Del 7, Kneippen, Kneippens eget ”NK” – en av många affärer

Borgs villastad hade allt, som hörde till ett modernt samhälle. Här bodde man, här arbetade man, kanske på någon av de många verkstäderna eller industrierna, och här handlade man det som behövdes till hemmet och hushållet.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Vägträffen på 1960-talet

Bara i undantagsfall åkte de som bodde i Kneippen in till stan. Det lilla samhället hade många affärer i sin närhet. Det första man mötte när man kom från stan var Apotekarnes vattenkiosk vid Vägträffen, en gul träpaviljong med vita snickerier, och korvgubben i sitt rullande masonitskjul. Så fanns det mjölkbutiker, fiskaffär, färghandel, charkuteributik och hembageri för att ta några exempel.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, "Apotekarnes vattenkiosk" vid Vägtäffen under mitten av 1900-talet

Affärernas affär var dock Hartwalls cigarraffär, som hade smeknamnet ”Snus-Agdas”, efter innehavaren Agda Hartwall. Hennes mor Hilma hade öppnat butik i Villa Linnéa vid Vägträffen redan 1904. Efter några år flyttade affären till Villa Alphi på den andra sidan Linköpingsvägen. Där låg den kvar till 1942, sedan flyttade den tillbaka till Villa Linnéa och här fanns den sedan kvar tills den slog igen 1989.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Interiör från Hartwalls affär i Villa Alphi

Hartwalls hade ett stort sortiment av varor, så det är ingen tillfällighet att den kallades ”Kneippens NK”, med anspelning på det stora varuhuset i Stockholm. Man sålde bland annat presentartiklar, pappersvaror, vykort, kräppapper och naturligtvis tobaksvaror, snus och rökpipor. I en avdelning såldes manufaktur som strumpor, underkläder, vantar och trikåer, garn och stickor.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Interiör från Hartwalls 50-årsjubileum i Villa Linnéa,

Man höll en hög kvalitet på sina varor, Agda Hartwalls dukar var som nya ännu efter 40 års användande. Vid juletid dukades ett bord med pynt och presentartiklar upp, till barnens stora glädje.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Villa Linnéa

Det fanns en isaffär på Vinkelgatan, Ensjöns isaffär. Det var ett betydelsefullt företag som hade tre bilar. Man hade massor att göra på vintrarna. Isblocken sågades till i Ensjön och levererades till företag, restauranger och institutioner. Sjukhuset i Linköping var en av de stora kunderna, där använde man nämligen mycket isvatten. Firmans innehavare, Gösta Andersson, har berättat att man varje år tog upp 24 000 ton is. Efter några år tog kylskåpen över och då var det förstås förkylt för Ensjöns isaffär. I dag återstår bara en handfull butiker i Kneippen, bland annat Roshyddans handelsträdgård.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Roshyddans handelsträdgård

Bland karameller och hattar

Att Kneippbaden och Borgs villastad kring sekelskiftet skulle bli ett samhälle med plats för handel, industri, rekreation, behagligt boende och medicinsk läkning, det var de som bestämde överens om. Fabriker och pensionat skulle samsas om utrymmet med butiker och privatvillor.

På kuranstalten var förhållandet inte populärt. Industrialiseringen av Borg gav inte patienterna det lugn och ro som de behövde. Det var vad de ansvariga läkarna ansåg och den siste av dem, doktor Walter Bergwall, var riktigt osams med de styrande i samhället.

Tegelbruket vid Borg säteri fanns redan när anstalten byggdes och rätt igenom den blivande villastaden gick den hästdrivna järnväg som transporterade teglet till lastkajen, vid den blivande Vägträffen. Så skulle det förbli i många år, hästjärnvägen överlevde rent av kuranstalten.

1933 kunde man läsa i Östergötlands Folkblad:

”Rent virtuöst steppar hästen över groparna mellan sliperskubbarna. Han som så många andra får erfara, att det vill till konstfärdighet för att kunna klara livets vädjobana”.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel

Det var 1890-tal när några arbetare grävde vid Motala ström väster om Norrköping och man stötte på ett lager tegellera. Disponenten Adolf Berglund fick kännedom om saken. Han var en fantasifull affärsman och industriidkare, som bland annat haft planer på att ur stubbar i avverkade skogsområden i Norrland, samt av sågspån, utvinna terpentin. Han bildade nu AB Murstens tegelbruk på ett hundratusen kvadratmeter stort område vid Strömmen.

Det var härifrån järnvägen gick längs Trafikgatan, nuvarande Borgsgatan. Bruket hade ett 60-tal anställda och i statistiken kan man läsa att man 1946 producerade två och halv miljon tegel. Man byggde även en järnväg över Strömmen, för att man skulle kunna leverera tegel till bygget av Sandbyhovs sjukhus, ett bygge som inleddes 1908. Järnvägen till Vägträffen lades ner och rälsen revs upp 1936. Under andra världskriget låg driften tidvis nere och i slutet av 1940-talet började tegelleran ta slut. Man lade ner bruket 1949 och byggnaderna revs i mitten 1950-talet.

Med tiden etablerades den ena industrin, efter den andra. Här kunde man finna en stor hattfabrik, mekaniska verkstäder, Hernias lim, Nyhléns bryggeri, Nissens härliga godistillverkning, den bekanta Borgsåpan och Gustaf Boiardts bildhuggeri och en pendylfabrik. Detta är bara några, av alla större eller mindre, företag som fanns i samhället.

Bild: NT Stolta stad, Nissens fabrik

Fabrikören Carsten Nissen hade startat Nissens Manufacturing redan 1867, men företaget blev aktiebolag när Nissen dog 1898 och etablerades i Kneippen.

Bild: Google bilder

Doften från karamellfabriken spred sig över samhället. Man gjorde choklad, konfekt, marmelad och lakrits och Nissens bröstkarameller var rent av berömda. Fabriken hade 100 anställda, men hårdare tider kom och 1966 lades fabriken ner. Ruljansen hade övertagits av Cloetta.

Efter Nissen kom Sangfab AB, som gjorde sängkläder, men 1979 flyttade Sangfab till Butängen. Den gamla godisfabriken revs och man byggde radhus på marken.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Stråhattfabriken 1904

1904 kom hattfabriken Stråhatten till Kneippen. Den hade tidigare funnits på Bråddgatan 57. AE Malmqvist startade fabriken, som senare övertogs av hans två söner. Företaget hade 175 anställda, med avdelningskontor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Man ritade egna hattar, men köpte också varje år in modeller i Paris och 1935 tillverkades sextusen hattar i veckan. Efterhand kompletterades de moderna damhattarna med sport- och skidmössor.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Sömmerskor på Stråhattens fabrik

Till en början hörde ett mindre lantbruk till Stråhatten och i en annons i NT kunde man läsa en annons som lydde ”Präktig mjölkko köpes av Stråhatten”.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Annons i NT

Det berättas också att firmans draghäst en gång fick äta sig mätt på ett överblivet lager av så kallade matroshattar.

Precis som för textilindustrin, kom krisen för Stråhatten och 1966 tog allt slut för företaget. Den gamla hattfabriken fylldes nu av andra verksamheter, småföretag och föreningar, innan det till slut ödelades av en brand och revs på nittiotalet.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel, Stråhattens fabrik 1935

På Oskarsgatan 18 låg det en berömd kakelsugnsfabrik, Westerdahls, där det arbetade ett trettiotal personer med att tillverka tusen kakelugnar om året. I slutet av sjuttiotalet kom centralvärmen och då revs massor av kakelugnar, men en del sparades som prydnad eller mysig eldstad. Westerdahls fabrik fanns mellan 1897 och 1928, deras vackra kakelugnar är idag värdefulla.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen - ett sekel

Denna artikel är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.

Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur Kneippen – ett sekel, Tina Grönkvist, Magnus Höjer, Pelle Wichmann.

Ldm

Tillbaka

4 kommentarer till Del 7, Kneippen, Kneippens eget ”NK” – en av många affärer

  1. Jeanette skriver:

    Verkligen intressant läsning.

  2. Marie Henningson skriver:

    AE Malmqvist var min farfars far.

  3. Marianne Westin skriver:

    Det står att Kneppenborna ogärna åkte till stan för att handla, men faktum är att också inom samhället fanns sociala och geografiska gränser. ”Fint folk” passerade inte Linköpingsvägen utan handlade hos Hartwalls. På Odenggatan låg Kneippens cigarr och kort, med i princip samma utbud som Hartwalls. Från och med kriget handlade allt fler och fler där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s