Lönö

Lönö är en halvö i sydöstra delen av Bråviken.

År 1586 bytte Jöran Holgersson på Ållonö till sig kronohemmet Lönö av Kronan, att nyttjas av honom och hans hustru Märta Gylta under deras livstid. Jöran dog redan 1588, men hans hustru överlevde honom med nära 50 år, hon dog först 1642. Oroad av att gården skulle återkrävas beslöt sig fru Märta för att köpa den av Kronan, vilket skedde 1627.

Lönö hörde därefter till Ållonö, och kom på så sätt till lagmannen friherre Gustaf Kurck, Märta Gyltas systersons son. Gustaf Kurck arrenderade 1653 ut gården till bröderna Hubert och Willem De Besche på tolv års tid, men efter några år uppstod en tvist mellan parterna och Lönö återgick till Ållonö. Under den relativt korta tid som bröderna De Besche arrenderade Lönö fick gården för första gången en ståndsmässig bebyggelse, och den kallades från och med denna tid avelsgård, säteri och slutligen ladugård.

Ladugårdsfriheten drogs emellertid in 1684 i samband med reduktionen, då avståndet mellan huvudgården och Lönö översteg den halvmil som var det lagstadgade största avståndet mellan huvudgård och ladugård.

År 1687 överlät Gustaf Kurck Lönö på sin dotter Ebba Catharina, som året innan hade gift sig med en ofrälse, den danske envoyén Johan Didrik Grüner, hon förverkade därmed sin arvsrätt. Redan följande år fick hon mot ersättning på annat håll avstå hemmanet, som av fadern pantsatts till landshövdingen, friherre Bleckert Wachtmeister.

Genom resolution av reduktionsdeputerade indrogs Lönö 1692 mot oköpta räntor och indelades på kavalleriet. Den förste rusthållaren blev Gillis De Besche, son till gårdens tidigare arrendator Hubert De Besche, som samma år erhöll hemmanet under skattemannarätt. Lönö kom härigenom att förenas med De Bescharnas främsta egendom, Nävekvarns bruk på andra sidan Bråviken. Gillis De Besche, som ansågs vara en av sin tids rikaste bruksherrar i Sverige, dog 1709 på Nävekvarn. Egendomen ärvdes av sonen Isak, som dock överlevde sin far med endast tio år.

Det fanns även en befästning, en garnison med 100 man. Efter freden i det danska kriget 1679, fick Bruksherren Gillis De Besche tillstånd att forsla bort allt trävirke i befästningen, så att allt som blev kvar var några större stenar och grushögar. År 1719 fanns det även 26 stycken järnkanoner kvarlämnade, en konstapel (d.v.s. en artilleriunderofficer) såg till att kanonerna lades i ordning nedan för ett berg, där de varken kunde skrämma eller skada ryssarna.

I juli 1719 for ryssarna med sina galejor i Bråviken och brände i stort sett ner hela Norrköping.

Foto: turistnorrkoping, Stad i nöd och lust, Arne Malmberg

Skansens läge var förträffligt ur strategisk synpunkt, och det hade kanske varit möjligt att förhindra de ryska härjningarna om den hållits i stånd och snabbt kunnat bemannas. Brist på fasta försvarsanordningar, dålig för att inte säga obefintlig organisation och en utbredd krigsleda, kan inte en ensam konstapel rå på, och resultatet av det ryska anfallet 1719 blev en förstörelse av en omfattning som vi nu har svårt att bilda oss en uppfattning om.

Lönö har ägts av många under århundradena, men är mest känt för att ha varit bostad åt Zarah Leander, som köpte herrgården 1939 och ägde den fram till sin död 1981.

I dag är Lönö herrgård i privat ägo. 

Källor: Wikipedia, Slott och Herresäten av Åke Nisbeth

EN

Upp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s