Textilindustrins uppgång och fall

I mitten av 1800-talet kom storindustrin till Norrköping. Bomullsfabriker växte upp i staden.

Bomull var billigare än ylle. Intresset bland konsumenterna växte snabbt för bomullsplagg i städer och på landsbygden. De var billiga, lätta och hygieniska.

Foto: turistnorrkoping

Gårdfarihandlarna åkte runt med sitt garn som lockade allt fler kvinnor att spinna och väva i hemmen. Sedan växte fabrikerna upp. När man hade maskintekniken blev bomullsindustrin den av våra industrier som utvecklades snabbast.

Den första och länge största industrin var Rydboholms bomullsväfveri vid Viskan i Älvsborgs län. Det var i Västsverige som de nya vindarna blåste, men de uppfattades tidigt i yllestaden Norrköping.

Det fanns redan ett par bomullsspinnerier i staden. 1852 stiftades ett aktiebolag för att bedriva bomullsfabrikation i stor skala.

Foto: turistnorrkoping, I Louis de Geer fotspår, Arne Malmberg, OW von Schmalensee

Initiativtagare var Oskar Wilhelm von Schmalensée. Han köpte tomten i kvarteret Kullen, den låg på den sluttande stranden mellan Spången och Saltängsbron, mitt i stadens centrum.

Foto: turistnorrkoping, Kullen

Han sålde en tredjedel av tomten åt vardera två unga industrimän, Otto Engelke och Henning Schale. De hade liksom Schmalensée kommit till Norrköping för att pröva lyckan inom yllebranschen.

Tanken var att de tre skulle starta en ny klädesfabrik, men den starka bomullstrenden fick dem att ändra sina planer.

Otto Engelke hade sålt sina aktier i ångbåtsbolaget Lennart Torstensson för att köpa ull. Nu satsade han tillsammans med kompanjonerna allt på bomull istället.

Foto: turistnorrkoping

Norrköpings bomullsväfveri AB grundades och den vackra fabriksbyggnaden uppfördes efter Carl Theodor Malms ritningar.

Som teknisk sakkunnig knöt man till sig den bäste som stod att finna i landet. Det var Ryboholms verkmästare Charles Hill, en engelsk expert, som visste det mesta om den nya maskintekniken. Han fick i uppdrag att resa till England för att införskaffa maskiner.

Foto: turistnorrkoping, I Louis de Geers fotspår, Arme Malmberg, Charles Hill

Charles Hill hade från Ryboholm lockat med sig den skickliga blekmästaren J E Hagberg.

Han lockade även hit åtskilliga arbetare, väverskor och vävlagare med modernare maskiner och högre lön.

Hagberg gjorde sommaren 1853 en resa till Borås där han ville se vad som kunde hämtas från väverierna där. Han återvände till Norrköping med tretton handplockade väverskor och en del annan personal. Man värvade ytterligare personal från Västergötland under de närmaste åren.

Företaget som var ytterst noga planerat hade vid starten en personal på 200 personer av vilka en del var mycket yrkeskunniga. Man hade 250 moderna vävstolar.

Foto: turistnorrkoping

Otto Engelke blev disponent för företaget. När han var 16 år kom han till Norrköping från Göteborg och började arbeta som springpojke i en av stadens speceriaffärer. Han sökte sig senare till textilindustrin, där han bland många andra startade ett ylleföretag.

Bomullsindustrierna var känsligare än andra branscher för de internationella konjunkturerna. Man hämtade råvaran från avlägsna världsdelar med allt vad det innebar. Det blev långa transportsträckor som var fyllda med störningar och risker.

Man inriktade sig på amerikansk bomull och det fanns oroande rykten om ett inbördeskrig mellan nord- och sydstaterna. En av orsakerna var slaveriet som i södern ansågs nödvändigt för bomullsproduktionen på de stora plantagerna.

De första åren, som var viktiga, klarade företaget dock utan kriser eller svårare störningar.

Företaget kallades populärt för Tuppen på grund av sitt mest kända varumärke.

Foto: turistnorrkoping

Det var under en resa i England som Charles Hill fick idén då han råkade se en tuppfäktning. Tuppen var alltså en stridstupp med allt vad man nu önskade lägga i symboliken.

Färgglada mollskinn

Tuppen blev en stridbar och framgångsrik konkurrent till andra bomullsföretag i landet. Mollskinn av tät bomullsvävnad började i allt högre grad ersätta vadmalstyget. Tuppen satsade effektivt på att klä svenska folket i mollskinn.

Modet växlade från enfärgat grått, brunt och laxgult under 1850-talet. Modet ändrades till randigt, rutigt och storblommigt.

Männen i städerna bar gärna färggranna byxor. De första skjorttygen som gjordes var i svart, grått eller rosa. Till flickornas byxholkar, (mamelucker), som bars delvis synliga, levererades miltals av helvitt bomullstyg.

Bild: Wikipedia

Krinolinen höll sig kvar länge med upp till sex stärkta underkjolar till fest och högtider.

Bild: annochjohan.blogspot.com

Disponent Engelke, som var ogift, reste runt i Europa för att hämta hem nyheter inom modet. Han ansågs vara en säker expert på dammodet.

Modet växlade snabbt och det gällde att hänga med i förändringarna. Vitvaror och flanell gick alltid bra att sälja, men kraven på färgade modevaror dök ständigt upp.

Ett tygtryckeri var tvunget att anläggas som komplettering till väveriet för att motsvara kraven på färgade varor. Man sökte under lång tid på kontinenten och kom till sist över en tysk färgvalsmaskin med kopparvalsar och järnspindlar. Nya moden krävde nya färger och mönster. Valsarna skickades ideligen till Tyskland eller England för omgravering.

1860 annonserade Tuppen om bland annat twills, domestik, kalikå, möbeltyger, piqué, satin, nankin, mollskinn, lakanslärft, med mera.

Foto: turistnorrkoping, Portvakt Tuppen

Flera yllefabriker lades ner i Norrköping. Detta kom lägligt för den starkt expanderande Tuppen. Man köpte den övergivna fabrikstomten på Gryt för att komplettera sin produktion med ett spinneri. Fabriksbyggnaden stod klar 1861, men samma år bröt det väntade inbördeskriget i Amerika ut. Hela den svenska bomullsindustrin tvingades lägga ner sin tillverkning under ett par år, med utbredd arbetslöshet och svår ekonomisk kris som följd. Tuppen och Holmen behöll en del arbetare som fick minskad lön och arbetstid. 1863 låg arbetet på Tuppen helt nere.

Strid om varumärken

Fram till 1864 tvingades textilföretagen låta granska, mäta och stämpla sina tillverkningar av Norrköpings stads officiella stämpelmästare. Detta skulle ske på Ullkontoret. Som de flesta större företagen hade Tuppen sina egna stämplar. Man hade också sina välkända och inarbetade varumärken, främst den populära tuppen. Med tiden blev den kopierad av konkurrenter som försvarade tilltaget med att ”djurets sporrar var mindre, stjärten kortare etc”.

1865 instiftades Kungliga Patentbyrån och lagen om skydd för varumärken trädde i kraft.

Tuppens utsände ”låg på dörrhandtaget”, den 2 januari kl 11, när patentbyrån öppnade sina portar för allmänheten. Man hade för avsikt att få sina varumärken tidsstämplade och skyddade först av alla. Andra företag hade dock kommit på samma idé.

Det blev tvister, bråk och protester. Tuppens tupp hamnade dock i den absoluta toppen på listan.

Foto: turistnorrkoping

Otto Engelke avled 1878 efter en pionjärgärning. Hans tidiga och snabba karriär kan summeras i tre steg; 16 år gammal hade han en plats hos en speceriaffär, vid 30 års ålder en egen klädesfabrik och vid 38 års ålder var han chef för Norrköpings Bomullsväfveri AB, det blivande storföretaget Tuppen.

Engelkes största insats i svensk industrihistoria var kanske att han tidigt genomförde användandet av mekaniska vävstolar och det i stor skala. Han efterträddes av sin brorson Daniel Engelke.

Daniel Engelke var bara 28 år då han skulle börja leda det stora bomullsföretaget. Det kom han att göra under 52 år av nästan oavbrutna framgångar.

Foto: turistnorrkoping, I Louis de Geers fotspår, Arne Malmberg, Daniel Engelke

Han hade efter handelsstudier och praktik utomlands anställts som bokhållare hos farbrodern Otto. Daniel Engelke beskrivs om en kraftkarl, ett original, idérik, men sparsam intill snålhet.

Han införde mönstrade vävnader i tillverkningen och breddade sortimentet så att det år 1900 fanns tolv sorters lakansväv med märket Tuppen. Företaget var Norrköpings största industri med sina 1100 anställda runt sekelskiftet. Strax före första världskriget noterade direktören med stolthet 700 fabrikationsnummer.

Foto: turistnorrkoping

Konjunkturerna kunde dock växla snabbt. Norrköping var som alltid beroende av havens frihet. Under 1914-1918, när kriget pågick och det var tysk ubåtsblockad på Atlanten kunde råvarutillförseln tidvis stoppas.

Bomullsindustrins frammarsch lät sig inte hejdas. Tuppen gick framåt även under efterkrigstiden. Under Daniel Engelkes tid som chef fördubblades produktionen.

Daniel Engelke gick bort 1930 och hade donerat 1,4 miljoner till en fond för svensk humanistisk vetenskap.

Tuppen-reklam på bio

1935, som var ett normalt år mellan kris och nytt krig, hade Tuppen 1200 arbetare och 1600 huvudsakligen moderna vävstolar.

Foto: turistnorrkoping

Produktionen var fortfarande mångsidig, man utökade med tyger av konstsilke och så småningom med kulörta klänningstyger i bomull.

Den populäraste märkesvaran var dock lakansväven. ”Tuppkvalitet är toppkvalitet”, var företagets paroll, illustrerad av många förspel med kända skådespelare på alla landets biografer. Man var först med den ortens reklam på 1930-talet. Den blå neonlysande Tuppen som sakta vred sig på den stora fabrikens tak var en välkänd symbol.

Foto: turistnorrkoping

Andra världskriget betydde goda konjunkturer för textilen och inte minst för Tuppen. Det hundraåriga företaget blev koncern med ett stort antal dotterföretag i och utanför Norrköping.

Stadens tre första miljonföretag var alla aktiebolag och hörde till bomullsbranschen. Förutom Tuppen var det Bergs AB och Holmen.

Den äldsta i branschen var Torshagsfabriken som låg någon mil norr om staden. Den har sin egen historia.

Foto: turistnorrkoping, Torshag

Torshags Bomullsspinneri i Åby, Kvillinge socken, grundades av Hjalmar Leopold. Han var en ung stockholmare som flyttat till Norrköping och startat en klädesfabrik. 1845 köpte han Torshags egendom och anlade ett bomullsspinneri som levererats av Andrew Malcolms Mekaniska verkstad. Då efterfrågan på bomullsgarn var stor hade fabriken redan efter fem år 200 anställda.

Leopold som saknade sinne för ekonomi gav ut väldiga summor på den i flera avseenden ytterst storslagna anläggningen. Han gick i konkurs, blev ruinerad och avled 1851. Egendomen med fabrik övertogs av Gustaf Eklund, en dynamisk köpman och industriman, som efter en längre tids affärsverksamhet i Lübeck slagit sig ner i Norrköping.

Han arbetade energiskt inom flera områden. 1837 arrenderade han sockerbruket Planeten innan han tog över Torshag. Som nybliven bomullsfabrikör såg han till att Norrköping fick en ny teater istället för det skröpliga ”Comedihuset”.

Teater och bomull

Gustaf Eklund var som så många andra inom Norrköpings industrivärld, en stor teaterentusiast. Han erbjöd sig att på egen bekostnad bygga ett nytt teaterhus, bara staden erbjöd en tomt. Han fick sin tomt och en pampig teaterbyggnad, med plats för upp till 830 personer, uppfördes. Arkitekt var Carl Hallström från Stockholm.

Teatern stod färdig och invigdes julen 1850 och fyllde sin uppgift tills den revs 1904 för att ge plats för stadens nuvarande teater.

Foto: turistnorrkoping, Eklundska teatern

Man gav 3600 föreställningar på den Eklundska teatern under det halvsekel den fanns.

Gustaf Eklund satsade framförallt sin energi och sina pengar på Torshags Bomullsspinneri. Fabriken fick sin kraft från ett högt vattenfall genom ett så kallat tangentialhjul som kunde utveckla 96 hästkrafter. Man anlade vattenledning och eget gasverk, likaså ett kemiskt blekeri för garn och vävnader. Ett mekaniskt väveri för tillverkning av segelduk inrättades, det var sannolikt det första i landet.

Det nordamerikanska inbördeskriget blev katastrofalt för Torshag. På grund av råvarustopp måste fabriken inställa driften från 1868 och tre år framåt.

Arbetet återupptogs av det i Stockholm nybildade Åby aktiebolag. Under ledning av Waldemar Bagge fick Åbygarnet en ökande avsättning tills fabriken med ny dyrbar maskinpark totalt ödelades av en brand 1873.

Den sista ägaren till Torshag blev Stockholms Bomullsspinneri och väfveri AB som under 75 år drev det. Verksamheten avvecklades omkring 1960.

Foto: turistnorrkoping

Det ganska anonyma Bergs AB kunde räkna sina anor från 1847. Det var Norrköpings Bomullsspinneri bolag som köpte en del tomter för att bygga ett stort spinneri vid Strömmen. När det gått åtta år insåg man att man borde ha ett väveri. Ett nytt aktiebolag bildades 1855 för rationell produktion av bomullsvaror. Fem större byggnader uppfördes inom ett par år. Antalet arbetare skiftade mellan 300 och 400. Anläggningen upptog när den var fullt utbyggd all tomtmark från Korsgatan till Bergsbron.

Under en period på 1860-talet nådde företaget det högsta tillverkningsvärdet inom stadens textilindustri. Som teknisk ledare hade man Edmund Hill.

Bergs första disponent var den tidigare specerihandlaren och bryggaren i staden Gustaf Sandberg. Det länge blomstrande Bergs-bolaget gick mot sekelskiftet bakåt och 1908 övertogs det av Holmens bruk.

Foto: turistnorrkoping

Holmen, som från början var ett vapen- och mässingsbruk, samt pappersbruk, öppnade i mitten av 1800-talet en fabrik för bomullsspinneri. Spinneriet blev Norrköpings mäktigaste fabriksbyggnad. Med sina livskraftiga produkter bomull och papper växte Holmen snabbt och noterade 1875 ett sammanlagt tillverkningsvärde som var högst i staden.

Den svenska bomullsindustrin fick sin chans att etablera sig på 1850-talet tack vare höga importtullar på garn och vävnader.

Holmen var med och ledde utvecklingen, som på 1870-talet mekaniserades, detta gällde både vävning och färgning. Den mekaniska vävstolen ansågs göra sju gamla handvävstolars arbete.

Pappersbruket och bomullsväveriet utvidgas, spinneriet moderniseras. Det skedde under Gustaf Ringborgs tid som chef. Efter ytterligare en chef och ett skifte blir 1907 Carl Wahren disponent vid bruket.

Foto: turistnorrkoping, Carl Wahren, I Louis De Geers fotspår, Arne Marlmberg

Wahren tillhörde tredje generationen av den kraftfulla textildynastin som grundats i Norrköping av invandraren Jacob Wahren.

Alla tre sönerna kom att ägna sig åt klädestillverkning. Herman trädde redan som 16-åring in som ansvarig för faderns fabriksrörelse. Han grundade senare AB Bergsbro som blev ett av stadens ledande ylleföretag.

Foto: turistnorrkoping, Bergsbron

Den yngre brodern Richard startade en egen rörelse, R Wahren AB. Den blev ännu större än broderns och låg under en tid främst i branschen.

Richard Wahren fick fyra söner som framgångsrikt fortsatte släkttraditionen. Äldst var Carl, som under sina 30 år som Holmens chef utvecklade företaget till en storindustri av internationella mått.

I början av seklet gick papper om textil på Holmen. Man skaffade ännu en maskin och man inledde en ny verksamhet, man köpte in skog. Det gick bakåt för bomullsavdelningen, den passerades av Tuppen.

Carl Wahren övertog fabriken efter fadern och drev upp den så att den 1905 hade det näst största tillverkningsvärdet i staden.

Foto: turistnorrkoping, Holmentornet

1907 var det kris på Holmen och man anställde Carl Wahren som chef. En stark expansion inleddes på företaget. Man tar över det stora Bergs bomullsföretag och genomför en samkörning. Produktionen rationaliseras och fördubblas tack vare det.

En betydande modernisering blev uppförandet av Kråkholmens kraftstation.

Holmen hade sitt bomullsspinneri på fem olika platser. 1917 revs den sista laxboden på Laxholmen för att bygga en stor, modern fabrik. Arkitekt Folke Bensows resliga byggnad i gul puts med kraftiga svarta pilastrar var exakt anlagd efter holmens strandkonturer. Det var en väldig sjuhörning som blev ett arkitektoriskt mästerverk. Folkhumorn döpte det till ”Strykjärnet” och blev av Carl Milles utnämnt till Sveriges vackraste byggnad. Idag finns Arbetets museum i byggnaden.

Foto: turistnorrkoping, Strykjärnet

Drags yllefabrik

Drags yllefabrik var Norrköpings äldsta och länge dominerande textilföretag. Man hade fått sina privilegier av Drottning Kristina.

Efter en tids tynande tillvaro i början av 1800-talet övertogs företaget av Christian Lenning, som börjat som färgare i staden. Han lyckades rycka upp Drag som 1850 hade 132 anställda arbetare.

Hans son, John Lenning, hade utbildat sig vid engelska, franska och belgiska textilfabriker och startade en egen tillverkning i Norrköping.

Foto: turistnorrkoping, Vaktstugan vid Drag

John Lenning övertog Drag av sin far och 1854 bildades Drags AB där han själv var disponent från starten och fram till 1875. Som teknisk ledare hade han sin vän Fredrik Blombergh, som skulle komma att spela en betydelsefull roll i Drags senare historia.

Man hade väldiga fabrikssalar och modern utrustning, det visade sig vara effektivt. 1850 fanns inte Drag med på listan över Norrköpings 120 största yllefabriker. På ett decennium gick man förbi samtliga industrier.

Foto: turistnorrkoping, Drag

Företaget deltog i världsutställningarna i London, Paris, Wien och Philadelphia, med sina kvalitetstyger och fick flera utmärkelser.

Medan andra små och medelstora fabriker gick omkull under åren av kriser och nöd klarade sig Drag igenom.

John Lenning var en mycket social föregångsman inom textilindustrin. Han lät uppföra arbetarbostäder som ingick i löneberäkningen, men det var ändå en stor förmån.

Lenning avled 1879 och han testamenterade miljonbelopp till olika samhällsnyttiga och humanitära ändamål i Norrköping.

Lenning efterträddes av Axel Swartling som efter praktik vid olika företag och banker blev disponent vid Drag.

Bild: Wikipedia, Axel Swartling

Swartling stannade till 1918, i 43 år, på sin plats. Under hans chefskap lyckades Drag länge hålla ställningen som stadens främsta företag.

Flera nybildade, välskötta företag försökte konkurrera med Drag under 1800-talets senare hälft. Däribland Smedjeholmens AB, Bergsbro AB och Ströms AB.

Foto: turistnorrkoping, Smedjeholmen

Under de svåra nödåren försvann en tredjedel av de äldsta textilfabrikerna, men rekordåret 1874 var ändå mer än 6000 arbetare sysselsatta vid stadens industrier.

Det var som en berg- och dalbana fram till 1890-talet då ylleindustrin gick in i stordrift.

Fredrik Nyborg grundade 1891 en ylleindustri som efter några år ombildades till aktiebolaget AB Nyborgs Yllefabrik. Grundarens söner, Karl Fredrik och Sten, gjorde det till ett storföretag. Blå cheviot var deras paradnummer.

Dominicus Brück från Luxemburg etablerade 1895 en borgliknande byggnad i hörnet av Slottsgatan och Kungsgatan. Året efter byggde han en fabrik i hörnet av Slottsgatan och Tunnbindaregatan.

Foto: turistnorrkoping

Brücks fabrik låg snart i topp inom stadens ylleindustri. Richard Wahren byggde två fabrikshus i kvarteret Järven och blev en konkurrent till Brück.

Det såg bra ut för ”Sveriges Manchester”, som staden nu började kallas. Byggnaderna liknade de i Manchester, därav namnet.

Ännu anade ingen att stadens ledarställning redan var på väg att undergrävas av stark industriell expansion på andra håll i Sverige.

Aktiebolaget Förenade Yllefabriker, YFA, blev namnet på sammanslagningen 1913 av Bergsbro AB, Brücks AB, Ströms AB och R Wahrens AB. Sammanlagt hade man 1500 anställda.

Holmen, som börjat köpa aktier i YFA redan under krigsåret 1918, hade 1927 aktiemajoriteten i det stora yllebolaget. Det innebar att Holmen nu fick ett dotterbolag i yllebranschen. Alfred Beran, en tjeckisk specialist, anställdes för att leda den tekniska utvecklingen av YFA.

Foto: turistnorrkoping

Sverige skakades 1932 och några år framåt av Kreugerkraschen. YFA klarade depressionen bättre än stadens övriga ylleföretag och gick mot en kraftig produktionsökning. Man startade en ny tillverkning för rayonfoder på Järven. Det var Wahrens idé och han planerade en fortsättning i kvarteret Uttern. Textilen hade 1937 40 procent av bolagets hela försäljning.

Carl Wahren trädde tillbaka som verkställande direktör, 71 år gammal 1938, men stannade som styrelseledamot fram till sin död 1941.

Kriget fick direkta verkningar på Holmen. Dess stora produktion av ylle, bomull och även silkesvaror räknades till krigsindustrin.

Textilen gick för högtryck. Textilfabrikernas ångförsörjning kunde bli så akut att man ibland tvingades stå med högafflar och skyffla in halm i pannorna.

Bild: Wikimedia commons

Att man kunde hålla igång produktionen berodde även på att man hade välfyllda beredskapslager av ull och bomull. Efterfrågan på arbetskraft växte och man gjorde stora ansträngningar att värva kvinnlig arbetskraft.

Man inrättade ett dag- och veckohem för barn till textilarbeterskorna, det utnyttjades ofta av ett 50-tal barn.

Det rådde ungefär samma förhållanden på Norrköpings samtliga textilfabriker. Ransoneringen av textil och andra varor upphörde 1945 när det blev fred. Vid krigsslutet hade Sverige 1348 textila arbetsställen, men branschgrenarna var många.

Den svenska textilindustrin kunde också under krigsförhållanden och långt därefter klara 80 procent av landets behov. Det var goda tider, nu skulle allt bli bra i den allmänna fredsoptimismen. Nu skulle hjulen rulla för en fredlig produktion i fabrikerna.

Det var inte många som räknade med någon kris i textilbranschen.

Det 300-åriga Drag, stadens och landets äldsta textilföretag hade dock förlorat sin livskraft. När Drag jubilerade 1942 såg det fortfarande ljust ut för företaget. Man publicerade stora högtidsstämda jubileumsannonser.

Foto: turistnorrkoping

Drag hade egna krav på kvalitet, men man hade svårt att få avsättning för sina produkter. Man hann nätt och jämt avverka sitt jubileumsfirande innan klockan klämtade för näst sista ronden.

1944 gav Drag upp sin självständighet för nådatid som dotterbolag till bomullsjätten Tuppen. Under efterkrigsåren 1946-1950 var investeringsnivån hög inom en del av den svenska textilindustrin.

Tuppen hade redan före kriget införlivat flera företag i sin koncern och man fortsatte med köp av ett par vadd- och sängklädesfabriker. Man köpte även Drag och AB Norrköpings yllefabrik, samt två sömnadsfabriker i Ängelholm och Trollhättan. Tuppen hade 1952 17 arbetsställen och nära 2000 anställda.

Holmen hade god likviditet, vid fredsslutet började man omedelbart anlägga en konstsilkefabrik.

Vid halvsekelskiftet 1950 var det ännu inga som på allvar fruktade en textilkris. Det ordet var ännu okänt. Rivningsraseri var däremot ett ord som man nyligen lärt sig i Norrköping. Grävskoporna härjade vilt bland äldre bebyggelse, i centrum låg snart hela kvarter öde.

I Industrilandskapet sjöd det fortfarande av liv och verksamheter.

Foto: turistnorrkoping

Stadens textilindustri hade det här året 54 fabriker med cirka 6600 anställda.

Holmen-YFA och Tuppen var inne i en stor produktion med automatspinning av bomull. En spinnerska kunde på en timma framställa 30 mil garn. Moderna vävstolar kunde välja på hundratals olika mönsterkombinationer. Inom ett par år ändrades dock bilden drastiskt och orsakerna var flera.

Efter kriget hade svenskarna fått högre levnadsstandard. Man klädde upp sig och började spara pengar till bilar eller resor utomlands. Det rådde ett allmänt uppsving som fortsatte i praktiskt taget alla branscher, utom i textilindustrin. Det blev kärvare för varje månad, textil och konfektion förde en ojämn kamp mot konkurrens utifrån.

Lönerna var bland de lägsta i landet, men de låg betydligt högre än motsvarande ute i Europa, till exempel Italien där lönerna var 40 procent lägre än i Sverige. Snart dök Japan upp på scenen och där kunde lönerna vara 10 procent av de svenska. Det dök upp textilproducerande stater i Asien och Afrika.

Sverige hade låga skyddstullar och man kunde inte hindra strömmen av serieproducerade plagg från låglöneländerna. Parollen ”Köp svenska varor” ville påverka svenskarna, men patriotismen förlorade kampen mot prislapparna. Det blev avgörande, dessutom minskade intresset för kvalitetsprodukter.

Plagg i syntetfiber började dominera, lätta jackor, skjortor och blusar, strumpor av nylon etc. Tendenserna förstärktes under 60-talet, av alla skjortor som såldes i Sverige var 70 procent i nylon.

Det var nu som krisen också drabbade bomullsfabrikerna, fast ylleindustrin drabbades först. 1952 var det inte mindre än fem företag som slogs ut i Norrköping. Två år senare kom turen till ytterligare nio textilfabriker, däribland Drag, som inte lyckats vända den nedåtgående trenden. De sista åren hade antalet anställda successivt minskat och vid nedläggningen fanns 183 anställda. Det var en historisk industriepok som gick i graven med Drag.

Foto: turistnorrkoping

1955 var det dags för Knut Hagbergs Fabriks AB och Norrköpings sidenväveri att stoppa sina maskiner för alltid. Det gick inte ett år utan att ett eller flera företag varslade om nedläggning.

När beskedet kom 1956 att det skickligt skötta Nyborgs Yllefabrik skulle lägga ner sin verksamhet, blev det en chock för många. 400 arbetare fick gå. De hade dock ganska lätt att skaffa nya jobb. YFA sökte ytterligare arbetskraft och Philipsfabriken NEFA likaså.

Foto: turistnorrkoping

Raset inom textilindustrin fortsatte under slutet av 50-talet då flera företag lades ner.

Det mer än 100-åriga Tuppen hade under sin glansperiod en mängd dotterföretag runt om i landet. 1961 blev företaget i sin tur dotterbolag till konkurrenten Gamlestaden i Göteborg. Året därpå slogs dessa samman med Holmens bomullsrörelse i Norrköping.

All bomullstillverkning i Norrköping, med traditioner från Tuppen, Berg och Holmen var efter några år samlade till en rationell enhet, Strömma Sweden AB.

1962 kom YFA att ingå i moderbolaget och bildade inom detta Holmen ylleavdelning. Två år senare flyttades tillverkningen till Borås.

Foto: turistnorrkoping

Textilkrisen fortsatte obarmhärtigt att slå ut ylleindustrin. Krisen skakade Norrköping mer än någon annan kris i modern tid. Något ekonomiskt stöd från staten fick man inte.

I början av 1970 fanns fortfarande det stora och välkända YFA kvar. Den första april samma år kom beskedet att företaget måste lägga ner driften. YFA hade bortåt 900 anställda och av dessa kunde bara 150 utlovas nytt arbete vid Holmen.

YFAs nedläggning, när den nu ändå blev ett faktum, anses trots allt ha lagts vid en lämplig tidpunkt. I Stockholm diskuterades, just när ”kraschen” i Norrköping blev känd, utlokalisering från huvudstaden av ett antal statliga verk. Man funderade på var de skulle placeras. Resultatet blev att fem av de statliga verken flyttades till Norrköping.

En 350-årig tradition var avslutad, det underströks när Holmen flyttade sin sista tillverkning på Kvarnholmen vid Strömmen.

Idag finns det alltså inga stora textilindustrier kvar i Norrköping. Det enda som påminner om fornstora dagar är byggnaderna, som nu inrymmer en massa andra verksamheter.

Källa: Texten är ett fritt utdrag ur I Louis De Geers fotspår, Arne Malmberg.

LDm

Tillbaka

Annonser

3 kommentarer till Textilindustrins uppgång och fall

  1. Ping: Tuppen har landat! på Stadsmuseet | KULTURSIDAN.nu

  2. Ping: Norrköpings 350-åriga industrihistoria. | Tuppen Textil

  3. Anncha Briggs skriver:

    Mycket intressant. Var låg Anders Sidenväveri i Norrköping? Det brann på 50 talet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s