1833 Frivillig brandkår bildas

Tanken på att komplettera detta medborgerliga brandvärn, eller folkuppbåd, med en mindre och någorlunda väl övad kår av frivilliga uppstod hos den för sina insatser 1826 av vice landshövdingen guldmedaljerade bokhållaren Abram Arosenius, som också 1822 dragit uppmärksamheten på sig för behjärtade ingripanden.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket Norrköpingsrummet

Vid tiden för 1826 års katastrofbrand hade Arosenius nyss fyllt 21 år. Det oaktat hade han under släckningsarbetet uppträtt med sådan pondus, att han till den vida äldre sjökaptenen och varvsägaren Olof Hammarsten, som velat ändra en av Arosenius given order, vågade ropa: ”Vet hut, farbror!”. Därpå fortsatte han lugnt att på sitt avsnitt leda kampen mot lågorna.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

Också i fortsättningen utmärkte sig Abram för djärvt och säkert ingripande i släckningsarbetet under en rad eldsvådor, t ex 1827 då Gryts pappersbruk brann, 1833 då Abraham Hülphers fabrik vid Gamla Rådstugugatan skattade åt förgängelsen eller då fabrikör Johan Jacob Schuberts hus vid Tyska torget 1835 förtärdes i lågorna. Förutom den nämnda guldmedaljen fick Abram Arosenius senare för sina insatser av ett engelskt försäkringsbolag ta emot en silverbricka. Det är därför inte så överraskande att det var just han som tog initiativet till att bilda Norrköpings frivilliga brandkår.

Foto: turistnorrkoping, Gryts herrgård

Den 26 februari 1833 sände Arosenius ut ett upprop om bildandet av en frivillig brandkår, vilken borde bestå av yngre medborgare i Norrköping. I uppropet meddelades dessutom, att från Göteborg och Uppsala anskaffats reglementen för de frivilliga brandkårerna där. När den utlagda teckningslistan drogs in, hade 85 personer, flera av dessa yngre industriledare, noterat sig, 81 av dem blev med om att bilda kåren. Abram Arosenius blev dess självskrivne ledare.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket Norrköpingsrummet

Konstituerande sammanträde hölls i stadshuset den 31 mars. Ett förslag till stadgar, utarbetat av Arosenius, antogs enhälligt och funktionärer valdes. För att tillförsäkra sig goodwill valde kåren redan nu sex hedersledamöter nämligen två från Göteborg: J A Rossing och professor Palander, båda ledande inom sin stads frivilliga brandkår, och fyra från Norrköping: lagmännen och borgmästarna Trozelli och Löwenadler samt talmännen hos borgerskapets äldste Ludvig Ringborg och fabrikören Carl Magnus Wetterling. Det antagna reglementet sändes till Kungl Maj:s med begäran om stadsfästelse. Sådan kom också den 6 juli samma år. Kåren beställde omgående från Stockholm en större och två mindre sprutor. Vidare anskaffades en vattentunna med kärra, på vilken 50 kannor (=140 l) vatten kunde transporteras, samt fanor och standar.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

Enligt reglementet skulle kåren vara fördelad på tre divisioner, envar under sin chef. Första divisionen skulle utgöra förtrupp med uppgift att rekognosera vattentillgången på eller i närheten av brandplatsen samt föra fram erforderliga redskap. Andra divisionen utgjorde eldsläckningsstyrka. Den viktigaste personen i denna division var strålmästaren, som förde sprutmunstycket. Tredje divisionen slutligen svarade för vattenhämtning och upprätthöll ordningen på brandplatsen. Medlemmarna i kåren bar under tjänsteutövning kokarder och armbindlar. Divisionerna kännetecknades på dessa och på standaren med följande färger: första divisionen vit, andra röd, tredje grön. Regler för kårens samverkan med den ordinarie brandkårsorganisationen och med poliskåren saknades. Det blev därför polisborgmästarens sak att vid varje särskilt tillfälle utfärda erforderliga direktiv.

Bildmontage: turistnorrkoping

Kåren började, så snart den fått sina släckningsredskap, med övningar, vilka leddes av Arosenius. Hans systrar broderade åt kåren en (parad)fana med emblem och de tre divisionernas färger i längsgående strimlor på duken, en enklare fana, med enbart färgstrimlorna, placerades på brandplatsen, så snart första divisionen anlänt.

På Arosenius initiativ belönades de båda ledande personerna i Göteborgs frivilliga brandkår med hedersledamotskap i Norrköpings motsvarighet så det var naturligt att göteborgskåren 1834 återgäldade uppmärksamheten med att utse Arosenius till sin hedersledamot. Från ledningen över Norrköpingskåren avgick Arosenius den 17 maj 1837 i samband med att hans färgeriföretag gick i konkurs. Själv avled han två år senare. En märkesman inom Norrköpings brandförsvar hade gått ur tiden.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid

Eftersom mängden av eldfängda tak bidragit till eldens snabba och vidsträckta spridning, förbjöds nu tak av spån, torv, halm och vass. Godkända taktäckningar blev i fortsättningen skiffer, koppar- eller järnplåt, takpapp samt tegelpannor på läkter, eller bräder, vilka bestrukits med lera och vitriol. En tidsgräns utsattes, då alla äldre eldfängda tak skulle vara borta, 1840. Även om genomförandet av de i 1830 års byggnadsordning föreskrivna åtgärder till förbättring av brandskyddet drog ut över åtskilliga år, visade sig effekterna välgörande. Efter 1820-talets båda stora katastrofer förskonades Norrköping, till skillnad från en rad andra svenska städer, från stadsdels- eller ännu mer omfattande bränder.

Källa: Texten är ett fritt utdrag ur Norrköping brinner, Björn Helmfrid

EN

Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s