Den royalistiska yran under 1700-talet verkar väl för den nutida svensken närmast komisk. Den var dock ett uttryck för sin tids stora förhoppningar. Av varje ny regent förväntades oerhörda ting.
Foto: Wikipedia, Stockholms slott
Benjamin Blume, som var stadens tidningsutgivare, var en av många som hoppades mycket. I glädjen över den första svenska tryckfrihetsförordningen 1766 hade han skrivit en dikt om ”Frihetens intåg”. Sju år senare speglas hans entusiasm i en version: ”Med djupaste beundran ser jag en ny värld, en gyllene tid, icke långt sedan framkrupen ur mångårigt mörker”.
Redaktören för det lilla landsortsbladet spådde inte så tokigt.
Den epok, som vi kallar den gustavianska, kom med en brytning i gamla tänkesätt. Man ställde nu krav på tolerans mot oliktänkande, sunt förnuft, humanitet och mänsklighet. Det betydde ett starkt kulturellt uppvaknande. Intresset ökade för kunskaper, de sköna konsterna, för vitterheten och för scenens brokiga och underbara värld. Resultatet blev en märkligt avgränsad och i många avseenden lysande epok. Denna epok återspeglas mycket påtagligt i Norrköping. Staden upplever nu en kulturell storhetstid.
- Foto: turistnorrkoping, Stad i nöd och lust av Arne Malmberg, Johan Henric Lidén
Johan Henric Lidén var en brinnande ande med ett säreget människoöde. Hans farfar var en fattig pojke från det svenskägda Pommern. Han hamnade av någon anledning på Svärtinge gård utanför Norrköping. Där sattes han att vakta höns och gäss. Det gick bra för pojken och så småningom köpte han rusthållet Lida i kanten av Kolmården. På gården växte sex söner upp. Sönerna fick god utbildning och tog sig namnet Lidén efter fädernegården.
En av sönerna hette Martin och han blev präst och lektor i Linköping. Där föddes 1741 hans son Johan Henric. Sonen visade sig vara ovanligt begåvad. Vid 20 års ålder avlade han magisterexamen i Uppsala, fortsatte med en docentur och påbörjade strax ett banbrytande arbete om äldre svensk vitterhet. Han fick ett stipendium och gav sig ut i Europa där han träffade intressanta människor. I London träffade han bland annat Jakob Wallenberg, som senare blev en berömd författare.
Han träffade också metodismens fader, John Wesley och andeskådaren och mystikern Emanuel Swedenborg.
Bild: Wikipedia, Emanuel Swedenborg
Lidén besöker Oxford och Cambridge och upplever när den store förnyaren av Shakespeare, David Garrick, just presenterar det för en förtjust publik.
Bilder från Wikipedia: Shakesperare t v och Garrick t h
Lidéns dagböcker i fyra band och hans många brev har blivit källskrifter för forskningen. Lidén återvänder efter ett par år till Sverige. Lund och Uppsala drog i honom från varsitt håll, han ansågs självklar som en blivande professor i lärdomshistoria, eller på en hög post som bibliotekarie. Han var nu 30 år och en vacker ung man, charmfull, vänlig, sångbegåvad, samt kvick och rolig i sällskapslivet.
Katastrof efter balnatt
Johan Henric drabbades 1771 av en personlig katastrof. Han hade varit på bal och svettig av allt dansande hade han gått ut i vinterkylan. Han insjuknade i en förlamande ”giktvärk”. Det kan ha gått till så, men sjukdomen var väl snarare någon svår form av ledgångsreumatism. Den fortskred snabbt och obönhörligt, som vi kan följa i hans brev.
Bild: Wikipedia
Han gästar sin vän Johan Kuhlman i Norrköping. De hade träffats några år tidigare på Medevi brunn. Lidén kan dock bara glädjas åt den annalkande våren i vännens trädgård och dit måste han ledas. De båda brevväxlar sedan flitigt, Lidén blir inbjuden, men vill inte besvära.
Lidén skriver: ”Att ha en sån ursling i huset kan inte vara roligt. Gud hjälpe mig, arme krympling till hälsan eller graven”.
Sjövägen kommer lårar med utländsk litteratur, som Kuhlman skickar vidare till Lidén i Linköping. Samtidigt sänds en ny inbjudan och Lidén svarar: ”På onsdag morgon ämnar jag börja transportera mitt benrangel. Jag längtar otroligt till Norrköping”.
Han ville inte längre leva i skuggan av biskop Petrus Filenius som var ortodox och ofördragsam.
Denne ansåg sig själv vara ”Satt i Guds stad och ställe”. All litteratur med nya påfund bannlystes av biskopen som även förbjöd all offentlig teater under skolterminerna eftersom det skadade ungdomens moral. Lidén var i hela sitt liv djupt religiös, med pietistisk inriktning, men tillvaron i hemstaden kändes kvävande.
Att kulturklimatet var ett annat på bara fyra mils avstånd från biskopen visste han genom sina besök hos Kuhlman.
Innan Lidén flyttar till Norrköping vill han göra ett sista försök att bota sin ”gikt”. Han har det gott ställt och besöker tidens mest berömda kurort, Aachen. Därifrån skriver han brev, det gäller böcker och det gäller praktiska ting, som till exempel potatisen på Lida, gården som han ärvt.
Breven kunde också gälla; ”om inte kanoner hemifrån skulle kunna hjälpa amerikanarna i deras uppror mot England”, (Nordamerikanska frihetskriget 1775).
Bild: Wikipedia, Slaget vid Bunker Hill
Lidén har ont, men han skriver långa och intressanta brev, ibland ganska roande.
”Mineralvattnet här är av ålder ansett gott för sterila fruntimmer. Ett förnämt sådant kom för den sjukan hit för några månader sedan. Hon hade med sig sin kammarjungfru, piga, kusk och egna hästar. Vattnet verkade så kraftigt att kusken efter några månader skrev till sin husbonde; Här är ett oförlikneligt vatten. Det gör alla fruktsamma. Hennes nåd är havande, jungfrun ävenså och pigan har fått sin del. Fyra ston är dräktiga och kommer jag ej snart hädan, fruktar jag att även bli detta”.
Till Kuhlman i Norrköping
Nu hjälpte inte kuren på kurorten Lidén. Han kom tillbaka ”usel och ohulpen”, men med sitt otroligt goda humör i behåll. Kuhlman får besked; ”Jag vill inackordera mig som en gammal avdankad individ”. Lite senare skriver han; ”Står ej längre ut. Biskopen är tokig”.
Foto: turistnorrkoping, Drottninggatan 26 idag, Kuhlmans gård på 1700-talet
År 1776 flyttade så Lidén in med alla sina böcker i familjen Kuhlmans gård på Drottninggatan 26. Huset var vackert i timmer, med en stor trädgård och en manufakturaffär mot gatan. Johan Kuhlman var en känd och aktad person i Norrköping. Hans handelsfirma har betecknats som en plantskola för unga köpmän och industriidkare. Han hade framför allt vidsträckta kulturella intressen. Kuhlman reste flitigt i Europa och läste tidens nya litteratur.
I ett gavelrum på vinden, med utsikt över Skolgatan mot Stadstornet, flyttade Johan Henric Lidén in. Där skulle han leva under 17 långa år, år som var plågsamma men också verksamma.
Foto: turistnorrkoping, Stad i nöd och lust, Arne Malmberg, Lidén i sin sjuksäng
Johan Henric Lidén är Sveriges förste litteraturhistoriker. Han gjorde en stor insats och vann uppskattning i hela den lärda världen. Han fick nu också professorstitel och heder av kungen. Han kunde ha dragit sig tillbaka med sina lagar, sin gikt och sina böcker, men det gjorde han inte. I sjuksängen fortsatte han sin forskning och gav ut, eller redigerade, en rad skrifter.
1778 utkom en katalog över alla disputationer från äldsta tider. Den är ansedd som oumbärlig i svensk lärdomshistoria. Han samlade böcker som han gjort sedan ungdomen. När Kuhlmans varuvagn kom skramlande uppför Drottninggatan från något fartyg, fanns ofta en boklår med på den, bland sill och citroner.
Huset fylldes till stor del av böcker. Lidén hade tidigare testamenterat bort hela samlingen. Det skedde i Paris sedan en pistolkula vid ett tillfälle klippt av hans hårlock. De 11 000 böckerna tillföll så småningom Östgöta Nation i Uppsala. En del donerades till Lund, Åbo och Linköpings stiftsbibliotek.
Han hade tänkt att donera till Norrköping i samband med ett projekt till ett offentligt bibliotek i staden. Förslaget om detta tidiga svenska stadsbibliotek möttes till Lidéns besvikelse kallsinnigt.
Östgötastudenterna slog sedan en medalj till donatorns minne. Det är den Lidénmedalj som i ny upplaga delas ut av Föreningen Gamla Norrköping till särskilt förtjänta personer.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket ur boken Linnés lärjungar i Östergötland, Lidénmedalj
Lidén låg alltså till sängs under 17 år och kunde bara följa himlens skiftningar genom fönstret. Han var trots det inte avskuren från världen. Hans sjukrum var en träffpunkt för lärda och vittra personer. Han fick till och med kungligt besök. Lidén var fortfarande charmig, berättas det, ofta satt det kvinnor vid hans bädd och vände blad åt honom och räckte honom snus.
Den nära vänkretsen i staden var naturligtvis också ofta representerad i sjukrummet. Christopher Henrik Baard, svåger till Kuhlman, satt gärna hos Lidén. Baard hade återvänt efter många år i Ostindiska Kompaniets tjänst. Han hade gjort tre resor till Kina, vistats i Bengalen, på Cypern och Malabarkusten. Helst redogjorde han med Lidén om det stora biologiska arbete som sedan många år upptog all tid. Tyvärr begravdes Baards verk i tystnad och damm. Fem band med noggrant handskrivna uppgifter om lärda och litterära östgötar hamnade efter hans död på Stiftsbiblioteket i Linköping. Det anses vara ett mönstergillt arbete men väntar fortfarande efter drygt 200 år på att bli tryckt och offentliggjort.
Bild: Wikipedia, Pehr Hörberg, självporträtt
Den målande bonden Pehr Hörberg tittade ibland upp till Lidén. Han målade altartavlor i kyrkor i och utanför staden. Lidén gav Hörberg förslaget att skriva sin ”lefwernes beskrifning”, har Hörberg själv berättat. Även prästen Hans Olof Sundelius fick hjälp och uppmuntran av Lidén.
Till professorns stora beundrare hörde även den unge handelsmannen Johan Niclas Lindahl, stor boksamlare vid Gamla torget. Hans litterära hustru, Gustafva Eleonora Gjörwell, följde alltid med till Lidén.
”Leva och dö glad”
En trägen besökare hos Lidén var även hans vän, läkaren Johan Peter Westring.
Westring vårdade honom och lindrade hans plågor in i det sista. Senare avancerade Westring till livmedicus, men mest känd blev han som författare till ”Svenska lafvarnas färghistoria”, en idag nyuppäckt och eftersökt bok.
Johan Henric Lidén gick bort en aprildag 1793. I en skrivbordslåda fanns hans sista vilja nedtecknad med exakta instruktioner:
”Intet rum får kläs i svart eller vitt, inga lakan för fönstren och inga ljus. Jag har framlevat mitt liv bland böcker och kan sålunda mycket väl stå lik bland dem. Vid graven må hållas ett kort tal, dock utan smicker, varmed man är föga belåten då man lever och slätt inte sedan man är död. Huvudmeningen bör vara att uppmuntra till ståndaktigheter i lidandet, och inte pjunka (anm: jämra, ynka sig) och bli modfälld vid små olyckshändelser – att leva och dö glad. Till sist må man gärna vederkvicka sig med ett gott glas bästa vin – varvid jag förmodar att man är så hövlig och dricker den bortgångne vännens skål”.
Foto: turistnorrkoping, Lidéngatan
Det var ju en filosofs avsked. Det var också en tröst, en erfarenhet och ett budskap som talar till oss över svalget av århundraden. Många av hans vänner följde honom på hans sista färd till Hedvigs kyrkogård. En minnestavla över Johan Henric Lidén har satts upp på södra kyrkovägg vid Hedvigs kyrka. Det finns även en gata uppkallad efter honom, Lidéngatan.
Foto: turistnorrkoping
Källa: Texten är ett fritt utdrag ur Stad i nöd och lust, Arne Malmberg
LDm
norrkopingprojekt´s Blog 