Otto Chambert

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Otto Chambert

Otto Chambert 1895-1985

Otto Chambert föddes 1895, son till Axel Chambert och hans maka Ida Lovisa.

Fadern Axel hade arbetat sig upp som möbelsnickare och i samband med gesällprovet, bytte han namn från Andersson till Chambert. Detta nya namn hade burits av en godsägare i Skärkind, och hade en ståtlig klang i böndernas och dagarbetarnas öron.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Axel Chambert

Funderingar på att bli sin egen hade länge funnits hos Axel Chambert, och i början av 1883 hittade han en liten verkstadslokal, ledig i hörnet av Gamla Rådstugugatan och Hospitalsgatan. Han beslöt omgående att hyra lokalen. Affärerna gick bra och sonen Otto föddes mitt i en period av dynamisk utveckling av faderns snickerirörelse.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbilioteket, Norrköpingsrummet

Maskiner tog över de tyngsta arbetsmomenten och de gamla klosågarna och rubankarna förpassades till vindsgömmorna. Det var här som, ”samlaren” Otto Chambert, långt senare återfann dem, när hans intresse för gamla hantverksföremål vaknat. Otto började ta vara på gamla traditionella verktyg, som blivit omoderna.

Den tekniska utvecklingen betydde också en viss förändring av den gamla lärlingsutbildningen, d v s en anpassning till den nya tekniken.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, 50-års jubileum 1933

Chamberts var en av de snickerifirmor, som ägnade stor omsorg åt utbildningsfrågorna. Axel Chambert hade redan 1911, blivit ledamot i Hantverksföreningens yrkesutbildningskommité. År 1933, vid firmans femtioårsjubileum, noterades att totalt ett sextiotal lärlingar ”lärt ut” hos Chamberts, d v s fått gesällbrev. Ännu fler hade under längre eller kortare tid arbetat i firman utan tanke på gesällvärdighet.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Chamberts personal

Med skotten i Sarajevo inleddes första världskriget, och Otto blev inkallad för sin värnpliktstjänstgöring i Linköping. Trots den kraftigt förlängda tjänstgöringstiden, som det skärpta läget medförde, höll sig Otto ändå väl underrättad om vad som hände hemma i Norrköping och på firman. Av den brevskrivande modern, förstår man att fadern Axel och hon diskuterat om Ottos roll i framtiden och fortlevandet av familjeföretaget. Det såg ljust ut, även om fadern nog mest gladdes över Ottos ambitiösa arbete med sitt gesällprov.

Ottos gesällprov blev naturligtvis på alla sätt lyckat. Han blev färdig 1917, vid 22 års ålder, och belönades med Hantverksföreningens silvermedalj.

Otto hyllade Georg Haupt, som sin yrkesmässiga förebild och honom ges därför en något ytterligare presentation. Georg Haupt blev kunglig hovsnickare 1769 och mästare i Stockholms snickareämbete året därpå. Han anses ha haft en suverän känsla för möbelkomposition, när han tolkade tidens ideal, nyklassicismen. Haupts kungliga mästerstycke i nyklassicistisk stil, var ett skrivbord med uppsats, beställt för Lovisa Ulrika, ett skrivbord som fortfarande finns på Drottningholms slott.

Efter att Otto fått sin gesällvärdighet tilldelades han av fadern vidgade uppgifter på verkstaden. Han blev verkmästare, med arbetsledande funktion och kunde därmed avlasta fadern en hel del arbete.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Chambertska hantverksgården

Då det gick trögt för möbelsnickerierna, att exempelvis få tag på virke och då de allmänna bostadsförhållandena var dåliga, kom Otto överens med fadern att passa på och fullborda sin utbildning. Detta ledde till att valet föll på den välrenommerade Teknologiska institutet i Köpenhamn, välkänt inte minst i hantverkarkretsar.

Institutet hette officiellt, Fagskolen for handvaerkere og mindre industridrivende, och erbjöd kurser i en lång rad hantverksyrken. Otto förstod, att den relativt korta kursen i Köpenhamn, inte skulle räcka till för att göra en byrå, så han bestämde sig för ett bord, också det med Haupt som förebild. Det gick utmärkt och han fick goda vitsord för sitt bord.

Vistelsen i den danska huvudstaden gav Otto många nya impulser och öppnade hans ögon för världen utanför hemstaden. Han skulle många gånger återkomma till sin ungdoms upplevelser i Köpenhamn och ta dem till utgångspunkt för diskussioner och samtal, både om möbelkonst och levnadssätt.

Som framgår av Ottos många brev hem till Norrköping, hade han lärt sig många nya saker inom yrket, och dessutom fått inspiration av den stimulerande miljön i Köpenhamn. Han var alltså väl rustad, för sin fortsatta verksamhet i familjeföretaget.

När Sverige långsamt hämtat sig efter världskrigets nedgång, skedde succesivt en frigörelse ur den under lång tid dominerande jugendstilen. De funktionalistiska strömningarna börjar så sakteliga göra sig gällande.

Den unge men stridbare möbelformgivaren Carl Malmsten och arkitekten Gunnar Asplund börjar på 1920-talet lansera en lättare och ljusare stil, både i fråga om möbler, inredning och arkitektur. De modernare och luftigare lägenheterna med mindre ytor, inbjuder till lättare möblering och hos Chamberts var man som alltid lyhörd för tidens nya krav. Otto fick ta hand om den direkta ledningen av verkstaden och dess produktion, men svarade också för en betydande del av själva möbelformgivningen. I firmans arkiv finns flera mappar med ritningar och skisser, med Ottos signatur från just denna tid.

Otto fick alltså händerna fulla, så fort han hade kommit tillbaka från Köpenhamn och snart skulle den yngste brodern Erik, f 1902, vara färdig med sin utbildning och beredd att ta sin del av ansvaret. Hemma på företaget i Norrköping fick han rollen, som möbel – och inredningsarkitekt.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, motiv av Erik C

Erik Chambert blev inte bara en framstående möbelskapare, han utvecklade också sin rent konstnärliga sida, något som kom att uppta mer och mer av hans tid lite längre fram i livet.

1925 gick modern Ida Lovisa bort och det blev inledningen till en modernisering i hantverksgården. Dödsbodelägarna beslöt även att bilda aktiebolag, för den fortsatta driften av snickerirörelsen och möbelhandeln. Det blev ett rent familjeföretag, med Axel och de sju barnen som delägare. Axel, Otto och Erik fortsatte i den direkta ledningen. Det framgår att Otto inte är riktigt tillfreds med de rådande förhållandena, där fadern var så dominant.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Ebba

1927 stod bröllopet mellan Otto och Ebba. Efter några bostadsbyten, blev så Otto 1932 erbjuden att flytta in i ”hållgården” vid Gamla Rådstugugatan 22. Den gården blev Ottos och hans familjs bostad för resten av livet. Otto hade nu hamnat i en passande historisk miljö med nära anknytning till stadens äldsta historia och började genast forska om sin nya bostadsmiljö.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, fr v Otto, Inga med baby, Ebba och Erik

Otto och Ebba fick två barn, Lars, född 1929 och Carin, född 1934. Hustrun Ebba drabbades senare i livet av sjukdom och avled 1965, endast 65 år gammal. Dottern Carin kom ofta hem och hälsade på från Stockholm, där hon var verksam som inredningsarkitekt och designer.

Sonen Lars utexaminerades 1954, från Tekniska högskolan i Stockholm och kom senare att ägna sig åt projekterings – och konstruktionsarbete inom kraftverksindustrin.

Lars Chambert intresserade sig också aktivt för Chambers möbelfirma, så länge den ägde bestånd. Han har även gjort en betydande insats för att bevara faderns hantverkssamlingar, framför allt genom att skänka Ottos privata del av den stora hantverksdepositionen på Stadsmuseét till Stiftelsen Gammalt Hantverk. Hantverksföreningen tackade, genom att utse Lars till sin hedersledamot.

Familjen Chambert hade också ett sommarställe vid inre Bråviken och här trivdes Otto utomordentligt. Naturligtvis använde Otto även sommarstället för sitt hantverkssamlande och här hade han bl a några järnskodda spadar, som använts när Göta kanal grävdes genom Östergötland i 1800-talets begynnelse. Det var reliker, helt i Ottos smak.

Han började tidigt se på sin stad ur ett brett kulturhistoriskt perspektiv, med praktisk förankring. Ofta dokumenterade han vad han såg, skrev ner en anteckning och klippte ur artiklar i lokaltidningarna om hus- och gatumiljön. På det sättet skapade han en slags fortlöpande stadshistorisk beskrivning.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Imperialsäng 1800-tal

Fortfarande dominerade tunga mörka möblemang, draperier och gardiner med rysch och pysch. Marknaden för en möbelhandlare kunde tyckas starkt begränsad.

Men nu hade kampen för en modernisering med lättare och ljusare möbler äntligen skjutit fart. ”Hygienismen” hade vunnit insteg med lättskötta material, stora fönster och en ljusare stil. Otto insåg att framtiden för möbelproduktion och heminredning skulle ljusna när konjunkturen vände. Verkstadslokalerna vid Hospitalsgatan hade byggts till med en tredje våning och maskinverkstaden utvidgats.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Otto C

Samtidigt utökades och moderniserades de maskinella anordningarna så att varje arbetsmaskin fick en elektrisk motor. Ett par år in på 1920-talet byggde man ett särskilt torkrum för virke och skaffade en högmodern limfyr från Tyskland.

Moderniseringen var påtaglig. Hela skråväsendet med verktyg och ceremonier ledde inte minst inom möbelsnickeriet sitt ursprung ur det tyska hantverket. Det var tyska hantverkare som ursprungligen invandrat till Sverige och medfört sina yrkestermer och metoder. Fortfarande i början av 1900-talet var det tyskarna som dominerade inom möbelmarknaden. De svenska namnen på nya maskiner och verktyg var då fortfarande en direkt översättning från tyskan.

Foto: turistnorrkoping, Stadbiblioteket, Norrköpingsrummet, Chamberts hantverksgård

På möbelskapandets område hörde Chamberts möbelfirma till nytänkarna inom funktionalismen och det är speciellt Erik Chamberts namn som knyts till den nya inriktningen. Det var han som trätt in i rollen som firmans möbelarkitekt. Brodern Otto hade många andra viktiga uppgifter inom företaget men ägnade också viss tid åt möbelskapandet. På Stockholmsutställningen 1930 hörde Chamberts till de mera framträdande möbelutställarna. Firman var representerad med en sovrumsmöbel som särskilt lyftes fram av Gotthard Johansson, utställningens profet och uttolkare.

Framgång blev det även för den lägenhet som firman hade inrett och möblerat, ritad av arkitekt Kurt von Schmalensee. I katalogen står Erik Chambert som ansvarig för möbelritning och inredning. I en C-uppsats vid konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet 1994 skriver Cilla Robach att i vilken grad Otto Chambert bidragit till eller påverkat möbelformgivningen till utställningen har varit omöjlig att avgöra.

Bild: blogg Cilla Robach

Det finns alltså faktorer som tyder på ett konkurrensförhållande mellan de båda bröderna i möbelfirman. Detta konkurrensförhållande tog sig vid flera tillfällen längre fram i livet uttryck i en viss motsättning, som noterades i deras närmaste omgivning och som också kom till uttryck inte minst i den ”brevdagbok” som Otto skrev under sin långa inkallelseperiod på Gotland under andra världskriget.

Chamberts möbelfirma hörde till dem som låg långt framme och erövrade pris vid Stockholmsutställningen. Hemma i Norrköping bidrog Funkisutställningen till att stärka Chamberts anseende, något som också avspeglade sig i försäljningssiffrorna och kan avläsas i kundregistret.

Alldeles friktionsfritt gick inte funktionalismens nya ideal hem i Sverige. Det fanns en konservativ falang inom hantverksrörelsen som ställde sig mycket avvaktande. Den ansåg sig ha ett visst stöd hos den ledande möbelskaparen Carl Malmsten, vilken ansåg som sin främsta uppgift att slå vakt om den ”svenska möbeltraditionen”.

Sprickan tätades emellertid snart och i Norrköping sökte Erik Chambert utveckla funktionalismens idéer vidare. Efter Funkisutställningen vann Chambert nya framgångar på utställningar i Chicago 1933 och i Bryssel 1935. Stärkt av detta gjorde Erik Chambert en egen programförklaring för möbel – och inredningsbranschen som refererades ingående i pressen. Det var en målsättning för den moderna möbel – och inredningsbranschen som skulle komma att stå sig under flera årtionden. I sina annonser understryker man hela tiden sin ambition att hålla ”hög kvalitet och stil”.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Otto och Erik

1925 kom förhållandet mellan de båda bröderna Chambert in i en ny fas. Nu fick de börja agera på lika villkor, men med lite olika inriktning. På så sätt kom de båda bröderna att komplettera varandra i den dagliga gärningen i möbelhuset. Trots det, fanns det en barriär mellan dem som kunde ta sig de egendomligaste uttryck i vardagslivet. Familjeumgänget inskränkte sig, i stort sett till något julbesök och sommarumgänge på familjens sommarställe vid Bråviken, där varje familj hade sitt eget hus.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Otto vid ritbordet

Möbelfirmans tillverkning var i stor utsträckning inriktad på beställningsarbeten och det innebar att möblerna för det mesta endast tillverkades i ett eller ett par exemplar, för en bestämd kunds räkning. Det var med andra ord ”riktigt hantverk” man sysslade med. Mot den bakgrunden, kan de något avmätta umgängesvanorna mellan Erik och Otto förefalla egendomliga, men det är allmänt omvittnat, att det kunde gå dagar utan att de träffades och talades vid. Ryktet säger, att de skrev lappar i stället för att tala med varandra.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Intarsiaskåp 1940-tal

En tänkbar förklaring kan vara av ekonomisk art och sammanhänga med en intern maktkamp om ägarinflytandet i firman. Lite schablonmässigt sades att Otto tydde sig till mamma Ida, medan Erik i högre grad var ”pappas pojke”. Motsättningarna mellan bröderna kan naturligtvis också ha skärpts genom Ottos arbete på det rent konstnärliga designområdet. Erik ansåg sig ha huvudansvaret för möblernas utformning och besvärades av konkurrensen från brodern.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Familjebild 1930

1941, under andra världskriget, kallades Otto in, för att tjänstgöra under en lång beredskapsperiod på Gotland. Han stationerades i Fårösund som skrivare och ”kompaniadjutant”, där han fick uppleva den dramatiska midsommarhelgen, då tyskarna begärde fri lejd genom Sverige. Otto skildrade sin inkallelse i en lång redogörelse, dag för dag, i brev hem till hustrun Ebba och familjen i Norrköping. Hela denna brevsamling finns bevarad, eftersom han uppmanat Ebba att gömma dessa. ”De blir min dagbok från detta underliga år”.

Otto ger i sina brev mycket upplysande vardagsglimtar från livet i fält, mannarnas oro för privatekonomin och för familjen, den enahanda tillvaron med väntan, vakttjänst och övningar. Mycket annat tillkommer för Ottos del; naturskildringar, samtal med ortsbefolkningen, reflextioner om landsbygdens avfolkning, industrialiseringen, oron för firman hemma i Norrköping och inte minst iakttagelser om hantverkets situation – Ottos älsklingstema.

Otto återkommer med jämna mellanrum till sin egen oro för firman därhemma. Mest oroar han sig för, att varken brodern Erik eller fadern Axel skriver och informerar honom om läget. I många av breven spåras också den djupa motsättningen till Erik.

Så äntligen ljusnar det lite i relationerna med firman hemma i Norrköping. Otto får ett långt brev från Erik, med en förteckning över beställningar och övriga önskade uppgifter. Lite senare hör fader Axel av sig i ett brev, där han hälsar Otto välkommen hem till firman.

Så småningom kom Otto loss från militärtjänstgöringen i Fårösund och återvände hem till firman. Det rådde sträng krigstid och kristid med sjunkande efterfrågan på både möbler och dagligvaror. Kråka och grävling serverades på restaurangerna även om det stod ”skogsvilt” på menyn.

Möbelförsäljningen gick trögt men många anställda var, liksom Otto, inkallade. Det rådde också viss materialbrist, framför allt på exklusiva trävaror. Otto var ingalunda sysslolös och inte minst drev han på verksamheten i Snickarmästareföreningen och intensifierade sin egen samlarverksamhet. Han bedrev också en omfattande programverksamhet. Vid ett vintersammanträde 1942 redogjorde han t ex för de så kallade betkalasen, som var en gammal snickartradition.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Betkalas 1800-talet

Betkalasen var en kvarleva från den gamla skråtiden som både anställda och mästare slog vakt om, eftersom de stärkte arbetsgemenskapen och var en form av gemytlig social samvaro. När eggverktygen blev slöa måste de slipas skarpa igen. Det fanns detaljerade regler för hur man skulle slipa så att själva slipstenen inte skadades. Den som råkade ”slipa bet” så att stenen blev ojämn, fick böta tre öre till ”betkassan”. Det var när böterna i betkassan nått upp till en viss summa som det var dags att ställa till med betkalas. Det anordnades som en utflykt i det gröna, med sill och potatis eller så kallade ”snickarsmörgåsar” på bordet. Brännvin och öl hörde förstås till.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Ottos hantverksutställning

Otto var outtröttlig i sin samlarjakt och iver att sprida kunskap om hantverkets traditioner och historia. Han bjöd ofta in kulturskribenter från tidningarna i staden, till hantverkarnas sammankomster, när det var något kulturhistoriskt intressant program.

Otto Chambert utnyttjade stiltjen, under de dystra krigsåren, till många andra kulturella evenemang. 1943 inbjöd han både snickarmästare, tapetserare och möbelhandlare i Norrköping till en heldagsutflykt, till det närbelägna Löfstads slott.

”Hantverk och framtid” hette en stor utställning, som Hantverkets ungdomsgille i Norrköping anordnade på senhösten 1944. De unga hantverkarna försökte här peka på kvalitetsbegreppets betydelse, i all hantverksproduktion.

Under ledning av Otto Chambert, hade man byggt upp en hel avdelning, med hantverksföremål, moderna verktyg och färdiga produkter. Hantverksutställningen 1944, blev tillsammans med Otto Chamberts beskrivning av de utställda föremålen och hans historiska notiser, något av en hantverkets lokalhistoria. Otto uppnådde sitt avsedda mål, han fick norrköpingsborna intresserade av hantverkshistorien. Insamlandet fick ett omedelbart uppsving, kunde han belåtet konstatera.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, stolmakare Georg Nilsson

Möbelsnickeriets status som framstående konsthantverk, markerades vid invigningen av Norrköpings konstmuseum, 1946. Det skedde genom en parad av norrköpingsstolar och en kort beskrivning av yrkets utveckling, ”från skråtid till nutid”. Chamberts möbelfirma var givetvis väl representerad.

Stolen kom för övrigt att inta en framskjuten plats, också i den fortsatta möbel- och designhistorien. Stolars form säger mycket om tid och stil, hantering av material, hantverk och teknologi. Så skriver Dan Gordon i sitt stora uppslagsverk ”Svenska stolar och deras formgivare 1900 – 2001”. I det stora bokverket finns självfallet Chamberts möbelfirma representerad.

”Den nya staden” blev en slogan för den bostadspolitik, som nu sökte stimulera byggande och expansion i Norrköping. Här förverkligades alltså nu i stor skala, den svenska folkhemstanken. På några få år byggdes på det nya området, Såpkullen, i Norrköping, nära 750 nya lägenheter i 28 lamellhus och tre punkthus. Snart gick expansionen vidare runt hela staden, under många år. Den nya utvecklingen återspeglades i anbudshandlingar, i orderböcker och leveransnotor hos Chamberts.

Förändrade konsumtionsmönster uppstod, som bland annat märktes i sättet att möblera och inreda hemmet och i umgängeslivet. Stora förändringar kom med tevens genombrott mot slutet av 1950-talet. Detta påpekar författaren Uuve Snidare i sin bok ”Hemma i Sverige 1900-2000”, som utkom år 2000.

Tack vare teven och uppfinningen av skumgummit skapades också de moderna stoppade sittmöblerna, heter det vidare, i Snidares bok. Enligt författaren gav detta ett uppsving för en ny slags möbelindustri. Ett epokskifte höll på att ske inom heminredningen. Chamberts möbelfirma försökte alltid ligga i utvecklingens framkant och alla nya möbler skulle utformas utifrån ett hantverksmässigt kvalitetstänkande.

På firman var man medveten om, hur betydelsefullt det var att, delta i alla lokala utställningar och presentationer. Man var mån om, att alltid vara med i anbudsgivning och förslagsverksamhet. Så småningom kom man också att sälja möbler, från de stora möbelmästarnas verkstäder, Alvar Aaltos, Carl Malmstens och Bruno Mathssons. Om man bläddrar i Chamberts förteckningar över avgivna förslag och anbud på inredningar och möblering, får man tydlig bekräftelse på stark expansion. Aktiviteten var mycket hög och avsatte betydande resultat i orderböckerna.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Hovleverantör

Att Chamberts möbelfirma hade så många uppdrag och låg så väl till hos byggfirmor och inredningsföretag, säger en hel del om den kvalitetsproduktion som utmärkte företaget. Att vara kunglig hovleverantör framstod vid den här tiden, som en garanti för förstklassiga produkter.

Firmans stora framgångar låg främst på den lokala marknaden och de var så stora och så många, att man därför inte hade tid att ägna sig åt en nationell marknadsföring i större skala. Firman hade annars många kontakter både i Sverige och utlandet, särskilt med leverantörer, där de hade lyckats knyta förbindelser med de mest välkända europeiska firmorna.

Men det fanns inte bara positiva sidor i den snabba strukturomvandlingen. Med miljonprogrammet kom ett starkt ökat utbud av, billiga slit – och slängmaterial. Det mest revolutionerande var, utan tvekan, spånskivans entré i möbelindustrin. Detta representerades främst av IKEA, vars första riktiga möbelvaruhus öppnades 1958, med sina platta paket.  

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Stadsfältskärens verksamhet

Otto Chambert hade, vid det här laget, sedan länge talat om ”det försvinnande hantverket”. Han insåg tidigt att de nya trenderna skulle bli ett hot mot den egna branschen.

IKEA:s lågprisprofil irriterade starkt den svenska möbelbranschen och under 1950-talet utsattes IKEA för leveransvägran, från olika håll. Det fick till följd att IKEA började importera möbler, tillverkade utomlands. Den gamle hantverksmästaren Otto ville inte säga, att allt som IKEA gjorde var dåligt. ”Det finns mycket bra design där”, sade han. ”Men som handgjort blir det inte”.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Gehörstav

Gehörstav tillverkad av Otto, gåva till Norrköpings hantverksförening vid dess 150-årsjubileum 1940.

1960-talet var, som vi sett, ett förändringens årtionde i Norrköping. Chamberts fick en ny chans och fortsatte att leverera inredningar och möbler, men verksamheten minskade ändå obönhörligt. Succesivt krymte arbetsstyrkan och 1975 tvingades man stänga den egna verkstaden. Det började också bli en viss brist på riktigt duktiga snickare, med gedigen hantverksutbildning. Själva möbelhandeln fortsatte fram till 1979.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Otto möter kungen och Silvia i samband med Norrköping 600 år 1984

Den moderna möbelsagan i Norrköping, med kvalitetsflaggan i topp, var över. De båda bröderna drog sig nu tillbaka, Otto för att fullfölja sin samlargärning på hantverkets område, Erik för att helt ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet.

När hantverkets organisationer år 1969, invigde sitt nya administrationscentrum i Norrköpings södra utkant vid Lida kullar, fick muséet disponera vissa utrymmen där, men det var omöjligt att exponera allt. Vid samma tidpunkt, togs diskussionen om ett stadshistoriskt muséum i Norrköping upp.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Otto 90 år den 9/4 1985

Efter långa diskussioner löstes det, genom att de stadshistoriska samlingarna flyttades till ett fastighetskomplex vid Västgötegatan och det blev möjligt att ta emot hantverkssamlingarna som en deposition. Därmed förvandlades, i ett slag, stadsmuséet till ett av landets största hantverksmuséer. I allt väsentligt, är det Otto Chamberts föremålssamling, som dominerar muséet med särskilda rum eller montrar för varje hantverk.

Ottos enorma klippsamling, som omfattade mer än etthundrafemtio pärmar, överfördes senare till Norrköpings stadsarkiv.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuséet, Minnestavla Otto Chambert

En summering av Otto Chamberts samlingar visar att, det är en av landets största hantverkssamlingar, med över 10 000 föremål, 30 000 fotonegativ, ett par tusen möbelritningar, ett stort bildmaterial och en mängd skråprotokoll, mästar- och gesällbrev samt kompendier och handlingar, som berör mer än femtio hantverksyrken.

Foto: turistnorrkoping

”Chamberts plats”, kan man för övrigt finna vid korsningen S:t Persgatan – Dalsgatan.

Foto: turistnorrkoping, Chamberts plats

Källa: Otto Chambert, Mästarnas mästare, Gunnar Henrikson 2004

A.P/EN

Tillbaka

Annonser

3 kommentarer till Otto Chambert

  1. Ragnhild Sorin skriver:

    Kul att läsa om en fantastisk möbelepok i Norrköping!

  2. Ann Kaarik skriver:

    Hej, intressant läsning. Min mormor föddes 1889 i Norrköping och växte upp på Rådstugegatan i ett hus med trädgård mot Strömmen. Jag kan tänka mig att hennes familj umgicks med Chamberts eftersom min mormors far var fabrikör i Norrköping vid den tiden. Han hade en plåtfabrik också en tillverkning som gick ur tiden när nya material växte fram. Hon hette Annie Östling som barn och hennes pappa hette Mattias. När jag var barn och vi bodde hos mormor på jularna, som då bodde på Södra Promenaden 90, så var vi och tittade i skylten på Chamberts affär. Mvh Ann

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s