Moa Martinsson

Allhelgonanatten den 2 november 1890 födde, den ogifta pigan, Kristina Swartz, en dotter. Det skedde i Kristinas föräldrars torp, i Vårdsnäs socken, ett par mil söder om Linköping. Flickan döptes till Helga Maria. Närmare 40 år senare skulle hon bli känd som Moa Martinson.

Bild: Wikipedia

Händelserna kring Helga Marias födelse, blev med tiden, till en saga som Kristina berättade för sin dotter.

Kristina var en god berättare och omständigheterna runt nedkomsten innehöll dramatiska inslag, där morföräldrarna spisade av både präst och bönder, som försökte förmå dem att köra iväg den höggravida dottern. För Helga Maria fick berättelsen stor betydelse, drygt 30 år senare inledde hon sitt författarskap med en skildring av de händelserna romanen ”Pigmamma”, från 1924.

Även för den mogna och etablerade författarinnan Moa Martinson, var händelserna runt födelsen så viktiga, att hon ännu en gång skrev om dem. Det skedde i novellen ”Fjäderbrevet” i samlingen ”Armén vid horisonten”, 1942, som innehåller berättelsen om Helga Marias dop; Knekten och mor Svärd passar på att ro över sjön, till en gård där prästen håller husförhör. Prästen vägrar dock att utföra dopet, eftersom den syndfulla modern inte är med, men knekten och storbonden får prästen att ändra sig och döpa barnet. Enligt Vårdsnäs sockens dopbok, döptes Helga Maria den 11 november, med morföräldrarna som dopvittnen.

Ännu 1939 tycks Moa inte ha vetat vem som var hennes far, och i hennes författarskap kan vi se hur den okände faderns romantiska värde sjunker med tiden. Lika ivrigt som Moa ville göra den okände fadern till en betydande person, lika ihärdigt verkar modern Kristina ha velat tona ner hans betydelse. Tolv år senare i ”Mor gifter sig”, ses fadern med ett lätt förakt. I ”Fjäderbrevet” ytterligare sex år senare är han helt försvunnen och omnämns inte ens i en bisats. Vid 52 års ålder och som erkänd författare, hade Moa Martinson inte längre behov av en fadersfigur.

Bild: Google bilder

Sitt första år bodde Helga hos sina morföräldrar, medan Kristina på nytt begav sig ut för att tjäna hos bönder. Helgas vistelse där blev kort, då morfadern i februari 1892 drabbades av en ”bröstsjukdom” och dog. Kristina fick nu ta med henne på sina pigplatser, eller ackordera ut henne. 1894 flyttade de till Norrköping, och vintern 1894 bosatte sig Kristina och Helga hos Kristinas syster Klara, och hennes make Anders Johansson i kvarteret Tulpanen i S:t Olai församling. 

Kristina försörjde sig under åren 1894-1896, som arbeterska vid Norrköpings ylleväverier. Som kvinna tjänade hon troligen bara hälften, av vad de manliga arbetarna tjänade, som även de hade löner på gränsen till existensminimum.

Levnadsförhållandena för Norrköpings arbetare, var extremt svåra. Trångboddheten i staden, gav upphov till mycket svåra hygieniska förhållanden och saken förvärrades av att de nya arbetarförstäder, som växte upp, saknade avlopp och renhållning.

Foto: turistnorrkoping, I våra kvarter, Norrköping på 50-talet, Bertil Reuterstrand

De stora sanitära problemen ledde till, att Norrköping hade en dödlighet, som var bland de högsta i landet. Lilla Helga levde endast kortare perioder under så här svåra förhållanden, men har man upplevt så förnedrande livsvillkor i barndomen, kommer de att prägla hela ens vuxna liv. Man måste hitta ett förhållningssätt, och en ”lösning” av problemet som stämmer överens med ens personlighet. För den vuxna Helga blev det först en flykt till ett isolerat torp, sedan politisk kamp för att ändra samhället, och så småningom ett författarskap som ville skildra, dels arbetarklassens villkor, dels kvinnans personliga utveckling. Det senare temat i Moa Martinsons skrivande grundlades i hennes förhållande till modern.

1895 träffade Kristina en 23-årig trädgårdsarbetare, vid namn Alfred Karlsson. Kristina blev snart gravid, och den 11 mars 1896 gifte de sig. På tre år hade Kristina fött tre döttrar, som alla dog inom två veckor efter födseln. Usel kost, hårt arbete och undermåliga bostäder var de främsta orsakerna till att de inte överlevde. Helga hade också vid två tidigare tillfällen drabbats av engelska sjukan, och kunde av allt att döma inte gå vid tre års ålder. Kristinas öde var djupt tragiskt, men långt ifrån unikt.

Alfred hade ett mycket hetsigt temperament, och dessutom svårt att underordna sig sina arbetsgivare. Dessa egenskaper orsakade täta flyttningar för den lilla familjen. När sinnet rann på Alfred, sa han upp sig, och bostaden var oftast knuten till anställningen. Liksom många av arbetarklassens män kring sekelskiftet, sökte han också fly från den hårda verkligheten genom att supa.

Foto: turistnorrkoping, Lilla Holmstadskolan

Helgas skolgång, var lika splittrad, som hennes bostadsförhållanden. De enda betyg som finns bevarade, är från Holmstad skola 1898, och Eliantorps folkskola 1903. Kanske var det de enda skolor hon stannade tillräckligt länge i, för att få betyg. I Holmstad skola hade Helga en lärarinna, som kom att betyda mycket för hennes utveckling. I ”Mor gifter sig”, är det lärarinnan i Holmstad som försöker lära den lilla Mia att inte alltid låta känslorna rusa iväg, och leda till handlingar. Mia blir ofta arg och otålig, och lärarinnan vill få henne att bli lite lugnare och mer eftertänksam.

Foto: turistnorrkoping, Skylt på Lilla Holmstadskolan

Av sin skollärare i Eliantorp, har Moa gett ett fint porträtt i boken ”Kyrkbröllop”. Han tog tillvara hennes stora läsintresse och lyckades få henne engagerad i skolarbetet. Helga slutade skolan i november 1903, och hade det högsta betyget i klassen. Den enda bitterhet Moa Martinson kände inför sin ibland svåra uppväxt var, att hon inte fick fortsätta studera, trots sina fina betyg. Redan i småskolan hade Helga skrivit små verser, med starka intryck av skillingtryck och bibelläsning.

Moa berättar, att hon i 12-13-årsåldern plötsligt blev mycket hemlighetsfull om sitt skrivande. Hon hade nämligen börjat skriva kärleksdikter och underliga utopier om en ny jord, som skulle vara ljusgrön. Hela jorden ljusgrön, och i övrigt på hela jordklotet bara vita björkar, och små, grå stugor, med vita gardiner och röda dahlior. En himmel, som skulle vara så nära, att man kunde kliva in dit, och sitta där och vila lite ibland. En dag hade hon funnit sin mor stå och läsa hennes hemliga dikter. Hon blev så arg, att hon flög på sin mor och rev sönder boken som hon skrivit dikterna i. Händelserna resulterade i att Helga i ilska flyttade hemifrån, till prostgården i Risinge, där hon redan tidigare blivit lovad tjänst som piga under den tid hon skulle läsa för prästen.

Den snabba avflyttningen kan också ha haft orsak i, att Kristina väntade barn, och att Helga, inte ens som 14-åring, ville ha någon konkurrens om moderns kärlek. 1905 fick Kristina en frisk flicka som döptes till Lisa.

Helga konfirmerades 1905 i Risinge kyrka. Nu var hon vuxen.

Foto: turistnorrkoping, Konst- och industriutställningen, Stadsmuseet

Det var våren 1906, och i Norrköping rustade man för den stora Konst- och Industriutställningen, som skulle invigas den 1 juni. Helga fick plats som köksflicka, på den stora utställningsrestaurangen. Helga visade sig så flink som köksflicka, att en välgörare ordnade en plats som frielev åt henne, på gamla anrika restaurang Fenix, på Drottninggatan i Stockholm. Efter utbildningen till kallskänka visade det sig svårt att få jobb i Stockholm. Det fanns inget annat val för Helga, än att återvända till Norrköping, dit även Kristina och Alfred flyttat, med den lilla dottern Lisa.

Bild: Wikipedia

Familjen tycks ha bott i Norrköping under den stora hamnarbetarkonflikten, våren 1908. Helga har både i ”Kungens rosor” och i berättelsen ”Hanna”, refererat till båten Lumplena, som då låg i Norrköpings hamn, med engelska strejkbrytare. Troligen begav sig Helga till Stockholm igen under sommaren 1908, liksom föräldrarna.

Foto: turistnorrkoping, Sylten idag

Av sin styvfar fick Helga, i sjuttonårsåldern, en bok som kom att betyda mycket för henne, Martin Landahls ”Fabriksstaden”. ”Äntligen någon som skrev om arbetsfolk, fabriksfolk i mitt eget land. Skrev om deras liv, kärlek, hat och glädje”, har hon skrivit i skissen ”En present”.

Under 1908 läste hon också en annan bok, som fick avgörande betydelse för hennes politiska engagemang, den ryska anarkisten Peter Krapotkins ”Erövringen av brödet”.

Bild: Wikipedia, Peter Kropotkin

Helga fortsatte att skriva dikter. I sjuttonårsåldern hade hon en diktsamling klar, som hon lämnade för bedömning, till en litteraturintresserad notarie. Han förkastade dock hennes försök.

Sommaren 1908 hade Helga tjänst, som fjärde kallskänka, hos Hilda Welander på Rindöbaden, ett sommarhotell utanför Vaxholm. När hotellet stängde för sommaren följde Helga och flera anställda med Hilda Welander, till Stora Hotellet i Örebro. I Örebro var förhållandena vedervärdiga i det smutsiga köket, och efter en incident mellan kökschefen och en anställd blev Helga och flera andra uppsagda.

Bild: upplandia.se Rindöbaden, Vaxholm

På arbetsförmedlingen i Örebro lyckades Helga få en plats på Järnvägshotellet i Hallsberg, där hon började den 1 maj 1909, och stannade till den 1 oktober. Järnvägshotellet drevs av Ida Pettersson med energi, allvar och ordning. Hon var en krävande arbetsgivare men hon var också renhårig, och lärde Helga att först fordra av sig själv, innan hon satte sig till doms över andra. Ida Pettersson hade stort förtroende för den unga Helga, och lät henne ensam ta hand om kallskänken.

När Helga slutat som kallskänka i Hallsberg, besökte hon föräldrarna, på Djursnäs gods, i Ösmo socken, några mil väster om Nynäshamn. I Ösmo lärde Helga känna den nio år äldre, långa och stiliga stenarbetaren Karl Johansson. I början av mars 1910 blev hon gravid, hon var nitton år, precis som modern varit. Karl Johansson bodde på det lilla torpet, Johannesdal, långt inne i skogen, på gränsen mellan Sorunda och Ösmo. När Helga första gången besökte torpet, bodde Karls far, Johan Petter, där med sina två ogifta söner, Karl och den 25-åriga Valfrid. Stugan var indelad i två lägenheter, och den ena hyrdes ut till skogsarbetare.

Foto: turistnorrkoping

Av allt att döma, var Karl angelägen om att ta sitt ansvar som barnafar när Helga blev gravid, men hon tvekade att gifta sig med honom. Att sitta som ung mor, på ett litet torp, långt in i skogen, var inte den framtid hon hade sett för sig. Karls rykte som supbroder underlättade inte situationen. För att komma ifrån, och tänka över problemet och för att tjäna lite egna pengar, tog hon över sommaren tjänst som kallskänka, på Turisthotellet Elfkarleö vid Dalälven.

Den främsta anledningen till att Helga ändå bosatte sig på Johannesdal, var säkert att hon själv ville ta hand om sin son. Hela hennes liv skulle komma att präglas av omtanke om, och kärlek till sönerna. Det var knappast möjligt 1910, att förena en anställning som kallskänka, med att ta hand om sitt barn. Helga fick offra yrket. Det innebar även, att hon solidariserade sig med sin mors öde som arbetarhustru.

Den 29 november 1910, föddes Helga och Karls första son, Olof. Det dröjde ända till 1922, innan Helga till slut gick med på att gifta sig. Anledningen till att hon vägrade ingå äktenskap, skulle ha varit Karls supande. Utåt skulle Helga, (Moa) alltid ge sken av, att hon verkligen gift sig med Karl 1910.

Bild: Google bilder

Sonen Olofs dop, i en rendiskad såsskål av nysilver, gjorde att Helga vägrade låta döpa sina övriga söner. När hon inte lät döpa sina barn, blev hon heller inte kyrktagen efter sina förlossningar, en sed som var i bruk i Sorunda ännu på 1910-talet. Helga blev upprörd över denna mystiska och förnedrande syn på kvinnans naturliga fysiska funktioner. Barnen kom tätt på Johannesdal, Moa använde själv uttrycket, att hon fick år och barn. Den 22 december 1911 föddes Tore, den 13 april 1913 Erik, den 12 oktober 1914 Manfred och den 30 mars 1916 föddes Knut. Knuts födelse blev en mycket dramatisk upplevelse, Helga var helt ensam vid förlossningen.

Bild: Google bilder

Tjugo år senare, skulle hon ge händelsen litterärt uttryck i debutromanen ”Kvinnor och äppelträd”.

Familjen levde nog ett drägligt liv, med mat på bordet de flesta dagar, fram till första världskriget. Då drabbades de, liksom de flesta arbetarfamiljer, av livsmedelsbristen. Det krävdes kontanter, något som Karl och Helga hade mycket ont om. Karls far hade 1914 kommit på ålderdomshem och i samband med det, sålt stugan till kommunen, som krävde hyra, vilket ytterligare försvårade familjens situation. Kosthållet fick genomgå dramatiska förändringar, för att anpassas efter de varor som fanns. Sill, kabeljo, fårhals, kålrötter och nässlor syntes ofta på matbordet.

Det fanns även ett annat armod på Johannesdal, än det rent materiella. Böcker och tidningar var en bristvara, som den läshungriga Helga längtade mycket efter. Redan i Helgas första dokumenterade uttalanden, kan man spåra hennes kluvenhet mellan syndikalismens politiska krav och ett mer personligt krav, på självständighet för kvinnorna och ett kamratligt förhållande mellan könen. Under en stor del av 1920-talet, skulle hon försöka förena dessa krav.

Det är inte så underligt, att Helgas politiska intresse tog fart just under 1921. Arbetslösheten i Sverige var högre än någonsin, 27 % av de fackföreningsanslutna arbetarna saknade arbete under 1921. Troligen drabbades Karl hårt, och den hjälp som samhället gav, i form av kontantstöd eller AK-arbete, uppfattades av de flesta som förödmjukande.

Våren 1922 beslutade Nynäshamns LS, (SAC) att en avdelning skulle bildas i Sorunda. Vid det första mötet i september fanns tolv medlemmar, bland dem Helga och Karl Johansson. Av protokollet framgår tydligt, vem som var den tongivande i församlingen. Helga tog den tunga uppgiften som korrespodenssekreterare. De flesta förslag, som kom upp på mötena, härrörde från Helga, och hon tog upp stort som smått. De formella bristerna i Helgas språk var stora. Talspråk blandas med gammalstavning, och en viss otålighet märks i lusten att förkorta. Meningsbyggnaden och interpunktionen hade också brister, men det smyger sig in ett mer personligt ordval, och egna ordvändningar.

På grund av det låga medlemstalet och eftersom de få deltagarna drog åt olika håll, upplöstes Sorunda LS efter två år.

Genom sitt politiska engagemang i LS, och kommunfullmäktige, blev Helga snart välkänd i hela socknen. Genom att hon var så frispråkig och hade en så stark känsla för rättvisa gentemot de sämst ställda, blev hon snart uppskattad av sin egen klass, och fick ta emot många förtroenden från hjälpbehövande. Flera av Sorundas besuttna invånare blev också irriterade, och kanske skrämda, av den uppkäftiga arbetarkvinnan, som så ihärdigt förde de sämst ställdas talan, och krävde en ny världsordning.

Den 18 november 1922, fick Helga Johansson sin första insändare, publicerad i tidningen Arbetaren. Ett par veckor tidigare, hade tidningen startat en kvinnosida, Kvinnan och hemmet, som återkom varje lördag. Redaktör för sidan var Elise Ottesen-Jensen, som skrev under signaturen ”Ottar”. I Ottar hade Helga en vän, som var lika stridbar och inoppurtun, som hon själv.

Bild: sverigesradio.se Elise Ottesen-Jensen

Genom Ottar, fick Helga den intellektuella stimulans och utmaning, som hon behövde. Kontakten med Ottar innebar även, att hon kom i kontakt med modern arbetarlitteratur. Moa Martinson har nämnt, att de författare som kanske betydde mest för henne under 1920-talet, var två diktare, Fröding och Dan Andersson. Helga läste också de svenska arbetarförfattare, som var aktuella på 1920-talet, bl a Ragnar Casparsson och hans roman: ”Adelberga Bruk”.

Författaren till ”Pelle Eroberen”, Martin Andersen Nexø uppmuntrade, och med Ottars stöd i ryggen, satte sig Helga vintern 1924 ner vid köksbordet, för att skriva en roman ur arbetarkvinnornas liv. Teman och uppslag trängs verkligen i ”Pigmamma”, och spränger romanen inifrån. Här finns redan de flesta av de teman, som Moa Martinson skulle behandla i sitt omfattande författarskap: moderskap, kärlek, fattigdom, religion, politik, urbanisering, den lilla flickans utveckling och arbetarkvinnornas hårda villkor.

Bild: Wikipedia, Martin Andersen Nexø

Episoder och personer i ”Pigmamma”, skulle återkomma i andra romaner som ”Kvinnor och äppelträd”, ”Rågvakt”, ”Mor gifter sig” och ”Brandliljor”. Vad som gjorde det svårt för Helga att hålla ihop romanen, var hennes förhållande till huvudpersonen, Klara, d v s hennes egen mor. Helga hade ännu ingen distans till sin mor, och hennes öde, därtill var hon alltför beroende av modern. Boken ”Pigmamma” innehåller flera lysande avsnitt, där den schablonartade romantiken får stå tillbaka. Det är oftast avsnitt, där Klara inte är huvudpersonen. En scen som är skildrad med stor inlevelse och dramatik, rör hur en syfilissmittad arbeterska blir förnedrad, och nekad lindring av en omänsklig sjuksköterska. Här visade Helga, att hon hade stora förutsättningar, att bli en utlämnande och utmanande författarinna, med förmåga, att skildra djupa mänskliga erfarenheter och känslor.

Foto: turistnorrkoping

Manne, den intelligenta men svårhanterliga och Knut, den minsta, som hon ensam fött till världen, drunknade i sjön Styran en tidig aprildag 1925. De var tio och nio år gamla. Trots den närmast outhärdliga smärtan, och saknaden, kunde Helga ändå hålla en distans till sina egna känslor. En berättelse som infördes i tidskriften Vi kvinnor nr 8, som kom ut den 15 maj, måste Helga ha skrivit endast en månad efter sönernas död. Berättelsen visar, att Helga bearbetar sorgen genom, att beskriva och försöka förstå det, som för de flesta är utanför språket och det förståeliga. Det märks nästan inget avbrott i Helgas skrivande efter barnens död. Frenetiskt höll hon ångest och vanmakt borta, genom att arbeta och skriva. Under sommaren, var dock Ottar tvungen att meddela Helga, att tidskriften Vi kvinnor, måste läggas ner. Ottar var motarbetad, och kommisionärerna redovisade inte som de skulle. Efter nedläggningen började Helga så småningom, att synas i Arbetarens spalter igen. Kvinnosidans nya redaktör, Maria Alban, signaturen Mieze Jesse, var intresserad av att få med Helga som skribent igen.

Foto: turistnorrkoping

För många kvinnor, som var låsta i en traditionell kvinnoroll, måste Helga ha uppfattats som ett hot mot ordningen, genom sitt självsäkra och utmanande uppträdande. Detta opassande beteende störde även många män, de som ville ha bilden av sig själv polerad av underdåniga kvinnor. Men det var svårt att avfärda Helga, som en manhaftig karlhatare, eftersom hon så starkt bejakade även sina ”kvinnliga” drag, inlevelse, medkänsla och kärlek. Denna dubbelhet hos Helga, att vara både stark och ödmjuk, skulle göra henne omstridd även som författare. Kombinationen var livsfarlig, för dem som ville behålla den gamla ordningen mellan män och kvinnor.

Under 1926-27 återkom Helga flera gånger, till religiösa teman, i sina artiklar och berättelser, i tidskriften Brand. Barnens död hade påverkat hennes syn på religionen. Prästföraktet tonades ner, och hon hade svårt att acceptera Jesus, som en gudomlighet. Helga ställde naturens brist på barmhärtighet, mot människans fåfänga hopp om, att ”en som ä dö” genom böner skulle kunna ändra livets lopp. Däremot ansåg hon, att den kristna etiken var värd att leva efter.

I novellen ”Nittonhundratjugosju”, som publicerades i samlingen ”Jag möter en diktare”, funderade Helga själv över, vilken betydelse sorgen efter barnen kunde haft för hennes litterära utveckling. Var det sorgen som kommit mig att skriva bättre ? Var det ångesten, de sömnlösa nätterna, gråten, förtvivlan …?

1927 medverkade Helga i Brand, Arbetare-Kuriren, Templar-Kuriren, Arbetaren och Nynäsmamns-Posten. I oktober, skulle hon vända sig åt ett nytt håll, de frisinnade kvinnornas tidning Tidevarvet, där Elin Wägner var redaktör.

Bild: Wikipedia, Elin Wägner

Helgas första bidrag till Tidevarvet, publicerades den 1 oktober, och handlade om de arbetslösas hustrur, ”en hel här av kvinnor, sega, ihärdiga trogna kvinnor, kvinnor som böjs och bryts under bekymmer och dagars tyngd”, skrev den nu helt nya signaturen ”Moa”. Att Helga använde en ny signatur, för sin debut i Tidevarvet hade säkert flera orsaker.

I ”Nittonhundratjugosju” skriver hon, att hon är trött på Helga och Mia, de två namn, hon omväxlande kallats för i barndomen. Signaturbytet innebar också, att Helga, som Moa blev en mer målinriktad författare. Namnet Moa, hade Helga hämtat från Johannes V Jensens roman ”Jökeln”, om de första människorna, där Moa är urmodern som för mänskligheten ut i verkligheten, genom att införa jordbruket.

I Tidevarvet, blev Moas inlägg och skisser ett friskt och vardagsnära inslag, bland de ibland lite väl teoretiska artiklarna.

Vid ett besök i Göteborg på Arbetare-Kurirens redaktion, stötte Helga för första gången på en ung luffare, Harry Martinson. Helga kände bara till honom genom ett par dikter i Brand under hösten, och som medarbetare i Arbetare-Kuriren.

Bild: Wikipedia, Harry Martinsson

Harry kände till Helga, ett stort namn inom den syndikalistiska pressen. Den unga mannen var arbetslös och gick och tiggde för sitt uppehälle. I novellen ”1927” berättar Helga hur hon skänkte luffaren sin sista tvåkrona, för att ha till ”slafen”.

Strax efter att Helga kom hem från Göteborg blev Karl, hennes make, ”nervsjuk”, han fick hallucinationer och kunde varken sova eller äta. Under julhelgen blev han sämre, men vägrade att söka läkare. Den 14 januari sprängde han sig själv till döds, med ett dynamitskott i munnen. Helga blev djupt chockad av händelsen.

Efter Karls död var Helgas ekonomiska situation katastrofal. Vintern blev svår för henne, och när hon gjorde ett besök på Tidevarvet, såg Elin Wägner att Helga behövde hjälp. Redaktionen samlade till en skrivmaskin åt henne, och satte henne på skrivmaskinskurs hos Remingtons, i en månad.

Elin Wägner och Ada Nilsson hade ännu en plan för Helga. De såg till att hon blev antagen till kvinnliga medborgarskolans vårkurs i Fogelstad, som började den 28 mars 1928. Fogelstad blev ett andningshål för Helga, och ett avstamp för Moa. Den kvinnliga medborgarskolans pedagogik utgick från handen, tanken och hjärtats samverkan. Muntlig och skriftlig träning var utomordentligt viktig, och Moa kunde finslipa sin stavning och syntax. Moa måste ha känt sig trygg, och hemma i vårkursens gemenskap. Hon deltog flitigt i alla aktiviteter, skrev födelsedagsverser och höll tal.

Bild: Wikipedia, Ada Nilsson

Trots att Moa roade sig, och njöt av vistelsen på Fogelstad, molade ångesten i bakgrunden. Moa hade svårt att sova, hon längtade hem och oroade sig för sönerna.

I ett skrynkligt brev, eftersänt från Östmo, skriver så luffarpoeten Harry Martinsson, om anstånd att få bo hos Moa en tid, för att i lugn och ro skriva en diktsamling. Moa Martinson accepterar och Harry luffade upp från Göteborg, var i ett bedrövligt skick när han kom fram, mager och härjad.

Troligen hade Moa tänkt, att den unga diktaren bara skulle stanna ett par veckor, men Harry var i så dålig form, att det knappast gick att köra iväg honom. De två olyckliga människorna, med författarambitioner, hade dock mycket gemensamt och snart tog känslorna eld. Båda var svultna på kärlek, men rika på känslor. Vad spelade det för roll, att hon var 14 år äldre och hade tre nästan vuxna söner, när hon var den kvinna och modersgestalt han sökt efter. Socknen förfasade sig över att den nyblivna änkan, lät en ung luffare bo hos sig men med sitt mjuka, intresserade sätt hade han snart vunnit över grannar och söner på sin sida.

Bild: Google bilder, Harry Martinsson

För Moas del innebar samvaron med den unga diktaren, att hon gjorde försök med ett mer lyriskt språk. Förutom att Harry och Moa skrev, så att manuskripthögarna växte sig meterhöga, läste och pratade de oupphörligt. De diskuterade alla böcker de redan läst och upptäckte ständigt nya författare.

Ett dagligt samtalsämne var, naturligtvis naturen och det skådespel som hela tiden uppfördes runt torpet. Harry började snart fylla på med vetenskapliga fakta. Naturligtvis talade de också om kärlek, och rätt snart om kärleken de började uppleva tillsammans.

Runt årsskiftet 1928-29, började Moas depression att hinna ifatt henne. Det hade hänt mycket sedan Karls död, som hade trängt undan chocken och sorgen. Hans självmord medförde en stor omvälvning, och senare kanske också skuldkänslor, för att hon så snart fann den kärlek de inte hade haft förmåga att ge varandra. 

Foto: turistnorrkoping

Vintern blev svår. Omkring den 20 februari fick Moa meddelande om, att hennes svärfar tagit livet av sig. Hennes krafter var nedsatta, efter en långvarig influensa och depressionen blev akut. Den 1 mars, togs hon in på Södertälje lasarett med diagnosen ”N-a”, d v s nerverna, och med valeriana som medicinering. Moa stannade bara till den 6 mars, och när hon kom ut var hon fortfarande mycket deprimerad. Moa fick komma till statens kuranstalt i Nynäshamn, där Harry lätt kunde besöka henne. Under sommaren 1929 vistades Moa där, och genomgick där även en abort. Hon var inte i sådan kondition, att hon kunde föda ett barn, och havandeskapet kan ha blivit ytterligare en chock. Harry har senare uttalat, att han längtade efter barn, och var besviken på Moa för att hon inte kunde föda deras barn.

Den 3 oktober 1929 gifte de sig, och eftersom Moa ännu inte kommit ur sin depression, bestämde sig paret för att hyra en liten vindskupa i Göteborg över vintern. Moa fortsatte skriva skisser och noveller, samtidigt som hon funderade över ett större arbete, en roman.

Även vintern 1930 var fysiskt påfrestande för makarna. Moa fick åka in på Sahlgrenska sjukhuset, med svåra magsmärtor, och fick diagnosen gallsten. I maj återvände de till Johannesdal, där våren stod i full blom. Moas umgänge hade krympt, och av de gamla vännerna, var det endast Ada Schiött som Moa fortfarande sympatiserade med.

Bild: Wikipedia, Harry Martinsson och Ivar Lo Johansson

Det blev Harrys författarvänner, som fick ersätta det gamla umgänget. Under sommaren besökte flera av de fem, och Ivar LO Johansson torpet. Ivar LO och Moa skrev om samma befolkningsskikt, men Moa visste att Ivar LO själv inte varit statarbarn, utan haft en ganska trygg barndom, något som inte stämde överens med den bild han ville ge av sig själv.

1930-talet skulle komma att bli en guldålder för svensk litteratur. De unga självlärda bidrog med ett nytt språk, och ett nytt ämnesområde, fattigsverige, som de skildrade genom sina egna barndomsupplevelser. Kvinnorna skrev om den nya emanciperade kvinnan, med rösträtt och eget arbete, om hennes förhållande till arbete, kärlek och barn. Politiskt var det tidiga 30-talet en dramatisk tid, med dödsskjutningarna i Ådalen 1931, den amerikanska börskraschen 1929, Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 och händelserna i Tyskland med Adolf Hitler 1933.

Moa tog nu spjärn, i den borgerliga feminismen. Hon kallade Elin Wägners, Sigrid Undsets och Hagar Olssons böcker för kalla, blodfattiga och med uppkonstruerade bekymmer. Moas egna erfarenheter var ju så mycket mer omstörtande. Avståndstagandet var nödvändigt, för att Moa skulle kunna gå in i de unga författarnas nya moderna språk, och freudinspirerade driftteorier och pröva dem för sitt syfte. Att Moa inte såg föraktet och parallellerna mellan romanen och hennes eget liv, berodde på att hon inte var mogen att bryta med de unga författarna.

      

Bilderna ovan: Från Wikipedia, t h Sigrid Undsets, tv Hagar Olsson

På våren 1932 skickade hon in ett nytt manus till Bonniers. Efter ett antal ändringar hade romanen äntligen funnit sin form, men nu hade Moa svårt att bestämma sig för en titel. Till slut stannade hon för ”Kvinnor och äppelträd” och som föfattarnamn valde hon Moa Martinson. I oktober låg så äntligen Moas debutroman på bokhandelsdiskarna, och under hösten strömmade recensionerna in. Kritikerna i de borgerliga tidningarna hade svårt att stå ut med det proletära budskapet och fattigmiljöerna. De socialistiska tidningarna, tyckte att Moa gett sig in på ett litterärt outnyttjat område, som hon hade skildrat och resultatet hörde till det bästa i genren.

Nästa stora stötesten för kritikerna, var kvinno- och mansskildringarna i romanen. De utgick genast, från att männen var svartmålade, utan att upptäcka det ömsinta och fina i de olika porträtten. Till och med en sansad kritiker, som Annie Löfstedt i Göteborgs Handelstidning, anklagade Moa för könsantagonism. Romanens moderna komposition var ytterligare ett hinder för de bekväma kritikerna, som inte gärna ville upptäcka något nytt. Att Moa var en obestridlig berättartalang, påpekade dock många kritiker.

Foto: turistnorrkoping

Moa var stolt över sin begåvade, karismatiska make och hon talade gärna om det. Dock reagerade hon mycket surt på den idolisering Harry utsattes för. Känsloutbrotten var många på Johannesdal, det var två starka personligheter som drabbade samman. Moas och Harrys förhållande är svensk litteraturs mest spännande författaräktenskap, och det har förlorat mycket på att endast beskrivas i svart och vitt.

Vintern 1933-1934 hyrde Moa och Harry en lägenhet i Saltsjöbaden, för att slippa olägenheterna med torpet under den kalla årstiden. När det gällde Harrys författarskap var Moa uppfylld av en idé, att han skulle skriva en roman om sina barndomsupplevelser. Under vintern 1934 gick Harry in i en depression, och försvann från lägenheten i Saltsjöbaden, utan att Moa fick veta vart han tog vägen. Ingen har satt Harrys depression och rymningar under 1934 och 1935 i samband med, att han under den tiden bearbetade sina barndomsupplevelser, för att kunna skriva ”Nässlorna blomma”. Av de tragiska händelserna i Harrys barndom, var moderns flykt till USA, den som lämnade det djupaste såret. ”Min far är död och min mor är i Kalifornien”, brukade han säga, till folk han mötte. Moa fick honom att prata och minnas, och därigenom börja bearbeta sina svåra upplevelser. I arbetet med självbiografin återupplevde han smärtan, i att ständigt bli övergiven och bortmotad.

Foto: turistnorrkoping

I april 1934 flyttade Moa och Harry tillbaka till torpet. Harry reste till Blekinge i mitten av juni, för att göra en artikel, och tog med sin älskarinna, Karin L. Han kom tillbaka till midsommar, men beslutade sig snart att resa upp till Tällberg i Dalarna, tillsammans med Karin L, och sade sig ha skrivit till Moa och begärt skilsmässa. Samtidigt som han inte kunde stanna hos Moa, kunde han inte lämna henne. Det finns ingen anledning att betvivla, att Harry fortfarande älskade Moa, och att han hade behov av hennes inspirerande stöd för sin diktning. Moas, ibland mycket dominerande personlighet, skapade säkert också ett behov hos Harry att revoltera.

I augusti, var han inbjuden till en sovjetisk författarkongress i Moskva. Moa var medbjuden som Harrys hustru, men hon påpekade för ryssarna att även hon var författare. Då ordnade de en personlig inbjudan till henne. Det blev knappt om tid att prata om det som hänt, och paret reste till Ryssland med en avgrund, av ouppklarade konflikter mellan sig. Båda beskrev senare Moskvaresan, som en overklig mardröm. Moa kom till Moskva i ett tillstånd av kaos. Där mottogs deltagarna med ett överdåd av arrangemang och fester. Hon registrerade förtjust alla exotiska drag och olikheter, mot det invanda. I sin förtvivlade situation, orkade hon inte ta in den olycksbådande personkulten kring Stalin, som genomsyrade kongressen. Hon ville inte se att det fria uttrycket offrades, att endast själens ingenjörer var tillåtna, att hon själv inte skulle ha kunnat anpassa sig efter den sovjetiska statens krav på författarna.

Bild: Wikipedia, Vasilijkatedralen, Moskva

Resan hem väckte upp den konflikt, som slumrat under Moskvabesöket, och väl hemma meddelade de sig inte med någon annan, än förlaget.

Starkt försenade satte de sig ned, för att skriva färdigt sina höstböcker. Moa arbetade på fortsättningen till ”Kvinnor och äppelträd”, ”Sallys söner”. Den svåra situationen hon befann sig i, när boken skrevs, gjorde att den blev mer pessimistisk än Moa troligen haft för avsikt från början. Båda makarna lämnade ifrån sig tämligen obearbetade manus till förlaget, för att hinna få ut sina böcker före jul. Efter omgruppering av Moas innehåll höjdes bokens kvalitet avsevärt.

Den 6 juni 1935, var det åter dags för Harry att fly undan från romanen, från Moa och från sig själv. Han var åter djupt deprimerad, och ville inte låta sig hittas. I förtvivlad oro skickade Moa brev på brev till förlaget, för att försöka få någon underrättelse. Den 26 juli meddelade Tor Bonnier att han äntligen fått brev från Harry, och att allt var bra. Ett brev från Moa nådde Harry, på väg till Rotterdam, där hon berättade att hon var gravid och ville dö. Harry återvände genast till torpet, men Moa förlorade troligen snart, det väntade barnet. Paret var emellertid lyckligt återförenat.

Den 5 juli, mitt under Harrys flykt, hade Moa skickat manus till romanen ”Rågvakt”.

Hösten 1935 gick i lugnets och samlingens tecken. Deras böcker sålde bra, och genom det ekonomiska välståndet började paret på allvar planera för ett litet jordbruk. Efter de stormiga åren, lyckades Moa och Harry nu få den arbetsro, de så väl behövde. Båda var oerhört produktiva och inspirerad av Harrys underbara roman satte Moa igång att skriva ”Mor gifter sig”. Vid sidan om arbetade hon med ”Drottning Grågyllen”, som funnits som idé i ett par år, och med en bok om Moskvaresan.

Bild: Googel bilder

Under 1937 lämnade Moa Bonniers förlag, och gick över till Tidens förlag, som ägdes av socialdemokratiska partiet. Moa hade haft problem med Bonniers ända sedan 1934. Från och med diktsamlingen ”Motsols”, som kom ut våren 1937, kom hennes böcker ut på Tidens förlag. Dikterna var mycket olika inbördes, och samlingen visade på en stor bredd hos författarinnan.

För Moa var Harrys svek med Karin L så stort, att hon aldrig kunde glömma och förlåta helt. Moa älskade honom, men litade inte på honom.

Den bok Moa arbetade med 1937 var ”Drottning Grågyllen”. ”Drottning Grågyllen”, blev Moas mest sagoskimrande roman. Naturskildringarna från Kolmården, de dramatiska människoödena och de nästan arketypiska personerna, gav en sägenartad atmosfär.

Under 1838-1939 skrev Moa fortsättningen på ”Mor gifter sig”, det blev romanerna ”Kyrkbröllop” och ”Kungens rosor”. Temat var fortfarande den unga flickans psykologiska utveckling, insatt i ett socialt och politiskt sammanhang och klassperspektivet var viktigt.

Bakom allt arbete med torpet, och trots Harrys kärleksförklaringar, växte olusten mellan makarna. Så när Harry blev inlagd på Södertälje lasarett för ett svullet knä, kom avgörandet. Harry ville slippa möta den sorg och förtvivlan han förorsakat Moa, och återvände inte till Johannesdal, utan lämnade Moa för gott, när han skrevs ut från sjukhuset den 13 juni 1939. Helt kunde de dock aldrig göra sig fria från varandra.

Foto: turistnorrkoping

På sex år hade Moa gett ut åtta böcker, och på den tiden hade hon vunnit över de flesta kritiker på sin sida. Ändå fick hon fortfarande höra att kompositionen var alltför lös.

Hösten 1939 och vintern 1940 arbetade Moa på en annan roman ”Vägen under stjärnorna”.

Romanen hade funnits i hennes tankar i flera år, och nu hade hon äntligen tid att ta itu med den. I centrum står bonden Vändel, på den gamla storgården Vändelhög. Vändel tillhör de ”farliga”, opålitliga, som tar för sig av alla kvinnor som blir förälskade i honom, men han får aldrig uppleva verklig kärlek. Till det räcker inte hans engagemang. Ett tema i den nya romanen var skuld, straff och försoning.

I 1940-talets litterära Sverige, var Moa helt ensam om det kvinnliga proletära perspektivet. Många älskade henne, för hennes frispråkighet och helhjärtade stöd för de sämst ställda, andra hatade henne av samma anledning. Ingen förstod riktigt hennes erfarenheter, och förutsättningarna för hennes författarskap. Hon var suverän på sitt område.

En ordkonstnär, som länge fascinerat Moa, var Karl Gerhard. Från 1944, blev Karl Gerhard Moas främsta förtrogna, och tidigt var han en kämpande antinazist, precis som Moa. Moas kommentarer om personer och dagshändelser, inspirerade även Karl Gerhard.

Bild: Wikipedia, Karl Gerhard

Under 1940-talet, blev Moa ”folkmodern” i Sverige. Hennes böcker nådde en ny stor publik, genom Folket i Bilds folkböcker, och många tidningar hade ”Mor gifter sig”, eller någon annan av hennes böcker, som följetong. Moas egen klass hade funnit sin författare. Moa var en flitigt anlitad föredragshållare, och reste land och rike runt på turnéer. Genom den uppmärksamhet hennes uttalanden fick i tidningarna, blev Moa en kändis. Genom sin starka personliga framtoning blev Moa en förebild, och en företrädare för hundratusentals svenska kvinnor, i framför allt arbetarklassen. Många kände att de måste skriva och berätta om hur de kände igen sig, när de läste Moas böcker.

Foto: turistnorrkoping

Moas popularitet kulminerade i slutet av 40-talet. När debatten någon gång blossade upp, om kvinnliga författare eller proletärförfattare, bidrog hon alltid med en åsikt.

Den stora uppmärksamheten runt Moa skapade en myt. Det var myten, om den varma, godhjärtade, frispråkiga, folkliga Moa, men hon var också en seriös författare, vilket kom allt mer i skymundan.

För Moas personliga del, bidrog de uteblivna litterära reaktionerna till att skrivandet gick i stå. 1947 publicerade hon, en novell – och skissamling, ”Kärlek mellan krigen”.

Inte förrän 1949, återkom Moa med en roman ”Livets fest”. Det var en fristående fortsättning på östgötaeposet, denna gång ur stadsfolkets och pigornas perspektiv. En sedeskildring kallade hon den.

På 50-talet började en marginalisering av Moa. Det gällde inte bara hennes betydelse för Harry, utan vad värre var, hela hennes författarskap. Moa blev inte bara marginaliserad i litteraturhistorien, det gjordes till och med försök att helt osynliggöra henne.

Under resten av 1950-talet gav Moa ut sina sista tre romaner ”Kvinnorna på Kummelsjö”, gick först som följetong i Folket i Bild 1954, och kom ut som bok 1955. Romanen betraktades som en ”mellanbok”, och ger intryck av att vara snabbt hopkommen, och oreflekterat skriven.

I november 1954, drabbades Moa av en stor sorg, då hennes mor, Kristina, avled 83 år gammal. De hade, hela livet, haft ett mycket kärleksfullt förhållande. När Moa på nytt tog fram skrivmaskinen 1957, för att skriva en roman, blev det ”Klockor vid sidenvägen”. Boken blev inte den heller, i samma klass som hennes tidigare romaner. Kritikerna påpekade upprepningar och resonemang som inte ledde någonstans.

Bild: Google bilder

Moas sista roman hette ”Hemligheten”. Den kom ut 1959, när hennes litterära anseende hade dalat lågt. I ”Hemligheten”, avslutade hon temat med kvinnans förhållande, till den ”farliga” mannen. Här blir kärleken möjlig, även om den inte blir fullbordad. I boken avslutade Moa också ett annat tema, den goda modern.

Under 1960-talet, när Moa fyllt 70 år, blev hennes hälsa allt sämre och hon skrev inte längre, även om hon fortfarande planerade böcker, bland annat sin version av 30-talets författarumgänge. Hon var fortfarande beundrad av sin egen klass kvinnor.

De sista åren var fyllda av sjukdom, men Moa höll in i det sista kontakt med sin trogna och alltid uppmuntrande vän, Karl Gerhard.

Moa Martinson dog den 5 augusti 1964. Hon blev 73 år, 9 månader och 3 dagar.

Harry Martinson dog den 11 februari 1978, av skador han tillfogat sig själv. Han var då 73 år, 9 månader och 5 dagar. De hade drabbat samman med sina ödens hela bredd.

Foto: turistnorrkoping

Moa Martinsson står staty på Grytstorget i Norrköping och i stadsdelen Klockaretorpet finns en gata uppkallad efter henne, Moa Martinssons gata.

Källa: Moa Martinson, Ordet och kärleken, Biografi Kerstin Engman, Kristianstads Boktryckeri AB 1990, Norrköpings stadsbibliotek.

A.P/Ldm/EN

Tillbaka

Annonser

3 kommentarer till Moa Martinsson

  1. Stellan Andersson, Nynäshamn skriver:

    En mycket bra översikt, synd bara att Martinson i rubriken är stavat med 2 s – Moa var mycket noga med den stavningen!
    Stellan Andersson, f.d. ordförande i Sällskapet Moas vänner

    • Tack för din kommentar! Som projektledare för den här, numera icke så ofta uppdaterade bloggen, är jag ledsen för misstaget! Det var inte just jag som skrev artikeln och eftersom inte projektet längre är aktuellt så kan vi inte rätta till misstaget! Bloggen var ett arbete i den så kallade sysselsättningsfasen. MVH Lisbeth, projektledare

  2. Moa Martinson skriver:

    Varför var hon viktig? Jag har ett skolproject om Moa Martinson.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s