt hade Thunström kommit springande och högljutt beklagat sig över att vara bestulen. Dessutom begärde han undersökning. Under detta parlamenterande kom Anders Ahlstedt dit. Sedan han förgäves försökt få Thunström att hålla tyst, slog han till denne med en dagg. Själv förklarade Ahlstedt senior sitt uppträdande med att Thunström varit berusad och med en stor nyckel i handen hotat att döda alla, som kom i hans väg. Ahlstedt hade också tillkallat polis. I väntan på deras ankomst höll han med våld kvar Thunström, som inte fick fram sitt ärende, eftersom också polisen betraktade honom som full.

Foto: turistnorrkoping

Affärer av denna typ gjorde Ahlstedtarna beryktade, varför deras kundkrets snabbt minskade. Också en del affärer med stulen spik och hästskosöm förstärkte den Ahlstedtska bodens dåliga rykte. Dagskassorna i affären sjönk ytterligare och nådde ibland inte över 10-20 riksdaler. Pålsmässomarknaden under sista veckan i januari 1854, hade inte givit de riktigt stora dagskassorna, som bröderna drömt om. Något måste göras. Innan vi går in på vad som gjordes, bör vi påminna oss om att handelsmannen F W Rollof som de köpte handelsgården av, tecknade en brandförsäkring 1824, sedan han återuppbyggt sin egendom efter 1822 års stadsbrand.

Övernattande kunder

Den 31 januari, just i skymningen, omkring kl 5, anlände bonden Stephan Andersson, Mixdala, Ringarums socken, med sina två hästar och ”verkkälke” till Ahlstedts handelsgård. Normalt brukade han ta in hos handlaren Åderman vid Drottninggatan 12 (dåtida nummer). Eftersom där var fullbelagt, hade han fortsatt till Gamla Rådstugugatan och hamnat vid nr 5. Där blev han insläppt av någon av bodbetjänterna (i själva verket av Krüger). Hästarna anvisades rum i stallet till vänster på gården. Själv fick Stephan hysa in sig i bodrummet, som hade fönster åt gatan, ej i bondstugan med fönster åt gården. Efter att ha givit sina hästar nattfoder, gick han och lade sig.

Foto: turistnorrkoping

Porten mot gatan stängdes som vanligt kl 6. Någon gång mellan 7 och 8 knackade dock bonden Olaus Andersson från Smedstorp i Ulrika socken och drängen Samuel Jonsson från Aldstorp i Orlunda socken på och bad om nattkvarter. Anders Ahlstedt vägrade först att släppa in dem. Men när de förklarade sig ämna handla hos honom, ändrade han sig. Krüger fick ta hand om de nya gästerna och se till att de ställde sina hästar i samma stall som Stephan gjort. Olaus förde också dit sina, men Samuel hade en yster fåle, vilken han inte vågade släppa ihop med andra hästar. Drängen Carl Lindberg, som var i daglig tjänst hos Anders Ahlstedt, ville då visa in fålen i stallet till höger, där den kunde stå ensam, men Anders Ahlstedt kom ut och förbjöd detta. När drängen frågade varför, fick han svaret:”Gör som jag befaller”. Därpå ställdes fålen och den andra hästen in i det öppna skövet på gården. Senare förnekade Ahlstedt, att han sagt så som ovan citerats. Han skulle endast ha yttrat:”Sätt in fålen i stallet till vänster, till dess blir fullt”. Orsaken till detta direktiv var, påstod han själv, att han väntade några bönder från Lindeved i västra Östergötland senare på kvällen. Några sådana kom dock aldrig. Däremot anlände vid 8-tiden på kvällen två bönder, som körde i sällskap och kom från andra trakter, Olaus Andersson från Smedstorp i Ulrika socken och Samuel Jonsson från Aldstorp i Orlunda. Eftersom Olaus under den Rollofska tiden ofta besökt handelsgården, körde han genast dit för att få kvarter. Den nya ägaren och hans personal var okänd för honom.

Foto: turistnorrkoping

Vid ankomsten till gården fann Olaus också porten stängd. Men på bodtrappan stod en person (i verkligheten Gustaf Ahlstedt), som just skulle stänga handelsboden. Eftersom Olaus haft kvarter här förut, blev han insläppt tillsammans med sin färdkamrat. Därefter låstes porten åter och tillbommades med ett bräde på insidan. Olaus ämnade först ställa hästarna i det öppna skövet, sedan vattna dem. På tillsägelse från en person, som han trodde var Anders Ahlstedt, fick han ta kvarter i kontoret, där Stephan redan låg, fastän han väntat sig att som vanligt få logera i bondstugan. Under tiden då Olaus och hans färdkamrat hade skött om sina hästar, blev de upprepade gånger tillsagda att skynda på.

När Samuel och Olaus omkring kl 9 satt sig till bords i kontoret och börjat äta sin matsäck, hörde de upprepade knackningar på bodfönstret. Anders Ahlstedt och Krüger kom dit och den sistnämnde sändes till porten för att se efter, vem som knackat. Bönderna fick dock aldrig veta vem det var. Det rörde sig nämligen om ytterligare en av bröderna Ahlstedts skumma affärer. En boktryckarlärling Otto Wilhelm Hagberg hade hos sin arbetsgivare, Östlunds & Berlings tryckeri vid Södra Repslagaregatan 3, stulit ett parti papper, som nu köptes av Ahlstedt.

Foto: turistnorrkoping

Krüger, som inte kunde somna, hörde vid 10-tiden, att någon gick ut från Anders Ahlstedts rum genom förstugan och ut på gården. Att det inte var någon av bönderna var han helt övertygad om. När den, som gått ut, åter kommit in, visste Krüger inte, därför att han hade somnat. Att mannen på gården var Anders Ahlstedt, var han helt övertygad om. Omkring halv 12 väcktes Krüger av Gustaf, som ropade: ”Upp Krüger, det är tjuvar i gården, eller också är elden lös”. Han väckte även brodern, som kom till Krügers rum, tittade ut genom fönstret, som vette mot gården, och sade: ”Det här inte farligt, det är endast ett sken av (gas)lyktan eller vad det är”. Därpå gick Anders åter in till sig. Gustaf Ahlstedt sprang in till bönderna i bodkammaren och ropade: ”Upp med er bönder, det står visst ej rätt till i gården. Det gnisslar och går liksom om det är tjuvar, eller också är elden lös”. Bonden Stephan Andersson rusade fram till fönstret i Krüger och Gustafs rum och såg ett starkt eldsken. Strax därpå kom också Anders Ahlstedt dit, lyfte på gardinen och försökte lugna bönderna med yttrandet: ”Varen till freds, gubbar, skenet kommer blott från lyktorna, eller har ni legat och drömt”. Därpå återvände Ahlstedt senior till sitt rum. Krüger, som under tiden i största hast klätt sig, skyndade, trots de lugnande försäkringarna, åtföljd av bönderna ut på gården.

Foto: turistnorrkoping

Först såg han, att det brann i avträdet, vars dörr var öppen. Elden brann i en hög huggen av kluven asp- och björkved, ”uppstaplad liksom till en spiseld”. Med en i hast framskaffad kruka med vatten biträdde Krüger bönderna att släcka elden. När han tömt vattnet och vände sig om, såg han att det också brann i stallet till höger om gården, där bönderna förbjudits att ställa in sina hästar. Men där hade de andra bönderna just lyckats få bukt med elden. Då varseblev Krüger att det brann även på ett tredje ställe, nämligen i vedboden. Trots detta sågs ingen av bröderna Ahlstedt på gården. När elden i vedboden syntes ta överhand, hastade Krüger efter portnyckeln för att öppna stora porten. Han hindrades emellertid av bröderna Ahlstedt, vilka under tiden hade kommit ut på trappan. Anders Ahlstedt sade åt Krüger att dröja med att öppna porten, till dess man förvissat sig om att ingen misstänkt person fanns på gården. Strax därefter låstes porten emellertid upp av Gustaf Ahlstedt, vilken av brodern tillsagts att båda upp vattensprutor.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

Krüger öppnade nu magasinsdörrarna och började tillsammans med tillströmmande människor rädda vad som räddas kunde. Det var märkligt att Anders Ahlstedt inte försökt att rädda några varor ur magasinen, eller deltagit i släckningsarbetet. Det syntes tydligt att eldarna var anlagda. Nattgästerna som inte längre kunde hjälpa till i släckningsarbetet, tog hand om sina hästar och lämnade gården. Medan släcknings- och bärgningsarbetet pågick, vistades bröderna Ahlstedt i sina kamrar för att plocka ned sängkläder och en del gångkläder, samt annat smått i säckar, vilka de langade ut på gatan genom ett fönster. De bad drängen Lindberg och bokbinderilärlingen Hagberg ta hand om säckarna. I sin tjänst hade Anders Ahlstedt också en piga, Sofia Kindström. Hon och hennes mor, hade väckts av klockklämtningen och begivit sig till brandplatsen. Inne i boningshuset varseblev de Anders Ahlstedt, som ”syntes blek och nedslagen och ett par gånger höll på att svimma av”. Själv förklarade Ahlstedt sitt apatiska uppträdande, han gjorda inga försök att rädda handelsböckerna, därför att han alltid varit mycket rädd för elden, så ängslan och sinnesförvirring gjorde att han inte kom sig för att göra annat än gå omkring och plocka med lite kläder och småsaker. Han sa sig vidare frukta att någon eller några, som ville honom illa, kunde ligga bakom branden.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

Trots att utredningen inte var klar, så häktades bröderna Ahlstedt den 4 februari. Vid fortsatta undersökningar visade det sig, att egendomen var ”tämligen högt assurerad”. Efterhand kom brödernas märkliga agerande mot bönderna den kvällen branden utbröt fram. Eftersom inget erkännande kom från bröderna Ahlstedt, vare sig i mordbrandsfrågan, stöldfrågorna eller hälerimålet, hänvisades målet till rådsturätten.

Rättegången mot bröderna Ahlstedt, alltjämt häktade såsom misstänkta för mordbrand, stölder och handel med tjuvgods togs upp i rådsturätten den 8 mars med statsfiskalen J F Lindén som åklagare. Först efter 15 rättegångsdagar avkunnades dom 14 juli. Åklagaren sökte på alla sätt få fram någon eller några personer med motiv att anlägga eld i Ahlstedts gård, men inga sådana påträffades. Ingen av de många vittnena hade heller sett någon obehörig på Ahlstedts gård den ödesdigra kvällen. Något försäkringsbedrägeri hade bröderna inte hunnit göra sig skyldiga till, eftersom eldarna släcktes så snabbt och skadorna på såväl byggnader som varulager blev ringa. Bland aktstycken, som under rättegången företeddes av åklagaren, märktes ett brev, avsänt av Anders Ahlstedt från San Francisco den 15 januari 1852 till brodern Gustaf.

”Jag vill gärna förtjäna litet innan jag går härifrån, d v s om jag kan, eljes skulle jag resa åter nu snart – men som jag i alla fall ingenting förlorar, vill jag avvakta sommarmånaderna för att om möjligt förtjäna så mycket som hemresan kostar mig, det vill säga omkring 2000 riksdaler riksgälds. Jag har visserligen redan förtjänat så mycket, som bortresan kostade mig och något mera, men det skadar icke även på att förena förtjänsten med nöje eller hur?”

Härmed ansåg Lindén att det inte var troligt att Ahlstedt vid sin hemkomst ägt de stora tillgångar som han påstått, bl a i form av guldsand. Detta i förening med hans tvivelaktiga affärsmetoder, hävdade åklagaren, hade snabbt undergrävt hans ekonomiska ställning och skapat motiv för en mordbrand, åtföljd av försäkringsbedrägeri. Men, som sagt, åklagaren lyckades inte få fram några bindande bevis. Hans yrkande under slutpläderingen blev därför, att bröderna skulle placeras i arbete på någon fästning tills de bekände.

Foto: turistnorrkoping

Friade av domstol – fällda av opinionen

Rådsturätten under t f justitieborgmästaren J M Hörnings ordförandeskap ansåg sig emellertid inte mot brödernas nekande kunna bifalla åklagarens yrkande. Målet hänsköts i stället till Göta hovrätt. Inte heller denna instans fann bevisningen helt bindande och förordnade för den skull att bröderna omedelbart skulle släppas ur häktet. Så gjordes den 25 september, sedan Anders och Gustaf Ahlstedt under nära sju och en halv månad varit frihetsberövade. Åklagaren förde, trots motgången i två instanser, målet vidare till högsta domstolen, som den 17 december 1855 avkunnade sin dom. Den blev också ett frikännande, enligt Olaus Petris klassiska domarregel, att i tveksamma mål hellre fria än fälla. Fällande dom avkunnades emellertid av den allmänna opinionen. Redan 1855 lämnade Gustaf Ahlstedt Norrköping, Anders Ahlstedt försvann därifrån före 1856 års mantalsskrivning, sedan han till lantbrukaren Melker Julius Sasse den 1 juli 1855 avyttrat sin handelsgård för 6666:32 riksdaler banko.

Bild: Wikipedia

Ingen av bröderna gick den normala vägen vid avflyttning från orten, d v s noterades i pastorsexpeditionens utflyttningslängd. De lämnade följaktligen staden i hemlighet. Om deras fortsatta öden är det ingen som vet.

Källor: Texten är ett fritt utdrag ur Norrköping brinner, Björn Helmfrid, Wikipedia

EN

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s