Dr Magnus Gabriel von Block

En kämpande läkare

I början på 1700-talet, under en allt mer mörknande period i Norrköpings historia, kom en dag en främling till staden. Han var ganska knubbig och liten till växten, och såg rätt alldaglig ut. Mannen var kanske den, i många avseenden, intressantaste människan som någonsin bott och verkat i Norrköping. Detta var doktor Block, med förnamnen Magnus Gabriel. Det skulle bli ett ”von” också så småningom. Han var son till hovpredikanten Martin Block och Ursula Jönsdotter från Stockholm och hade vid studier i Uppsala gjort sig känd som en ovanligt skarpsynt och lärd student, ibland lite väl påstridig och bråkig.

Foto: turistnorrkoping, ur Stad i nöd och lust, Arne Malmberg

Han började fängslas av det nya århundradets idéströmningar på kontinenten och for ut i Europa. I sex år vistades han utomlands och upplevde för en ung svensk nästan otroliga miljöer. Väl hemma studerade han kemi och beslöt sig för att bli läkare.

År 1700 gifte han sig med Anna Kristina von Düben. Han arbetade under en tid som kanslist i Stora kansliet.

Han reste till Holland 1702, närmare bestämt till universitetet i Harderwijk, för att skriva en avhandling om arsenik, och blev medicine doktor. Tillbaka i Stockholm klarade han en svensk tentamen och var nu färdig att utöva läkaryrket.

Bild: Wikipedia, Karl XII

Magnus Gabriel von Block blir erbjuden tjänsten som livmedikus av Karl XII, men tackar nej och tar i stället tjänsten som provinsialläkare i Östergötland. År 1703, 34 år gammal, tillträdde han en befattning i Norrköping.

Norrköping skulle knappast erbjuda honom någon lugn och ro, däremot aktivera hans krafter, under dramatiska förhållanden, som han aldrig tänkt sig.

I staden fanns bara en läkare samt några fältskärer och ”barberare” som de kallades, med den allra enklaste sjukvårdskunskap. Eftersom man hade mer tilltro till ”barberare”, kloka gubbar och på nedärvda underliga huskurer, hade Block svårt att vinna riktig auktoritet. Då han anmälde stadens gamle apotekare och fältskärer, för obehörigt plåstrande med febrar och invärtes åkommor, blev han snart ovän med dessa.

Foto: turistnorrkoping

Strömmen ”sörpade”, (stannade), plötsligt en vinterdag och det var det gamla olycksbådande tecknet för Norrköpingsborna. Ingenting var naturligare än att man nu spådde nederlag för de svenska vapnen, ökat elände med nya utskrivningar, tunga skatter och hungersnöd. Doktor Block mötte jämmer och fruktan och nu vaknade den upplyste vetenskapsmannen till aktivitet och strid. Genom vädjande till den stora allmänhetens sunda förnuft, skrev han nu sin bok (1708), ”Anmärkningar öfwer Motala ström – stadnande”. I boken är hans tankebanor riktiga och överensstämmer med vad som senare konstaterats.

Foto: turistnorrkoping

 ”Sörpningen beror på en underkylning av strömmande vatten, som plötsligt påverkas så att fenomenet med frysning uppstår”. Han gjorde det lättfattligt och med en självklar logik, som var helt ny för hans samtid. Visst hade det inträffat pest, dyrtid och hunger någon gång, efter sådana fenomen i strömmen, men tänk så många gånger det inte hänt något, var kontentan av resonemanget.

Lärdomshistorikern Sten Lindroth fördunklar i sin biografi över Block inte bilden av Block som, ”en av det upplysta förnuftets stridbaraste företrädare under sin tid”.

Livfullt skildrar Block den mänskliga dårskapen i den bok som kom att bli hans viktigaste (1708). Eftersom specialiteten för tiden var långa, krångliga titlar nöjer vi oss med halva boktiteln, som på modern svenska lyder: ”Åtskilliga anmärkningar över dessa tidens astrologiska, fantastiska och entusiastiska prognoser, spådomar och profetior beträffande människans väsen och vandel. Luften är full av spådomar men allt måste utrönas av det sunda förnuftet”.

Det är främst astrologerna som blir måltavla för Blocks vassa pilar.

Foto: turistnorrköping, Himmelstalunds brunnssalong

1708 upptäckte doktor Block, den källa med mineralvatten, vid Himmelstalund, som senare utvecklades till en livaktig brunnsrörelse. 1717 blev Magnus Gabriel Block avsatt som brunnsläkare, på grund av en kontrovers med överheten.

3000 offer för svarta döden

Under hösten 1710 kom svarta döden till Norrköping. Vi kallar sjukdomen den asiatiska böldpesten, där bacillen överförs till människan av sjuka råttor, via loppor. Ett symtom är stora blåröda bölder.

Sjukdomen hade kommit till Stockholm under sommaren, med ett fartyg från Livland, och spred sig snabbt ut i landet. Beredskapen var för dålig och i september, före Mattismässomarknaden, nådde farsoten Norrköping. Doktor Block förstod genast vad det var frågan om och krävde snabba åtgärder av magistraten till stadens skydd. Ingenting blev gjort.

Bild: Wikipedia, Pestsjuka

Det var som vanligt de fattigaste kvarteren som drabbades värst. Block förde anteckningar, så mycket han orkade, under detta farsotens första år. Detta var dock bara en föraning, om vad som komma skulle. Doktor Block gjorde stora insatser mot pesten och hade 1711 samlat ihop sina anteckningar om pesten, i dess teori och praktik, till en bok: ”Åtskilliga anmärkningar över närvarande Pestilentias beskaffenhet, motande, botande och utrotande”. Han tog sig till Linköping, där det fanns ett boktryckeri, och bara ett par månader senare låg den ute för offentligheten.

Pesten utbredde sig med förödande kraft i Norrköping och staden var avspärrad, med vakt och bommar. Varje husfar måste dagligen, enligt kunglig förordning, rapportera hälsotillståndet i sitt hus. Sjuka skulle föras till pesthospitalet, eller annan avlägsen isolerad plats. Särskilda varningstecken måste bäras av de som fått bo kvar i huset. Besmittade hus utmärktes med ett vitt kors på porten.

De allra flesta offren begravdes på stadens pestkyrkogård, som var avskilt med ett plank, och endast likbärarna hade tillträde. Kyrkogården omfattade området kring vägen, från fångvårdsanstalten, till Himmelstalunds brunnssalong. Där skulle de avlidna omedelbart, utan svepning och ceremonier begravas, djupt i jorden med gång- och sängkläder.

Foto: turistnorrkoping, Himmelstalunds brunnssalong

De övriga och särskilt de som tillhört S:t Johannes, begravdes i åkrarna på Navestads, Ljura, Händelö och Vrinnervi ägor.

Foto: turistnorrkoping, ur Stad i nöd och lust, Arne Malmberg

Block och hans medhjälpare förde en alltmer hopplös kamp. Pesten tog överhand och läkaren var maktlös. Likbärarna fick hämta upp folk, som stupade döda på gatan, och föra dem direkt till kyrkogården. Ett citat hämtat ur Blocks läkarjournal 1810: ”Jag kallades till C M hus hvarest en siuk giftasvuxen Dotter låg, som allaredan efter tidigt åderlåtande först i October Månad, dock utan min vetskap Febern merendels öfvervunnit hade; Uppå hvilkens ben en Carbunkel omsider satte sig, then jag handterade. Men som then satt mitt i fotleden på sena och thenna Patienten var en yrhätta, som traktade mere efter at såret skulle snart igengro, at hon fick komma ut, än huru giftet skulle utränsas, och grunden botas, ty gick det med dess helande ganska långsamt til, på mer än tre Månader; hviljandes Hon sig icke tålamod giva at låta Salvfor och Plåster hafva sin värkan …”

På senhösten, 1711 hade pesten gjort sitt. Dödligheten var procentuellt den största i landet, med över 3000 dödsfall, enligt en forskare stadens halva befolkning.

Magnus Gabriel Block blir 1711 utsedd till assessor vid Collegium medicum. 1714 blir han utsedd till rådman i Norrköping.

Vid förödelsen med ryssarna 1719 miste doktor Block sitt hem.

Bilder: Wikipedia

Han adlades 1719, och han blev utsedd till rikstranslator året efter. Han flyttade till Magnusberg i Stegeborg. Doktor Magnus Gabriel von Block avled den 16 april 1722, av ett slaganfall. Han begravdes i Söderköping, som han sina sista år representerat i riksdagen. Magnus Gabriel von Block var, utan gensägelse, en av sin tids stormän. Han var en arbetets man och som läkare ett föredöme, både för samtid och eftervärld. Själv förklarade han i en av sina skrifter, att han var en enkel man, och passade ej ”att äta körsbär med herrar”. Hans minne är värt att hedras.

Källor: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur Stad i nöd och lust, Norrköping 600 år, Arne Malmberg, Wikipedia

A.P/Ldm

Tillbaka

Lämna en kommentar