Ericsson Telecom AB (L M Ericsson)

Den svenska industrins vagga stod i Norrköping, närmare bestämt vid Strömmen med dess vattenkraft. Under den första halvan av 1800-talet började textilindustrin att växa fram i staden.

Foto: turistnorrkoping

Många minns nog Tuppens lakansväv, som var ett av många välkända textilmärken i staden. Textilindustrins storhetstid inföll under 20-talet då runt 5000 människor arbetade inom textilindustrin.

Foto: turistnorrkoping

YFA:s textilfabrik på Bredgatan gjorde man de finaste ylletygerna, tills Sveriges textilproduktion flyttades till låglöneländer som Portugal, Hongkong och Kina.

En helt annan typ av produktsortiment kom till staden genom L M Ericsson. Man etablerade sig på Garvaregatan och det handlade om transmissionsverksamhet och relätillverkning. Det var så långt ifrån textilier man kunde komma. Trots att det var en annan typ av verksamhet, så fick ett 80-tal av textilarbetarna direkt jobb inom Ericsson. Rekryteringen till Ericsson gick till stor del genom AMU, som omskolade textilarbetare till telereparatörer och liknande arbeten.

Bild: Google bilder, Lars Magnus Ericsson

Telefon AB L M Ericsson grundades i Stockholm av Lars Magnus Ericsson 1876.

Foto: turistnorrkoping, Ericssons första telefon 1878

1945 fanns samtliga Ericssonanställda vid fabrikerna i Midsommarkransen och Älvsjö, det handlade om 5000 personer. När man firade sitt 100-årsjubileum 1976 hade man 23 000 anställda, av dessa arbetade 13 500 utanför Stockholmsområdet. Man hade skaffat sig 21 nya fabriker runt om i Sverige.

1946 skedde den första utflyttningen av delar av verksamheten från huvudstaden. Den utflyttningen gick till Katrineholm. Motiveringen att välja just Katrineholm, var att staden låg i närheten av Stockholm och att den hade tillgång till kvinnlig arbetskraft. Katrineholm hade, liksom Norrköping, stora svårigheter inom textilindustrin. Under slutet av 1940-talet etablerade man sig även i Karlskrona och Söderhamn.

Foto: Wikipedia, Holger Ellgaard, Modellen kallades Skelettelefon

Under 1950-talet skedde endast ett begränsat antal etableringar på nya orter utanför Stockholm. Under 1960-talets första åtta år startade man upp tolv fabriker, varav Norrköping var en av dem, 1962.

När transmissionstillverkningen vid LME vid 60-talets början stod inför sin stora expansion tänkte man sig först en fabrik i Visby. Man skickade lindningsmaskiner och olika slag av fixturer för spoltillverkning till Gotland och där tillverkade man under något år spolar åt Tellusfabriken i Stockholm. När man 1962 startade med tillverkning av spolar i Norrköping fick man lindningsmaskiner från Visby, samt en halv miljon påbörjade spolar.

Foto: Google bilder, Hans Werthén

Att det blev Norrköping som skulle tillverka spolar var till viss del Hans Werthéns förtjänst. Werthén var då produktionsdirektör inom LME och hade dessutom ett förflutet i staden.

Som en följd av textilkrisen, bland annat ett överskott av lediga arbetslokaler och friställd arbetskraft, blev etableringen i Norrköping en både naturlig och lyckad satsning för alla parter.

I början av 1962 började man montera så kallade ROA-satser i före detta Nyborgs fabriker på Garvaregatan. Katrineholmsfabriken hade lite tidigare startat montering av reläsatser.

Under sommaren 1963 flyttade verksamheten från Garvaregatan till Sandgatan och samma år flyttades kabeltillverkningen från Stockholm till Norrköping.

Verksamheten växte vid Norrköpingsfabriken, men organisatoriskt tillhörde man Katrineholmsfabriken.

1963 arbetade man med planering på transmissionsdelen, en funktion som inte funnits i Norrköping tidigare. Man skötte det från Stockholm, men produktionen fanns i Norrköping. Med hjälp av en arbetsledare från huvudstaden, som hade en gedigen erfarenhet både från montage- och provningsverksamhet, startade man med apparat- och stativmontering, samt viss apparatprovning.

Foto: Wikipedia, Klicka på bilden för större format

Man skickade ner lastbilar med alla komponenter och dokumentation från Stockholm, sedan sattes det ihop och provades i Norrköping, innan de färdiga produkterna åter skickades till Stockholm.

Verksamheten fortsatte att växa och med det kom ett ökat behov av en egen planeringsresurs. En av orsakerna var att Tellusfabriken var för trång, man hade inte möjlighet att expandera. Från början hade man tänkt sig att expandera i Visby, men av olika anledningar fungerade inte detta. Istället valde man Norrköping som en slags filial.

1965 hade transmissionsverksamheten på Sandgatan 200 anställda som arbetade med långdistansutrustningar, timlönen var 2,74 kronor. Arbetssättet låg långt från dagens sätt att arbeta. Det var korta introduktionstider för de nyanställda, man arbetade mer eller mindre på ackord från första timmen. Det var mycket långa genomloppstider, en del produkter, som kretskort, tog det flera månader att ta fram. Det kunde ta upp till arton månader att producera en del telefonstationer.

Foto: Wikipedia

På den tiden producerade Ericsson hela tiden för att bygga upp ett lager. Det var en styrka hos Ericsson på världsmarknaden. Man var duktig på att förrådsstyra produkterna, det innebar snabb leverans.

För att styra produktionen hade man som hjälp på enheten på Sandgatan tre produktionstekniker, en planeringsavdelning på tre man, en kvinna i växeln och en på personalavdelningen. I produktionslinjen fanns en verkmästare och 5-6 arbetsledare. På varje avdelning fanns en materialansvarig och ett skrivbiträde.

Arbetet på mitten av 1960-talet var ganska enahanda. För att arbetet skulle bli så effektivt som möjligt, utan avbrott i produktionen, hade man ett signalsystem vid respektive arbetsplats. Systemet bestod av en röd och en grön lampa. Om man tryckte på den gröna lampan kom den materialansvarige och frågade vilka delar som fattades. Tryckte man på den röda lampan gällde det en fråga om själva jobbet, då kom en av arbetsledarna.

Foto: Wikipedia

Under 60-talet skedde all lödning för hand, det fordrade stor yrkesskicklighet. På senare tid övertogs lödningen av maskiner, som var en helt annan teknik.

De två snabbt växande avdelningarna på Sandgatan hade snart vuxit ur lokalerna. 1967 köpte LME Gylling och Co´s elektronikfabriker i Norrköping, vid Ingelsta, man köpte även deras anläggning i Oskarshamn, och man startade med tillverkning av reläsatser.

Foto: turistnorrkoping, LME:s anläggning vid Ingelsta

Expansionen fortsatte på Norrköpingsfabriken och vid slutet av 1960-talet hade man cirka 760 personer anställda. Genom nya byggsätt, arbetsmetoder, arbetsbesparande maskiner och fördelning av arbetsuppgifter till andra fabriker inom landet, reducerades dock personalen i viss mån.

Den svenska affären med Gylling fick efterspel utomlands. I New York slogs LME:s och Gyllings organisationer samman till ett nytt bolag, som en följd av samgåendet i Sverige.

Foto: turistnorrkoping, I byggnaden fanns Ericsson, numera inrymmer det Universitet

Transmissionsverksamheten växte på Sandgatan och man behövde större lokaler. Under en tvåårsperiod i början av 1970-talet flyttades delar av verksamheten till YFA:s gamla yllefabrik på Bredgatan.

1974 anlades en mönsterkortfabrik vid Ericsson på Ingelsta. Fabriken byggdes ut i flera etapper under 1970- och 1980-talen. Den totala ytan blev 33 000 kvadratmeter.

Foto: Wikipedia, Mönsterkort

Den tekniska utvecklingen innebar i fråga om mönsterkort en ökad tillverkning av så kallade multilayer, flerlagerkort. Inom kretskortsområdet gick utvecklingen mot en ökad grad av integrering i elektronikkretsar, som ger fler tjänster för kunden, samtidigt som utrustningen kräver mindre ytor.

1975 tillverkade mönsterkortfabriken 197 600 mönsterkort, för att tio år senare ha en produktionsnivå på 5 696 000 mönsterkort. Mösterkortfabriken var en egen enhet med egen chef. Fabriken hade 680 anställda.

Foto: Google bilder, Väggtelefon

Ericsson kände av konjunkturnedgången som kom 1975. På Ingelsta gjordes en del indragningar på avdelningarna och som ersättningsarbete flyttades kretskortstillverkningen från Oskarshamn till Ingelsta.

Det var två typer av kretskort som hamnade i Norrköping. Det var också början på den första AXE-växeln. Hela produktionen av dessa AXE-kort kom att flyttas till Norrköping. All produktion skedde för hand, innan maskinerna gjorde sitt intåg 1977.

Även om verksamheterna på Norrköpingsfabriken och Ingelsta var åtskilda fanns det tillfällen då man kunde ha vissa samarbetsprojekt. LM Ericsson-fabriken på Sandgatan tillverkade utrustning som omvandlar ljudströmmen i telefonerna till siffror. På Ingelsta gjorde man en digital gruppväljare med flera olika magasin. Man provade magasinen var för sig på Ingelsta, men den kompletta digitala gruppväljaren kontrollerades och provades som sin helhet i Stockholm.

Foto: Wikipedia

Ju mer komponenter som packades ihop på ett kretskort desto mer komplicerad blev provningen. Det gick åt mycket tid till felsökning där huvuddelen bestod av enklare fel, som felvända komponenter, kortslutning eller avbrott.

Den största förändringen skedde under perioden 1976-1978, när den elektromekaniska tillverkningen avvecklades och tillverkning av elektronikutrustningar byggdes upp.

1978 var det år då stora leveranser av AXE-telefonstationsutrustningar genomfördes till Saudiarabien med ett mycket tufft tidskrav.

Foto: turistnorrkoping

Under 1980-talet infördes ”dataåldern” på Ingelsta, man kunde nu med hjälp av lokaldatorn prova, montera, vira och borra för att bara nämna något av det som datorn kunde göra. Många maskiner hade sedan länge styrts av hålremsor och nu började man lägga in remsstyrningens program på datorn istället. De första historiska kommandoorden från en dator gick till virmaskiner den 1 september 1980.

Man arbetade febrilt på mönsterkortfabriken med att få fart på de maskiner som nu helt skulle övergå till datorstyrning.

Vid årsskiftet 1981/82 försvann den gamla LM Ericsson-logotypen och ersattes av den idag så kända världen över. Bland personalen döptes den nya logotypen snabbt till ”Ericsson tre korvar”. Man hade räknat med att det skulle ta fyra år innan bytet till ny logotype var helt genomförd, på Ingelsta dröjde det femton dagar innan den nya flaggan kom upp.

Foto: turistnorrkoping

Det var inte bara en ny flagga och en ny logotype som kom vid årsskiftet. Det bildades även en ny organisation.

Fabriken i Kungens kurva i Stockholm lades ner våren 1987 och stora delar av produktionen flyttades till Norrköpingsfabriken. I samband med detta ombildades koncernen och man slog samman transmission med kretskortfabriken och bildade Ericsson Telecom AB. Detta betydde att Norrköpingsfabriken inte längre var en egen division.

Foto: Google bilder

Under 1990-talet lämnade Ericsson lokalerna på Sandgatan och verksamheten i Norrköping var därmed delad i tre olika fabriker; Norrköpingsfabriken på Bredgatan, Ingelstafabriken och Mönsterkortfabriken som var i anslutning till Ingelstafabriken. Detta år slogs samtliga verksamheter, utom mönsterkortstillverkningen, ihop under en och samma chef.

I början av 1992 var det inte full beläggning på kretskortfabriken, på mönsterkortfabriken var inläggningen dock god hela året.

Anläggningen i Älvsjö lades ner på grund av omorganisation och Norrköping tog hand om en del av tillverkningen därifrån.

Lokalerna på Bredgatan sades upp till årsskiftet 1993/94.

Under åren 1992-1995 bedrevs ett omfattande förändringsarbete inom produktionsdivisionen under namnet FOCUS. Kravet från ledningen var att man skulle sänka kostnaderna med 30% och det skulle vara genomfört 1995. Man flyttade i slutet av den perioden halva produktionen från Katrineholm till Norrköping.

Foto: turistnorrkoping

I december 1992 flyttades förrådshanteringen till Malmgatan och samtidigt moderniserades avdelningen.

Foto: turistnorrkoping, Kabelvägen

1995 flyttade delar av verksamheten till Kabelvägen, till lokaler som Borås Väverier huserat i tidigare. En omfattande ombyggnad av lokalerna genomfördes.

Foto: Google bilder, Anders Igel

1996 berättade Anders Igel, chefen för affärsområdet Publik Telekommunikation om utvecklingen. Han sa bland annat: ”Norrköping ligger väl till, men inte bäst. Det finns mycket kompetens inom Norrköping, enheten står sig bra i ett världsperspektiv. Men, det måste till en skärpning vad det gäller kapitalbindning”. Man började diskutera outsourcing.

I juni 1995 kom beskedet att Mönsterkortfabriken skulle säljas. Ledningen i Stockholm hade beslutat att komponenttillverkningen skulle rationaliseras, enklare mönsterkort skulle köpas in. Norrköping var den avdelning som hade denna typ av tillverkning.

I maj 1996 informerades personalen och under sommaren togs ett prospekt fram. Avsikten var att ha en partner klar i november. Man räknade med att avsluta affären i februari 1997.

I mars 1997 kom varsel om att personalen skulle reduceras och man startade stödgrupper för de anställda. Man startade en intern arbetsförmedling den 12 maj 1997.

Den 28 februari 1998 lämnade de första uppsagda företaget. Nästa tillfälle när personalen reducerades var den 30 april. Man räknade då med att samtliga anställda skulle ha lämnat sin anställning på Ericsson.

Nu blev det inte riktig så. Företaget ville ha 100 personer kvar till den 31 augusti.

Foto: Wikipedia, Holger Ellgaard, Ericofon, populärt kallad Kobra

Under hösten 1998 började man bygga upp Ingelsta, som den enda enheten för AXE Classic. Den 29 oktober 1998 levererades den första AXE Acess 120 från Norrköping till Kina. Man lyckades under 1998 göra avdelningen till den effektivaste produktenheten inom Ericsson.

Foto: turistnorrkoping

I januari 1999 trädde en ny organisation i kraft. Beskedet om nedläggning av Ericsson i Norrköping kom … de sista två skåpen från Ericsson Telecom AB levererades den 11 november 1999.

Nedläggningen av Ericsson i Norrköping 1999 var en stor förändring för staden och dess invånare. Innan nedläggningen av Ericsson hade Norrköping, 1994, blivit av med sin flygflottilj, F13, som hade haft omkring 1000 anställda. Det hade även skett stora nedskärningar inom statlig och kommunal verksamhet. Ericsson i Norrköping hade som mest runt 2400 anställda.

Källor: Texten i denna artikel är ett fritt utdag ur I Louis De Geers fotspår, Arne Malmberg, originalförfattare Gunnar Henriksson och Dialog special, Minnen från Ericsson i Norrköping, 1962-1999, Michael Siwertzon. Bilder från Google bilder, Wikipedia och Dialog special.

LDm

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s