Surbullestan

Albert Engström, som bodde i Norrköping på 1880-talet, visste att yllearbetarna i folkkulturen kallades för ”surbullar”.

Bild: Wikipedia, Albert Engström

Att yllearbetarna fick heta surbullar, berodde förmodligen på att yllefabrikerna benämndes ”bullan” och på den sura lukt av vått ylle som satt kvar i kläder och hår och blev yllearbetarnas kännetecken.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet, ”Bullaparaden”

Klädestillverkningen var Norrköpings stolthet, före efterkrigstidens företagsnedläggningar. Ingen annanstans vävdes så fina tyger som i Norrköping. Surbullarna såg man ner på, trots att det var de som tillverkade de fina tygerna.

    

Vid mitten av 1800-talet förändrades industrilandskapet, med start av tre stora bomullsfabriker och dessutom slog flera små ylleföretag sig samman i några stora fabriker, bland annat Drags och Smedjeholmen.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet Stadsbiblioteket, Smedjeholmen

Flertalet fabriksbyggnader ritades av Carl Theodor Malm, med ett enkelt, enhetligt och funktionellt ideal.

På Saltängen bodde en del av surbullestans fattiga arbetarbefolkning i billiga bostäder.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Saltängsgatan, Norra strömsgatan

Här frodades fattigdomens lukter, ohälsa och förfall och här kom många av stadens fattiga att bo tätt, tätt. På norr låg också de tre hyreskasernerna, Beckershov, som var mycket beryktade.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Beckershov

Billiga osunda bostäder fanns också i de nordvästra och västra delarna av staden.

Bostäderna

Foto: turistnorrkoping, Västgötegatan, ”Sista supen”

Vid mitten av 1800-talet bestod Norrköping av gula, putsade en – och tvåvåningshus, som sammanbands av gula eller röda plank. Innanför planken låg gårdar med gårdshus, uthus, träd och buskar. Husen var låga och inne i lägenheterna var det ofta bara 180 – 200 cm från golv till tak.

       

På vindarna inreddes enkelrum, utan kök, spiselrum med en järnspisel som det gick att laga mat på. Ingången till husen var åt gårdssidan. Surbullarna bodde oftast illa. Borgerskapets äldste menade 1856, att arbetarbostäderna var osunda och bristfälliga.

Foto: turistnorrkoping, Nygatan

Skillnaderna var avsevärda mellan de välbärgades lägenheter, vid Promenaderna, och de fattigas bostäder, på Saltängen och i andra arbetarkvarter. Östgöten skrev 1886 att en del bostäder var mer lämpade som fågelburar, än som bostäder för människor. För den fattiga befolkningen var fukten och kylan inomhus de största problemen.

Nio tiondelar av dem som bodde i små lägenheter delade avträden med flera andra familjer. De hygieniska förhållandena förbättrades betydligt av att vatten drogs in i många hus, framför allt på 00-talet. Nästan fyra femtedelar hade rinnande vatten i lägenheten 1912-13. Trots det fanns det vägglöss i var femte lägenhet och kackerlackor i 3% av de undersökta lägenheterna.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet Stadsbiblioteket

På Hospitalsgatan låg flera dåliga lägenheter, liksom på Slottsgatan. I ett 5 kvadratmeter stort kök bodde två åldriga makar. Till lägenheten hörde ett matskåp och en garderob. Vatten fick de hämta på gården. Dasset på gården delade de med tre familjer. Det fanns väggohyra. Årshyran var 90 kronor och betalades av fattigvården.

Den närmaste utemiljön varierade också. I gårdar i centrala delar födde man upp svin, fram till andra hälften av 1880-talet då hälsovårdsnämnden förbjöd svinuppfödning inom staden, först under juni – september varje år och sedan april – oktober. 1882 uppföddes inom staden minst 150 svin, enligt hälsovårdsnämnden.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

Tre år senare uppskattade man att det var 300 personer som höll svin. Från och med slutet av 1880-talet förekom nästan ingen svinskötsel inom stadsgränserna. 1894 fanns bara en svinuppfödare kvar i staden. På många håll föddes svinen upp under hälsovådliga förhållanden och på ett sätt som idag skulle betraktas som djurplågeri.

Även om svinen försvann från stadens gårdar fanns det i slutet av 1800 – talet ungefär 270 stall och 20 – 25 fähus inom stadens område. Vid sekelskiftet var antalet stall så högt som 330. På 00-talet minskade dessa något och hälsovårdsnämndens klagomål mot dessa var få. Trots detta måste några av de problem som uppkom i samband med svinskötseln, också ha gällt hästarna.

De samtida iakttagelserna visar att bostadsstandarden förbättrades under den andra hälften av 1800-talet och på 00-talet, även om det tog lång tid.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet Stadsbiblioteket

De sanitära förhållandena förbättrades särskilt på 1890 och 00-talen. Latrin- och avfallshanteringen förbättrades, svinskötseln försvann och när vatten drogs in på gårdarna och i lägenheterna förbättrades hygienen.

Arbetets miljöer

Surbullarna själva berättade inte hur deras arbetsmiljö såg ut. De enda som berörde arbetsmiljön, var myndigheter och opinionbildare som tillfälligt besökte en främmande värld.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

Barnarbetet var ett av de tidiga industrialiseringsfasernas värsta gissel och barnarbetet var särskilt omfattande i Norrköping. 1850 var andelen barnarbetare över 70%. Det fanns många okvalificerade arbetsuppgifter, som kunde utföras av billig arbetskraft och barnen var billigast.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Stadsbiblioteket

1891 var andelen barn under 13 år 1% och när folkskolan byggdes ut, från och med 1860-talet, gick de flesta barnen först i folkskolan och började först därefter att arbeta i fabrikerna, vid 12 – 13 årsåldern.

Maskinernas buller var öronbedövande och i salarna var det en oavbruten livlig rörelse. Utöver bullret fann man att luften var skämd och het. I den jämförelsevis gammalmodiga Schuberts yllefabrik arbetade 60 – 70 arbetare, ungefär hälften män – 13 timmar/dag.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

Trots att dammet från textilindustrin var hälsovådligt och ökade risken för bland annat lungsjukdomar, fick företagen ta hand om problemen på egen hand. Förhållandena hade inte förbättrats nämnvärt 1898. Det gick att ventilera om fönstren öppnades, men då drabbades arbetarna av drag i stället.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

Yrkesinspektören utfärdade föreskrifter för hur ventilationen skulle förbättras och hans arbete gav så småningom resultat. Ventilationsanläggningar installerades tillsammans med luftfuktare, men fortfarande fattades i allmänhet effektiv dammutsugningsutrustning. Arbetarna skyddades inte alls, eller helt otillräckligt från att skada sig i eller av de nya maskinerna. Olycksriskerna var otaliga och många svåra olyckor inträffade.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

Surbullarnas mat och dryck

Surbullarnas föda var torftig och kunde vara farlig att äta. Risken att få skämd, infekterad eller på annat sätt förstörd mat var överhängande.

För surbullarna var nötkött fortfarande alldeles för dyrt och därför åt de oftast det betydligt billigare fläskköttet. Grisarna föddes ofta upp under vidriga förhållanden. Förmodligen föddes korna upp under lika otillfredställande förhållanden. Därför förvånar det inte, att det kött som såldes i staden, ofta var farligt att äta. Under 1860 eller 1870-talen visade vetenskapen, att det var farligt att äta svinkött som innehöll trikiner, en fruktad inälvsmask, som angrep tarmar och muskler och gav sjukdomssymtom liknande tyfus och kolera. Annars var tuberkulosen det största problemet. Köttbesiktning började först i januari 1897.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

All mat var manipulerad, menade förste stadsläkaren i Stockholm. Man drygade ut livsmedel med allehanda ämnen: ekollon i kaffet, sand i talk, sågspån i mjölet, gräs eller blad i teet, gurkmeja i saffran, vatten i mjölken och ister i smöret.

Ibland användes kemikalier, såsom arsenikhaltiga färger, eller andra giftiga ämnen, vid tillverkning av sötsaker.

Surbullarna i Norrköping var fattigare än arbetarna i Stockholm och åt sämre mat. Många surbullar åt sällan lagad mat, eftersom de bodde i små bostäder med dåliga, eller ibland obefintliga matlagningsmöjligheter. Många inom textilindustrin levde på kaffe, mjölk och smörgås.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

I hemmen fick mannen den rikligaste och bästa maten, eftersom han var familjens huvudförsörjare. Kvinnorna och barnen fick nöja sig med vad som blev över. Fattigmaten dominerades av, soppa, antingen fattigmanssoppa med gryn, potatis och kött eller ärtsoppa med lite fläsk i . På söndagar och helger serverades ofta kokt kött, potatis och köttsoppa. Maten skulle vara lättuggad, eftersom många vuxna saknade, eller hade mycket dåliga tänder.

Foto: turistnorrkoping, Knäppingsborg

En soppkokningsanstalt öppnades 1892 i Norrköping. Det var änkefru Swartz och tre andra av stadens mest välbärgade damer, som stod i spetsen för anstalten. 150 barn bespisades och varje barn fick mat varannan dag. Två dagar i veckan serverades soppa med kött, två dagar ärter med fläsk och övriga dagar välling. Till maten fick de också en halv brödkaka.

Foto: turistnorrkoping, Gamla bryggeriet

I allmänhet var surbullarna inte nykterister. Både öl och brännvin var naturliga delar av männens liv. Under den andra hälften av 1800-talet blev surbullarna allt mer disciplinerade. Det gick inte att sköta en maskin med allt för många snapsar innanför västen. Surbullarna fick supa på sin fritid. Hantverksarbetarna var inte lika påpassade som fabriksarbetarna.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

Traditionellt ingick ett kraftigt supande i deras livsstil. Ofta fortsatte supandet hela helgen och att man inte började arbeta förrän på tisdagen. De fria måndagarna, ”frimåndagarna” eller ”blåmåndagarna”, ansågs vara en rättighet, som hantverksmästarna länge försökte bekämpa. Efter hand söp de allt mindre.

Sjukvård och sjukdomar

Före den effektiva sjukvårdens framväxt under 1900-talet, drabbade sjukdomar mer eller mindre blint. Förkylningar, barnsjukdomar med mera, kunde få dödlig utgång.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet, Tuberkulossjuka

Tuberkulosen var surbullarnas verkliga gissel. Den statliga arbetarskyddskommitén beräknade 1891, att 36% av jordbruksarbetarna i riket avled i sjukdomar i andningsorganen och 52% av fabriksarbetarna. Förste provinsialläkaren kunde åren strax före och efter sekelskiftet, vid sina besök i fabrikerna se blodspår efter spottande, lungsjuka arbetare och han befarade att andelen drabbade tilltog. Tuberkulosen var en folksjukdom, som ofta fick dödlig utgång.

Tyfusepidemier svepte med jämna mellanrum över staden och 1882 och 1883 var särskilt svåra år. Surbullarna dog nästan lika ofta av inflammationer i mage och tarmar, som av lung och lungsäcksinflammation. I slutet av 1880-talet och framför allt på 1890-talet förbättrades emellertid de sanitära förhållandena och därmed sjönk också dödligheten.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

Barnadödligheten var ett mycket stort problem, när effektiv behandling saknades, när de sanitära förhållandena inte var tillfredställande och när många barn på grund av dålig eller otillräcklig kost var klena och hade liten motståndskraft. Under 1700-talet dog mängder av barn i smittkoppsepidemier. De vanliga barnsjukdomarna mässling, scharlakansfeber och kikhosta skördade återkommande sina offer.

Difteri och strypsjuka, så kallad äkta krupp, som särskilt drabbade barn kunde också få dödlig utgång. Fram mot sekelskiftet och på 00-talet minskade dödligheten i barnsjukdomar i hela Sverige, eftersom levnadsstandarden steg. Så var det också i Norrköping. Enligt tidens behandlingsteori, lades stor betydelse vid frisk luft, rent vatten samt isolering av den sjuka. Behandlingsmetoderna var gammalmodiga. Fortfarande användes åderlåtning, för att det sjuka blodet skulle tappas ut. Blodiglar användes för att suga ut blod. 1887 kostade blodiglar 40 öre styck på apoteket Kronan.

Eftersom också läkarna hyllade brännvinsomslag, som behandlingsmetod, kan inte skillnaden mellan läkare och kvacksalvare ha varit alltför stor.

Kirurgin och anatomin var mer utvecklade än andra delar av sjukvården. Efter att olika former av narkos införts vid mitten av 1800-talet utvecklades kirurgin snabbt.

Foto: turistnorrkoping, Lasarett i Kv Varvet

Det äldsta lasarettet i Norrköping grundlades 1785 och drevs av staten. 1831 uppfördes ett nytt lasarett som låg i kv Varvet nära Hedvigs kyrka. Ett nytt större och mer ändamålsenligt sjukhus som inte låg mitt i stadens mest trafikerade gator behövdes. Så byggdes ett vid Strömbacken som togs i bruk 1881. Stadens sjukhuskostnader steg betydligt.

Foto: turistnorrkoping, Lasarettet vid Strömbacken

Lasarettsvården var, under den andra hälften av 1800-talet, till stor del en form av fattigvård. På sjukhuset vårdades främst den fattiga arbetarbefolkningen, då det föreskrevs, att bara patienter som inte fick tillräcklig vård i hemmet skulle vårdas på lasarettet.

Det finns flera exempel på att den fattiga befolkningen fick betydligt sämre vård, än de mer välbärgade. Penningen styrde och läkarna kritiserades för att de struntade i de fattiga.

De kontrollerade ”skökorna”

Prostitutionen var både ett socialt och ett medicinskt problem under den andra hälften av 1800-talet. Myndigheterna i Norrköping ansåg att de kvinnliga fabriksarbeterskorna i staden var lösaktiga och levde i synd. Det var visserligen något helt moraliskt fördärvligt med prostutition, men ansågs som ett nödvändigt ont, som därför enligt tidens dubbelmoral måste kontrolleras.

Könssjukdomar var tio gånger vanligare i Norrköping än i övriga Östergötland. Detta fick inte fortgå och en besiktningsbyrå startade sin verksamhet 1872-73. Myndigheternas och särskilt polisens kamp mot prostitutionen verkar ha bedrivits i vågor. Vid mitten av 1880-talet och åren strax före sekelskiftet var polisen förmodligen mest aktiv.

För flera av de prostituerade kvinnorna verkar det ha varit en tillfällig utväg i samband med arbetslöshet.

 

Foto: turistnorrkoping, Stad i nöd och lust, Arne Malmberg

Prostitution betraktades som något skamligt också av surbullarna. Beskyllningarna kunde leda till misshandel eller ärekränkningsdomar. Trots detta var prostitutionen ett jämförelsevis litet problem i Norrköping. Eftersom prostitution var ett skamligt beteende, kunde alla kvinnor som någon gång prostituerat sig, stämplas som ”lösaktiga”, och den gruppen var förmodligen betydligt större än vad borgerlighet och myndigheter kunde tolerera.De bristande sexualkunskaperna bidrog säkert till många oönskade graviditeter. Eftersom aborter inte var tillåtna enligt lagen utfördes också fosterfördrivningar och barnamord i det fördolda. De gravida kvinnorna gjorde förmodligen abort på sig själva, i flertalet fall genom att förgifta sig med fosfor, kvicksilver, arsenik eller örter. Bastubad och vin ansågs exempelvis leda till missfall. Förgiftning som abortmetod ledde till att många kvinnor dog.Det fanns också abortörer, vilka var olagliga, och det måste ha funnits abortörer som inte togs av polisen. Abortmetoderna förändrades i början av 1900-talet. Från och med 1900-talets början användes i flertalet fall mekaniska hjälpmedel, en sond eller en livmoderspruta.BrottslighetenAntalet stölder i Norrköping, i slutet av 1800-talet, var litet och minskade också. Först runt andra världskriget började stöldbrottskurvan i Sverige att vända och därefter har stöldbrottsligheten ökat betydligt.I slutet av 1800-talet, krävde både fattigdom och moral, att brottet skulle beivras. 1800-talets detektiver hade inga tekniska hjälpmedel. Först 1908 började man använda fingeravtryck i spaningen efter tjuvar. Därför var det svårt att fälla en tjuv mot hans nekande, om det inte fanns vittnen som sett stölden. Trots detta klarades ungefär dubbelt så stor andel av de anmälda stölderna upp då, som idag. Polisen hade hjälp av tusentals vaksamma ögon som avslöjade allt som inte stod rätt till.

Stölderna riktades sällan mot samhällets spetsar, utan mot arbetare eller småföretagare. Oftast stals kläder, pengar, mat eller andra vardagsföremål, vars värde var lågt. Vanligen pantsattes stöldgodset på pantbankerna. Före sekelskiftet var drygt hälften av stölderna snatterier, värdet på stöldgodset översteg inte 15 kr.

Foto: turistnorrkoping

Några forskare menar att försnillningen från arbetsplatserna var ett vapen, som arbetarna använde för att utöka sin inkomst. Hemtagning av varor var i praktiken en sedvänja och det var också vanligt att arbetarna stal arbetsmaterial, menar dessa forskare.

Nästan hälften av stölderna 1876-1909 i Norrköping begicks av barn under 15 år, som aldrig dömdes för brottet. De stal sällan kläder, utan i stället mat, alkohol och pengar.

Barnens stölder ökade i slutet av 1870-talet och började inte minska förrän på 1890-talet, medan de vuxnas stöldtal sjönk kontinuerligt. Den tilltagande barn och ungdomsbrottsligheten berodde på att barnens och ungdomarnas villkor förändrades. Barnen behövdes mer sällan inom den textilindustri som mekaniserades, och där hjälpsysslorna som utförts av barn försvann. 1882 års barnarbetarlag begränsade ytterligare barnens arbetsmarknad. Dåliga tider innebar att fler gifta kvinnor än tidigare måste söka sig ut på arbetsmarknaden, också utanför textilindustrin. Därmed ställdes många barn utan tillsyn.

Flertalet av de brottsliga barnen hade svåra hemförhållanden. Många av de unga tjuvarna var med den tidens benämning, oäktingar och levde med sina mödrar. Familjerna var fattiga eller mycket fattiga. Dessa faktorer, tillsammans med utestängningen från arbetsmarknaden, samt de materiellt dåliga förhållandena var troligen de viktigaste orsakerna, till att barn – och ungdomsbrottsligheten ökade. Stölderna minskade så småningom, på 1890-talet, när vuxenvärlden åter lyckades kontrollera de farliga barnen; när skolväsendet byggdes ut; när polisen tittade närmare på ungdomsgängen och när fler kvinnor kunde vara hemma på grund av de förbättrade levnadsvillkoren.

Kvinnor stal mer sällan än män och de begick få och bagatellartade stölder. De stal ofta i sin närmiljö, i grannens eller i någon bekants bostad. Offren var mest andra kvinnor, som blev av med kläder.

De vuxna manliga tjuvarna, var ofta alkoholiserade trasproletärer eller grovarbetare. Oftast stal de för att få pengar till brännvin.

Många av trasproletärerna var återfallsförbrytare, som var utslagna från arbetsmarknaden. De var ofta ogifta, antingen för att ogifta hade sämre socialt skyddsnät än gifta, eller för att de levde ett liv som gjorde det omöjligt att bilda familj. Många hann inte börja någon yrkeskarriär alls, innan de slogs ut. Den största gruppen var de före detta fabriksarbetarna och därefter de tidigare hantverksarbetarna. Det var vanligt att utslagningen påbörjades i samband med, eller strax efter, en militäranställning.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Stadsbiblioteket

En grupp särskilt utstötta och stämplade utslagna trasproletärer var, ”tattarna”. Tattarna levde i samhällets marginal. Enligt en fördom med rasbiologiska rötter var tattarna en blandras, mellan svenskar och zigenare. Tattarnas livsföring liknade zigenarnas. De levde ofta ett nomadiserande, kringflackande liv och arbetade som valackare, hästbytare (”hästskojare”), gårdfarihandlare m m.

Under 1800-talet utsågs de till samhällets syndabockar. Särskilt när ullmarknaden stundade, samlades många tattare i Norrköping. Därav östgötens negativa syn på ullmarknaden. Eftersom många tattare hade en parasitär livsstil, blev de mycket negativt bemötta, av bland annat polisväsendet.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet, Ullmarknad Tyska torget

Något som gjorde tattarna särpräglade var att de hade ett eget internt språk, ett tjuvspråk, som flertalet inte förstod. De pratade en blandning mellan zigenarspråk, svenska, tjuvspråket argot m m. Det egna språket innebar att de utstöttas sammanhållning stärktes. Tattarna lärde sig att leva på ett visst sätt, lärde sig en livsstil som förmedlades från generation till generation. Eftersom de umgicks i släkter och stora grupper med en särpräglad livsstil, där fester, fylleri och våld var vanliga ingredienser, utmärkte de sig i omvärldens ögon. De störde den allmänna ordningen med sitt ohämmade supande och spred skräck, eftersom de drog kniv. För omgivningen var tattarna pestsmittade.

Våldet

Under den andra hälften av 1800-talet förändrades våldsbrottsligheten i Norrköping, på samma sätt som i hela Sverige, och i västvärlden. Efter en kraftig ökning under den första hälften av 1800-talet, vände utvecklingen vid mitten av seklet. Minskningen av våldsbrottsligheten fortsatte för Sveriges del nästan ända fram till andra världskriget, för att sedan åter vända uppåt i en ganska brant ökning.

Jämför vi våldet idag och för hundra år sedan, begicks det mer våld då, men allvarligare våld idag. Dessutom skilde sig typen av våld. Våldet var sällan grovt. Vanligen bestod det av, att en mer eller mindre berusad slagskämpe gav sin motståndare ett par slag i ansiktet. Sällan användes andra vapen än knytnävarna och sällan fortsatte misshandeln när offret var värnlöst. Antalet mord och dråp var mycket litet. Misshandel räknades inte som något allvarligt brott. I de sällsynta fall då vapen användes, oftast knivar, dömde domstolen till fängelse. Annars nöjde man sig oftast med att döma ut bötesstraff. Våld och alkoholkonsumtion hängde, och hänger intimt samman. Våldet begicks av manliga arbetare, som var mellan 18 och 30 år gamla och något äldre alkoholiserade trasproletärer. Kvinnor var betydligt oftare våldsoffer än våldsbrottslingar. Förmodligen var det fler arbetarhustrur som blev slagna gula och blå, men den typen av våld anmäldes sällan till polisen. Våldet var också accepterat, till en viss gräns. Mannen hade enligt sedvanan rätt att slå sin hustru, om han inte slog för hårt och för mycket. Fram till och med 1864 var det också i lagen tillåtet för män att aga sina hustrur.

Foto: turistnorrkoping

En annan typ av våld uppkom på Frälsningsarméns möten. Armén introducerades i Norrköping 1883. Den fick möta både spott, spe och direkt våld, men vann anklang bland många fattiga. Norrköpings alla busar verkar ha träffats på Vattengatan, utanför arméns lokaler, för att få spännande underhållning, genom att störa andakterna.

Foto: turistnorrkoping

Vanligast var det våld, som gällde försvaret av äran och hedern. Strider om en kvinnas gunst var också mycket vanliga bland de yngre manliga arbetarna. Grovhuggenheten, kroppsstyrkan, modet, förmågan att utstå smärta, aggresiviteten och den sexuella potensen var viktiga beståndsdelar i den manliga arbetarkulturen. Därför var de manliga arbetarna vid slutet av 1800-talet ofta snarstuckna och tog snabbt till våld.

När den politiska temperaturen steg, ökade också det våld som hängde samman med politiska och fackliga motsättningar.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet, 1:a maj demonstration

1893 utsattes strejkbrytare för första gången för våld, som kom inför domstol. Hamnarbetarfackföreningen krävde mer betalt än vad en firma ville betala och firman tog då in strejkbrytare för att själva sköta hamnarbetet. De strejkande hamnarbetarna spöade upp några av strejkbrytarna. Den här typen av våld blev ännu vanligare under 00-talet, särskilt under hamnstrejken 1907-08.

Genom att kvinnorna inte alls drack lika mycket alkohol behövde de inte mana fram sina aggresiva känslor, som många män gjorde. Dessutom verkar kvinnorna, i stället för fysiskt våld, ha använt sig av sina vassa tungor.

Surbullarnas kultur

Mot arbetarna, som satte arbetet, hemmet och familjen främst, ställde klädesvävare Gustaf Kahlson 1860, fabrikörerna som tänkte på flärd och vinst. Med mekaniseringen följde ett nytt tänkande. Nu försökte de falska, fåfänga och flärdfulla företagarna och handlarna på alla sätt att lura och bedra sin omgivning. Klädesvävare Kahlson såg det goda livet i det förflutna. Också många hantverksarbetare var utvecklingspessimistiska, eftersom mekanisering och ökad kapitalistisk konkurrens hotade dem. Surbullarnas sociala relationer bands samman av hedern, äran och respekten. Personens heder var, beroende av den sociala positionen, som i sin tur till största delen bestämdes av yrke, ålder och kön. Bemötandet var viktigt för den egna självkänslan, självrespekten. Omgivningens syn på individen formade individens syn på sig själv. Det värsta som kunde hända var, att man tappade ansiktet för omgivningen, visade sig svag eller inte värd den respekt som den sociala positionen gav. Särskilt männen, måste till varje pris försvara sin och sin familjs ära och heder. Annars försvagades den sociala positionen och man fick stå där med skammen – surbullarna levde i en skamkultur.

När en person inte bemöttes tillräckligt respektfullt, kunde detta inte tolereras. Det var nödvändigt att försvara angreppet med en motstöt – t ex med våld eller med att ange angriparen inför rådhusrätten för ärekränkning. En utebliven motstöt var ett tecken på svaghet och därmed också skam. Ett exempel på bristande respekt var, att inte hälsa eller besvara en hälsning, att låtsas att en person inte existerade. Det kränkte också äran att bli utsatt för degraderade skämt, som syftade till att försvaga den sociala positionen. Det kunde därför vara farligt att retas.

Det fanns vakande ögon som såg till att man inte förhävde sig och inte försökte vara bättre än vad man var. Enligt ”jantelagen” skulle man inte tro att man kunde bli något. Uttrycket ”skomakare bliv vid din läst”, visar vad jantelagen handlade om.

I beskrivningen av hedern och skammen framgår det med all tydlighet, att de manliga surbullarna var snarstuckna, och hade lätt att ta till våld. Den omfattande men lätta våldsbrottsligheten visar också, att vägen från hjärna till nävar ofta var kort.

Surbullarna gick ofta på cirkus. Attraktionerna växlade men ofta uppträdde starka män som brottades med lokala förmågor. Albert Engström skriver i en berättelse, hur hans hjälte ”Gårbotten” mötte den berömde och beryktade brottaren ”Nordens Ek”, som var obesegrad både i Sverige och Tyskland. Det var en jätte med tjurnacke. Han hade armar och ben som trädstammar. Hundra kronor utlovades åt den som kunde lägga honom. Det kunde ”Gårbotten”.

1890-talet var cirkusarnas gyllene decennium. Då besökte ett stort antal cirkussällskap Norrköping. Man spelade i tält under sommarhalvåret och i provisoriska träbyggnader vintertid. Byggnaderna låg vid Östra station, vid Södra Promenaden och i hörnet av Södra Nygatan – Generalsgatan. En fast cirkusbyggnad uppfördes på Krogaregärdet 1904.

Humorister, bondkomiker och andra folkliga artister drog också stor publik.

Foto: turistnorrkoping, Oxbacken, W Wiberg

Kringresande teatergrupper spelade folklig melodramateater, där starka känslor möttes och stegrades, inför den ofrånkomliga slutuppgörelsen mellan gott och ont.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Stadsbiblioteket

På 00-talet slog ett nytt massmedium igenom , filmen blev det stora folknöjet. Filmen blev de stora känslouttryckens, passionernas och dagdrömmarnas medium. I början visades filmerna av resande filmförevisare, men snart öppnades biografer. Norrköping fick sin första fasta biograf 1905. Inträdespriserna sjönk omkring 1908 drastiskt från 25 öre till 10 öre. Nu blev filmen massornas nöjesmedium framför andra.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Stadsbiblioteket

En stor del av arbetarrörelsen försökte i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet skapa en klassmedveten, diciplinerad arbetarklass. Berusade arbetare gick inte att lita på. Inom arbetareklubben var bildningsverksamheten omfattande. Under en stor del av 1885 hölls vid varje möte också en föreläsning. I början var man väl ambitiösa, men redan efter ett halvår konstaterades att, en del av föreläsningarna var tröttande och att många medlemmar gick när föreläsningarna började. Föreläsningarna kompletterades därför med poesiuppläsning. Under 1886 försvann både föreläsningarna och poesiuppläsningarna.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Stadsbiblioteket

Mötena blev tråkigare och handlade ofta om klubbens ekonomi. Bl a behövde Tidningen Proletären pengar gång efter annan. För att förbättra ekonomin och nå utanför de egna leden ordnade klubben offentliga möten och fester. På vinterhalvåret hölls mötena inomhus , när det gick att ordna lokal. När vädret tillät var man utomhus. Klubben ordnade också på somrarna utfärder och höll utomhusmöten , om det gick att hyra mötesplats; vilket var ett stort problem vid många tillfällen.

Inomhusfesterna hade ingen politisk framtoning. Dans och umgänge stod i stället i centrum. Permanent mötesplats fick arbetarbefolkningen 1902, när Folkets park i Borgs socken invigdes. Först då blev Gustaf Adolf Rydgrens förslag från 1885, om mötesplats, förverkligad.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Stadsbiblioteket

Förmodligen var surbullarna utlänningsfientliga och främlingsfientliga samt rädda för Ryssland men å andra sidan relativt ointresserade av försvaret, som var ytterligare en pålaga.

Av rasbiologiska orsaker tillhörde arbetarbefolkningen samhällets botten och skulle så förbli. Proletärens fördomsfullt rasistiska angrepp på judiska företagare var däremot, ett led i kampen mot kapitalismen och syftade till att förändra samhället.

Utvecklingsoptimismen konkurrerade med en utvecklingspessimistisk syn. Särskilt många hantverksarbetare oroade sig för maskinernas intåg och för vad profittänkandet och den kapitalistiska konkurrensen skulle kunna innebära för deras arbetsvillkor. Mekaniseringen hotade yrkeskunnandet och oberoendet och det ”drabbade” olika. Möbelhantverket mekaniserades exempelvis delvis.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Stadsbiblioteket

Den utvecklingsoptimistiska, rationella synen levde sida vid sida med en världsbild som präglades av övertro och skrock, där tillvaron inte alls var rationell utan magisk och där man inte bara aktade sig för att ta viktiga beslut fredagen den 13:e, gå under stegar, korsa en svart katts spår eller döda en spindel. Onda krafter verkade när de döda i form av spöken eller gaster uppenbarade sig för människorna. Många norrköpingsbor ansåg sig ha sett spöken.

Arbetarklubbens framgångar, och särskilt förstamajdemonstrationen 1890 innebar att arbetarklassen kunde se sig som en klass , inte flera arbetarklasser.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

En viktig drivkraft för den fackliga och politiska organisationen var kraven på rättvisa. Rättvisan bestod av allt som surbullarna ansåg vara rätt och riktigt. Den behövde inte vara densamma som den lagliga rätten. Rättvisan i surbullarnas ögon hade istället utformats av de egna erfarenheterna.

Skuldekonomin och pantlåneeländet

Surbullarnas sätt att hantera sin ekonomi visar kanske allra bäst, skillnaderna mellan den respektabla, och den traditionella livsstilen. Både samtida iakttagelser och flera forskningsresultat visar att många arbetare vid den här tiden, levde för dagen.

Den bild som skymtar fram är att fåtalet sparade för framtiden, medan övriga saknade reserver, så att medel ofta saknades vid tillfälliga krissituationer. Exempelvis måste sjuka börja arbeta så fort som möjligt igen.

De familjer som levde respektabelt, särskilt där männen i många fall var hantverksarbetare och yrkeskunniga fabriksarbetare hade däremot en ganska god ekonomi, med marginaler.

Allra sämst verkar förhållandena ha varit för änkor, och ensamstående kvinnor med barn. På 1890-talet och 00-talet förbättrades levnadsstandarden för flertalet arbetare, men också då kunde dåliga tider drabba dem som saknade reserver.

Av de skattskyldiga männen steg andelen som hade så dålig ekonomi att de befriades från att betala skatt, från 10% under högkonjunkturen på 1870-talet, till ungefär 15%, strax före sekelskiftet. Drygt en tiondel av de skattskyldiga kvinnorna kunde inte heller betala skatt och den andelen förändrades inte nämnvärt.

Trots de små marginalerna och de återkommande krissituationerna fanns en djup ovilja, mot att bli beroende av fattigvården och ta emot det förnedrande understödet. Fattigvården förknippades med skam och understödstagare betraktades som ”sämre folk”. Arbetslösheten förebyggdes genom mångsyssleri. Många hade olika typer av extra sysselsättningar, utöver det vanliga arbetet. Även barnen bidrog tidigt till familjens hushåll.

Foto: turistnorrkoping

Trots sparandet i sjuk och begravningskassor och intresset för att gå samman i konsumtionsföreningar, fortsatte en stor del av arbetarbefolkningen att leva i en skuldekonomi. Det fanns flera privata pantlånekontor i Norrköping, men var illa sedda eftersom de tog ut vad som betraktades som ockerränta, på det pantsatta godset. För att sanera pantlåneverksamheten startades, Norrköpings Pantaktiebolag, av filantropiskt intresserade företagare. Initiativtagare var Norrköpings arbetareförening och år 1877 öppnade pantaktiebanken sina lokaler och pressen applåderade.

Foto: turistnorrkoping, Arbetareföreningens hus

Snart började emellertid kritiken. Pantlånekontoren beskylldes, dels för ockerräntor, dels för att de i praktiken fungerade som hälare och köpte stöldgods. Vid ett möte 1883 framkom det att pantlånekontoren var en pestböld som spred elände.

Uppgifterna från pantbanken visar att många norrköpingsbor ofta gick dit, eller till något av pantlånekontoren. Hushållens marginaler var så små, att veckovandringarna till pantbanken måste ha varit vanliga, också i familjer där mannen sällan eller aldrig drack alkohol. Man tärde mest på marginalerna under vinterhalvåret, när det var ont om arbetstillfällen och det behövdes extra pengar till bränsle. På 1890-talet veckovandrade färre till pantbanken då levnadsförhållandena förbättrades.

Förmodligen fick skuldekonomin allt mindre betydelse de närmaste åren före, och efter sekelskiftet. Det berodde dels på att levnadsstandarden förbättrades, dels på att arbetarbefolkningen diciplinerades. När kooperationen växte upp, bekämpade den handeln på krita och arbetarrörelsen försökte få bort pantlåneinrättningarna. Samtidigt värvade sparinrättningarna kunder. Skuldekonomin var en del av de traditionellas livsstil, men passade inte alls in på den framväxande arbetarrörelsens idealbild. Men idealbilderna låg en bit från verkligheten, där de respektabla och de traditionella arbetarna levde sida vid sida.

Källa: Björn Horgby, Surbullestan (1989), Carlsons Bokförlag

AP/LDm

Tillbaka

Annonser

En kommentar till Surbullestan

  1. Ping: KSM:s bitska ”sanning” om Surbullestan – KULTURSIDAN.nu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s