Det skrevs teaterhistoria i Norrköping under 1700-talet. Den fina teatertraditionen började med ridande komedianter, som med narren Arlequin i spetsen skrittade runt i staden och högljutt utannonserade sina uppträdanden.
Foto: turistnorrkoping, Dagens Stadsteater
Efter tyskt föredöme utvecklades tidigt en teatertradition med en snabb blomstring när staden fick en fast teaterlokal. Initiativet togs av Johan Ulric Egge, en ung vinskänk från Tyskland, som sökt sig till Norrköping för att etablera sig i restaurangbranschen. Han fick anställning på Rådhuskällaren men kunde snart öppna sitt eget ställe i nöjeskvarteret Varvet. Som ”stadstavernare” på Tre prinsar blev han storgästgivare med stående meny av läckra rätter och goda viner.
Foto: turistnorrkoping, Tre prinsars gränd
Egge blev stadens entreprenör för olika arrangemang, från konserter till ballonguppstigningar. Han öppnade en herrklubb med tillgång till böcker och tidningar och allra viktigast – han uppförde ett komedihus i sin trädgård. Allt detta tycks han ha ordnat under loppet av ett år. Han var idérik och företagsam och skaffade sig utomordentliga kontakter. År 1762 kunde han ta emot sin landsman Carl Gottfried Seuerlings resande teatergrupp för att inviga teatern. Det blev en festföreställning med ett tyskt versdrama. Den inbjudna magistraten gladde sig åt att se stadens vapen i eldskrift.
Foto: turistnorrkoping, Arbetets museum
Seuerling introducerade den internationella scenkonsten i Sverige och det blev främst han som svarade för premiärerna i Norrköping. Stora dramatiker som Caldron, Moiliére, Ludvig Holberg och Voltaire framfördes på den Eggeska teaterns tiljor.
Den 5 augusti 1776 uppfördes Shakespeares Romeo och Julia för första gången i något nordiskt land. I Norrköpings tidningar kunde man läsa en liten oansenlig annons; ”På måndagen som är den 5 augusti uppföres av Svenska Commedie Truppen det nya och alt för präckiga borgerliga sorgespel, kallat Romeo och Julia, som är i sitt ämne ett bland de vackraste som någonsin blivit uppfört på svensk teater”.
Foto: turistnorrkoping, Stad i nöd och lust
Premiären ägde rum som utlovats och Seurling stod för regin. Man får förmoda att replikerna framfördes på något bruten svenska och att slutet var omstuvat. Det var inte det engelska originalet, men det var i alla fall Shakespeare.
I Stockholm spelades Shakespeares Hamlet först 43 år senare.
Egges teater var bara en 18 m lång träbarack, men med ständigt nya premiärer.
Foto: turistnorrkoping
Norrköping var att anse som landets tredje teaterstad och nu fick staden ytterligare en teater. Det var traktören och gördelmakaren Erik Adolf Dahlberg som beslöt att skapa ännu ett Thalias tempel i staden. En gammal tobakslada som stod tom inne på gården Gamla Rådstugugatan 42-44. Efter en lätt ombyggnad och försedd med en hylla för den fattigare publiken var Dahlbergska teatern klar. Invigningen ägde rum julveckan 1791 och framgångarna uteblev inte.
Epoken med Egges teater fick ett dramatiskt och tragiskt slut. Hans Olof Sundelius, präst och författare till stadens klassiska krönikeverk Norrköpings Minne, var huvudperson i detta verklighetsdrama. Mest känd som ”fattigprästen” gav han sig alltid tid att hjälpa fattiga och sjuka men hans frispråkighet och umgängesvanor skapade också fiender i Norrköping.
Foto: turistnorrkoping
Den ödesdigra 2 oktober 1795 hade Egges teater för säsongen engagerat Lewenhagens sällskap. Det var uppbrott ur lokalen då publiken började sjunga texter av Sundelius till Marseljäsens taktfasta melodi som var välkänd och populär. Sångerna var en hyllningsdikt till prinsen – regenten Carl och en överflödsförordning. Sundelius befann sig i lokalen. Händelsen rapporterades omedelbart till regeringen av någon anonym person. I väntan på att prins Carl skulle bli myndig styrdes landet av friherre Reuterholm, den starke mannen i förmyndarregeringen. Marseljäsen var för honom en farlig upprorsvisa och order om stränga åtgärder utgick nu till landshövdingen, biskopen och stadsfiskalen i Norrköping. Det omvittnades att Sundelius själv aldrig deltagit i sången på teatern men det hjälpte inte. Domkapitlet förvisade honom till en avlägsen skogssocken vid smålandsgränsen och den unge teaterdirektören Lewenhagen måste gå i konkurs. Egges teater stängde för lång tid.
De äldre teatrarna hade spelat ut sin roll.
Foto: turistnorrkoping
SUCCÉTEATER I KYRKANS REGI
Initiativtagare till en ny teater var bl a herrarna Kuhlman, Lindahl och Eberstein och den dåvarande drivande kraften lagman John Swartz, son till Petter. I Saltängstorgets norra utkant, där idag Slottsgatan skiljer Järnvägsparken och Karl Johans park åt, hittade man en lämplig plats. Tomten hyrde man av Hedvigs kyrka. 1798 öppnades Comediehuset eller Saltängsteatern som vi kallar den och var under ett halvt sekel en av de ledande landsortsscenerna. Den byggdes i enkel empire med dubbla plankväggar, loge och läktare, vackert smyckad av Pehr Hörberg och avsedd för ca 300 personer. Teatern bjöd en blandad repertoar av klassiker, folklustpel och skräck- och riddarromantik i tidens stil. Så drevs teatern under fyra decennier av en kyrka.
Bild: Wikipedia, Pehr Hörberg, självporträtt
ARBISTEATERN
En ny teater för amatörer i en lokal som tog emot upp till 1300 personer, Folkteatern, senare känd som Arbis, startades av entusiaster inom Norrköpings Arbetareförening.
Foto: turistnorrkoping, Arbisteatern
Teatern som också var föreningslokal låg vid Bredgatan och invigdes 1866.
Resande teatersällskap engagerades och en stor folklig publik strömmade till. Populära pjäser kunde uppleva över 80 föreställningar.
Arbisteatern lade ner verksamheten 1953 men återuppstod efter ett decennium med lyrisk teater, främst då med operetter på repertoaren.
Bild: Wikipedia, Pelle Janzon
En färgstark profil i 1870-80-talets Norrköping var operasångaren Pelle Janzon, son till en fiskhandlare i staden. Han dog 1889 och lämnade efter sig receptet till en anjovislåda, som döptes efter honom, Janzons frestelse.
Källor: Texten är ett fritt utdrag ur Stad i nöd och lust Norrköping 600 år, Arne Malmberg, Wikipeida
LDm
norrkopingprojekt´s Blog 