Carl Bernhard Wadström

När Johan Henric Lidén 1793 fördes till den sista vilan, saknades en av vännerna i begravningsföljet. Det var Carl Bernhard Wadström. Han var sedan sju år utomlands i angelägna ärenden.

Han hade satsat allt för en idé. Det här året befann han sig i London där han bildligt talat stod på barrikaderna för att bekämpa den blomstrande världshandeln med slavar.

Foto: turistnorrkoping, Wadströmsrummet, Stadsbiblioteket

Wadström har gjort en historisk insats för de mänskliga rättigheterna, dock inte så känd och uppmärksammad i hemstaden Norrköping. Det finns i alla fall en gata uppkallad efter honom. 

Foto: turistnorrkoping, Wadströmsgatan

Hans historia är sällsam och avviker helt från vad man kunde vänta sig av en lovande ung man, som ägde vad vi idag skulle kunna kalla kreativt geni. Han skulle troligen ha avancerat till samhällets höjder om han inte gripits av sin idealism, varför inte kalla det världssamvete.

Carl Bernard Wadström föddes 1746 i Stockholm, men tillbringade sina ungdomsår på Marieborg utanför Norrköping. Han bosatte sig sedan i staden som han betraktade som sin fädernestad.

Fadern, Carl Niclas Wadström, var jurist och hade många uppdrag i Östergötland. Det var väl det som var anledningen till att han 1757 flyttade till Norrköpingstrakten. Han köpte några egendomar, Ysunda, Björnvik och Björnsnäs.

Efter några år förvärvade han en egendom i Östra Eneby som han uppkallade efter hustrun, Marieborg. Han uppförde här en herrgårdsbyggnad som ännu finns kvar och sedan många år inrymmer en Folkhögskola.

Foto: turistnorrkoping, Marieborg

Carl Niclas Wadström drev även tegelbruk, sockerbruk, han var skeppsredare och han idkade storhandel med fisk. I familjen fanns många barn och tre av sönerna gjorde betydande insatser som industrimän.

Om Carl Bernhard, som skulle få en så ovanlig levnadsbana, vet vi åtskilligt, tack vare hans vana att skriva dagbok.

Han berättar om fiske och segelturer på Bråviken, om besök på Kolmårdens marmorbruk och om glada ungdomstillställningar i Norrköping, där han själv gärna spelade upp till dans med handklaver. 

Bildmontage: turistnorrkoping

En stor upplevelse blev riksdagen 1769. Kungafamiljen bodde då i flera dagar på Marieborg i väntan på det högtidliga intåget i Norrköping.

Foto: turistnorrkoping, Marieborg

Han mötte också det lärda och kulturella Norrköping, professor Johan Henric Lidén, Christopher Henrik Braad, Johan Kuhlman med flera.

Den unga Wadström hade tekniska intressen, han studerade matematik, geometri och mekanik. Han blev tidigt antagen i ”Lantmäteristaten” på vars uppdrag han reste omkring och ritade av kyrkor, slott och andra minnesmärken i Östergötland.

Han fick stipendium för att studera Falu koppargruva, gruvarbete var fyllt av faror. ”Jag var själv på väg till evigheten”, skrev han i ett brev hem. I Norrköping studerade han både spelkorts- och vapentillverkning och avbildade de tekniska finesserna i dagboken.

Bild: Kevin Zollman, Wikipedia

Wadströms dagböcker speglar funderingar som var långt före sin tid. På en av sina resor fick han tillfälle att i praktisk tillämpning studera vad vi idag kallar för könsroller: ”Jag frågade om ej gossar skulle kunna göra samma handaslöjder som flickor. Det svarades att det inte vore vanligt. Underligt tycktes vara att människor som alla äro lika skapade, icke alla kunna göra samma nytta till det allmännas tjänst”.

Han skaffade sig praktik i Åtvidabergs gruvor, arbetade med Trollhätte sluss och i Avesta järnverk, där han byggde ett valsverk som länge var det enda i sitt slag i landet.

Bild: Wikipedia

Kronan ville få fart på smidestillverkningen i Eskilstuna, där den namnkunnige Sven Rinman blev föreståndare.

Bild: Wikipedia, Sven Rinman

Rinman anställde som sin närmaste medarbetare Wadström. Här fick denne 1774 sitt livs dittills mest spännande uppdrag.

Dömd till döden

Det saknades yrkesskickliga stålsmeder i Sverige. I de världsberömda verkstäderna i den tyska staden Solingen fanns det däremot sådana. Där kunde man konsten att smida överlägsna knivar och svärdsklingor. Hemligheterna på smideskonstens område bevakades då lika noga som atomhemligheter i våra dagar.

Bild: Lars Forslin, http://www.fyng.net

En främling med alltför närgånget intresse riskerade att direkt gripas som spion. Spioneri bestraffades med döden. Wadström åtog sig, trots riskerna, att försöka locka några skickliga tyska smeder till Sverige.

Han fick två pass utskrivna av Gustav III, ett i sitt verkliga namn och ett utställt på det falska namnet ”Carlo Berns”. Det senare passet var avsett för Solingen.

Bild: Wikipedia, Gustav III

Wadström tog sig in i staden och lyckades nå en överenskommelse med ett par smeder. Då greps han plötsligt och fördes till Düsseldorf. Där satt han under flera veckor på fästning, dömd till döden.

På något sätt lyckades han fly, ”genom en ädel kvinnas medverkan” skriver han. Trots det var han djärv nog att komma tillbaka för att göra ett nytt försök. Den här gången kunde han smuggla ut ett 20-tal personer, smeder med hustrur och barn. De kom via Amsterdam och Norge till Eskilstuna.

För den bravaden fick Wadström en stor guldmedalj, och ett årligt anslag av Bergskollegium. Av kungen fick han direktörsfullmakt som assessor i rikets kollegier.

En majkväll ett par år senare glammar ett upprymt sällskap på Liljeholmens värdshus utanför Stockholm. I centrum sitter Carl Michael Bellman och improviserar en liten avskedsvisa till den redan ryktbare Wadström.

Bild: Wikipedia, Carl Michael Bellman

Wadström skulle ut på en studieresa runt Europa. När han återkommer har han bland annat Voltaires namn i sin stambok och han har huvudet fullt med intryck och planer.

Han konstruerar en kombinerad kard- och spinnmaskin med vilken fem arbetare kan nå samma resultat som tidigare utfördes av fyrtio. Han inrättar också landets första kirurgiska instrumentverkstad. Som belöning blir han ledamot av Commerce-Collegium och chef för rikets myntverk.

Nu hade Wadström fyllt 32 år och han hade det gott ställt. Han ville gifta sig och slå sig till ro. ”Det är mademoiselle Ulrika Westberg uti Norrköping som jag redan i flera år varit förlovad med fast icke många vetat därom”, skriver han till en vän. ”Jag inviterar Eder alltså strängeligen till Norrköping – bröllopet blir framemot jul – och skall jag lappa upp en gammal gård jag kommit mig till i Norrköping”.

Foto: turistnorrkoping

Här slog han sig också verkligen till ro med sin hustru de närmaste åren. Huset låg vid Saltängstorget med utsikt mot Strömmen, troligen på hörntomten vid Drottninggatan. Wadström hade också ett hus i Stockholm för sina uppdrag i rikets tjänst. Han hade alla utsikter att göra en lysande karriär, men den lockade honom inte.

Norrköpingssamfundet 1779

I den här tidens starka strömningar ville man förbättra världen, återupprätta arbetets ära och skapa ett mänsklighetens brödraskap. Den yttersta förnedringen var slaveriet som från mitten av 1700-talet florerade som värst.

De stora europeiska staterna bedrev människohandel i Afrika och det väckte indignation och vrede hos människor. Den officiella kyrkan hade en helt passiv inställning till frågan, men å andra sidan var det främst religiösa stämningar som skapade en effektiv antirörelse, den så kallade abolitionismen.

Bild: Wikipedia

Kväkarna och svensken Emanuel Swedenborg hade största förtjänsten i de nya tankegångarna.

Bild: Wikipedia, Emanuel Swedenborg

Den som drog de praktiska konsekvenserna av detta var Carl Bernhard Wadström. Han var starkt påverkad av Swedenborg. Hans tankar inriktades kanske på just Afrikas västkust av skälet att Sverige haft en koloni på Guineakusten under 20 år.

Louis De Geer hade kommit på idén och även lyckats förverkliga den. Avsikten var att bedriva fredlig handel och denna pågick tills starkare kolonialmakter stoppade den.

Bild: Wikipedia, Louis De Geer

Wadström hade helt andra perspektiv på en afrikansk koloni, den skulle ske efter helt nya principer. Ingen skulle härska över afrikanerna, störa deras fred, röva dem, förslava dem.

Målet borde vara att civilisera dem och lära dem att på egen mark odla vad de nu ”som slavar måste frambringa under främmande luftstreck”.

Med all sannolikhet var det på Wadströms initiativ som några likatänkande samlades 1779. Vi vet inte vilka de övriga var, men de kallade sig ”Norrköpingssamfundet”.

Flera år tidigare än i något annat land diskuterades här hur man effektivt skulle kunna motarbeta slaveriet. Det var inte fråga om några drömmare som önskade återvända till naturtillståndet. Man ville istället med hjälp av kulturen höja naturmänniskan till en högre självständig utveckling.

Norrköpingssamfundet skulle utse 40 familjer av duktigt bonde- och hantverksfolk, de som ville utvandra och bilda stommen till det nya samhället.

”Farväl älskade stad”

Wadström beslöt sig för att själv resa till Afrika för att närmare bedöma utsikterna för en sådan koloni. Efter några års förberedelser tar han avsked av Norrköping.

Nedan följer ett utdrag från ett brev som han skrev till en vän;

Bild: Goggler bilder, http://www.annonsbyra.se

”De tiotusen invånarna är upplysta och tack vare klubbar och lektyr, ävensom utländska journaler och böcker, utmärka de sig framför många stadsbor i andra bildade länder. Staden driver en betydlig skeppsfart. Man har klädesfabriker, kattuntryckerier, och utmärkta färgerier. Skolanstalterna äro i gott stånd.

Farväl älskade fädernestad, kanske aldrig skall jag återse dig, aldrig åter skåda dina sköna torg och dina kyrkor, där värdiga lärare meddelade mig känsla för religionen. Farväl min älskade stad, Norrköping”.

Carl Bernhard Wadström reste till Afrika och återsåg aldrig Norrköping.

Bild: Wikipedia, Carl Bernhard Wadström

Expeditionen startade 1787 från Norrköping, sedan han tagit farväl av sina anhöriga. Han hade lyckats få två års tjänstledighet av Gustav III, viss ekonomisk hjälp och fullständig utrustning. Kungen tänkte väl främst på utsikterna till en framtida lönande handel. Två välkända specialister följde med Wadström. Det var kemisten Carl Axel Arrhenius och naturvetaren Anders Sparrman som var en berömd upptäcktsresande.

Bild: Wikipedia, Anders Sparrman

Wadström var fullt medveten om motiven bakom Gustav III generositet: ”Sanningen är att kungen älskade guld, mina värderade följeslagare naturkunskap och jag kolonisationsplanen”.

De tre svenskarna reste över Paris och uppvaktade Ludvig XVI, som var välvillig och gav fri överfart med ett franskt skepp till Senegal.

Bild: Wikipedia, Ludvig XVI

Resan tog 50 dagar och vid framkomsten kastade de ankar utanför den franska fästningen Gorée med ett slavskepp som granne.

Foto: turistnorrkoping, Stad i nöd och lust, Arne Malmberg

Mötet med den afrikanska kontinenten blev chockartad. De flesta hus hade muromgärdade gårdar. Där höll slavhandlarna slavar på ”lager” i väntan på fartygsbesök.

”Detta är ett elände som överskrider inbillningskraftens gränser”, skriver Wadström i ett brev hem. Han förde noggranna anteckningar som senare publicerades under titeln ”Anmärkningar” rörande slavhandeln på kusten av Guinea.

Bild: Goggle bilder

Under sina expeditioner i de inre delarna av landet upptäckte svenskarna snart brännvinets stora roll i sammanhanget. De olika stammarna krigade mot varandra för att kunna ta fångar som sedan byttes mot brännvin hos slavhandlarna.

Konsten att fånga slavar

Det fanns många olika metoder att fånga slavar. Afrikanerna lockades ombord på fartygen eller inbjöds till fest på stranden. De dracks berusade och fördes medvetslösa ombord på fartygen.

Bild: Google bilder

Man kunde också omringa enstaka byar, sätta dem i brand och gripa dem som försökte rädda sig. De törstande blev sedan ett lätt byte för slavhandlarna. Svenskarna hade ingen möjlighet att ingripa, de kunde bara studera det som hände.

Motstånd och intriger från slavhandelns intressenter hindrade dem att nå den plats där en fri koloni senare skulle grundas, Sierra Leone.

Bild: Google bilder

Wadström och Sparrman bestämde sig för att resa till England. England var ett centrum för människohandeln, men också för en debatt om dess berättigande. De anlände till London just i det psykologiska ögonblicket. Här fanns energiska motståndare till slaveriet, men dessa hade också mötts av skarpa motattacker, diskussionerna var häftiga.

Bakom transportkompanierna låg stora ekonomiska intressen och genom att vädja till egennyttan fick de ett starkt stöd. Svenskarna mottogs med hänförelse av slaveriets motståndare. Två upplysta européer, liksom sända från himlen, kom här och kunde ge alldeles färska rapporter från själva brottsplatsen.

Eftersom de var utlänningar kunde de omöjligt få tala i parlamentet. Premiärminister William Pitt d y kom dock på en lysande idé.

Bild: Wikipedia, William Pitt d y

Han lät förvandla de båda husen i parlamentet till en ”kommitté” och så inträffade det unika att en utlänning fick stå upp och tala i underhuset.

Både Wadström och Sparrman talade för en spänt lyssnande församling. Det finns ett protokoll från sammanträdet ”of the Whole House 1788”, där det framgår att Wadströms vittnesmål upptar inte mindre än 27 trycksidor.

Bild: wapedia.mobi

Majoriteten av underhuset avslog trots allt motionen om förbud för ”bortrövande av afrikaner”, tiden var inte mogen. Sparrman reste tillbaka till Sverige och vädjade till Gustav III att gå i spetsen för slaveriets avskaffande. Wadström valde att stanna i England, det var där slaget skulle stå. Han hade bestämt sig för att ägna sitt liv åt kampen.

Han arbetade för att organisera en verklig koloni på Sierra Leones kust, en koloni av det slag man hade tänkt sig från början. Flera engelsmän var inne på samma tanke och man bildade gemensamt Sierra Leone-sällskapet. Idén togs emot väl, men motståndarna var beredda. ”Ni vet inte vad ni gör. Utan slavar, inget te, kaffe eller socker”. Som svar bildades föreningar som inte smakade vare sig det ena eller andra så länge slavhandeln bedrevs.

Freetown grundas

Den första expeditionen till Sierra Leone sändes ut 1792 och bestod av tre skepp. Ombord fanns bland annat vetenskapsmän, hantverkare, bönder, kvinnor och barn. Snart överfördes också 1200 frigivna slavar från Amerika. Tolv svenskar deltog i denna första utvandring, bland dem botanisten Adam Afzelius, kemisten August Nordenskiöld och löjtnant D W Padenheim från Norrköping.

Bild: Wikipedia, Adam Afzelius

Wadström följde inte med, han hade gjort upp stadsplanen till staden Freetown som snart började växa fram.

Praktiska byggnader, med mera, hade ritats och kostnadsberäknats av svensken Anders Johansson. Över 200 hus byggdes och markerna omkring uppodlades efter de senaste metoderna. Geologi, mineral och växtvärld studerades noga. Wadström rekommenderade produktion av bomull och indigo. Han planerade också att lära de svarta vävning i industriell skala.

Bild: Google bilder

För att få erfarenhet uppförde han en textilfabrik i Manchester, det kostade honom det mesta av hans förmögenhet.

Det lilla samhällets styrelsesätt har beskrivits som demokratiskt-republikanskt. De färgade satt själva i styrelsen där svensken Jakob Strand var sekreterare.

Man hade sitt eget penningväsen och mynt. Mynten var präglade med en symbolisk bild, en svart och en vit hand som möts i ett handslag. Sigillet visade en knäböjande afrikan och runt kanten orden ”Är jag inte en människa och broder?”

Foto: turistnorrkoping, Stad i nöd lust, Arne Malmberg

Ryktet om den nya kolonin spreds utmed Afrikas kust. Bortrövande av slavar upphörde i en stor omkrets. De infödda familjerna närmast Freetown började skicka sina barn till stadens skola.

Foto: turistnorrkoping, Stad i nöd och lust, Arne Malmberg, "Wadström undervisar Peter Panah"

Wadström arbetade oupphörligt med att samla in uppgifter och rön hur man skulle bygga vidare. Hans arbete kan jämföras med en nutida sociologs, men med en mångsidighet som grundade sig på hans stora praktiska kunskaper. Inga tekniska problem tycktes omöjliga att lösa.

”Swedish design”

I Wadströms stora verk, tryckt 1794-95 i två delar, med titeln ”An Essay on Colonization” finns information om kolonisationen. Bortsett från Carl von Linnés viktigaste skrifter är den kanske den internationellt sett mest betydelsefulla bok som getts ut av en svensk.

Bild: Wikipedia, Carl von Linné

Den har märkligt nog aldrig översatts till svenska. En förklaring kan vara att det väldiga kolonialproblemet ansetts sakna aktualitet i vårt land.

Under rubriken ”Swedish design” lämnar dock Wadström samlade uppgifter om svenskarnas insatser. Boken är illustrerad med kopparstick, varav flera utvikbara till stora format. Bilderna visar drömmen om det svarta kultursamhälle som var Wadströms ideal. Här finns även originalet till den ohyggligt suggestiva bilden av stuvningsplan för levande mänsklig last på ett slavfartyg.

Foto: turistnorrkoping, Stad i nöd och lust, Arne Malmberg

Bilderna är omsorgsfullt utförda och avslöjar stor sakkunskap, inte minst skeppsbilderna. Wadström var själv en stor varvsägare i Norrköping och visste hur ett fartyg var konstruerat.

I ett avsnitt i boken behandlas afrikanernas karaktär. ”Afrikanerna har blivit helt felbedömda”, skriver han. ”Skillnaden mellan svarta och vita är huvudsakligen de förras okunnighet”. Slutorden är djärva; ”Låt oss få befolkningen att känna stolthet över sin ädla härkomst! Må de inte längre bli slavar utan fria män. Låt oss lära dem att inte längre finna sig i att slitas från sitt hemland, lära dem att skaka av bojorna och näpsa de blinda tyranner, som fjättrar dem!”

Bild: Google bilder

Wadströms stora plan var att dra en kedja av utvecklingskolonier längs hela Västafrikas kust. Den skulle ersätta kedjan av slavfort. Den planen krossades på ett lika tragiskt som meningslöst sätt, England och Frankrike hamnade i krig. 1794 bombarderades det försvarslösa Freetown med förödande kanoneld från ett franskt krigsfartyg, för att efteråt grundligt plundras.

Bild: Wikipedia

”Allt är förlorat” rapporterade Adam Afzelius från den skövlade staden, ”trasor höljer vår nakenhet”. Det fanns vid det här tillfället 81 vita nybyggare i Freetown. Afzelius var en av nio som lyckades rädda sitt liv.

Denna katastrof skakade Wadström och hans medarbetare djupt, men det bör tilläggas att Sierra Leone återuppstod ungefär som det planerats från början.

Nya utvandrare från England sökte sig 30 år senare dit tillsammans med flera tusen frigivna slavar från Amerika. Freetown byggdes upp nästan exakt enligt Wadströms ritningar med breda gator, riktiga ”kvadrater” och en trädgård utanför varje hus.

Medlidande och avsky

Wadström förde sin kamp på alla fronter. Han litade inte på enbart upplysning, utan tog en effektiv propaganda i sin tjänst för att vända den engelska opinionen. Bilden blev hans främsta vapen, hans teckningar blev alltmer slagkraftiga. Bilderna spreds över hela den civiliserade världen och väckte medlidande och avsky.

När hans första skrift översattes till franska tillägnade han den särskilt kvinnorna. Av dem hade han fått ett helhjärtat stöd. Han hade en stark tro på vad de i en framtid med öppnare möjligheter skulle komma att betyda.

I ”Essay on Colonization” underkänner han, om också indirekt, hela manssläktet.

Han skriver bland annat, ”Till vilken hög grad av mänsklig känsla och ädelmod skulle icke männen nå om de, i samarbete med kvinnorna, ville följa det sköna föredömet av kvinnlig godhet”.

Wadström begav sig, efter katastrofen med Freetown, till Paris för att kräva franska staten för ersättning. Han fick nej med motiveringen; krig är krig.

Bild: Google bilder, Franska revolutionen

Han hoppades i det längsta att revolutionen 1789 med dess paroll om frihet, jämlikhet och broderskap skulle ha kommit med nya vindar. De mänskliga rättigheterna borde väl även gälla den svarte brodern!

Han gladdes åt att revolutionens son, Napoleon, personligen bad att få låna ett exemplar av ”Essay”. Napoleon läste den på väg till Egypten och tackade skriftligen: ”Jag betygar min högaktning för den livliga och beständiga kärlek till mänskligheten för vilken ni helgat ert liv”. Mer än så blev det inte.

Bild: Wikipedia, Napoleon I

Wadström stannade kvar i Paris. Han blev mycket uppskattad och fick den ovanliga hedersbetygelsen som ”fransk medborgare”. Från Sierra Leone fick han ett hedersdiplom och förärades namnet Philinegro, Afrikanernas vän. Man hade ett önskemål om att varje gren av Wadströmska släkten skulle döpas till detta namn.

Wadströms hustru Ulrika hade flyttat till honom och paret fick en dotter som kom att återvända till Sverige som föräldralös.

Wadström glömde inte bort Norrköping helt. I brännpunkten för storpolitiska händelser försökte han hålla kontakten. Han hade idéer om en internationell klubb. De kulturintresserade Norrköpingsborna skulle kunna få tillgång till Europas ledande tidningar och tidskrifter. Han ville även ha en konstsalong där aktiva konstnärer kunde ställa ut sina alster. ”Såsom en begynnelse till ett publikt stadsbiblioteks inrättande” testamenterade paret Wadström till sist en stor boksamling med värdefulla naturvetenskapliga verk, över 2000 volymer. Dessa förvaras idag i Wadströms-rummet på Stadsbiblioteket.

Foto: turistnorrkoping, Wadströmsrummet

170 år före FN

Konstsalong och stadsbibliotek, även här var Wadström före sin tid. I Norrköping skulle förslagen bli verklighet först hundra år senare.

I Paris fick han uppleva en liten framgång för sina idéer där ett dekret utfärdades 1794, att slavarna i franska kolonier skulle bli fria. Det stannade på papperet, men årsdagen 1799 firades ändå högtidligt.

En tysk tidning skrev efteråt: ”Den vördade stiftaren av fristaten Sierra Leone, den entusiastiske försvararen av färgade rasers människorätt, deltog i konferensen, men syntes så svag att han tycktes kommen endast för att där uppgiva sin anda”. Det var tyvärr bara allt för sant.

Carl Bernhard Wadström var svårt sjuk, i bröstlidande uppges det. Han avled ett par månader senare, i april 1799, i makarnas hem i Versailles. Hustrun Ulrika, som hela tiden hängivet stöttat sin make, gick bort ett år senare.

Slavhandeln upphävdes långsamt och etappvis, vid olika tidpunkter i skilda stater. Till och med Sverige har i det fallet ett dunkelt förflutet på grund av den gamla kungliga besittningen, ön Saint-Barthélemy, där hade man slavar ännu ett par decennier in på 1800-talet.

Wadström stred för de mänskliga rättigheterna hos alla folk och alla raser, principer som först under 1950-talet fick sin genomslagskraft.

Han var ungefär 170 år före SIDA, UNESCO och alla övriga FN-organ som nu bistår världens utvecklingsländer.

Notering: Vissa ord i artikeln har ändrats från källan, på grund av att de kan anses vara stötande.

Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur Stad i nöd och lust, Norrköping 600 år 1984, Arne Malmberg

LDm

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s