Del 8, Qwadraten Trehörningen nr 2

Så långt in som på 1960-talet hade den gamla bebyggelsen öster och söder om Skvallertorget i Norrköping, en omisskännlig prägel av 1700-tal. Husens brutna tak, väggarnas ålderdomliga brädbeklädnad, de tidstypiska fönsterbeslagen och andra detaljer talade sitt tydliga språk.

Foto: turistnorrkoping, Skvallertorget och Bergsbron

På 1720-talet bodde i kvarteret Kapellhorvan, som gränsade till torget, handelsmannen Jacob Bonhoff, en borgare i staden sedan 1696. Han bodde där med sin familj, hustru och barn, bland dem sonen Johan (Jean) Bonhoff. Familjen verkade ha haft energi och affärssinne. Som ett exempel kan vi berätta att Jacob Bonhoff kämpade med stadsmyndigheterna i nära femton år, innan han 1734 genom länsstyrelsens beslut tillerkändes tio riksdaler silvermynt för ”10 tolfter bräder”, som myndigheterna tagit ifrån honom och använt vid uppförandet av strömbron vid Himmelstalund, riven i samband med ryssarnas ockupation av staden 1719.

Sonen Johan Bonhoff gick i faderns fotspår och fick tillstånd för handel 1727. Året innan hade han köpt en tomt i kvarteret Trehörningen för 1 600 daler kopparmynt. Av priset att döma var tomten troligen bebyggd med något enklare hus. Johan Bonhoff hade emellertid större anspråk ifråga om bostad och i början av 1730-talet uppförde han ett mera ansenligt trähus. Enligt tomtöresrullorna från förra delen av 1700-talet hade tomten en areal av 6 356 kvadratalnar och sträckte sig från Samtalstorget, (Skvallertorget), ned till Tunnbindaregatan. Man vet inte exakt när huset byggdes, men i bouppteckningen efter Johan Bonhoff, i september 1758, får man en ganska god beskrivning av tomtens bebyggelse: ”En gård och tomt i qwadraten Trehörningen i Nordanqwarteret åt Samtalstorget Wästgiötegatan och ´den andra gatan´ (Bredgatan) med en stor byggning om 6 rum med förstufwa 2ne rum i öfra wåningen utan vindsrum; därunder en hwälfd källare”. Det fanns även ett antal uthus på den rymliga tomten, som också hade en trädgård.

Foto: turistnorrkoping, Västgötegatan

Eftersom det inte talas om någon handelsbod kan man kanske anta, att Johan Bonhoff fortsatte att driva sin rörelse i sin fars butik i Kapellhorvan.

Johan Bonhoff levde säkert gott som krämare. Hans hustru Britha Margaretha Arfwidsen var nämligen en av de fåtaliga borgarfruarna i staden, vilka kallades ”madame” och ägde ”styfkjortel”, en lyxvara, som de fick skatta en riksdaler om året för. På 1740-talet fick Bonhoff även betala skatt för 15 fönsterlufter i sitt nya hus.

Efter Johan Bonhoffs bortgång, sålde hans änka fastigheten till apotekaren Hieronymus Hoffler för 14 000 daler kopparmynt, med tillträde vid ”Michael-mässotid” 1758. Hoffler fick också betala en ”vängåva” på 500 daler för att komma över huset, ett hus som han tydligen behövde.

Hieronymus Hoffler, som föddes 1728, var son till en rådman i Nyköping. Han hade efter universitetsstudier och vunna erfarenheter i ”Pharmaceutica” på inrikes och utrikes orter, bland annat tre år i Moskva, slagit sig ner i Norrköping. Trots ivrigt motstånd från stadens ende apotekare, Justus Nauman, innehavare av apoteket Kronan, hade han lyckats erhålla Kungliga Majestätets privilegium, att öppna ett andra apotek i den norra delen av staden. Det fick namnet Östgötha Lejon som kom att bära lejonets tecken. Kungens tillstånd för det nya apoteket är daterat den 15 februari 1758. Apoteket öppnades i det nyförvärvade huset i kvarteret Trehörningen där Hoffler även hade sin bostad. Hoffler var gift med apotekardottern Anna Margaretha Schultz från Stockholm och de hade flera barn. Bland barnen fanns sonen Carl Adolph, som valde faderns yrke. Han förblev ogift och dog som provisor i Norrköping 1805. Hieronymus Hoffler var en framstående ”medicinman” och fick heder och värdighet som hovapotekare 1785.

Den driftige apotekaren nöjde sig inte med huset i Trehörningen. Av ett, ännu bevarat, brandförsäkringsinstrument från 1794 hittar man att ”träbyggningen vid Samtalstorget i början av 1760-talet blev huvudsakligen förbättrad och anbyggd samt brädbeslagen”. I husets bottenvåning fanns efter tillbyggnaden sex rum: ”en sal, fyra kammare och kök, samt två förstuvor”. Den övre våningen med frontespisar infattade sex kammare och på den rymliga vinden lika många inbyggda ”contoir”. I bottenvåningen var inrättat ett ”öppet apoteksrum” åt torgsidan. I övrig upptogs denna våning av apotekarens bostad, medan den övre våningen var förråd.

Foto: turistnorrkoping, "Sista supen", Västgötegatan

Apotekaren hade sitt ”laboratorium och skafferi” i det stenhus på Västgötegatan som fortfarande ligger kvar. Om detta gamla hus, som ibland kallas ”Sista supen”, finns en del sägner av obestämt värde. Det påstås att de dödsdömda fångarna, på väg till sin avrättning, fick stanna till vid huset och här fick de en sista sup, innan färden fortsatte till galgberget. Bland många andra byggnader på tomten fanns ett lusthus omgiven av en trädgård. Det fanns en stensatt källa, med pump, där man kunde hämta vatten. Den välvda källaren under själva apotekshuset hade två avdelningar och mätte 19,5 alnar i längd och 10 alnar i bredd.

Hovapotekare Hoffner tyckte att han arbetat länge nog och förtjänat tillräckligt 1794. Han överlät då sin fastighet med apoteksrörelse för 2 000 riksdaler riksgäld till Johan Möller. Det kan tyckas vara en blygsam summa, men det var bra för Möller, som kom från mindre förhållanden i Skänninge. Möller föddes 1756, han var son till en bryggare i Malmö och hade praktiserat som pharmacie studiosus, innan han blev provisor 1785 på apoteket i Skänninge. Han gifte sig året därpå med den förra ägarens änka. Det var inget ovanligt på den här tiden att man gifte sig med en änka, för att överta en rörelse. Det kallades att man ”konserverade” änkan och privilegiumet. Något år efter hennes död, gifte Möller om sig med Hedvig (Hedda) Sophia Lunderberg från Köping. Paret fick en son, Sven Gabriel, född 1792 och han skulle senare inneha apoteket Östgötha Lejon. Johan Möller dog redan på hösten 1799 och hans änka stod ensam med tre små barn. Dödsboet var skuldsatt, bland annat fanns skulder till hovapotekaren Hoffler som bodde kvar i staden. Hoffler biträdde som sakkunnig vid bouppteckningen i oktober 1799 och uppskattade värdet av Möllers inneliggande lager av medikamenter, samt inventarier, till 3 000 riksdaler. Hoffler själv dog först 1806.

I den Möllerska boupptecknignen redovisas fstigheten på tomten nr 2 i kvarteret Trehörningen på ungefär samma sätt som 1794. Apotektsfastighetes värde skrevs till 2 000 riksdaler.

Johan Möllers änka, Hedda Lunderberg, kunde inte sköta apoteket själv, så hon anförtrodde ledningen till åt Christian Luth.

Christian Luth, född 1766, hade varit apotekselev hos Hieronymus Hoffler i början av 1780-talet. Luth fullföljde den, av företrädaren Johan Möller, påbörjade ”äktenskapstafett” och gifte sig 1803 med Möllers änka, Hedda Lunderberg. I början av seklet blev det alltså Christian Luths tur att ”konservera” änkan och privilegiumet.

När apoteket Östgötha Lejons grundare, Hieronymus Hoffler, blev gammal och avled 1806, bedrevs rörelsen av hans andre efterträdare Christian Luth. Han hade kvar det till sin död 1830. Sedan länge hade då Sven Gabriel Möller tjänstgjort som provisor på apoteket. Under sin styvfar Luths ledning hade Möller i realiteten skött apoteket under åren 1817-1830. När han kort innan Luths död fick överta rörelsen sattes köpeskillingen till 6 666 riksdaler och 32 skillingar banco.

Möller drog sig tillbaka när han var i femtioårsåldern och bosatte sig efter någon tid på landet i Norrköpings närhet. I november 1842 överlät han apotekshuset till sin medarbetare Carl Fredrik Asker och det innebar en märklig period i apotekshusets historia.

Foto: turistnorrkoping, Carl Fredrik Asker, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall

Carl Fredrik Asker var född 1809 i Tjällmo och hade redan som trettonåring kommit i lära på Ötsgötha Lejon. I slutet på 1820-talet avancerade han till pharmatic studerande. Så småningom tycks han ha köpt in sig i Sven Möllers rörelse. Denna var inkomstbringande och efter några år stärkte Asker sin ekonomiska position ytterligare. Han gifte sig med Sofia Carolina Härnström, den sjuttonåriga dottern till den förmögne handelsmannen Carl Magnus Härnström i Norrköping. Asker bedrev, liksom sina föregångare, utbildning av blivande apotekare, elever som också var inackorderade i hans hushåll.

För sin rörelse ägde Asker, enligt Kunglig resolution av 1836, rätt att använda inte mindre än tre destillationspannor, den största rymde 30 kannor. Man befann sig nu i arsenikens och blodiglarnas högkonjunktur, särskilt iglarna ansågs tillhöra läkekonstens mest oumbärliga resurser. Det fanns ett ansenligt förråd av blodiglar som förvarades i glasburkar, övertäckta med linnedukar. Även arsenik var flitigt använd. Många rättsfall från mitten av 1800-talet visar att det ofta förekom, att samvetslösa personer påskyndade ett kommande arv, genom att ge vederbörande ”lite vitt” i mjölk, kaffe eller dylikt.

Som privilegiumerad apotekare fick Carl Fredrik Asker stifta bekantskap med den farliga koleran. Under 1853 krävde den ett flertal offer inom de norra stadsdelarna i Norrköping. Asker var en mycket verksam yrkesman. Han intresserade sig särskilt för hälsobringande vatten- och badkurer. Hälsobrunnen vid Himmelstalund, som stod högt i kurs, hade i Asker en livlig förespråkare. På sitt apotek hade han anteckningslistor utlagda för sommarens brunnsdrickning. För dem som ville ha det bekvämare, tillhandahöll han buteljerat mineralvatten och han fick beställning på alla brukliga mineralvatten ”beredda efter engelsk metod genom kompression”.

Himmelstalunds Brunnssalong

Asker ivrade också för en förbättring av landets apoteksväsende. Som ledamot av en apotekskommitté deltog han i utarbetandet av ett nytt apoteksreglemente och utgav själv ”Förslag till reglemente för apotekare”.

Carl Fredrik Asker blev en förmögen man och han placerade betydande kapital i jordegendomar omkring Norrköping, däribland Ståthöga. Hans intressen på landet kom därmed att överväga och efter en del besvärligheter, lyckades han få tillstånd att överlåta sitt apoteksprivilegium. Kort därefter bosatte han sig med sin stora familj på Ståthöga, där han avled i juni 1870.

Det var Johan Erik Holmberg, född 1830 i Ratan, Västerbotten, som efterträdde Asker på Östgötha Lejon. Han hade under en kort tid varit verksam på apoteket Kronan. Själva apoteksfastigheten i kvarteret Trehörningen behölls av änkan Lina Asker, och Holmberg hyrde lokalerna han behövde för 2 435 riksdaler riksmynt om året.

I slutet av 1870-talet delades den gamla tomten nr 2 i två delar. Tomten närmast Skvallertorget fick beteckningen nr 2 A och arealen blev 1 350,9 m². I september 1882 såldes den nybildade tomten med tillhörande apotekshus för 42 500 kronor av Lina Asker till apotekaren B L Hessle som utbildat sig på Lejonet och som varit i det Askerska huset sedan 1871, han var gift med den äldsta dottern Anna Carolina.

Foto: turistnorrkoping, Skvallertorget

Omkring 1880 flyttades apoteksrörelsen, efter att i mer än ett sekel funnits i det gamla huset i Trehörningen. Man flyttade mitt över Skvallertorget, till ett hus i kvarteret Spetsen vid Kungsgatan. Apoteket Östgötha Lejon har därefter flyttat flera gånger under årens lopp, dock alltid till hus vid Kungsgatan.

På 1880-talet byggdes ett två våningar högt stenhus på tomt nr 2 A, vid Västgötegatan. Det innehöll ”sex salubutiker” i bottenvåningen och i övrigt var det bostäder i huset.

I juli 1890 sålde apotekaren Hessle fastigheten nr 2 A till handelsmannen Frans Alderin d y, som sex år senare överlät den till K G Lagerqvist för 45 000 kronor. Lagerqvist var murare-byggmästare och verkar ha köpt huset på spekulation, för redan i slutet av 1896 avyttrade han fastigheten till färgmästare Axel E Bergström, för ett högre pris än han själv betalat, 51 500 kronor. Den Bergströmska familjen ägde sedan huset i närmare ett kvarts sekel.

Foto: turistnorrkoping, Det f d apotekshuset t v 1900, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall

I början av 1900-talet startade konsumentkooperativen sin verksamhet i Norrköping. I mars 1901 bildades Kooperativa föreningen Hoppet u.p.a., som hyrde sin första anspråkslösa affärslokal i just det förutvarande apotekshuset vid Skvallertorget.

Efter färgaremästaren Axel Bergströms död övergick fastigheten till hans änka Clara Bergström, född Rydström, dottern Alva Bergström och sonen Sven Axel Bergström. I december 1910 lagförs fastigheten för de två barnen. Genom testamente donerade Alva Bergström, som aldrig gifte sig, sin hälft av fastigheten till ”Norrköpings Skollofskoloniförening”. Föreningen föredrog dock att tillsammans med övriga delägare av fastigheten avyttra den, vilket skedde den 1 juli 1918. Det var grosshandlare Emil Skiöld och direktören Edv. Peterson som köpte huset för 65 000 kronor.

Foto: turistnorrkoping, Emil Skiöld, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Aners Törnvall

Sedan grosshandlare Skiöld, genom köp, i juli 1926 fått Petersons andel i tomt nr 2 A kom fastigheten att förbli i Skiöldska familjens ägo ända tills den såldes till Norrköpings stad i augusti 1959. Köpeskillingen var 128 700 kronor.

Under 1950-talet fanns det en kemisk tvättinrättning i huset, efter det kom en elektrisk affär, den sista bostadshyresgästen flyttade på vintern 1963. Huset är numera rivet och har fått ge plats åt en modernare fastighet.

Den här artikeln är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.

Källa: Den här artikeln är ett fritt utdrag ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall, tryckt 1968

Ldm

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s