Del 4, Kneippen, Hultet – en oas för människor och djur

”Invånarna i Borgs socken äro till kroppsstorleken medelstora. Till sitt väsen äro de hurtiga. Hårfärgen är i allmänhet brun med blå ögon. Ansiktsbildningen är oftast rund”.

Beskrivningen kommer från folkskolläraren Eric Rosén, som skrev så om sina grannar 1935. Han hade också kunnat tillägga att de var nöjeslystna och dansanta, därför hade Kneippbadens eget Skansen gjort en sådan succé under dess 30-åriga tillvaro.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Hultet

Hultets nesliga slut pågick, när Rosén beskrev Borgsborna och det skimmer, som minnet med åren gärna tilldelar det förflutna, hade ännu inte riktigt bildats. Det skulle dock komma. Det beror på att Hultets hädanfärd länge fick mången äldre Norrköpingsbo att knyta näven i fickan, för det är nämligen ingen ärofull historia.

Bild: Wikipedia, Utställningens huvudrestaurang, Sylten 1906

Men först ska vi erinra oss några rosenskimrande ögonblick. Vi får gå tillbaka till 1906 då Konst- och Industriutställningen gick av stapeln i Norrköping. Det var en glansfull skapelse med den tidens storslagna nyheter, vad gällde industriella landvinningar och modern konst, men det var också en sommar av nöjen, tjo och tjim. En stor del av förlustelserna stod Hultet för. Hultet var som ett Skansen i miniatyr, grupperat kring en 1700-talsstuga från Kvillingetrakten, vilken monterats ner och byggts upp på utställningsområdet vid Sylten.

Hultet var diverse husdjur, bygderomantik, bondkomiker och dansbana, där dansen tråddes hela sommaren. Hultet var folkets avdelning på utställningen. En fördel var att det var gratis att stiga in i härligheten. Resten av utställningen måste man betala inträde för, en krona för de vuxna och 50 öre för barnen.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Tornet på Hultet

De styrande i Norrköping hade inget intresse av att behålla Hultet. Allt skulle bort efter utställningen. Ett konsortium med tegelbruksdisponenten Adolf Berglund i spetsen köpte hela härligheten. Allting placerades vid det vatten- och utsiktstorn, som ritats av Werner Northun, och byggts på Stolpberget i Kneippen 1897-1898.

Runt området restes en två meter hög tegelmur med snedställt tak av plåt. Innanför muren byggdes serveringspaviljonger, dansbana och friluftsscen.

Bild: Google bilder

Precis som på Skansen i Stockholm fanns det djur på Hultet. En vilsen räv irrade omkring i en bur och strax intill lufsade en björn bakom galler. Han blev dock blind och måste avlivas. Här fanns apor och grävlingar, en dovhjort och några rådjur. Man hade till och med en livs levande säl som simmade omkring i en balja, men han fick flytta. Det blev för dyrt och krångligt att byta vatten åt honom varje dag. Det här var förstås ett paradis för barnen, pretentionerna var inte så stora, flera decennier innan Kolmårdens djurpark. Barnen köade glatt och förväntansfullt, för att få ta en ridtur på Hultets åsna eller källarmästare Lindbergs ponny. En ridtur kostade 5 öre.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Friluftsscenen på Hultet

Flera av den tidens kända svenska artister gästade den lilla nöjesparken och dess rödmålade friluftsscen. Ernst Rolf uppträdde där redan 1913 och sex år senare spelades Värmlänningarna med Brita Hertzberg i rollen som Anna.

Den tidens ståuppartister, bondkomikerna, var förstås omåttligt populära. Ett skratt förlängde livet redan på den tiden. Anners Annersa och Josef Alm var berömda redan från utställningstiden. Mycket exotiska och publikdragande var också de märkliga hypnosseanser, som regelbundet drog in på scenen. Utövarna fick inte kalla sig för hypnotisörer, utan något så tjusigt som ”experimentalpsykologer”. En av dem var ”Dalu Axella”, som egentligen hette Axel Dahlqvist, från Hudiksvall. Han hade en förmåga att få folk att dansa med kvastskaft liksom i trance, han kunde till och med inbilla två karlar att de var ”fästeman och fästemöa”. Han hade dock sina knep. På dagarna gick han runt bland Norrköpings ölhallar och övertalade gästerna att komma till Hultet på kvällen, där han behövde offer för sina experiment. De ställde gärna upp, efter att ha fått ett par öl och ett par kronor och gjorde precis som Axel lärt dem …

Allt som är trivsamt har dock ett slut, så även Hultet, efter 30 år utplånades Norrköpings Skansen. Det var enligt många ett mycket olyckligt beslut. Det var flera som inte kunde förstå varför och det är inte enkelt att komma med en klockren förklaring än idag.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Hultet

Det var så att ödesklockan, eller vad man ska kalla den, snart skulle ringa för Borgs villastad. Hela socknen skulle inkorporeras med Norrköping, det var bäst så, tyckte majoriteten. Det kostade mycket pengar att driva munipicalsamhället.

Vad skulle nu hända med Hultet? Inkorporeringen hade bestämts till årsskiftet 1935-1936 och de ovissa åren dessförinnan var det ingen som hade någon större lust att underhålla anläggningen. Området förföll i takt med tiden. Det fanns också en oro bland villaägarna runt Hultet, vad tänker Norrköping göra med stället? Ska man rusta upp det, kommer vi att kunna bo kvar med en stökig, livlig folkpark som granne och vad händer med tomtpriserna? Det var flera som funderade i dessa banor och eftersom även de satt i samhällets styre så beslutades det 1935 att Hultet skulle rivas, innan Norrköping tog över makten. Å andra sidan hade förmodligen inte heller Norrköpings socialdemokratiska styre något intresse av att behålla Hultet, det skulle ju faktiskt konkurrera med arbetarrörelsens Folkets Park.

Husen, scenen och dansbanan fick bli ved, till och med ryggåsstugan från 1700-talet sopades bort. Det var många kneippbor som grät …

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Tornet på Hultet rivs

Det fantastiska tornet då, det kunde väl i alla fall få stå kvar? Det hade byggts som vattentorn till kuranstalten, men det var också en härlig utsiktsplats, med sina 30 meters höjd på Stolpberget. Man tog sig upp till toppen via trappor, men det finns uppgifter om att det även fanns en långsam hiss. Det var ett vackert torn. I mitten fanns som sagt en vattenreservoar, men på nedre planet också en lägenhet, som följde reservoarens yttervägg och därför gick i en halvcirkel. Det var en lång smal lägenhet med tambur, rum och kök, samt ytterligare ett rum en trappa upp. Lägenheten var ytterst modern, för redan under seklets första år var den utrustad med både elektrisk värme och elektrisk spis. Kortslutning och sprungna proppar hörde dock till vardagen, har det berättats.

Tornet var i dåligt skick, det påstod de som ville riva det. Det var ruttet, dessutom dåligt förankrat i berget. Tornet kunde blåsa omkull när som helst, enligt de som förespråkade en rivning. Den 8 januari 1936 inleddes rivningen, men, den blev inte så enkel som man tänkt sig. Byggnaden visade sig nämligen vara kärnfrisk och stod envist emot de första försöken.

På Villastadsskolan hängde skolbarnen i fönstren för att se på rivningen. Efter flera timmars väntan var de tvungna att återgå till skolarbetet. Det var några kneippbor som tvivlade på uppgifterna att tornet var i så dåligt skick, som det sades. En tobakshandlare gick i trapporna och hoppade så tungt han kunde på varje trappsteg. Det var inget fel på de trapporna. Inget hjälpte, till slut var tornet och alla andra byggnaderna borta. Idag finns grundrester av muren, några trappsteg i berget och rester av syrenbersåerna, kvar av Norrköpings Skansen.

Denna artikel är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.

Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur Kneippen – ett sekel, Tina Grönkvist, Magnus Höjer, Pelle Wichmann.

Ldm

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s