Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Den bröt som vanligt ut på natten, närmare kl 3, måndagen den 3 mars 1862 och vållade större förödelse än vad som noterats på flera år. Det var ett ståtligt fabrikshus i fyra våningar för klädestillverkning på Kvarnholmen, som eldhärjades. I byggnaden, som ägdes av Holmens Bruks och Fabriks Aktiebolag, och som var uppförd i tegel, hyrde inte mindre än 14 klädesfabrikanter lokaler: C O Nyborg, C Th Hoffman, T Lundmark, C O W von Schmalensee, J F Wellenius, I Trolle, C L Eneström, D Bergman, A J Malmberg, Seved Bååth, S V Lindvall, Henning Schultz, Norrköpings korderojbolag samt Frieberg & Thunström.
Foto: turistnorrkoping, Industrilandskapet
Fabriksbyggnaden låg med sin norra sida längs strömmen. På södra sidan, som vette mot bruksgatan och sammanbyggt med stora huset låg brukets kolhus, en envåningsbyggnad.
På västra sidan, ett stycke ifrån textilfabriken, fanns brukets stångjärnssmedja, varifrån en vattenränna löpte utmed stora fabrikshuset. Stora byggnaden mätte 51 ½ x 12 ¼ x 17 m.
Foto: turistnorrkoping
Gavlarna hade brandmurskaraktär. Ungefär i mitten av byggnaden förekom också en brandmur. Taket var tegeltäckt. På södra långsidan fanns två halvrunda trapphus med ”svängtrappor” av trä. På vinden var två ”ramvindsrum” inredda med brandbotten och 17 plåtbeslagna vindskupor hade byggts ut. Energi till maskinerna i byggnaden utvanns ur två vattenhjul på nordsidan, ett av gjutjärn, ett av trä. För uppvärmning av verkstäderna och de båda torkvindarna fanns i bottenvåningen en ”kaloriferugn”. Dess överdel utgjorde delvis golv i våningen ovanför. Våningarna uppdelades i mindre rum, en rad utmed strömmen, en längs bruksgatan.
Lättsinnig nattvakt ger elden en chans
Till byggnadens säkerhet i händelse av eldsvåda fanns en större slangspruta, förvarad i ett särskilt spruthus på fabriksgården, strax ovanför stångjärnssmedjan, dels en mindre s k Sjöbergsspruta, i pappersbruket på motsatta sidan om fabriksgatan, vidare 10 brandstegar och 38 ämbar m m. Nattbevakningen ombesörjdes av två tjänstgörande nattvakter, av vilka den ena svarade för östra, den andre för västra delen av Holmen.
Foto: http://www.brandhistoriska.org, Sjöbergs spruta
Vakten på östra delen, Anders Peter Jonsson, hade omkring 1:45 på natten befunnit sig på bruksgården och där känt stark röklukt. För att se efter vad som kunde ha orsakat denna, gick han först till pappersbruket, sedan till kaloriferugnen i fabrikshuset, där röken kändes starkare. Då han från bruksgården inte kunde märka ”ringaste tecken till eld”, sprang han ut från bruksgården och Dalsgatan ned mot Gamla torget. Han såg då att lågorna slog ut genom två fönster i mitten av fabrikshusets andra våning, från det rum, som låg ovanför kaloriferugnen. I samma ögonblick började klockklämtningen. Därför begav han sig springande till bruksinspektor A G Gillqvist, som bodde i inspektorsbostaden på (Kvarn)Holmens sydvästra hörn. Med förenade krafter drog dessa två ut sprutan ur spruthuset och vidtog åtgärder för att börja släcka. I Jonssons uppgifter som nattvakt ingick att han också skulle gå upp i trapporna till de olika våningarna i fabrikshuset. Detta hade han den ödesdigra natten utan särskild anledning försummat.
Gillqvist hade tillsammans med Jonsson och tillskyndande pappersbruksarbetare dragit ut stora sprutan och låtit hämta också den mindre. Från fabrikens gårdsida, den man kunde komma åt med sprutor, syntes ingen eld. Medan vatten anskaffades till holmensprutorna och tillräckligt manskap samlades, hade frivilliga brandkåren kommit till platsen med en av sina sprutor. Denna kom först igång. Efter hand anlände nu också stadens sprutor. Elden hade då hunnit slå ut också på gårdssidan. Släckningsarbetet försvårades av att byggnadens strömsida var oåtkomlig för sprutorna. Dessutom hindrades släckningen i det inre av en trävägg, som skilde rummet, där branden uppkommit, från rummet åt gårdssidan. En av dem som tidigt upptäckte elden, var pappersarbetaren Frans Löfgren, som vid midnatt börjat sitt arbetsskift. Klockan 2:15 såg han ett starkt eldsken men hann knappast ned på fabriksgården, förrän han hörde klämtningen. Strax därpå kom Jonsson och Gillqvist. Alla hjälptes åt med brukets stora spruta. I brist på vatten och manskap kom denna dock inte igång, innan andra sprutor anlänt.
Foto: turistnorrkoping, Brand Industrilandskapet 2010
Ännu en medhjälpare försökte att ställa i ordning och få igång brukssprutan, kassören Stenström, som bodde i Holmentornet och väcktes av Gillqvist. Först upp i trappan som ledde mot brandhärden, var bokhållaren Anders Lundberg. Denne måste dock genast retirera för den kvävande röken. På lördagseftermiddagen närmast före branden hade ullplysarna Per Mårtensson och Hans Gustaf Nilsson, båda anställda hos fabrikör Nyborg, från fabrikör A C Kollberg tagit emot några partier ull av olika färg och kvalitet. Dessa blandades och breddes ut ”varvtals” på stengolvet, som var en del av underliggande kaloriferugn.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
När klockan närmade sig 6 på eftermiddagen och arbetarna skulle gå hem, samlade Mårtensson och Nilsson ihop hela ullpartiet i en hög och sköt ut det på trägolvet, åt fönstersidan, som vette mot strömmen. Ett mindre parti, som inte fick plats på trägolvet blev kvar på stengolvet, 1 x 2/3 m. Allt som allt rörde det sig om 224 lispund ull som förvarades i rummet, d v s närmare två ton. Sedan detta var gjort, gick de båda, stängde och låste dörren samt hängde nyckeln på sin plats. Ullen utgjordes huvudsakligen av sådant material, som fallit ned från maskinerna och nu plysats om för att blandas in i annan ull.
Ullen var från början ganska fuktig, men torkade hastigt på kaloriferugnens tak. Detta kunde ibland vara så hett, att man knappt kunde gå på det med bara fötter. Plysrummet var även under den kalla årstiden till följd av ugnens effektivitet så varmt, att man måste ha fönstren öppna. Det parti, på vilket den mindre ullhögen låg kvar, var det minst heta. Enligt fabrikör Kollbergs åsikt var den avfallsull, han sänt till Nyborgs plysrum, inte eldfarlig och fick inte förväxlas med s k mattel, som kunde självantändas.
Foto: turistnorrkoping
Plysrummet besöktes kl 5:30 på lördagen av en hos fabrikör Malmberg anställd valkare, Anders Peter Svensson. När han hade vägt ett stycke kläde där, hade han sett plysarna, Mårtensson och Nilsson sysselsatta med att blanda stora mängder svart och vit ull samt ”mattel”. Han kände igen det sistnämnda som ull, vilken tas ur spinnmaskinerna, inte det som faller ned under maskinerna. Svensson hade tagit upp litet i handen, och tyckt att ullen var för ”kort” och något fuktig. Därför hade han frågat Mårtensson och Nilsson om det inte var farligt att använda ”matteln” på det sättet. Deras svar blev, att sådan ”mattel” eller avfall flera gånger förut blandats in i annan ull utan någon fara. Senare påstod Mårtensson och Nilsson, att de inte kunde minnas att de hade haft detta samtal med Svensson.
Bild: Wikipedia
Ännu en person var inblandad i det ödesdigra ullpartiet på lördagen, spinnmästaren Carl Gustaf Hörgren, ansvarig för spinnmaskinerna hos Nyborg. Han hade tagit emot ullen av Kollberg, och däri funnit sådant som tagits upp under maskinerna, trots att det var sönderplyst och nu lite fuktigt. På söndagseftermiddagen besökte han fabriken, för att hämta några papper i spinneriet, han hade inte märkt någon underlig lukt. I kaloriferugnen hade det inte eldats sedan lördagsaftonen kl 7:45. Maskinisten Albrekt Malmström, som skötte eldningen, beräknade, att den ved han lagt in brunnit ut till kl 8:30. Själv låste han igen luckan till härden kl 8 och gick hem. Malmströms biträde, eldaren Carl Gustaf Krön, hade vid 6-tiden på lördagen sänts upp på torkvindarna för att skjuta till alla luckor där.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Den som först upptäckte att det brann, var tornväktaren Carl Johan Larsson, vilken jämte en kollega Adolf Fredrik Widholm tjänstgjort i stadstornet. Kl 1:15 natten mot måndagen märkte han ett ljussken i de två fönstren i andra våningen av fabrikshuset, sidan som vette mot strömmen. Han väckte Widholm för samråd. Omkring kl 1:30 försvann skenet. Widholm fortsatte då att sova. Skenet dök åter upp kl 2. En kvart senare slog eld ut genom båda fönstren. Larsson väckte åter Widholm, varpå båda sprang ned och började klämta.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Sedan elden, som uppenbarligen var självantänd, legat och pyrt under några nattimmar, exploderade med en gång hela det väldiga ullagret, som utvecklade en enorm rök och extrem hetta. Trots de kraftiga brandmurarna spred sig elden till byggnadens alla tre sektioner. Orsaken var att hål för ledningar, utväxlingar m m fanns i brandmurarna. De materiella förlusterna var oerhörda. Efter det att branden upphört, kvarstod endast byggnadens gavlar, en del av yttermurarna samt brandmurarna. Inuti låg en förvriden massa av maskiner. En enda maskin, en ruggningsmaskin, hade oskadd klarat sig från elden, märkligt nog den enda maskin som inte var försäkrad i huset.
Byggnad och maskiner var försäkrade i sex brandförsäkringsbolag för totalt 343.810 riksdaler riksmynt. Den 10 april, auktionerades metallskrot och skadade maskiner ut.
Summan blev 1.906 riksdaler. Om man räknar in oförsäkrade maskiner och tyglager, steg förlusten till nära ½ miljon kronor, samt att mellan 300-400 personer blev arbetslösa en tid.
Foto: turistnorrkoping, Holmentornet
Både Holmentornet och kolhuset invid fabriksbyggnaden höll på att stryka med. Det var inte p g a släckningsmanskapets insatser som de båda byggnaderna kunde räddas, menade man, utan tack vare det gynnsamma lugna vädret. Släckningsarbetet denna gång utsattes för hård kritik. En liten episod från eldsvådan, kan ge en någorlunda förklaring till varför släckningsarbetet blev en katastrof.
Vid Holmentornet stod en av stadens sprutor, med slangen uppdragen på ett tak, för att vara nära till hands att skydda tornet, detta torn, där frimurarorden förvarade sina hemligheter. Som strålförare officierade tvenne pojkar, av vilkas den enes pudrade kostym förrådde bagarlärlingen. Förmodligen liknöjda för frimurarlogens öde, roade sig dessa förhoppningsfulla ynglingar med att rikta strålen på den nedanför av arbetet vid släckningen och hettan från det brinnande huset svettiga folkmassan. Den frivilliga brandkåren kan man väl egentligen inte klandra, men deras sprutor var i dåligt skick och nästintill oanvändbara, vanligtvis var det 30 man som bemannade en spruta, nu var det bara 3. Kårens standar, som visade var de kunde finna chefen var aldrig synlig. Vid såväl frivilliga brandkåren, som vid stadens släckningspersonal, fanns för övrigt 10 som gav order mot en som lydde.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Kontentan av det hela torde vara att samordning och befälsföring visat stora brister, men att dessa skulle kunna minskas, om de började med realistiska brandövningar. Holmens Bruk, vars anläggningar ett tag verkade hotas av elden, kom undan lindrigt. Bolaget tackade ”ödmjukt” stadsborna för välvilligt biträde med släckningen, via en annons i Norrköpings Tidningar. De praktiska konsekvenserna av branden och förvirringen under släckningen är okända, eftersom både frivilliga brandkårens och kommunala brandväsendets arkiv från den aktuella tiden är förlorad.
Källa: Texten är ett fritt utdrag ur Norrköping brinner, Björn Helmfrid, http://www.brandhistoriska.org/guide.html, http://svenskuppslagsbok.se/tag/kalorifer/
EN
norrkopingprojekt´s Blog 