Norrköpings storhetstid

Bild: Wikipedia

Sommaren 1618 saknades inte samtalsämnen i staden. Hertig Johan är död och avvecklingen av den stora hovförvaltningen med all dess underställda personal, leverantörer och arbetskraft var ett hårt slag för Norrköping. Det drabbade nästan all verksamhet och innebar närmast en katastrof för försörjningsmöjligheterna i staden, som räknade 2000 invånare. Ingen kunde ana det, men trots allt arbetade tiden för Norrköping med dess ännu slumrande och outnyttjade resurser. Strömmen flöt med starka forsar genom staden och bruset ackompanjerades redan av hamrarnas slag mot städen. Allt flera fartyg började trafikera hamnen för att lasta tunga och dyrbara exportprodukter från de närbelägna bergslagsbruken. Störst av dessa var Finspång. Bruket framställde stångjärn och kanoner, varor som intresserade hela världen och inte minst Sverige. Hertigdömet Östergötland hade nu upphört och var åter förenat med riket. Det var nu Kronans sak att ta itu med Finspång och effektivera produktionen av främst kanoner. Sådana var nödvändiga i både krig och handel. Sverige ville försäkra sig om storproduktion av kanoner och det har förmodats att kungen personligen tog upp förhadlingarna med bruket. Det gjorde han säkerligen för det finns ett originalbrev daterat i Finspång den 13 juni 1618 som är undertecknat med Gustav II Adolfs namnteckning. 

Den här uppgörelsen skulle leda till en oanad framtida uppblomstring både för Norrköping och för det ännu rätt obetydliga Finspångs bruk. Den som skrev kontrakt med kungen var i realiteten Louis De Geer, även om det var hans kompanjon, Wellam de Besche, som höll i pennan.

Louis De Geer har fått epitet ”den svenska industrins fader”. Han var vid den här tiden ännu bankir och köpman i Amsterdam. Han var mäkta rik och hade en marknad nästan över hela världen. Sina bästa affärer gjorde han med kanoner och vapen.

Bild:Wikipedia

Vad hade han för intresse av Sverige? Ja, det gällde naturligtvis just möjligheten till goda vapenaffärer. I Amsterdam bedömde De Geer utvecklingen i världen och försökte tyda tecknen. De visade storm och de antydde också att det nordliga Sverige kunde bli en ny viktig faktor i det internationella maktspelet. Det fanns en uppladdad spänning i världen under 1600-talets första decennier. Religiösa motsättningar, kombinerade med en mer eller mindre maskerad maktkamp, pekade på en urladdning i själva centrum av Europa.

Uppe i norr hade Sverige gjort en kraftsamling under den unge Gustav II Adolf, som med stor energi och tillgång till skickliga medhjälpare centraliserat makt och resurser och nu var i färd med att skapa en slagkraftig krigsmaskin. Han hade tidigare vässat klorna i strid med dansken och sedan fått ökad rutin som fältherre i ett framgångsrikt fälttåg i öster.

Louis De Geer tydde tecknen. Samma år som trettioåriga kriget bröt ut beslöt han sig för kontraktet med Sverige.

Den stora råvaran för kanontillverkningen hade hög kvalitet och själva produktionen var prima. Louis De Geer satsade alltså på det goda svenska järnet och de uppåtgående konjunkturerna och räknade med att de skulle ge utdelning. Verkningarna av samarbetet stod snart klara. Den snabbaste effekten nåddes på Finspångs bruk, som redan efter ett par år började få internationell ryktbarhet. Leveranserna av kanoner gällde inte enbart Sverige utan också utländska hamnar, främst Amsterdam, där De Geer genom sitt vidsträckta kontaktnät såg till att kanonerna fick en världsmarknad. Exporten gick över Norrköpings hamn som fick större betydelse. Platschef i staden var Willem de Besche.

Foto: turistnorrkoping, Kanontorget Saltängsgatan

Dessutom växte det upp en industri i Norrköping, vapenverkstaden på Kvarnholmen byggdes ut och han fick som grannar en hammarsmedja och ett gevärsfaktori, snart också ett mässingsbruk.

Nära den nya bron anlades ett storbryggeri som fick ölmonopolet för flottan.

Bild: Wikipedia

Det välvdes stora planer för staden av Axel Oxenstierna, Norrköping skulle bli en stor sjö- och stapelstad, en viktig stad för industrier och militära rustningar. Då behövdes det en ny och effektiv administration. Ett särskilt reformprogram skulle prövas på staden. Här ingick bland annat ståthållare, ett råd med borgmästare och flera rådmän, vid sidan av detta de 24 äldstes råd, valt av befolkningen, dessutom en kämnersrätt och en sjumanskammare. Det var en stor apparat som heller aldrig blev helt genomförd.

År 1627 kom Louise De Geer själv till Sverige där han genast blev den ekonomiska stöttepelaren och organisatören i rikets allt större och djärvare affärer. Oxenstierna ville självfallet att han skulle slå sig ner i huvudstaden. Till hans förvåning tackade De Geer nej, ”för landortens bekvämlighets skull” som han uttryckte sig, hade han redan valt en annan bostadsort. Det var Norrköping. Denna stad fann han mest lämplig för dess goda läge och expansiva möjligheter.

Sommaren 1627 kom alltså De Geer till Norrköping, där han begärde och fick två holmar i Strömmen och en tomt på Saltängen för en egen bostad. Han påbörjar uppförandet av det magnifika hus som skulle bli kontor och chefsbostad och som skulle kallas Vita stenhuset.

En rad nya verksamheter planerades och startas i snabb följd. Mässingsbruket byggs ut till en storanläggning, snart utan motsvarighet i landet.

När Gustav Adolf sommaren 1630 landstiger i Tyskland för att kasta sig in i trettioåriga kriget är hären utrustad med kanoner från Finspång och handvapen från Norrköping. Kungen begär sedan undan för undan nya sändningar, oftast med begäran om kredit. De Geer beviljar den alltid. Hans affärer går lysande. Det fanns andra kunder än svenske kungen. Finspångskanoner dundrar snart på Europas alla slagfält.

De Geers framgångar grundade sig på en nästan ofattbart snabbt industirell utveckling.

Hur var det tekniskt möjligt? Främst tack vare importerad arbetskraft, huvudsakligen vallonska vapentekniker och specialarbetare.

De Geer anlade också ett pappersbruk inne i staden och den traditionen upptogs så småningom av hans stora industriella skapelse Holmens Bruk, länge verksamt och känt som Mässingsbruket.

De Geer avled i sitt sextiofemte år under ett besök i Amsterdam där han också är begravd.

Först trehundra år efter sin död hedrades han med Carl Milles kraftfullt skulpterade staty. Den restes på Gamla torget och mot bakgrunden av den industri han själv en gång skapade, det stora Holmens Bruk, kringflutet av brusande vatten.

Foto: turistnorrkoping

Många som går förbi vet väl vad gubben i granit heter och kanske hur namnet uttalas, men inte så särskilt många känner till vem han var.

Källor: Texten är ett fritt utdrag ur boken Stad i nöd och lust Norrköping 600 år, Arne Malmberg, Wikipedia

LDm

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s