Nydaning – Nöjen – Nödår

Goda år växlade med onda, liksom glädje och sorg, ofta var det inte långt mellan dessa. 

Halvsekelskiftet 1850 började med en tragedi då en snöstorm krävde 50 människoliv på vägarna runt omkring Norrköping och det slutade i en fest och glädje då en ny pampig teater inleddes strax före jul.

Foto: turistnorrkoping, Östgötateatern idag

Liksom de tidigare teatrarna var den här tillkommen på privat initiativ. Grosshandlare Gustaf Eklund åtog sig byggnadskostnaderna mot att staden släppte till tomtplats. Man utsåg för ändamålet den rymliga trädgården på baksidan av stadshuset. Teaterbyggnaden blev en av de största i landet. Den var vackert inredd. Tillsammans med ståplatser rymde den upp till 800 personer. Senare byggdes den om med sikte på 900 besökare.

Hit kom nu alla resande teatersällskap med folklustspel och andra pjäser i tidens smak, men det spelades även klassisk teater. Mer än 3600 föreställningar gavs på teatern under de femtio år som den existerade. 25 öre kostade de billigaste ståplatserna.

Norrköping var en arbetets stad men här fanns en djupt grundad teatertradition och även ett växande musikintresse. Man roade sig efter vad man hade råd med.

Runt staden låg populära värdshus, här spelade man kägla som länge var ett favoritnöje. Framförallt lockade Himmelstalund med sina anor från det tidiga 1700-talet och doktor Magnus Gabriel von Blocks hälsokälla. Här hade med tiden utvecklats ett slags Norrköpings eget Djurgården med hotell, värdshus och många nöjesanordningar.

Brunnsrörelsen drog långväga besökare som prövade brunnsläkarens olika vattenordinationer för att bli av med verkliga och inbillade sjukdomar. Det fattiga Norrköping fick komma klockan sex på morgonen och dricka källvatten.

Ofta gavs konserter, teater och artistuppträdanden i Brunnsalongen. Man kunde även dansa i ”sexstyversalongen”, mest blev det polka och vals. 

Bild: Wikipedia

Koleran kommer

Det mörka året 1853 förvandlades Himmelstalund till karantän med militärvakt. Den fruktade asiatiska koleran hade åter kommit till Sverige och den här gången drabbades även Norrköping. Ett dödsfall inträffade i augusti i den östra stadsdelen och epidemin spred sig snabbt. Första veckan avled 25 personer och veckan därpå ökades dödsoffren med 126. Alla krogar stängdes, pålverk uppfördes vid stadens tullar för att stoppa in- och utresande. Sundhetsbyråer upprättades i alla stadsdelar och extra läkarhjälp tillkallades. Från sin gård Getå kom fältläkaren C A Wetterbergh. Han gjorde en mycket effektiv insats men epidemin hann sprida sig ytterligare. Tredje veckan ökade dödsoffren med ytterligare 239 personer. Bakterien spreds med mjölken och vattnet.

Foto: turistnorrkoping, Himmelstalunds brunnsalong med anor från 1730-talet

Många frivilliga arbetade som sjukvårdare och likbärare. Värst härjade koleran på Öster och Saltängen. När epidemin klingat ut efter tre månader kunde man konstatera 852 dödsfall av 2700 insjuknade. Jämfört med andra drabbade städer var det en relativt låg dödlighetsprocent.

Bland kolerans offer var ”Norrköpingskungen” John Swartz. Hans djärva järnvägsplaner skrinlades men började förverkligas 1863 då riksdagen beslutat sig för sträckan Norrköping – Katrineholm som ett stadigt projekt. Med hjälp av Alfred Nobels då nyligen uppfunna dynamit kunde bergsprängare röja väg genom Kolmårdens bergsmassiv och tunnel genom det mäktiga Storängsberget. Sommaren 1866 invigdes banan med stora högtidligheter. Det första tåget drogs av ångloket ”Norrköping”.

Källor: Wikipedia, Stad i nöd och lust, Arne Malmberg, (Texten är ett fritt utdrag ur boken)

LDm

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s