Del 1, Kneippen, inledning

”På tröskeln mellan tvänne århundraden kunna vi måhända känna oss delaktiga af den evighet inför hvilken sekler äro som år och dagar som timmar! (Norrköpings Tidningar 1899)

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel

Att fundera över evighetens ofattbara gränslöshet, att ställa nyfikenhetens tidlösa fråga ”men vad finns där bortom, där bakom?” Det fanns säkert tid och tillfällen att ställa sig den frågan under 1800-talets sista skälvande dagar och timmar. Det gamla seklets sista nyårsnatt var kyrkornas stora stund i Norrköping. De fylldes av andäktiga medborgare. En del var upprymda av det historiska ögonblicket och nyårsaftonens festmåltid, andra var nyfikna och vetgiriga inför den nya framtid. Många trodde att framtiden på något mystiskt sätt skulle påverkas och kanske rent av växla spår, bara för att vår tideräkning kommit till ett nytt blad.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Borggatan vid Vägträffen i början av 1900-talet

En del var oroliga, man grubblade över morgondagen och samhällets utveckling. I Norrköpings Tidningar hade man kunnat läsa att samhället, under det nittonde århundradet, utvecklats lika mycket som under tusen år dessförinnan. Vi hade fått elektricitet, lokomotiv, automobiler, industrialism och anade en ny tid av demokrati och jämställdhet.

Om det tjugonde århundradets accelererande framfart kunde man bara drömma och fantisera.

Kneippbadens kuranstalt hade vid sekelskiftet 1899-1900 funnits i två år, det var en väletablerad anstalt. Nyårsfirandet förbereddes i de stora villorna. För de som var intresserade fanns Kneipprestaurangen, där ett musikkapell konserterade både på nyårsaftonens eftermiddag och kväll.

Det skickades antagligen en del nyårskort med vyer från Villastaden. På postkontoret var personalen beredda att sortera hälsningar under hela nyårsnatten. Det var säkert någon som tänkt sig ett besök på Stora teatern, där det gavs ett spektakel som hette ”Ett Kneipp-knep”.

När nyårsklockor och skålar för det nya seklet klingat ut, somnade kneippenborna i godan ro och tillit till sitt samhälles gynnsamma utveckling.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Flygbild september 1993

Tänk er nu tanken, att man föll in i en Törnrosasömn, som varade i hundra år. När man vaknade blev man säkert förundrad, när man kom till Vägträffen och man undrade vad som hade hänt. Man kände inte riktigt igen sig, vad var ”Vårdcentral” och ”Läkarhus” för något? Villa Nestor fanns kvar, och Korshaga och Fröja. Man blev lite orolig och tog en promenad nedför Strandvägen, varför hette den nu Kneippgatan? Asfalten kändes märkligt jämn där man gick på gatan. När man kommit ner för backen kom chocken! Var hade kuranstalten tagit vägen?! Tvivlande lyssnade man på berättelsen om hur kuranstalten gått omkull, redan tjugo år efter att den öppnat. Sebastian Kneipps badanläggning, som var grundvalen för deras tillvaro i Villastaden, var borta! Det stora pensionatet fanns dock kvar.

ur Kneippen – ett sekel, Strandvägen mot Kneippbadens kuranstalt

Deras vandring genom stadsdelen fortsatte förbi barnstugor, gatukök, bingolottokiosk, bensinstationssnabbkök och andra märkligheter.

Visst finns det mycket kvar av det vackra Kneippen än idag. Byggnader, grönska och människor som trivs i sin del av staden. Kneippborna har inte strävat efter att bygga om sitt samhälle. Tvärtom har många tagit strid för att bevara området. Ett exempel är när Villstadsskolan hotades av nedläggning på 1990-talet, men efter kraftiga protester beslutade man istället att modernisera den för att möta framtiden.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Vägträffen 1977

Posten kunde man inte rädda och många småbutiker har försvunnit under årens lopp, på grund av samhällets förändrade utseende. Somliga har varit direkt rädda för tidens förändringar och protesterade högljutt mot daghemmet på Hultet och gatuköket vid Västra stationen.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Gatuköket vid Västra station

Det har också varit stora förändringar vid Vägträffen, där 60- och 70-talets rivningsvåg också svepte in över Kneippen. Endast Villa Linnéa, (läkarhuset), räddades och ger oss fortfarande en uppfattning om hur Vägträffens snickarglada trävillor en gång tog emot sina besökare.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Villa Linnéa

Den lilla mjölkaffären låg länge kvar som en sista utpost, men den försvann också en dag. Näringslivet i Kneippen ser inte alls ut som förr, då det fanns specialbutiker för mjölk, kött, fisk och manufaktur i så gott som varje kvarter. Det döljer sig trots allt många småföretag inom olika branscher, bakom brevlådor och häckar.

En ny generation av medborgare tar över Kneippen, med nya tiders behov och krav på samhället. De rustar de gamla husen, de tröttnar aldrig på att promenera vid Motala Ström och de samlas gärna för att ta ett glas på stadsdelshotellet.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Himmelstalunds herrgård och torpet Kroken

Precis som 1899 års människor har vi svårt att se in i framtiden. Om ytterligare hundra år är nog ingenting sig likt … förutom Kneippen förstås!

Denna artikel är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.

Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur Kneippen – ett sekel, Tina Grönkvist, Magnus Höjer, Pelle Wichmann.

LDm

Tillbaka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s