Kungliga Bråvalla flygflottilj, F13

Foto: turistnorrkoping, Ur Bråvallavingar, Omslagsfoto i original taget av Rune Rydh

Historiska vingslag

Ingen annan flygflottilj lär ha ett namn som F13, Bråvalla, det har en så historisk klang, att den kan sätta fart på fantasin hos alla med ett historiskt intresse. Namnet Bråvalla finns dokumenterat så långt tillbaka som i den äldre eddan.

Att Kungliga Bråvalla flygflottilj låg på historisk mark, finns det flera påtagliga vittnesbörd om. Det märkliga området mellan Fiskeby och Himmelstalund, med sina gamla hällristningar sträckte sig in över flottiljområdets sydvästra gräns.

Namnet Bråvalla nämns i berättelsen om Bråvalla slag, vilket utkämpades omkring år 750, mellan kungarna Harald Hildetand och Sigurd Ring. Beskrivningar av terrängen från slaget, visar tydligt att det utspelades mellan Bråviken, Kolmården och sjön Glan. Det var på just detta område flygfältet var beläget.

Foto: turistnorrkoping, Bråvalla slag, Ur Bråvallavingar

Av näringspolitiska – och ibland försvarspolitiska – skäl arbetade många städer och kommuner för att få flygflottiljer förlagda till sig. Bland dessa var Norrköping, där både myndigheterna och opinionen, det vill säga pressen, starkt stödde tanken på att ett flygförband skulle förläggas i stadens närhet.

Man ansåg, bland annat, att Norrköping var en så viktig industristad att en jaktflottilj behövdes för stadens försvar.

Kungliga Bråvalla flygflottilj, F13, sattes upp 1943, mitt under brinnande krig. Den 1 oktober 1943 hade man 45 personer anställda, men efter en månad ryckte den första kullen om 43 volontärer in. Flottiljen utvecklades i olika avseenden och hade arbetsplatser och anläggningar spridda över en stor geografisk yta, från norra Småland i söder, till Mälaren i norr, från Vättern i väster och till Gotland i öster. Man utbildade årligen nära 600 värnpliktiga.

F13 var ett av landets största militära förband med drygt 1000 fast anställda, varav 600 fanns på Bråvalla. När andra världskriget bröt ut hade Sverige ett litet och omodernt flygvapen. För att försvara Norrköping hade man endast två flygplan, en Gloster Gladiator J8 och en så kallad P1 Sparmannjagare, som var obeväpnat.

Det mest eftersatta var jaktflyg, så när statsmakterna beslutade om en omfattande utbyggnad av antalet flygflottiljer blev många kommuner intresserade. I Norrköping fanns också ett positivt intresse och kronan köpte gårdarna Sörby, Knivberga och Ringstad, alla med medeltida anor. Man började anlägga flottiljen.

Foto: turistnorrkoping, Sörby gård, Ur Bråvallavingar

Det var krig ute i världen när F13 sattes upp och den svenska flygindustrin hade ännu för låg kapacitet för att kunna fylla Flygvapnets alla behov. Efter ett år hade man köpt en fulltalig jaktdivision bestående av den italienska, dubbeldäckade Fiat-produkten C.R.42, som på F13 kallades J11.

Svensk flygindustri hade bokstavligen fått luft under vingarna och låg inte på latsidan.

Foto: turistnorrkoping, Fiat C.R.42, J11, Ur Bråvallavingar

Redan hösten 1944 fick flottiljen det första helsvenska jaktplanet J22. Man hävdade att planet var det snabbaste i världen i förhållande till sin motorstyrka, nära 600 km i timmen. Det byggdes i flygförvaltningens regi i samarbete med en rad svenska industrier. På grund av den höga leveranstakten hade flottiljen tre fullt utrustade divisioner redan efter ett halvår. F13:s organisation hade därmed tagit form. 

I juni 1946 klev F13 in i jetåldern, eller reaåldern, som det hette då. De tre första ”flygande blåslamporna”, de Havilland Vampire, som fick den svenska beteckningen J28, kom då hit efter två timmars flygning direkt från England, med flottiljchefen överstelöjtnant Lage Thunberg i spetsen. I augusti 1947 hade man 70 plan av J28, till en kostnad av 250 000 kronor styck. Detta kan jämföras med J37 Viggen som kostade 25 miljoner kronor styck! J28 gjorde tjänst vid Bråvalla fram till hösten 1952.

Foto: turistnorrkoping, J28, Vampire, Ur Bråvallavingar

Vampen, som planet kom att kallas, var ju inte något helt nytt flygplan, även om det utgjorde ett avsevärt prestandalyft, säkert också prestigelyft, för Bråvallapiloterna. Det var ändå ett betydligt bättre köp än J11 några år tidigare.

Kravet från Flygvapnet att få ett helsvenskt jaktflygplan med internationellt gångbara prestanda växte sig allt starkare. Mot slutet av 1940-talet gick det rykten om att SAAB ”snart skulle kunna leverera flygplanet J29, ”Flygande tunnan”. Under hösten 1951 kom det första J29 till F13 och det var anpassat efter svenska förhållanden. Detta till utseendet ganska säregna flygplan blev SAAB och svenska Flygvapnets stolthet under många år. Det väckte stor uppmärksamhet i flygarkretsar runt om i världen. Lilla Sverige kunde få fram ett jaktflygplan i klass med USA och Sovjet!

J29:ans insatser i FN-tjänst, under Kongo-krisen, väckte stor uppmärksamhet internationellt.

J29 blev för F13 även i ett annat avseende inledningen till en ny epok. Man fick i uppdrag att genomföra taktisk förbandsutprovning av det nya flygplanet, en betydelsefull uppgift, som flottiljen fortsatte med genom alla versioner av det kommande J35.

Foto: turistnorrkoping, Tunnan, Ur Bråvallavingar

Tunnan hängde med i Flygvapnet ända in på 1970-talet, men för F13:s del blev det J35 Draken som kom att dominera. 1960 kom SAAB J35 Draken till F13. Med J35 togs ett nytt steg framåt i den tekniska utvecklingen. Planet var bland annat utrustat med egen radar och beväpnat med olika slag av jaktrobotar. Under 20 år blev Bråvalla hemvist för Draken, den ena förbättrade versionen efter den andra passerade F13 för taktiska prov.

När man drog in Östgöta flygflottilj, F3, i Malmslätt som jaktflottilj 1974 övertogs den kvarvarande verksamheten, främst målflygningen, av F13.

Man hade vid den här tiden inga tankar på att F13 skulle bli en spaningsflottilj. Den 1 oktober 1976 fick man tänka om, då Viggen gjorde entré. Med S 37:ans ankomst började Viggen-epoken. F13 ändrades inte helt utan blev en ”blandflottilj”, Draken fanns kvar, fast nu bara i en jaktdivision. F13 fick nu i uppdrag att genomföra taktiska förbandsprov även inom spaningsgebitet. Man invigde en underrättelseskola 1982 och en särskilt inrättad taktikenhet borgade för att F13 nu skulle bli en föregångsflottilj även för spaningen.

Foto: turistnorrkoping, Viggen i formationsflygning, Ur Bråvallavingar

De supermoderna Viggenplanen fick ett slut under senare delen av 1970-talet då JA37 började anlända. Även dessa kom för taktisk utprovning. Den 8 mars 1960 kom den första J35 Draken till F13 och den 18 februari 1981 vände den sista av Drakarna stjärtfenan åt flottiljen för att fortsätta sin tjänstgöring på annat håll. En drygt två decenniers flygplansepok var över och en ny era hade inletts. Nu var det Viggen som gällde, återigen ett plan i världstoppen.

Foto: turistnorrkoping, Viggen, Ur Bråvallavingar

På 1960-talet fick F13 luftvärnsroboten Bloodhound, ett förband som av många ansågs vara det enda riktigt fältmässiga inslaget på flottiljen.

Foto: turistnorrkoping, Robot 68, Bloodhound, Ur Bråvallavingar

Det var en egenskap som väl kom till pass när man senare gjorde en omorganisation till utbildningsenhet för moderna radarförband typ 860 och 870.

Foto: turistnorrkoping, Radaranläggning 860, Ur Bråvallavingar

Östgöta kontrollcentral, ÖKC, byggdes och fungerade som övervakare av och samordnare mellan militär och civil flygtrafik i området.

Man fick moderna simulatorer för både S37 och JA37 och det berodde på att F13 hade utprovningsansvar för båda typerna.

Under 1978 byggdes en ny flottiljverkstad som var anpassad till Viggarna. Fyra år senare byggdes en servicehangar för 17 miljoner kronor.

På området stridsledning och luftbevakning, STRIL, låg F13 ständigt i framkant i Flygvapnets utveckling. Ett modernt rapporteringssystem kallat OPUS kom tidigt till flottiljen. Det var ett system inom den optiska luftbevakningen.

Texten ovan är ett fritt utdrag ur Bråvallavingar, berättelsen om F13 – en flygflottilj under 50 år, utgiven till F13:s 50-årsjubileum 1993, originalförfattare Karl Ljunge

Flygvapnets Draken-epok inleds

Bråvalla och F13 har, som tidigare nämnts i den här artikeln, varit J 35 Drakens stamort på jorden.

Foto: turistnorrkoping, F13:s första Drakenplan, Ur Bråvallavingar

Liksom i flera fall tidigare var F13 först med en ny flygplanstyp. Man fick återigen omdana större delen av Flygvapnet.

Jaktflyget, men även spaningsflyget, kom under 1960- och 1970-talen huvudsakligen att utgöras av Draken. J35:an utnyttjades också av tre andra länder och utvecklades för att tjänstgöra under en lång period.

Statsmakterna hade tillsammans med Flygvapnet och flygindustrin beslutat om utveckling av ett flygplan, vapensystem, i flera versioner. Man kunde då successivt tillföra kunskap och tekniska lösningar inom en gemensam plattform.

Draken utvecklades sålunda från J35A i ett antal versioner för jaktflyget, men även för spaning och skolflygning. Chefen för Flygvapnet gav F13, som jaktflottilj, i uppdrag att inledningsvis utveckla flygning och flygutbildning på Draken. Det var en intressant och en nog så krävande uppgift. Det moderna deltaflygplanets egenskaper skilde sig åtskilligt från den pilvingade J29:an.

Steget från underljudsplanet Tunnan till överljudsplanet Draken var stort. Draken var utrustat med radar för insats oberoende av sikt- och ljusförhållanden. F13 fick fler uppdrag och ansvar för taktisk utprovning av de olika J35-versionerna.

Med J35 och dess olika versioner skapades möjligheter i vårt luftförsvar. Det ställde också krav på såväl flygförare, stridsledning och bastjänst. Vapensystemen, som följde med J35, skapade helt  annorlunda förutsättningar än tidigare. Det fanns en rad nyheter som krävde omfattande praktisk utprovning för bästa utnyttjande.

En angripare skulle kunna sätta in högprestandaflygplan mot oss med mycket höga farter. Med Draken hade vi dock fått möjligheter att möta dessa, antingen med anfall framifrån eller vid behov, anfall bakifrån med överljudsfart. Det blev en svår uppgift att lösa hur och när överljudsfart skulle användas. Det blev ofta en balans mellan lyckade anfall och krossade fönsterrutor och taktegel …

Foto: turistnorrkoping, J35, "Filip", Ur Bråvallavingar

Under en övning i februari 1961 råkade en 35:a ”släppa” en ljudbang över Kolmården. Det fick till följd att flottiljen tvingades betala byte av taktegel på en mängd villor i ett bostadsområde i Norrköping. Kanske var det så, att inte alla trasiga tak berodde på ”bangen”, utan att en del fick tillfälle att få ett nytt tak? Om inte, så fick väl en del av de 70 000 kronor som kalaset kostade, skrivas på PR-kontot.  Incidenten fick till följd att strängare restriktioner infördes för flygtjänsten.

Draken medförde en hel del nya och annorlunda krav på den tekniska utbildningen av personalen. Man gjorde många provmoment med klargöringsområde, ammunitionshantering, transporter, vapenhängning, bara för att nämna några. Efter åtskilliga prov kunde den för svenska förhållanden unika modellen anpassas och utbildning kunde inledas på Draken-systemet. En väl fungerande bastjänst , inte minst klargöringstjänst, utgjorde en viktig grund för såväl en god flygsäkerhet som en hög insatskapacitet. Utländska experter blev imponerade när man visade fältmässig klargöring och flygplanen var laddade och startklara inom 5-10-minuter efter laddning. Besökarna hade ofta egna tider på 30-45 minuter att jämföra med.

En ansenlig volym av flygprov kom att inleda F13:s och Flygvapnets Draken-epok. För inblandande parter, flygförare, stridsledare och teknisk personal, var det en både intensiv och mycket stimulerande tid i flottiljens historia. Samarbetet med flygindustrin var både viktigt och intensivt. På grund av resultaten från taktiska utprovningar och introduktion av Draken på F13 utformades ett flertal publikationer.

Med den här särskilda insatsen från F13:s personal under närmare ett decennium hade en väsentlig grund lagts för Flygvapnets utnyttjande av 35-systemen.

Foto: turistnorrkoping, J35 Draken har stoppats av en ryssja, Ur Bråvallavingar

Texten ovan är ett fritt utdrag ur Bråvallavingar, berättelsen om F13 – en flygflottilj under 50 år, utgiven till F13:s 50-årsjubileum 1993, originalförfattare Sven Kamsén

F13 – en föregångsflottilj

Inom Flygvapnet har F13 nog främst förknippats med att ha varit en föregångsflottilj när nya flygplanstyper tillkommit.

Den pionjärverksamhet som under åren bedrivits vid flottiljen har haft en mycket stor betydelse för hela Flygvapnets utveckling.

Det var männen på marken som höll flygplanen i luften. Utprovning av nya flygplan förknippades med själva flygandet, men så var det ju inte alls. För varje ny typ av plan gällde det att skapa underlag för utbildning av all berörd markpersonal. Det gällde det tekniska underhållet och inte minst krigsmässig bastjänst. Personalen på F13 var med och lade grunderna för bastjänsten kring varje ny flygplanstyp som flottiljen haft först. Det var sammantaget ett mycket imponerande arbete som utfördes.

Inför det nya bassystemet BAS-90 fick den krigsmässiga bastjänsten helt nya metoder i och med att rörlig klargöring introducerades. Även jakten spreds i ökad grad inom basområdet och det gällde att hitta lämplig avvägning mellan spridning och hög beredskap. Det var F13 som provade ut metodik för ledning och genomförande av rörlig jaktklargöring, det kom sedan att tillämpas inom hela Flygvapnet.

De svensktillverkade flygplanen hade alltid utformats med tanke på ett stort inslag av värnpliktiga mekaniker och att medge fältmässig hantering. F13 hade under åren bidragit till detta genom att vid SAAB delta med duktiga tekniker och värnpliktiga.

De två första jaktplantyperna på F13 var propellerflygplan, dessa hade dock förekommit vid andra förband tidigare.

4 juni 1946, då händer det något. Readriften har premiär i landet när de första Vampire-planen landar på Bråvalla, idag kallar vi det jetdrift. Det var en enorm händelse i svensk flyghistoria, men inte bara det, det inledde också en rad premiärer för F13. Utöver omskolning och uppmärksammade uppvisningar land och rike runt gällde det nu att lära sig använda det nya, spännande fartvidundret på bästa sätt.

Eftersom F13 hade erfarenhet av jetflygplan var det naturligt att man blev premiärförband för J29, den så kallade Tunnan. Tunnan var då ett av världens snabbaste flygplan och väckte stor internationell respekt. Pilvingen var något helt nytt och farten låg i närheten av ”ljudvallen”. Omskolningen blev inte problemfri, planet hade vissa egenskaper som det tog tid att bemästra. Bland annat gällde det att förstå pilvingens speciella egenskaper. När man lärt sig planets funktioner var 29:an mycket omtyckt och det visade sig vara effektivt i luftstrid. Flygplanet hade automatkanoner och normalt gyrosikte.

Foto: turistnorrkoping, SAAB J 29A, Tunnan, Ur Bråvallavingar

Tunnan var väl med sin hängbuk inte så vacker, men det var ett kraftfullt och pålitligt flygplan som fick stor spridning inom Flygvapnet.

När F11 i Nyköping lades ner fick F13 överta en ny pionjärverksamhet, den nya flygspaningen. Den började med att S37 Spaningsviggen tillkom. S37 kom i två versioner, en för radarspaning, SH, och en för foto, SF. Ett viktigt tillskott var även den nya utrustningen för underrättelsepluton. I fältmässiga vagnar hade man mycket kvalificerad utrustning för att utvärdera spaningsresultat.

Foto: turistnorrkoping, Fjärrspaningsviggen SH37, Ur Bråvallavingar

Genom JA37 fick Flygvapnet ett av världens bästa jaktflygplan och F13 ännu ett utprovningsuppdrag av stor omfattning.

Det var naturligt att F13, som haft flertalet jaktflygplan som första förband, även har kunnat delta aktivt i utvecklingen inom luftbevakning och stridsledning. Vi väljer att bara ta ett par exempel på flottiljens alla bidrag till olika viktiga områden.

När den optiska luftbevakningen moderniserades till det mer automatiserade OPUS-systemet skedde den första utbyggnaden av ett komplett kompaniområde på Gotland och F13 bedrev de första större övningarna med systemet.

Foto: turistnorrkoping, Radarstation för ÖKC, Ur Bråvallavingar

Styrdataledning från storradarstation bildade ett mycket viktigt steg i STRIL-utvecklingen och vid flottiljens PS-08-station, DICK, bedrevs en banbrytande utprovning. Här provade man metoder som senare, i mer automatiserad form, var en av de stora nyheterna i STRIL 60. F13:s personal deltog med att lägga grunden för en moderniserad ledning där vårt land faktiskt var mycket långt framme internationellt sätt.

Foto: turistnorrkoping, Saab 32B Lansen, Ur Bråvallavingar

En pionjärverksamhet som haft stor betydelse för FV-utbildning är den som målflygdivision F13 M, Malmen, genomförde genom åren. Som ett verkligt specialförband genomförde divisionen möjligheter för både flyg- och STRIL-förband att öva realistiskt.

Texten ovan är ett fritt utdrag ur Bråvallavingar, berättelsen om F13 – en flygflottilj under 50 år, utgiven till F13:s 50-årsjubileum 1993, originalförfattare Carl Norberg

STRIL-historia

Stridslednings- och luftbevakningstjänst är ju en lång och otymplig benämning på en ofta omtalad tjänstegren inom Flygvapnet. Det fanns redan från början ett påtagligt behov av en lämplig förkortning. Det fick bli STRIL, där de fyra första bokstäverna står för stridsledning och den sista för luftbevakning. Förkortningen blev snart inarbetad och den har sedan använts som benämning på verksamheten, den blev ett nytt ord i det militära språkbruket.

Foto: turistnorrkoping, Ur Bråvallavingar

STRIL tillkom, inom Flygvapnet, först i slutet av 1940-talet. Dessförinnan fanns det luftbevakning, den utfördes enbart optiskt i luftbevakningstorn och som organiserades av försvarsområdesbefälhavaren. ”Tornsvalornas” rapporter var i första hand av intresse för luftvärnet, samt för civilförsvarets alarmering. Flygvapnet övertog denna bevakningsuppgift 1948 och samtidigt föddes ännu en förkortning som blev ett begrepp, LUFOR. Det stod för luftförsvarsorientering. När LUFOR sändes ut från Flygvapnets STRIL-organ breddades intresset för luftbevakningen verksamhet till en stor ”kundkrets”. Orienteringar om fientligt flyg kunde avlyssnas på en vanlig rundradiomottagare.

Foto: turistnorrkoping, Ur Bråvallavingar

Man insåg inom Flygvapnet att det skulle vara till stor nytta att även kunna använda rapporterna till att ge jaktflyget underlag för säker kontakt med fientliga bomb- och attackföretag. En organisation för jaktstridsledning skulle byggas och gavs hög prioritet.

På F13 började man redan 1947 att bygga upp en jaktcentral i kanslihusets källare. Man rekryterade lottor som utbildades till bland annat kartmarkörer. 1949 byggdes, genom flygeskaderstabens försorg, en luftförsvarscentral i F13:s gymnastiksal. Den var avsedd att vara en försöksanläggning och medverkade på prov i en större eskaderövning med gott resultat.

Foto: turistnorrkoping, Lottor i arbete, Ur Bråvallavingar

Den närmaste femårsperioden präglades av utvecklingsarbete för att åstadkomma en fungerande STRIL-organisation. Man behövde också rekrytera och utbilda omkring 1000 personer för krigsplacering inom STRIL. Organisationen måste vid behov finnas till hands dygnet och året runt. F13 fick överta knappt hundratalet värnpliktiga från armén och de var ”hjälpligt” utbildade för tjänst i luftbevakningstorn. Dessa värnpliktiga förslog inte långt och man fick förlita sig på frivilliga krafter, män och kvinnor. Det fanns ingenstans inom försvaret där det ställts så höga krav på frivilligpersonal.

I början av denna period fick F13 för sin LFC-funktion en amerikansk surplusanläggning, vilken monterades i en lektionssal. I anläggningen ingick även radioutrustning för stridsledning. Man upprättade nu förbindelser till en del radarstationer.Man utbildade i denna central alla LFC-lottor. Nästan varje kväll under vinterhalvåret bedrevs utbildning och spelverksamhet. Utrustningen var portabel och hade därför hög beredskap för att kunna flyttas till krigsutrymmet i Oxelbergen inne i Norrköping.

Det var nu angeläget att få ett tillskott av radarmateriel. F13:s första kompletta, rörliga radarstation, som kunde användas både för stridsledning och luftbevakning ställdes upp på flygfältet.

Marinen hade vid det här laget egna kustspaningsradarstationer som skulle spana mot ytmål till havs. Dessa fick nu även till uppgift att rapportera luftmål.

Inom den optiska luftbevakningen förelåg ett mycket stort fortsatt utbildningsbehov. Man ställde i ordning en luftbevakningsgruppscentral i en lektionssal på F13.

De sovjetiska nedskjutningarna av en DC-3:a och Catalina 1952 blev startsignalen för att sätta igång incidentberedskap inom Flygvapnet.

Foto: turistnorrkoping, Ur Bråvallavingar

Även övningsverksamheten hade fördelar av att incidentberedskapen bedrevs. STRIL var ju alltid igång! Övningsintensiteten ökade också efter hand. Vissa år hade man flottiljövning varje vecka, en eller ett par gånger per år genomfördes en större eskaderövning. Det gamla Oxelberget i Norrköping lämnades 1956 och verksamhet inleddes i Kolmården.

Texten ovan är ett fritt utdrag ur Bråvallavingar, berättelsen om F13 – en flygflottilj under 50 år, utgiven till F13:s 50-årsjubileum 1993, originalförfattare Olov Larsson, Håkan Fredriksson och Karl Ljunge

Underrättelsetjänsten

Underrättelsetjänstens rön har naturligtvis alltid legat till grund för verksamheten vid F13. I och med att F13 fick underrättelseförband i sin organisation 1976, i form av en spaningsdivision och en underrättelsepluton, förstärktes underrättelsetjänstens inflytande på flottiljens verksamhet. Detta blev ännu tydligare då Flygvapnets underrättelseskola, FV UNDS, den 1 juli 1980 flyttade från det nedlagda F11, Nyköping, till Bråvalla tillsammans med 1:a flygeskaderns spanings- och underrättelsedetalj, E1 Spaund.

Underrättelseskolan inom Flygvapnet startades på 1970-talet. Ansvaret för försvarets fototolkutbildning överfördes 1973 från armén till Flygvapnet. FV fick därmed också en organisation, bestående av sex tjänster, vilken blev grunden till skolan.

Inför flytten till F13 undersöktes flera alternativ till lokaler för skolans behov. Man kom fram till att det behövdes en ny byggnad.

Foto: turistnorrkoping, Underrättlesetjänstens skola, Ur Bråvallavingar

I maj 1982 stod den nya byggnaden klar och fick beteckningen ”37”. Med ett centralt läge mitt emot gymnastiksalen kunde UNDS och Spaund dra igång verksamheten 1982-1983. Beteckningen FV UNDS fastställdes officiellt 1984 och då omfattade verksamheten förutom fotoutbildning, omskolning av yrkes- och reservofficerare från annan tjänstegren till underrättelsetjänst. Vidare genomfördes grundutbildning av värnpliktiga för vissa befattningar inom flygspaningssystemet samt frivilligutbildning av FV:s underrättelselottor.

I mitten av 1980-talet konstaterades att personalförsörjningen med UND-personal till staber och förband var otillräcklig. Man bestämde sig då för att påbörja en grundutbildning av reservpersonal i UND-tjänst. Utbildningen skulle omfatta ett värnpliktsår och efter det sex månaders reservofficerskurs. Man började med den första kursen 1990.

Den nya utbildningen öppnade dörren för kvinnor att bli reservofficerare i UND-tjänst.

Texten ovan är ett fritt utdrag ur Bråvallavingar, berättelsen om F13 – en flygflottilj under 50 år, utgiven till F13:s 50-årsjubileum 1993, originalförfattare Walter Jonsson

Foto: turistnorrkoping, Ur Bråvallavingar

Genom 1992 års försvarsbeslut kom flottiljens verksamhet att upphöra 30 juni 1993 och hela verksamheten avvecklades officiellt ett år senare, 30 juni 1994.

Några större, icke flygande händelser i flygflottiljens F13:s historia:

• 1952 Startbanor på flygfältet
• 1956 Ny luftförsvarsanläggning i berganläggning
• 1957 NT-priset (Norrköpings Tidningar) till bäste Bråvallaflygare instiftas
• 1958 Storradarstation typ PS-08 på Vikbolandet invigs
• 1959 Berghangaren tas i bruk
• 1964 Luftvärnsrobotförband RB 68 Bloodhound tillförs
• 1968 F13 fyller 25 år, flygdag den 19 maj och snöstorm
• 1978 Radarstationen PS-08 tas ur bruk
• 1978 Robotsystem RB 68 avvecklas och blir ett radarförband
• 1978 Ny flottiljverkstad
• 1980 Radarkompani PS-860 sätts upp
• 1981 Nytt serviceförråd
• 1982 Ny skolbyggnad för underrättelseskolan
• 1983 Ny hangar för jaktflygdivisionen
• 1991 Berghangaren byggs om för att passa JAS 39 Gripen
• 1991 Helikopter, Hkp 9, tillförs flottiljen
• 1993 F13, 50 år, familjedag den 5 juni och strålande solsken

Foto: turistnorrkoping, Ur Bråvallavingar

Chefer på Bråvallaflottiljen har under åren varit:

• Lage Thunberg, 1943-1947
• Grels Naeslund, 1947-1948
• Anders Söderlindh, 1948-1950
• Frank Cervell, 1950-1959
• Nils Magnus von Arbin, 1959-1964
• Hans Neij, 1964-1966
• Gunnar Rissler, 1966
• Carl Norberg, 1966-1980
• Knut Hagerström 1980-1984
• Börje Björkholm, 1984- 1987
• Herman Schultz, 1987-1991
• Gösta Pudas, 1991-1994

Foto: turistnorrkoping, Ur Bråvallavingar

Källa: Texten i de här artiklarna är ett fritt utdrag ur Bråvallavingar, berättelsen om F13 – en flygflottilj under 50 år, utgiven till F13:s 50-årsjubileum 1993, se respektive kapitel för originalförfattare, alla bilder är tagna från samma bok av turistnorrkoping. Originalfoton från flottiljens arkiv, flertalet med okänt fotograf.

Ldm

Tillbaka