Forntida sekter

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Den 1 augusti 1984 började som en helt vanlig dag för den engelske arbetaren Andy Mould. Han hade skurit torv tillsammans med ett arbetslag vid Lindow Moss, en 150 tunnland stor torvmosse i landskapet Cheshire.

         

Bilder från Wikipedia, Lindow moss och Cheshire

Nu befann han sig i fabriken och såg hur en hiss förde upp de nyss utskurna torvblocken till en hackmaskin. När han svepte med blicken över hissens golv lade han märke till något som såg ut som ett vedträ. Mould plockade åt sig stycket och kastade det lekfullt till en arbetskamrat som hoppade åt sidan. När föremålet slog i golvet med en duns och lös torv lossnade från det, stirrade de två männen plötsligt på något som verkade vara en människofot.

Den lokala polisen tillkallades genast till platsen tillsammans med distriktets arkeolog, Rick Turner. De slog snabbt fast var foten hade hittats och lokaliserade resten av kroppen, som med nöd och näppe hade undkommit torvmaskinens skärblad. Det som återstod verkade mycket gammalt, och tillhörde inte något nyligt mordoffer som man fruktat. Polisen drog sig tillbaka och överlämnade det tidsödande arbetet med att gräva fram kroppen oskadad åt Turner och en grupp specialister.

Bild: britishmuseum.org, Lindow man

Kroppen som tillhört en man, kallades för Lindowmannen, av dem som studerade den, hade till följd av torvmossens sura, luftfattiga förhållanden bevarats anmärkningsvärt väl. Forskarna kunde slå fast att Lindowmannen hade dött någon gång under 200-talet f Kr och att han hade varit mellan 25 och 30 år gammal när han dog. Han var av medellängd och kraftigt byggd, även om han saknade krigarens karakteristiska muskulatur. Han hade släta, oförstörda händer, typiska för den som tillhörde den sociala eliten.

Bild: Wikipedia, rekonstruerat ansikte, Lindow man

Kroppen gav ett flertal ledtrådar om mannens liv, av vilka den mest förbluffande var den som talade om hur han hade dött. Lindowmannen uppvisade tydliga tecken på att ha blivit ritualmördad. Man fann ingenting som tydde på strid. Forskarna kom fram till att mannen hade slagits medvetslös av två slag mot huvudet, sedan hade han blivit garrotterad (strypt) och slutligen förblött till följd av ett snitt i halspulsådern. Såvitt forskarna kunde slå fast hade Lindowmannen varit vid god hälsa tills han mötte sitt hemska öde.

Vem var Lindowmannen och varför fick hans liv ett så grymt slut? Några av de vetenskapsmän som studerade kroppen trodde att han varit druid, det vill säga medlem i kelternas hedniska prästsekt. Kelterna var ett folk som befolkade stora delar av de brittiska öarna och den europeiska kontinenten för mycket länge sedan, kanske till och med så tidigt som under 700-talet f Kr. Druiderna sägs ha styrt stora delar av folkets andliga, intellektuella och rituella liv, och man tror att människooffer kan ha förekommit i deras religiösa ceremonier.

Bild: Wikipedia, två druider

Matrester som tros härstamma från just en sådan ceremoni hittades i Lindowmannens magsäck och det var det som övertygade en del forskare om hans anknytning till druiderna. Lindowmannen hade uppenbarligen som sista måltid ätit en bit förkolnad havrekaka, en rätt som traditionellt serverades vid de keltiska högtider som hyllade vårens ankomst. En gammal druidrit som sägs ha förekommit under högtiden bestod i att dessa kakor delades ut till alla närvarande. En kaka brändes och den person som fick den läckerbiten var den som skulle offras till gudarna.

Bild: magasinett

Precis som är fallet med många andra hemliga sekter är det som är känt om druiderna en invecklad väv av fakta och fantasier. De lämnade inte efter sig några skrifter som beskriver deras riter eller deras tro. Istället valde de att skydda sina traditioner genom att memorera allt och förmedla det muntligt. Vad vi i dag vet om druiderna baseras därför på en blandning av grekiska och romerska beskrivningar, vanligtvis i andra eller tredje hand, och på en del irländska episka poem som förmedlats muntligt genom århundradena och som slutligen nedtecknats av medeltida munkar. Genom att hålla sina mystiska läror otillgängliga förmedlade druiderna en exklusiv känsla till sina anhängare, en känsla av att ensamma besitta speciella kunskaper som nedärvdes genom århundradena.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson, William Price

Som ung walesisk läkare under 1830-talet var William Price full av oortodoxa trosuppfattningar. Han ansåg att om patienten blev sjuk skulle doktorn betala. I ett land känt för sitt lammkött predikade Price vegetarianism. Han hävdade att äktenskapet förslavade kvinnan och höll sig med en älskarinna. Han var son till en kristen präst men deklarerade sig vara en reinkarnerad druid. På en konstutställning 1844 berättade han om sin födelse 3700 år tidigare, sjöng en walesisk sång och klädde sedan av sig i vad som liknade röda långkalsonger täckta med gröna hieroglyfer.

Slutet på dramat kom då hans son 1844 dog vid späd ålder. Price följde druidernas seder och kremerade pojken. Byborna blev skräckslagna och Price arresterades eftersom kremering var olagligt. Men hans försvar att ”landet är för de levande” bevekade domaren och inom två år hade kremering tillåtits i Storbrittanien. Price dog 1893 och hans kropp överlämnades till lågorna.

Även om begreppet ”hemlig sekt” kan betyda att såväl förekomst som aktiviteter är dolda för yttervärlden, refererar det oftare till en grupp vars existens är känd, men vars läror och ritualer är meningsfulla endast för de invigda. Med sitt hemlighetsmakeri förmedlar sekten en känsla av utvaldhet, av att ha trätt in i en inre cirkel. Man får ta del i en gemensam andlig upplevelse genom uppenbarandet av en särskild kunskap som inte är tillgänglig för resten av världen. Denna tanke om speciell, dold kunskap har varit central för hemliga organisationer sedan tidernas begynnelse. Den omger ett brödraskap med en viss trollglans – och, vilket är fallet med sekter som har onda avsikter, en mörk dragningskraft, som drar människor till gruppen och talar till djupt liggande mänskliga behov.

Bild: meyadesign, Grottmålningar

Hemliga sekter förekommer i såväl primitiva som teknologiskt avancerade kulturer. Med största säkerhet sträcker sig deras historia bortom den kända historien, en tolkning av förhistoriska grottmålningar är att de ingick som en del av stenåldersstammars speciella riter för att kalla fram jaktbyten med hjälp av magi. De hemliga stamsekterna sysselsatte sig dock oftare med riter som förde unga pojkar och flickor in i vuxenlivet, och med att bevara stammens kulturella traditioner.

Andra grupper slog sig samman av politiska och religiösa skäl, som t ex druiderna och 1100-talets tempelherreorden. En del slog sig samman eller utvecklades till ritualistiska brödraskap. Till de grupperna räknas bland annat frimurarna, rosenkreutzarna, teosoferna och Gyllene Gryningens Hermetiska Orden. Vart och ett av de här sällskapen hade sina speciella riter och trosuppfattningar, sina mystiska symboler och vanor. Men alla deras medlemmar sökte upplysning genom religiösa läror baserade på mystisk insikt.

Bild: Wikipedia, Assassinernas Fort Alamut

Gemensamma drag finns hos alla grupper. Det är förbluffande att se de underliggande likheter som finns mellan organisationer vilka på ytan kan vara så olika som assassinerna (en medeltida muslimsk sekt som mördade kristna korsfarare) och moderna, vardagliga organisationer. Typiskt för de hemliga sällskapen är att de väljer sina medlemmar efter särskilda kriterier och att de kräver att noviser ska genomgå en speciell initieringsritual. Ceremonin innefattar vanligtvis referenser till en myt, legend eller uppfattning om sektens ursprung, introduktion av betydelsefulla tecken eller symboler och en trohetsed. De initierade avancerar efter hand vanligtvis till viktiga poster, upp genom ett raffinerat hierarkiskt grad- eller klass-system.

Att höra till, att ha status, att känna till hemligheter, att förstå mysterier. Dessa löften har lockat människor till hemliga sällskap sedan tidernas begynnelse. De är svaren på människans universella önskan att bli accepterad av sina jämlikar, att finnas med bland de utvalda få – de initierade. Initieringen är den rit som tillåter en utomstående att träda in. Han visar att han är värdig att tillhöra elitgruppen han ansöker till, och när han har gjort så får han ta del av den lärdom och de hemligheter som ger den dess speciella karaktär.

Bild: Wikipedia Zuniflicka av Edward S. Curtis

Han kan anförtros nycklar till magiska och kosmiska gåtor, eller helt enkelt bara ett hemligt handslag som knyter honom till hans nyvunna bröder. Men hur mycket ritualen än skiljer sig från sekt till sekt, är grunden i initieringen i stort sett densamma. Ett tysthetslöfte är oftast en viktig del av ceremonin, eftersom gruppens existens och identitet definieras av vad den döljer. Oftast är styrkan i den avslöjade kunskapen beroende på just hemlighållandet, som ett talesätt bland zuni-indianerna i sydvästra Amerika antyder: ”Avslöjad kraft är förlorad kraft.” I såväl primitiva som moderna initieringsriter är det typiskt att novisen blir centralfigur i ett spel som dramatiserar hans förvandling från utomstående till gruppmedlem. Under detta drama behandlas han oftast som en främling eller spion medan han utsätts för ett antal utmaningar eller prov för att visa sig värdig äran att tillhöra. Prövningarna kan vara metaforiska eller faktiska. Det kan förekomma obehagligheter, förnedring, hot om skada – verklig eller symbolisk – eller till och med dödshot.

Ett annat vanligt förekommande inslag i initieringsriterna är den bildliga resa kandidaten företar, symbol för skillnaden mellan hans gamla förmörkade tillstånd och hans nya upplysta som medlem i gruppen. Speciellt i primitivare ceremonier tar sig denna resa uttryck i symbolisk död och återfödelse. I pubertetsriter hos vissa stammar separeras t ex de unga pojkarna från sina familjer under en längre tid och utsätts för prov på styrka, uthållighet och förmåga att utstå smärta – drastiska beståndsdelar i den rituella ”död” de upplever innan de återföds som män.

Bild: Wikipedia, destinationdownunder.se

Moderna frimurare – vars liv starkt skiljer sig från stamlivet – utsätts också för utmaningar och allegorisk död/återfödelse, även om de fysiska prövningar som aboriginernas tonåringar genomlever saknas. Många gruppers initieringsprov är ämnade att rena den utomstående och förbereda honom inför mottagandet av organisationens högt skattade hemligheter. I en del sekter får novisen inte ta emot all visdom på en gång, utan i olika steg. Han börjar sin andliga tillväxt längst ner i hierarkin, ibland symboliserad av en stege som sträcker sig bortom jorden och upp i himlen – hans ultimata mål. Varje steg åtföljs av en ny initieringsceremoni och fler djupa kunskaper.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga sällskap av Peter Carlsson

Frimurarritualen sträcker sig t ex genom tre grundläggande grader av medlemskap – lärling, gelike och mästare – följt av ett spektrum av högre grader för den hängivne sökaren.

I de två första initieringsstegen för första graden, står kandidaten framför den låsta dörren till logen medan vakten å den utomståendes vägnar knackar på för att anhålla om inträde. Kandidaten har lämnat ifrån sig sina världsliga tillgångar och bär runt sin hals en löst hängande snara, symbol för bandet mellan varje frimurare och hans loge. Han bär ögonbindel, både som en påminnelse om sektens skydd av sina hemligheter och som symbol för det mörker som föregår den andliga upplysning han kommer att få erfara i det han tar del av frimurarnas mysterier.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga sällskap, Peter Carlsson

Novisen ställs sedan inför en fysisk utmaning – en av medlemmarnas svärd pressas mot hans bröst, som en prövning av hans mod och andliga lämplighet. Betydelsen hos den ensamma toffel han bär känner bara invigda till, men den tolkas på många olika sätt av utomstående. En del säger att det härrör ur den bibliska traditionen att avlägsna en sandal för att markera en vilja att träda in i ett engagemang. Ögonbindeln kommer slutligen att tas av för att markera att novisen kommer från mörkret in till de upplysta.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga sällskap, Peter Carlsson

I den sista initieringen är kandidaten omgiven av frimurare med dragna svärd, själv ligger han på en kanvasduk som föreställer den kista som en mystisk hjälte begravdes i efter att ha försvarat frimurarnas hemligheter. Logemästaren, sitter vid ett altare med en uppslagen bibel, och leder denna ritual som symboliserar död och återfödelse – höjdpunkten i initieringen till mästargraden. Denna speciella ritual spelar upp legenden om en frimurarhjälte vid namn Hiram Abiff, som, sägs det, dog martyrdöden då han vägrade att avslöja mästargradens hemligheter för några illasinnade underlydande.

Bild: Wikipedia

Även om sådana initieringsriter kan visa på komplicerade sanningar, fungerar de åtminstone som ett sätt att skapa ett mäktigt band av delad, hemlig upplevelse mellan medlemmarna. Veteranerna i gruppen återupplever ofta de känslor de haft i samband med sin egen initiering när en ny medlem provas, den allmänna känslan av rädsla, smärta och lättnad förenar dem som upplevt det och skiljer dem från andra. På så sätt förstärker ceremonierna gruppens traditionella värden också när de överförs till en ny generation.

Det finns de som säger att den emotionella upplevelsen av initiering till vissa mystiska sekter inte går att beskriva, så kraftfull är ritualen i sin beröring av djupt liggande mänskliga behov och förväntningar. Denna dunkla, obeskrivliga kvalitet verkar ha genomsyrat de riter som hörde till Eleusinska mysterierna, den mest berömda hemliga sekten under antiken, en sekt som dyrkade modergudinnan Demeter. Dess medlemmar, sa den grekiske filosofen Aristoteles, upptäckte inga särskilda fakta eller konkreta svar i ritualen. Snarare upplevde de sanningen emotionellt, intuitivt och direkt. Nästan 300 år senare lämnade den romerske statsmannen Cicero endast denna gåtfulla beskrivning av sin egen initiering i Demeterkulten: ”Vi har lärt oss att leva och dö med större hopp.”

Bild: Wikipedia, Demeter

Flera av de mystiska religionerna hade sitt ursprung i fruktbarhetskulturer eller växte fram ur lokala jordbrukshögtider. En sådan var Eleusis-kulten, som florerade i Grekland mellan ungefär 600-talet f Kr till runt 395 e Kr. Kulten hade sitt centrum väster om Aten i staden Eleusis och sekten dyrkade Demeter, skördegudinnan, och hennes dotter, Persefone

Bild: Wikipedia, Persefone

Enligt den grekiska mytologin blev Persefone bortförd och tvingad att gifta sig med Hades, underjordens konung.

Bild: Wikipedia, Hades

För att få tillbaka sin dotter vände sig Demeter till Zeus, gudarnas konung,och bad honom träda in. Zeus övertalade Hades att låta Persefone bo på jorden åtta månader om året, en period som överensstämmer med den fruktbara säsongen. För sektens anhängare dog Persefone symboliskt varje år med skörden och i sin sorg skapade hennes moder vintern. Persefone återföddes sedan varje vår och Demeter firade det genom att åter göra jorden fruktbar. Denna allegori över död och pånyttfödelse var grunden i de invigdas hopp om evigt liv. 

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

En virvlande menad med tamburin och fackla drar med sig en satyr i den orgiastiska dans som utövades av anhängarna till Bacchus, den romerske vinguden. Den lilla skifferplattan, med inläggningar i marmor, är från första århundradet e Kr. Den räddades ur Pompejis ruiner.

Bild: Wikipedia, Dionysus

De eleusinska mysterierna hade hög status bland grekerna och slutligen även bland romarna. Efter hand lades nya riter till och Dionysus, vinets, festens och fruktbarhetens gud, införlemmades i ritualen. Dionysus-kulten hade utvecklats i norra Grekland under början av 700-talet f Kr och gradvis trängt söderut. Kultens natur hade däremot börjat störa Greklands religiösa liv. Dionysus anhängare uppnådde enighet med sin gud genom dryckenskap och dans och genom ett hämningslöst tillfredsställande av de grundläggande behoven. Kultritualerna innefattade orgiastiska högtider tillsammans med böner och offer till guden. Som ett försök att neutralisera sektens extatiska böjelser inlemmades den i ett flertal existerande statskulturer – bland annat i Eleusis-kulten och en asketiskt religiös rörelse kallad orficism.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson, Orfeus

Orficismen var inspirerad av musikern-hjälten i grekisk mytologi, Orfeus, vars lyra var så välklingande att den tämjde vilda odjur och vid ett tillfälle till och med fick den tungsinte guden i underjorden, Hades, att gråta. Den orfiska tron – vilken omfattade tanken på att det kroppsliga var ett hinder för det andliga livet och att man därför skulle försöka höja sig över det – stod i skarp kontrast till den dionysiska kultens trosuppfattningar, men trots det fick asketerna stor nytta av den grymma legend som omgav den lekfulle guden. Enligt en version av myten dödades och åts Dionysus, Zeus son, upp av titanerna, jättarna som utgjorde den äldsta generationen av de grekiska gudarna.

Bild: Wikipedia, Zeus

Den rasande Zeus, konung över de olympiska gudarna och himlarnas furste, svarade med att släppa lös en storm av åskblixtar mot gärningsmännen, vilken satte deras kroppar i brand. Trots detta hade varken Dionysus eller titanerna gått helt förlorade. Dionysus hjärta räddades ur lågorna och gavs att äta till Zeus. Han befruktade sedan gudinnan Semele och Dionysus återföddes. Ur titanernas aska, förtäljer legenden, reste sig den mänskliga rasen. För orfikerna bekräftade myten tron på att människan har såväl goda som onda inneboende egenskaper, och uppfattningen att om Dionysus blev pånyttfödd så kunde även hans trogna anhängare bli det.

Bild: Wikipedia, Pythagoras

Orficismen fick stort inflytande över anhängare till Pythagoras, matematikern och filosofen från 600-talet f Kr som grundade en sekt på sitt eget metafysiska system. Pythagoréerna var en sorts intellektuellt hemligt sällskap, hängivna ett andligt liv. Precis som orfikerna betraktade pythagoréerna kroppen som ett hinder för den andliga utvecklingen och menade att ritualer och asketiska övningar – som att undvika animalisk föda – fungerade som ett redskap på vägen till en högre medvetenhet. Initieringen till dessa kulter och kunskap om deras hemliga läror förmodades leda in novisen på en väg mot en serie renande reinkarnationer. När själen var helt ren trodde de att den skulle släppas fri och göras fullständigt gudomlig.

Dionysus- och Orfeus-kulterna hade sina flesta anhängare i Italien, där de och andra importerade sekter tävlade om de romerska själarna. Vid första århundradet f Kr hade Rom blivit medelhavsområdets kommersiella centrum, en kosmopolitisk huvudstad som myllrade av människor och idéer från den antika världens alla hörn. De mystiska kulterna kittlade imperiets fantasi. Särskilt fängslande var Isis och Osiris-kulten, en egyptisk sekt vars anor gick tillbaka till faraonernas tid.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson, Herculaneum

Denna väggmålning från första århundradet e Kr tros komma från en villa i den antika romerska staden Herculaneum och föreställer präster från Isis-kulten som utför en vattenceremoni. Den egyptiska gudinnan Isis förknippas med jorden, och hennes make, Osiris med Nilens livgivande vatten.

Isis och Osiris historia var minst lika grym som Dionysus, och likt andra myter omfattade den tankar om döden och pånyttfödelse. Osiris, härskare över Egypten och son till himmelska och jordiska gudar, mördades och lemlästades av sin onde broder Set. Osiris kropp, eller vad som fanns kvar av den, kastades i floden Nilen. Isis, gudens sörjande änka, samlade ihop kvarlevorna och härskaren återväcktes till livet av deras son, Horus.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson, Isis

I en marmorrelief från omkring första århundradet e Kr spelar en prästinna rollen som Isis i spetsen för en ceremoniell procession. Ormen runt hennes vänstra arm ansågs bringa lycka.

För egyptierna symboliserade Osiris själva Nilen. Hans död representerade torkans ankomst och hans pånyttfödelse den stora flodens årliga och återställande översvämning. För romarna var historien om Osiris en bekräftelse på de stimulerande tankarna om återfödelsen och odödligheten.

Bild: Wikipedia, Apulejus

Den romerske författaren Apulejus beskrev antagligen sin egen initiering till Isis och Osiris mysterier i Metamorphoses, hans berömda verk från 200-talet f Kr. Historiens hjälte, Lucius, genomgick sin introduktion med prästerliga instruktioner ur den egyptiska De dödas bok.

Bild: Wikipedia, De dödas bok

Efter det rituella badet och huvudrakningen fördes Lucius in i Isis-templet av en präst. Därinne stod han vid gudinnans fötter och fick reda på ”hemliga ting, förbjudna att yppa”. Under de följande tio dagarna avhöll sig novisen från kött, bröd, vin och sex. Senare, på invigningsnatten, togs Lucius till templets heligaste för att delta i ett mystiskt drama som återgav sökandet efter Osiris kropp. Apulejus fortsätter att berätta om hur novisen förstummades av en ljusblixt som tycktes komma från ingenstans. ”Jag såg det starka ljusskenet”, minns Lucius med vördnad. ”På samma sätt såg jag de himmelska gudarna och de helvetiska gudarna, inför vilka jag presenterade mig själv och hyllade dem.”

Precis som Isis och Osiris-mysterierna hade den persiska Mithra-kulten sina flesta anhängare bland romarna. Kejsar Nero invigdes i Mithra-mysterierna och Mithra-kulten blev halvofficiell religion i den romerska armén, vars legioner var spridda över hela det romerska imperiet. Enligt den gamla myten var Mithra, den persiske solguden som representerade det goda, involverad i en evig strid med det ondas krafter.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson, Mithra

Som en del av striden dräpte Mithra en tjur. En del forskare menar att tjuren förkroppsligade det ondas ande, andra menar att det var en helig tjur vars död var ett offer. Hur som helst, ur tjurens blod sprang alla de örter och växter som var till nytta för mänskligheten. Detta mirakel visade på Mithra som jordens återskapare och skapare av det rikare och mer fruktsamma livet. Mithra-kulten hade som andra tidiga kulter sina rötter i jordbruksriter, och man lade stor vikt vid den hemliga invigningsceremonin. Denna kulminerade med ett offer av en tjur och döpandet av noviserna i den slaktade tjurens blod. Inom kulten fanns sju nivåer av gudomlig kunskap. Medlemmar kunde avancera från en nivå till en annan genom att gå igenom en särskild initiering, ett test av mod och uthållighet, vid varje. De sju stegen relaterade till de sju kända himlakropparna och skalan var en metafor för själens uppstigande genom de sju sfärerna på sin väg till himlen.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Aion

Den mithraiska figuren Aion sades representera tiden och inneha nycklarna till världen bortom denna. Lejonhuvudet symboliserar troligtvis sommaren och gudens våldsamma temperament. Ormen runt hans kropp symboliserar underjorden och är signifikant för de kalla aspekterna av hans natur. Forskarna menar att Aions hotfulla uppsyn avslöjar att Mithraanhängarna erkände tidens kraft och vände sig till sin gud för att få frälsning.

Det fanns paralleller mellan Mithra-kulturen och kristendomen, och de två religionerna tävlade om att vara den dominerande i det romerska riket. Solens upp- och nedgång, symbol för solguden, Mithra, påminde om Kristi död och pånyttfödelse. Dessutom hölls den mithraiska högtiden för firandet av solgudens födelse den 25 december, ansedd som Kristus födelsedag. Båda religionerna omfattade dop och ett sakrament med bröd och vin och båda skyddade sina centrala riter från icke-troende.

Bild: Wikipedia, Nattvard

Den kristna nattvarden, i vilken den troende intar bröd och vin som Jesu kropp och blod, var i sig själv ett ”mysterium”, från början endast utfört inför dem som var införstådda med Herrens vägar.

Samtidigt som romarna tog emot medelhavsområdets mystiska religioner med öppna armar försökte de utrota en hedniskt sekt som höll stånd i de nordliga utkanterna av deras rike. I Galliens skogar (nu Frankrike) och på de dimhöljda brittiska öarna dyrkade de keltiska stammarna ett pantheon av råbarkade gudar och skogsandar. Väktare av dessa trosuppfattningar var druiderna.

Bild: Wikipedia, Julius Caesar

Druiderna verkar ha spelat en genomgripande roll i de keltiska samhället. Enligt de få grekisk-romerska litterära källor som finns kvar från den tiden var druiderna präster, filosofer, lärare, domare och läkare. Enligt vad Julius Caesar skrev i sitt arbete från år 51 f Kr, Commentarii de Bello Gallico (Kommentarer till det galliska kriget) övervakade druiderna inte bara alla religiösa och rituella företeelser, utan studerade även ”stjärnorna och deras rörelser, universums och jordens storlek, sakernas tillstånd, och de odödliga gudarnas krafter”. I ett samhälle utan skriftspråk fungerade druiderna som förvaltare av den kulturella kunskapen och tillbringade ibland hela sina liv med att memorera keltiska lagar och epos. De hade lika stor politisk makt som kungen, vilken de personligen valde ut från den kungliga familjen, och fungerade som rådgivare åt honom i frågor rörande staten och krig.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Denna skalle, infälld i dörrposten till ett gammalt keltiskt tempel, ansågs förläna kraft till dem som befann sig innanför och skydda dem. De forntida kelterna jagade inte bara sina fienders skallar, de dyrkade även den mänskliga skallen eftersom de trodde att själen fanns där.

Druider fungerade ibland som befälhavare i krig, även om de enligt lagen inte var tvungna att utföra militärtjänst eller ens betala skatt. De kände till olika medicinska örter och växter, och använde sig av ett flertal spådomsmetoder, en irländsk druid vid namn Fingen påstods kunna ställa diagnos bara genom att titta på röken från den sjukes skorsten. Druiderna sägs också ha instruerat barn i de kulturella traditionerna och i druidernas levnadssätt, så att de en dag skulle kunna sälla sig till sekten.

Druiderna rekryterades uppenbarligen från de övre sociala skikten i det keltiska samhället och passerade igenom tre olika auktoritära nivåer eller grader: vates, de som sysslade med spådomar, barder, de som reciterade den heliga poesin och druider, prästerna som kontrollerade de rituella ceremonierna. De kom alla att generellt kallas druider. Druiderna avsatte en veckodag för religiösa åtaganden och höll fyra säsongshögtider varje år. Likt Mithra-kultens anhängare sägs druiderna ha firat vintersolståndet den 25 december, under den ceremonin och under sommarsolståndet samt vår- och höstdagjämning hölls initieringsriterna.

Bild: Wikipedia, Mistel i björk

Den årliga stora högtiden beltane (1 maj) firade solens pånyttfödelse. Då hölls rituella fester och danser uppfördes. Vid midnatt i en helig glänta, upplyst av stora brasor, spelade en av de invigda upp den symboliska döden för och pånyttfödelsen av Hu, druidernas solgud. Enligt Plinius den äldre bestämdes tidpunkten för vissa druidceremonier genom att man observerade den ovanliga förekomsten av mistel växande i en ek. En vitklädd druid klättrade upp i trädet och med sin guldskära skar han loss parasitväxten, som man trodde innefattade själen hos eken, ett heligt träd. Därpå följde en stor fest och två vita tjurar offrades.

Många druidhögtider var en form av fruktbarhetsriter för jordbruket och djuroffer var säkerligen ett inslag. Men nästan lika säkert är att druiderna under vissa ritualer, t ex vid krigsceremonier eller när en högt uppsatt person blev sjuk, även offrade människor. Caesar påstod att hedningarna konstruerade stora människoformade burar, fyllde dem med offer och satte eld på alltsammans. Även om det oftast var dömda brottslingar som offrades till gudarna, påstod han, tog man till oskyldiga offer när det rådde brist på missdådare. En del källor menar att druiderna även offrade sina egna medlemmar om så behövdes.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Denne 2000 år gamle man, som upptäcktes i en dansk mosse 1950, bär fortfarande runt halsen det rep som bragte honom om livet. För de gamla kelterna betydde offer genom hängning att överlämna sig åt gudarna och den här mannen offrades troligtvis under en fruktbarhetsceremoni.

Bild: Wikipedia, Bockstensmannen

I Sverige hittades kvarlevorna av en man från medeltiden, med bland annat väl bevarade hår och kläder. Fyndet gjordes vid midsommar 1936 i Bockstens mosse, och är det första mosslik som fått pålar slagna genom kroppen. Mannen hade mördats och pålats fast i mossen, sannolikt för att hindras gå igen. Mossen är belägen i Rolfstorp, Varbergs kommun. Han kallades för Bockstensmannen.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Denna  keltiska ritualkittel, kan föreställa offrandet av en människa, vilket ofta skedde genom att dränka eller kväva offret i just en sådan behållare. 

Den klassiska författaren Diodorus Siculus rapporterade också om människooffer. ”När de försöker spå i viktiga frågor tar de till märkliga och otroliga metoder, för de dödar en människa med ett knivhugg i mellangärdet.” När det rituella offret föll död ner, fortsatte Diodorus, ”spådde de framtiden genom att betrakta blodflödet och konvulsionerna i hans lemmar”.

Bild: Wikipedia, Diodorus Siculus

En del historiker betvivlar sanningshalten i dessa makabra historier. Caesar konstruerade högst sannolikt sin beskrivning av de keltiska vildarna för att rättfärdiga sitt galliska krig och de andra berättelserna kommer troligtvis inte från några ögonvittnen. Trots det menar vissa auktoriteter på området att historierna inte skiljer sig allt för mycket från sanningen. Säkert är att fyndet av Lindow-mannen i torvmossen i Cheshire 1984 bekräftar att druiderna verkligen använde sig av människooffer.

De romerska myndigheterna i Gallien och Britannien tolererade detta och andra druidiska religionsriter, men de fruktade druidernas politiska makt bland de underkuvade keltiska stammarna. År 54 e Kr utfärdades ett diktat som förbjöd druidernas religion och sju år senare satte man igång en kampanj för att släcka ut de sista resterna av den hedniska sekten.

Bild: Wikipedia, Angelsey

En sista konfrontation ägde rum vid Anglesey, en ö vid Wales nordvästkust och ett av druidernas starka fästen. Enligt den framstående romerske historikern Tacitus rusade skäggiga druider och svartklädda kvinnor med facklor i händerna fram ur skogen när de romerska båtarna kom in till stranden. De vrålade och skrek och kastade förbannelser över inkräktarna. Tyvärr visade sig den verbala kanonaden tjäna föga mot stålet i de romerska kortsvärden, soldaterna högg ner allt och alla som kom i deras väg. Inte ens träden i den heliga gläntan, vilken Tacitus beskrev som nedstänkt av blodet från kelternas fångar, skonades.

Bild: Wikipedia, Kortsvärd

Massakern vid Anglesey, såväl som kelternas slutliga konvertering till kristendomen, satte effektivt stopp för druidernas inflytande i den antika världen. Bara i Wales och på Irland överlevde druidkulten in i medeltiden som en bardtradition för att memorera episka poem. I moderna tider har dock sekten återuppstått. I dag strävar anhängarna helt enkelt bara efter att återupprätta den keltiska civilisationens tankar och principer. En del utbrytargrupper utövar dock vad de hävdar vara druidernas mystiska traditioner. Klädda i vita särkar återuppför dessa moderna druider initieringsriterna och säsongernas praktfulla skådespel, förutom de mänskliga offren förstås, vid Stonehenge och liknande platser i Storbrittanien.

Bild: Wikipedia, Stonehenge

De återuppståndna sekterna tycks dras till dessa megaliter och många av dem tror att det var de gamla druiderna som reste kolonnerna vid Stonehenge. Men Stonehenge daterar sig till ungefär tusen år före druidernas ankomst till de brittiska öarna. Och även om druiderna med största säkerhet använde sig av monumentet för att bestämma de olika säsongernas ankomst, verkar den antika sekten ha föredragit avskildheten i de hemliga gläntorna för att utöva de lönnliga riter som hörde till den hedniska tron.

Vid c:a 300 e Kr hade kristendomen ersatt druidkulten och de antika mystikreligionerna som officiell tro i det romerska imperiet. Britterna verkade ta till sig det nya systemet med större entusiasm än andra, kanske beroende på att kristendomen hade några av sina grunddrag gemensamma med druidernas lära, själens odödlighet, tron på miraklet, och, enligt vissa forskare, tron på reinkarnation.

Bild: Wikipedia, Platon

Parallellt med kristendomens framväxt under de första århundradena e Kr fanns ett flertal mäktiga rörelser vars syn på Gud, mänskligheten och universum skiljde sig starkt från den vanliga kristna tron. En sådan grupp var gnostikerna, som tog sitt namn från gnosis, det grekiska ordet för kunskap. Generellt sett blandade det gnostiska tänkandet kristendomen med idéerna från Platon och andra hellenska tänkare som såg universum uppdelat i reella och ideella tillståndsnivåer. Den korrupta, imperfekta ”reella” materiens och köttets värld kunde endast kännas genom sinnena, det perfekta ”ideella” gudsriket kunde man närma sig endast genom hjärtats kunskap. Gnostikerna trodde att de en gång varit andliga varelser som tvingats att bo i en kropp och leva i en syndig värld. Men när de väl mottog gnosis, den kunskap som endast de kunde få genom Kristus, skulle den fullständiga förlösningen uppnås.

Enligt en gnostikergrupps skrifter skulle denna särskilda kunskap avtäcka ”vilka vi var och hade blivit, var vi befann oss och var vi hade fåtts att falla, varthän vi hastar när vi blivit förlösta, vad födelsen är och vad återfödelsen är”. För gnostikerna fanns det två typer av människor – de som var bundna till jorden och kroppen och de som kunde upplysas. Noviserna valdes ur den senare gruppen för att via olika vägar söka befrielse från kroppen och all fysisk materia. En del lärare menade att ett tillstånd av extas gav gudomlig upplysning medan andra förespråkade meditation och fasta. Gnostikerna var en sluten grupp, de påstods bära stenar med inristade reptiler och andra symboler med talismaner och som bevis på sin initiering, även sades använda sig av hemliga handskakningar och lösenord för att identifiera sig för andra medlemmar av sekten.

Bild: Wikipedia, Shapur I

En mer extrem form av denna dualistiska religion var manikeismen, uppkallad efter sin grundare, en vis man från Persien vid namn Mani. Han föddes runt 215 e Kr i en familj vars religiösa tro sprungit ur ett flertal källor. Mani själv invigdes i Mithra-mysterierna och han studerade tidiga kristna kätterska sekter innan han omkring år 240 e Kr etablerade sin egen religiösa filosofi vid den persiske konungen Shapur I:s hov. Mani och hans anhängare betraktade världen som oåterkalleligt uppdelad i ljusets och mörkrets kungadömen, det goda och det onda. De trodde att Satan, född ur mörkret, hade stulit en del av ljuset – eller det goda – från urmänniskan.

Mani utropade sig själv till ”ljusets ambassadör” och lade upp ett system genom vilket människorna skulle kunna göra sig av med det mörka. Manikéerna utövade extrem asketism i sin strävan att nå ljuset. De var t ex förbjudna att döda djur eller växter för att äta, faktiskt var de emot att ens bryta en enstaka kvist.

Bild: Wikipedia, Bahram I:e

Mani reste till vad som nu är västra Kina och så långt söderut som till Indien för att sprida sina läror. Trots att han varit högt respekterad vid det persiska hovet hade den kungliga miljön förändrats när han återvände hem omkring 270 e Kr. De prästerliga kasten inom den antika persiska religionen zoroastrianismen var negativa till Manis närvaro och utsatte den nya kungen, Bahram I:e, för kraftigt politiskt tryck för att bli av med honom. Mani fängslades och år 276 e Kr korsfästes han varpå hans kropp flåddes.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson, Mani

Hans martyrdöd avbildas i denna illustration ur en persisk bok från 1300-talet. Den vise mannens flådda kropp ligger på marken medan hans hud, stoppad med halm, hänger i ett träd.

Efter hans död fortsatte en skara trogna att föra de manikeiska traditionerna vidare, inklusive initieringsriterna och användandet av hemliga symboler och lösenord, en gång om året firades också en högtid till minnet av profeten. De manikeiska utövarna förföljdes ursinnigt av anhängare till andra religioner. Trots detta började grenar av sekten snart uppträda över större delar av den kända världen. Religionen antog ibland andra namn och nya figurativa språk, och ju längre västerut den trängde, desto mer förkristnad blev den. Men en del grundläggande drag bestod och en del historiker menar att manikeismen senare kunde spåras i lärorna inom sådana organisationer som katarerna, tempelherreorden och frimurarna.

Med sin blandning av trosuppfattningar skapade medelhavsvärlden under första och andra århundradet e Kr en fruktbar atmosfär i vilken mysticismen kunde utvecklas och frodas. Det var under denna tidsperiod som fröna till vad som skulle bli ett inflytelserikt komplex av esoteriska läror – den judiska kabbalan – såddes.

Bild: Wikipedia, Moses

Kabbalan som den är känd i dag växte fram i södra Frankrike och Spanien runt 1100-talet. Men dess grunder kan spåras tillbaka till judarna i det gamla Palestina och Egypten. För dem grundades den kabbalistiska tron på en mystisk uppfattning om Gud och om människornas roll i Guds universum. Ordet kabbala kommer från det hebreiska ord som betyder ”det som tas emot”, och enligt traditionen var det Moses som på berget Sinai först tog emot kabbalan, tillsammans med de tio budorden. Man trodde att Moses bedömt kabbalans gudomliga kunskap som alltför helig att tala eller skriva om direkt och därför gömde han ledtrådar till den gudomliga sanningen i Pentateuken, bibelns fem första böcker (de fem moseböckerna). De ledtrådarna utgjorde i stora drag studiet av kabbalan och ansågs vara ”själens själ” i den judiska lagen.

Bild: Wikipedia, Universum

Begreppet kabbala blev slutligen liktydigt med hemliga ockulta eller mystiska läror över huvud taget, men studiet av den underströk från början bönen och inträngandet i svårtillgängliga texter om Pentateuken och andra skrifter. När kabbalan utvecklades kom den att dela vissa tankar med andra gamla mystiska system, bland annat gnostikernas och pythagoréernas. Kabbalan begränsade sig inte till instruktioner om hur man skulle förstå Gud utan omfattade även undervisning i kosmologi, läran om änglarna och magi.

Bild: Wikipedia, Stjärn-Safir

Bara de som bedömdes värdiga kunskapen – som hade de renaste motiv och ideal – valdes ut att studera kabbalan. En viktig text som tidigt användes i studierna var Sefer Jezirah (Skapelsens bok), som dök upp någon gång mellan tredje och sjätte århundradet e Kr. I den upptäckte de initierade en mer utvecklad teori om universums tillkomst. Enligt Sefer Jezirah bestod den andliga världen av tio sfärer, sefirotherna, (Sefiroth är ett begrepp som refererar till det hebreiska ordet sappir, vilket fritt översatt betyder ”safir” och tolkas som Guds strålglans.) Varje sefiroth representerade en särskild kraft hos eller aspekt av Gud, som t ex kärlek, makt eller förståelse. Dessa aspekter sades ha sprungit ur, eller utvecklats från, Gud, och eftersom sefirotherna omfattade alla aspekter av skapelsen, uppbyggandet och sönderfallet, representerade de själva universums utveckling.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Den sjuarmade kandelabern, här i en illustration ur en spansk bibel från 1300-talet, representerar den gudomliga världens utstrålning – symbolism som även finns i kabbalismens Livets träd.

De tio sfärerna sammanbinds av tjugotvå vägar, som relaterar till de tjugotvå bokstäverna i det hebreiska alfabetet, och tillsammans bildar de ”livets träd”, den visuella framställningen av skapelsen. Sefir Jezirah beskriver detaljerat också den mystiska innebörden av varje bokstav i det hebreiska alfabetet och tillhandahåller ett system av ockulta tolkningar av olika bokstavskombinationer. Genom meditation och bön sökte de hängivna att bestiga livets träd, uppleva sefirotherna och utforska sambandet mellan människan och universum – kort sagt, att uppnå gudomlig upplysning genom uppstigande.

Bild: Wikipedia Moses de Leon

En sorts vägbeskrivning med detaljer över det landskap som skulle utforskas skrevs av en spansk jude, Moses de Leon, under 1200-talet. Zohar (Glansens bok) var en central lärotext för dem som studerade den urgamla mystiska religionen och en sorts mystisk kommentar till Pentateuken. Den innehöll en blandning av berättelser, poesi, kommentarer och visioner baserade på kabbalistiska tankar och symboler.

De palestinska judarnas förborgade och magiska texter spred sig till Tyskland, Frankrike och Spanien och perioden mellan 1200-talet och 1400-talet blev där kabbalismens gyllene era. Denna epok krossades dock 1492 när judarna fördrevs från Spanien. När de fördrivna flyttade till andra länder tog de med sig kabbalan, i former som till följd av lidandet förändrades. Men kabbalan blev också allmänt känd och det var ungefär vid den här tiden som en kristen version dök upp.

Bild: Wikipedia, Hermes Trismegistos

Den kristna kabbalan kombinerade de kabbalistiska idéerna med tankar från en annan populär rörelse kallad hermeticism. De hermetiska trosuppfattningarna, vilka var en sammanstöpning av grekisk filosofi och gammal egyptisk religion, fanns nedtecknade i en samling texter som kallades Corpus Hermeticum. Detta arbete, vars författare är okänd, döptes efter sin huvudperson, Hermes Trismegistos (Hermes den tre gånger störste). En del ockultister menade att Trismegistos själv hade skrivit texterna, att han var en lärd man från faraonernas Egypten och samtida med Moses. Andra förknippade honom med den grekiske guden Hermes, vars egyptiska motsvarighet, Thot, var gudarnas skriftlärde och herre över de heliga böckerna.

Bild: Wikipedia, Thot

Corpus Hermeticum har formen av dialoger mellan Trismegistos, Thot och flera andra egyptiska gudar och gudinnor, inklusive Isis. Forskarna pekar på att endast en liten del av texten är originaltext, faktum är att mycket av den hermetiska världssynen är grundad på Platons filosofi. Hermetikerna betraktade världen med utgångspunkterna ljust och mörkt, gott och ont, ande och materia. Likt de samtida gnostikerna predikade utövarna en tanke/kropp-dualism och frälsning genom besittandet av sann och gudomlig kunskap.

Bild: Wikipedia, Picco della Mirandola

Kabbalistiskt, hermetiskt och kristet tänkande bildade under sent 1400-tal den kristna kabbalan – judisk mysticism introducerad i den kristna världen huvudsakligen av en florentinsk mystiker vid namn Pico della Mirandola. I Florens visade sig Picos version av den gamla visdomen falla i god jord. Denna livliga, kosmopolitiska stad, centrum för den italienska renässansen, styrdes under flera århundraden av den mäktiga familjen Medici och producerade sådana genier inom konst och litteratur som Leonardo da Vinci, Michelangelo och Petrarca. Medan de lärde återuppväckte Greklands och Roms klassiska värld var renässansens Florens, tiden och platsen som gödde den stora intellektualismen.

Bild: Wikipedia, Petrarca

Det var även en plats med mycken religiös turbulens, där den utbredda korruptionen inom den katolska kyrkan drev på den protestantiska reformationen. Återupplivandet av den klassiska kulturen tillsammans med en oro som tenderade att tränga igenom allt, skapade en nostalgisk längtan efter en tidsålder då världen verkade enklare och mer enad. I det här klimatet framstod den kristna kabbalan som särskilt tilltalande på grund av sin uppfattning om en underliggande enighet mellan hedendom, judendom, grekisk filosofi och tidig kristendom.

Den nya rörelsen hade också magins universella dragningskraft. Magin – i synnerhet tron på att det finns en inneboende kraft i vissa kombinationer av siffror, bokstäver eller ord, hade en lång tradition bland såväl judar som kristna.

Bild: Wikipedia

Den symboliska vita, eller goda, magin som innefattades i den kristna kabbalan fick sin kraft delvis från denna tradition och från en version av den populära gamla tron på att universum bestod av koncentriska sfärer. Kabbalisterna trodde på tre världar. De strävade efter att från den elementära världen stiga upp genom den himmelska världen till den överhimmelska världen där Guds mäktiga hebreiska namn fanns – namnet Jesus var nu det mäktigaste av alla. Man trodde också att varje ting på jorden stod i förbindelse med en specifik planet, vars krafter kunde tas i anspråk genom att man odlade de begär eller känslor som den associerades med.

I medeltidens och renässansens osäkra värld, med ständiga krig och epidemier, drogs människor till magin eftersom den verkade besitta kontroll över naturen. Till och med den katolska kyrkan hade överseende med den vita magin, svart magi däremot kallade fram demoner och fördömdes därför som en vederstygglighet. Begreppet kabbala blev synonymt med magi i både positiv och negativ betydelse, och det fick senare den ytterligare betydelsen – i ordet kabal – hemlig plan eller intrig.

Bild: Wikipedia, Johannes Reuchlin

Den kristna kabbalan drog till sig en här av människor som var villiga att sprida dess budskap. Pico della Mirandola sades ha begränsningar i sin förståelse av den kabbalistiska läran, men hans inflytande över sina samtida och efterföljare översteg vida hans egen skrivargärning. Den viktigaste av dem han omvände var en äldre renässansman, Johannes Reuchlin, framstående tysk forskare. Efter att ha mött Pico och hans vänner blev Reuchlin så entusiastisk över deras arbete att han åkte till Italien för att lära sig hebreiska och studera hebreisk litteratur. Han försvarade Picos läror, utvecklade dem och gjorde magin mera tillgänglig.

Bild: Wikipedia, Heinrich Cornelius Agrippa

Den som i sin tur tog upp stafettpinnen efter Reuchlin var den tyskfödde Heinrich Cornelius Agrippa, kanske 1500-talets störste ockulte forskare. Agrippa umgicks vid de europeiska hoven och drog till sig anhängare med en gren inom kabbalistiskt tänkande som speciellt betonade magin. Under motreformationen, katolska kyrkans kampanj för att slå tillbaka framväxandet av protestantismen och andra förment kätterska läror attackerades Agrippa orättvist för att utöva svart magi och anklagades för att framkalla demoner och samspela med djävulen.

Bild: elib.se

Många av de faktorer som gjorde hermeticismen och den kristna kabbalismen så attraktiv svarade också för framväxten av katarismen, en kättersk kristen lära som direkt utmanade den medeltida katolska kyrkans auktoritet. Katarismen blommade under 1100-talet, en period av ökade kontakter mellan öst och väst. Korstågen – de kristnas försök att återta Jerusalem och andra delar av det heliga landet från muslimerna – var som vanligast och de kristna soldaterna och de handelsmän som följde i deras spår återvände med tankar som varit okända i Europa sedan det romerska imperiets fall. Bland dem fanns den kätterska manikeismen.

Trots att manikeismen starkt motarbetats i väst av kyrkan flera århundraden tidigare, hade den överlevt och hade fortfarande viss betydelse i kristendomens östligaste utmarker. Den skulle starkt fånga katarismens läror. Paradoxalt nog var det 1100-tal som såg den religiösa entusiasmen uttrycka sig i korstågen också en tid av ökad besvikelse över den katolska kyrkan och dess prästerskaps världsliga vanor. Från sin blygsamma början som en av flera religiösa sekter i det romerska imperiet hade kyrkan vuxit till en välfärds – och privilegieinstitution. Präster och biskopar levde ofta sina liv i överflöd medan de hängav sig åt så korrupta sysslor som att förlåta synder mot betalning. Att katarismen fick fäste – först i norra Italien och sedan över hela södra Frankrike – kan i stort ses som en reaktion på kyrkans pompösa och glamourösa leverne.

Bild: Wikipedia

 Av fruktan för repressalier från kyrkan höll de första katarerna sin tro hemlig. Men sekten drog snart till sig sympatisörer i sådan mängd att den kunde operera öppet under skydd av mäktiga feodalherrar som vågade trotsa påven. I södra Frankrike blev katarismen och en vagt liknande rörelse, valdensianismen, regionens officiella religion.

Katarisk och katolsk teologi stod i skarp kontrast till varandra. Enligt det katolska synsättet kom frälsningen genom det fysiska lidande som genomlevdes av Jesus, en andlig varelse som antog kroppslig form för att frälsa mänskligheten genom sin död på korset. Enligt katarerna kom mänsklighetens frälsning inte genom Kristi död, utan genom det exempel som hans liv på jorden utgjorde. Katarerna förnekade också att den imperfekta fysiska världen kunde ha skapats av en perfekt Gud, likt gnostikerna och manikerna före dem förkastade katarerna den bibliska synen på skapelsen och hela det gamla testamentet. Istället trodde de att jorden och mänskligheten formats av djävulen. En katar uppnådde frälsning genom att känna den mänskliga rasens sanna ursprung och öde, och genom att avsvärja sig köttets sataniska värld och leva ett liv i fattigdom och avhållsamhet.

Bild: Wikipedia, Djävulen i helvetet

Till skillnad från katolikerna trodde katarerna på reinkarnationen; om en person misslyckades i ett liv, hävdade de, återstod möjligheten att lyckas i ett annat. De förkastade dopet, korset som symbol, den individuella bikten och all religiös utsmyckning. Gudstjänsterna var enkla och kunde hållas var som helst. De bestod av en evangelieläsning, en kort predikan, en tacksägelsebön och fadervår. Katarernas tillbaka-till-rötterna-inställning till liturgin föregrep enkelheten hos några av de senare protestantiska sekterna.

Bild: Wikipedia, Eslövs kyrka

Katarismen hade två klasser, eller grader. Lekmännen var kända som troende. För dem var det inte nödvändigt att följa avhållsamhetens strikta regler; de var reserverade för de utvalda perfecti, eller ”de fullkomliga”, vilka utgjorde den katariska kyrkans hierarki. Vem som helst, kvinna eller man, som hade för syfte att ansluta sig till dessa fick genomgå en prövotid på minst två år. Under den tiden fick han eller hon ge upp alla världsliga ting, leva kollektivt med andra fullkomliga och avhålla sig från att äta kött och dricka vin. För att undvika köttets frestelser förnekades novisen all kontakt med det motsatta könet och fick svära att aldrig sova naken. Vid prövotidens slut fick novisen ta emot consolamentum, en rit som kombinerade dopets, konfirmationens och prästvigningens särdrag, och som hölls inför en stor församling. Där fick novisen svara på ett antal frågor som ställdes av en av kyrkans äldre och sedan lova att leva ett liv i fattigdom, avhållsamhet och i samstämmighet med Gud och evangeliet.

Den katolska kyrkan gjorde vad den kunde för att bekämpa det katariska kätteriet. Först försökte de vinna tillbaka katarerna genom att skicka ut cisteriensermunkar på ”undervisningsuppdrag”, ledda av ordens överhuvud, det framtida helgonet Bernard av Clairvaux. Munkarna lyckades dock inte omvända särskilt många och kättarnas motsträvighet ogillades av Bernard, vars egna ansträngningar att nå dem möttes med burop och protestvisslingar på gatorna i Toulouse.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

I denna 1400-talsmålning av florentinaren Fra Angelico visar S:t Dominicus en helig bok för katarerna, antagligen Gamla testamentet, i ett försök att slå tillbaka deras kätteri.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Trots att katarerna kastar boken i lågorna stiger den oskadad ur elden.

Politiskt kontrollerades det katariska området i södra Frankrike av greve Raymond VI av Toulouse, själv anhängare av den katariska läran. Förhållandet mellan katarerna och de katolska myndigheterna ställdes på sin spets då en av grevens väpnare mördade ett speciellt sändebud som skickats till Toulouse av påven Innocentius III. Mordet gjorde påven så upprörd att han bokstavligt talat inte kunde få fram ett ord på två dagar. Han förklarade sedan katarerna vara ”värre än självaste saracenerna” (ett kristet uttryck för muslimer) och sammankallade ett korståg för att en gång för alla sopa undan kätteriet.

Bild: Wikipedia, Innocentius III

Hans upprop besvarades snabbt av många franska riddare, vilka tilltalades av uppdraget av flera anledningar. Detta var det första korståg som riktades mot en fiende innanför Europas gränser och det krävde därför varken tid eller de kostnader som ett korståg till det heliga landet skulle gjort. Dessutom kunde rekryterna, förutom den frälsning som utlovades till alla som deltog i korståget under åtminstone fyrtio dagar, räkna med att plocka åt sig materiella byten från det erövrade området.

Korstågen påbörjades år 1209, med 20 000 beridna riddare i spetsen för en enorm armé. I sin första viktiga seger intog korsfararna staden Beziers och massakrerade så gott som samtliga invånare, inklusive många som räknade sig som trogna katoliker. När det påvliga sändebudet tillfrågades om hur man skulle kunna skilja på kättare och katoliker, påstås han ha svarat: ”Döda alla. Gud kommer att skydda sina egna.” Men katarerna var starka i tron och de påvliga legionerna stötte på hårt motstånd.

Bild: Wikipedia, Påven i Clermont

Nästan fyrtio år förflöt innan korsfararna krossat det sista väpnade motståndet, och hemliga celler av trogna katarer lyckades hålla sig vid liv i ytterligare ett halvt århundrade. Ett mått på vilket grepp katarismen hade om sina anhängare var deras benägenhet att offra sig för martyrskapet.

Tusentals av de ”fullkomliga” som ställdes inför valet att dö eller konvertera till katolicismen vägrade att avsäga sig sin tro. De dog ibland av svält, fastkedjade vid fängelsehålornas väggar, men vanligtvis i lågorna från enorma bål. Ställda inför risken att anklagas och torteras valde många den katariska riten endura, en sorts heligt självmord genom fasta.

Bild: oskorei.motpol.nu, Montségur

Borgen Montségur i Pyrenéerna var en av katarernas fästningar. Då det förmodades att Montségur hyste skatter, bland annat den heliga graalen, attackerades fästningen vid upprepade tillfällen av katolska korsfarare. I mars 1244, efter en tio månader lång belägring, kapitulerade katarerna. Mer än 200 män och kvinnor gick lugnt sjungande ner för berget och in i enorma bål där de brändes till döds. Inga skatter hittades.

Inte alla sekter var så fridfulla som katarerna. En historia som den venetianske upptäcksresanden Marco Polo berättade när han återvände till Europa efter sina nu berömda resor till Kina, handlade om den sekt han stötte på i Persien, assassinerna. Polo beskrev en vacker trädgård, inträngd mellan två berg och känd endast av dem som tillhörde kulten. Ingången bestod av en beväpnad borg, och trädgården påstods vara anlagd av profeten Muhammeds vision av paradiset. ”I den fanns världens alla frukter och vackraste palats”, skrev Polo. ”Där fanns kanaler – i en fanns vatten, i en annan honung och i en tredje vin; där fanns världens allra vackraste kvinnor, vilka sjöng och spelade på instrument och dansade bättre än någon annan.

Bild: netbokhandeln.se

Endast unga män som önskade bli assassiner kunde träda in i detta Eden. När kultens ledare bedömde dem vara redo för att invigas gavs de haschisch att äta tills de drogade föll i sömn. Enligt Polo bars de sedan in i trädgården där de vaknade omgivna av oräkneliga härligheter. Ingen som upplevt detta paradis, där varje sinne tillfredsställdes, ville någonsin lämna det. Men som tack för all storslagenhet var assassinerna tvungna att utföra vissa uppdrag åt sin mästare för att inte uteslutas ur sekten. Uppdragen gick ut på att döda och assassinerna utförde sina uppdrag i blind lydnad.

Bild: Wikipedia, Marco Polo

Assassinerna – vars namn kommer från det arabiska ordet hashishin, vilket betyder ”de som berusar sig med haschisch”, dök först upp under 1000-talet som en hemlig religiös sekt. Assassinerna, som härstammade från den ismailitiska religionen, trodde att det fanns sju länkar i skapelsens kedja och att gudomlig kunskap avslöjades för människan vid respektive sammanlänkning på vägen mot Gud. De som sökte upplysning genomgick en särskild invigningsrit innan de nådde nästa kunskapsnivå. Enligt en del redogörelser från 1800-talet motsade respektive nivås kunskap allt det som tidigare lärts. På den högsta nivån avslöjades assassinernas ultimata hemlighet: himmel och helvete var ett och samma, alla handlingar var meningslösa, och inget ont eller gott fanns, förutom dygden att lyda präst-kungen.

Bild: Wikipedia, Hasan ibn Sabbah

Assassinernas grundare och stormästare, Hasan ibn Sabbah, blev gradvis allt mäktigare i den arabiska världen och han utropade sig själv till oberoende furste. Ensam ändrade han de ismailitiska novisernas roll till assassinernas, krigare som föredrog dolken som vapen och för vilka det var en ära att bli dödade under utförandet av ett lönnmord.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

I denna franska 1300-tals målning erbjuder Hasan ibn Sabbah, drogat vin till några unga män som önskar gå med i hans sekt. 

Assassinerna mördade företrädesvis politiska eller religiösa ledare och de var mycket fruktade. ”Ingen människa som Den Gamle (Hasan) har bestämt sig för att döda kan undkomma, och det sägs att mer än en kung betalar skatt till honom i fruktan för sitt liv”, hävdade Marco Polo.

Bild: Wikipedia, Djingis Khan

Hasan ibn Sabbah dog 1124 och med hans död började assassinernas makt avta. Sekten splittrades och 1166 hade de persiska assassinerna återvänt till en mera ortodox tro; återstoden krossades under sent 1200-tal av mongoliska invasionsstyrkor, vilka med sin terror lyckades övervinna till och med de ökända assassinerna.

Men som med så många andra hemliga sekter i den antika världen var influenser från assassinerna tydliga i ett annat slutet sällskap, en kristen militaristisk orden kallad tempelherreorden. Få medeltida institutioner åtnjöt större respekt – om än blandad med fruktan och avund – än denna militaristiska orden, vars syfte var att skydda kristna pilgrimer i det heliga landet.

Bild: dogmacero, Hugues de Payns

Tempelherreorden grundades 1118 av en fransk adelsman vid namn Hugues de Payns och åtta andra veteransoldater. Då de ägnade sig åt att säkra fri passage mellan Jaffas hamn (i nuvarande Israel) och Jerusalem, tog riddarna sitt namn, Templets fattiga riddare, från den heliga stadens Salomon-tempel, den plats där de först sägs ha varit förlagda. Jerusalem hade blivit befriat från muslimskt styre vid slutet av det första korståget nitton år tidigare, men de kristna arméer som ockuperade staden och området däromkring stod under ständigt hot från fientliga araber.

Bild: Wikipedia, Salomon tempel

Eftersom det mer eller mindre rådde ständigt ställningskrig mellan de två styrkorna tog den katolska kyrkan tacksamt emot de Payns och hans gudfruktiga riddares tjänster. År 1128 beslöt religiösa ledare som höll ett rådslag i Troyes i Frankrike att officiellt erkänna tempelherreorden, som den allmänt kom att bli känd, som en ny religiös orden. Namnet Tempelherreorden syftade på ordens ursprungliga högkvarter i en del av det kungliga palatset i Jerusalem,(lat. Pauperes commilitones templique Salomonis, Den Militära och Religiösa Orden av Jerusalems Tempels Fattiga Riddare), vilket gränsade till Al’Aqsa-moskén, belägen på den plats där enligt traditionen Salomos Tempel legat. När korsfararna förlorade det Heliga Landet 1291 flyttades ordens högkvarter till Cypern.

Bild: Wikipedia, Al-Aqsa moskéen

Trots att man tjänade kristendomen stod en krigisk religiös orden i strid med den traditionella kyrkans inställning, eftersom denna förbjöd prästerskapet att bära vapen. Riddarna var en krigarklass och kyrkan hade en tendens att betrakta dem som gudlösa och självsvåldiga.

Bild: Wikipedia, Bernard av Clairvaux

År 1095 hade Bernard av Clairvaux beskrivit dem som ”trolösa uslingar, skändliga plundrare, mördare, menedare och äktenskapsbrytare”. Det var delvis för att kanalisera riddarnas destruktiva energi som man först började med korstågen. Skapandet av tempelherreorden sågs som ett sätt att vinna tillbaka en laglös klass, och det var verkligen så att många av dem som rekryterades till orden tidigare hade blivit bannlysta. Trots Bernards allmänna syn på krigare var han en stor beundrare av orden och dess inofficiella beskyddare. Han kallade dem ”Kristi legala bödlar” och löste tempelriddarna från synden i att döda, så länge deras offer var fiender till kyrkan.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Bernard av Clairvaux, beskyddare av Tempelherreorden, predikar i denna 1400-talsmålning för sina cisteriensiska bröder.

Precis som i andra religiösa ordnar avgav tempelriddarna löften om asketism, kyskhet och lydnad, och förutom att de bar vapen levde de på alla sätt som munkar. Tempellagen, som styrde deras dagliga liv, formulerades troligtvis av Bernard. Den inkluderade strikt tystnad vid måltider och böneläsning vid bestämda tidpunkter. För att försäkra sig om kyskhet sov riddarna fullt påklädda i upplysta sovsalar och var förbjudna att kyssa ens sina mödrar. Dessutom fick de inte deltaga i någon form av sammankomst som kunde påminna dem om familjelivet.

Bild: Wikipedia, Ökenlo

Som Herrens soldater lovade riddarna att aldrig dra sig tillbaka i strid, inte ens mot överväldigande odds. En medlem straffades mycket hårt om han bröt mot ens den minsta av regler. En riddare blev t ex utesluten från orden efter att ha tappat bort en lånad häst vid en harjakt (Detta var egentligen en dubbel förbrytelse eftersom riddarna var förbjudna att jaga allt som var mindre nobelt än ett lejon – vilket av praktiska skäl betydde ökenlo.)

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Tempelriddarnas emblem var en häst med två riddare på ryggen, en symbol för fattigdom och broderskap. Bernard föredrog uppenbart sitt råbarkade band framför rika sekulariserade riddare och noterade att tempelriddarna ofta sågs ”dåligt tvättade, med buskigt skägg, svettiga och dammiga, nedsmutsade av rustning och hetta”. Riddarna i tempelherreorden bar vit mantel smyckad av ett rött kors, och anfördes av ett vitt och svart banér som kallades Beauseant efter de skäckiga hästar som föredrogs av ordens grundare. Samma ord blev även deras stridsrop.

Likt andra medeltida institutioner var tempelherreorden organiserad efter en strikt hierarki. Under honom ledde en storprior vart och ett av de många regionala ordenskapitel som fanns över hela den kristna världen. De vitmantlade riddarna rekryterades från adelsfamiljer och utgjorde ordens officerskår; en sekundär soldatklass med sergeanter, eller tjänande bröder, kom från familjer utan adelstitlar och bar bruna eller svarta mantlar. Under dessa två krigarklasser finns de lägre klasserna med väpnare, eller följeslagare, och andra tjänare och arbetare som skötte om riddarnas slott och egendomar.

Bild: spray.se, tempelriddare

Riddarna togs upp i orden genom en hemlig invigningsceremoni, som hölls nattetid i det bevakade kapitelhuset. Storpriorn frågade de församlade riddarna upprepade gånger om de hade något att anföra mot att novisen togs upp i orden. Då inga protester hördes läste han upp ordens regler och frågade om novisen hade fru och barn, skulder eller sjukdomar, och om han tjänade någon annan herre. När novisen svarat nekande föll han på knä och bad att få bli templets ”tjänare och slav” och svor att vara lojal mot Gud och Jungfru Maria. Slutligen hängdes den vita manteln över hans axlar och novisen välkomnades till tempelriddarnas upphöjda skara.

Det hemlighetsmakeri som omgav invigningsriten och andra ceremonier hos tempelherreorden fick sällskapet att verka mystiskt och gav upphov till rykten om vad som tilldrog sig innanför klostermurarna; motståndarna viskade om sexuella perversioner och ockultism. Till slut accelererade ryktena hos allmänheten och i början av 1300-talet, efter mer än tvåhundra år i tjänst, fick sagan om tempelriddarna ett sorgligt och hastigt slut.

Tempelriddarnas fall kan tillskrivas flera orsaker. En var att korstågen vid 1200-talets början, började bli allt sällsyntare, vilket undergrävde ordens ursprungliga syften. En annan var dessa ”fattiga” riddares kollektiva förmögenhet. Att upprätthålla stående armé i ett otal fästningar tusentals kilometer hemifrån kostade enorma summor. Med tiden hade tempelriddarna samlat ihop ansenliga summor pengar, som härstammade från gåvor och inkomster från deras egendomar, vilka som religiösa ägor var undantagna skatt. Riddarna lärde sig att förvalta sitt kapital med stor skicklighet och i processen fick de funktionen av bankirer åt stora delar av västvärlden.

Bild: Wikipedia, Filip IV

Kungar och furstar upplät förvaltarskapet över sitt guld åt orden, vars tempel var de mest bastanta och starkast försvarade byggnaderna i hela Europa. Kanske var det oundvikligt att de medeltida monarkerna – de flesta hade kronisk brist på guld för att finansiera sina oupphörliga krig – skulle vända avundsjuka blickar mot tempelriddarnas kistor. Början till slutet kom fredagen den 13 oktober 1307. När Filip IV av Frankrike eller Filip (den sköne) som han också kallades, (som själv stod i skuld till orden) beslöt att samtliga tempelriddare i riket skulle arresteras. Filip anklagade riddarna för kätteri, men hans motiv hade nog mindre med gudfruktighet att göra och mer med utsikterna att fylla sina förråd med tempelriddarguld. En månad senare gav påven Clemens V, efter påtryckningar från Filip, klartecken åt alla regenter att arrestera tempelriddare och beslagta deras tillgångar.

Ett flertal anklagelser som tempelriddarna ställdes inför hänförde sig till sällskapets invigningsceremoni, och man hävdade att noviserna svor att ta del i homosexuella aktiviteter och hädiska handlingar; som att t ex spotta eller urinera på korset. Riddarnas vedersakare menade att de dyrkade djävulen, i bland i form av en svart katt som de kysste under svansen och vid andra tillfällen i form av en ikon känd som Baphomet. Tempelriddarna påstods använda sig av olja som utvunnits ur mördade spädbarn för att smörja Baphomet, omväxlande beskriven som ett uppstoppat människohuvud eller som ett juvelbesatt kranium monterat på en fallos av trä.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

I denna 1400-talsmålning tilltalas Bernard av en demon, som kanske representerar Baphomet.

Baphomet var en förvanskning av namnet på islams profet, Muhammed, och den påstådda dyrkan av denna hemska avgudabild var en del av en mera generell anklagelse om att tempelriddarna var förtäckta muslimer. Förvisso hade riddarna efter mer än två århundraden i Mellanöstern absorberat mycket av sina fienders kultur. Många riddare talade arabiska och till skillnad från de flesta européer följde de den arabiska traditionen att bära skägg. Ibland slogs de sida vid sida med assassinerna mot andra arabiska falanger i den inbördes krigföring som, då som nu, var typisk för den muslimska världen.

Tempelriddarnas kritiker pekade på likheter i dräkter och organisation hos de två grupperna och gick så långt att de anklagade riddarna för att vara assassinernas hemliga stödtrupper. De flesta historiker avfärdar sådana påståenden. Däremot är åtminstone en tempelriddare, den engelske riddaren Robert av S:t Albans, känd för att ha konverterat till islam, och för att ha anfört en muslimsk armé. En långlivad legend talar också om en ”stam av korsfarare”, härstammande från deserterade tempelriddare, som gått över till islam och som överlevde i norra Arabien under flera århundraden.

Bild: Wikipedia, Clemens V

På basis av dessa anklagelser tog kung Filips hantlangare till extrema åtgärder för att få tempelriddarna att erkänna; inom ett par dagar efter arresteringarna hade 36 riddare dött till följd av tortyr i monarkens fängelsehålor. Tre år senare, 1310, brändes 54 tempelriddare till döds på bålet. Förföljelsen fortsatte, trots att påve Clemens V år 1312 erkände att kyrkan inte kunde bevisa deras kätteri. Påven böjde sig dock ännu en gång för kungens påtryckningar och förklarade Templets fattiga riddare som upplösta.

De tempelriddare som inte gått under till följd av kungens tortyr tilläts ansluta sig till andra ordnar eller återvända till sina världsliga liv. Riddarnas siste stormästare, Jacques de Molay, dömdes däremot till livstids fängelse efter att ha offentliggjort sitt privata erkännande. Men de Molay generade kyrka och stat genom att offentligt förklara sin orden oskyldig. För denna sin sista oförskämdhet brändes han på bålet.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Kung Filip den IV bevittnar år 1314 avrättningen av stormästare de Molay och andra tempelriddare i denna flamländska illustration från 1400-talet.

När lågorna omfamnade honom förbannade han både påven och kungen, och instämde dem till slutlig rannsakan inför Gud – Clemens inom fyrtio dagar och Filip inom ett år. Båda dog inom den tidsram som de Molay förutsagt. Clemens den 20 april 1314.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Kung Filip dödades av ett vildsvin, och dog den 29 november 1314.

Den asketiska persiska tron sufism söker, likt andra mystiska religioner, enandet med Gud eller Den gudomlige. De första suferna var anhängare till profeten Muhammed. De satt utanför moskén på en plattform, eller suffe, och lyssnade på honom. Sufismen påverkade i sin tur tempelherreorden, och en del menar att frimurarna började som ett sufiskt sällskap och att läran fördes till Skottland under 1300-talet förklätt som ett hantverksskrå.

Foto: turistnorrkoping, Hemliga Sällskap, Peter Carlsson

Ett sufiskt helgon som nekats överfart med färjan svävar över vattnet på sin heliga bönematta.

På så sätt blommade och bleknade de gamla hemliga sekterna, bara för att på nytt blomma upp, för att få sina trosuppfattningar eller läror återfödda i nya grupper som växte upp i olika delar av världen. Ibland åtnjöt medlemmarna hög status; vid andra tillfällen var deras vägar långa och plågsamma. Men oavsett hur svår resan var för medlemmarna i sådana grupper var dragningskraften hos de hemliga sekterna, hos den slutna cirkeln av likasinnade som slagit in på en andlig odyssé efter egen utformning, universell och stark och kunde inte ignoreras.

Källa: Hemliga sällskap, översatt av Peter Carlsson, www.paranormal.se, www.tempelriddareorden.se,  Wikipedia

EN

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s