Allt sedan Louis De Geers ankomst till staden på 1600-talet hade industrin vuxit sig starkare, genom storhetstider och kristider. De Geer har med rätta kallats ”den svenska industrins fader”. Han lade grunden till industristaden Norrköping, den skulle leva kvar i århundraden.
Foto: turistnorrkoping. Louis De Geer
När man kommit till 1900-talet och det nya seklet ringdes in i Norrköping, hade staden 41 000 invånare, man höll med god marginal sin plats som rikets fjärde stad.
Det nya sekelskiftet kom, med nya ambitioner, nya idéer och en teknisk utveckling som inte verkade ha något slut.
Textilindustrin var fortfarande ryggraden i staden, med sin trygga försörjning. Det planerades och byggdes, men det var inte i första hand fabriker som byggdes.
Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet
Man skulle äntligen uppföra ett nytt rådhus, man skulle anlägga nya moderna hotell och restauranger. Bankerna konkurrerade hårt om en plats i stadens centrum. Kommunikationerna blev bättre, det var klart för spårväg och nya järnvägslinjer.
Foto: turistnorrkoping
I en stad där de flesta fabriksskorstenar slutat bolma ut svart rök fanns det självkänsla och framtidstro. Anledningen till detta var elkraften.
Norrköping var vackert på sommaren, det tyckte besökare som steg av tåget och möttes av parkgrönska och solglitter i Strömmen.
Det var en stad som ville visa upp sig, det gjorde man bäst genom att anordna en utställning. Man skulle ha en Konst- och Industriutställning.
Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsutställningen 1906
Kultur hörde till en blomstrande och väl fungerande industristad. En grupp fabrikörer och hantverkare i ledande ställning i staden ansåg att det var en bra idé.
Till gruppen hörde Drags disponent Axel Swartling, Carl Swartz, ägare till snusfabriken och nybliven finansminister, samt snickarmästaren Axel Beckman, ordförande i Hantverksföreningen. Trion hade inga problem med att ordna statligt och kommunalt bidrag.
Bilder från Wikipedia t v Axel Swartling, t h Carl Swartz
Den dittills största utställningen i landsorten öppnade 1906. Det grönskande Syltenområdet hade förvandlats till en utställningsstad. Till stor del var den präglad av den unge jugendarkitekten Carl Bergsten och hans kollega Werner Northun, båda Norrköpingssöner.
Bilder: turistnorrkoping, t v Carl Bergsten, t h Werner Northun
Via ett specialbyggt spår fördes vagnslaster med konst och maskiner till utställningsområdet. Långt i förväg fanns det en mängd journalister på plats i staden för att rapportera om utställningen. Varken förr eller senare lär Norrköping ha blivit så uppmärksammat och omskrivet i den svenska pressen som sommaren 1906.
Alla större tidningar skickade medarbetare för att beskriva den stad, som nu kommit i rampljuset genom sitt storslagna evenemang. Kända tidningsmän gjorde stora reportage om staden.
Vad var det då man skrev om?
Nästan alla var överraskade, Herman Seldener i Stockholmstidningen Vårt Land utropade lyriskt: ”Strömmen och planteringarna! Vatten och blommor, se där det första intrycket – ett egendomligt intryck av en fabriksstad, inte sant? Överallt kommer man till öppna platser med träd och planteringar. Staden är bokstavligen omgärdad av ett bälte av härliga alléer, de så kallade Promenaderna”.
Foto: turistnorrkoping
En lovsång till industristaden
Den intressantaste skildringen ges av Dagens Nyheters välkända reporter och resenär Erik Nyblom, som också ger en analys rörande begreppet ”Sveriges Manchester”. Han hade varit på besök i den engelska textilstaden, så han kunde jämföra de bägge städerna.
Foto: turistnorrkoping
”Innanför den gröna ramen av alléer finner man åtskilliga sevärdheter, en del nya och ovanliga för besökare”, skriver han. Han fortsätter: ”Man har ju kallat Norrköping Sveriges Manchester. Överhuvud taget är alla dylika liknelser mycket litet slående och det ljusa, snygga, friska Norrköping har till sitt yttre intet som påminner om den svarta, engelska staden med dess smutsiga, bleka befolkning. Norrköping har sina fabriker – det är sant – men dessa grupperar sig ståtligt och pittoreskt omkring den forsande Motala Ström med dess friskhet. Var i hela världen finner man mitt i hjärtat av en stor fabriksstad en sådan punkt som fallen vid Drags fabriker? I djärva svängar, under kraftigt byggda broar kommer älven rasande fradgande vit och djupt grön. De fräsande vågorna famnar gröna små miniatyröar och spottar sitt skum ända upp i trädkronorna. En och annan klippa står stolt trotsande virvlarna och från strandens planteringar släpar gamla pilar sina slokande kvistar ner i vattnet. Det brusar från fallen och från fabriksjättarna stiger ett oavbrutet dån. Det hela bildar en tavla av stor skönhet och imponerande helhetsverkan”.
Det var en lovsång till Arbetets stad vid Motala Ström. Strömmens forsar och fall såg man som en svensk naturtillgång som aldrig kunde hotas. Man såg det levande industrilandskapet som den evigt trygga basen för den stora stadens försörjning, en garanti för framtida utveckling.
1900-talets första decennium var en tid med stora förhoppningar och initiativ. Än idag ger epoken en uttrycksfull prägel åt stadens ansikte.
Det var staden, mera än utställningen, som intresserade de utsända rapportörerna. Utställningen bjöd dock på många nyheter. En av sevärdheterna var den pneumatiska borren som nyligen haft premiär i Kirunas gruvor. Gustaf de Lavals och Bolinders ångpannor och turbiner, Munktells lokomobiler och Finspångs kanoner fanns också med.
Bilder från Wikipedia, fr v de Laval, Bolinder, Munktell
Palmgrens i Norrköping hade med dusch och badkar mitt på utställningsfältet demonstrerat den första badanordningen på en svensk utställning, noterade pressen.
Textilindustrin deltog i utställningen, men utan entusiasm, i vad som skulle bli en sista generalmönstring före alla kommande fusioner, konkurser och nedläggningar. Alla var med kollektivt i Fabriksföreningens stora utställning. Holmen och Drag hade egna paviljonger och visade i dom upp garn, vävnader och nya uniformstyger. Nyborg visade upp sin bästa blå cheviot och Westerholm sina präktigaste underkläder.
Foto: turistnorrkoping, Lennings skola
Lennings vävskola, som tagit flera förstapris i internationella utställningar, demonstrerade bland annat ”så kallad moquette för ämbetsverk, banker och klubbar där gedigen inredning önskas”.
Det fanns ett tusental hemslöjdare från hela landet representerade på utställningen. Emma Andersson i Villa Kneippen var en av dem, hon visade sin populära ”Moster Emmas väfbok”.
Bland de tekniska nyheter som visades och som fascinerade publiken, var den nya smörgåsautomaten och biofonteatern med rörliga bilder.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpngsrummet
Runt sekelskiftet verkade det som om textilindustrin i Norrköping var väldigt stor. Antalet företag var imponerande liksom den ekonomiska stabiliteten.
1905 hade textilindustrin, med färgerier och blekerier, 5771 arbetare och ett tillverkningsvärde på 24,6 miljoner kronor. Efter textilindustrin kom papper- och tryckerirörelsen med 1236 arbetare och ett tillverkningsvärde på 4,1 miljoner kronor. Inom textilen var yllefabrikationerna den största, med en tillverkning på 16 miljoner, medan bomullsindustrin kom upp i 8 miljoner.
En bekymmerslös stad
Norrköping verkade vara en stad utan bekymmer trots att produktion och tillväxt började sjunka under medelvärdena för landet som helhet. Det fanns kapital för kommunala miljonbyggen av både rådhus och ålderdomshem.
Tyska torget blev ett pampigt torg där de nya bankhusen sköt i höjden i tävlan med rådhuset.
Foto: turistnorrkoping, Rådhusets fasad mot Tyska torget
Teatern måste rivas för brandriskens skull, brandrisken var för övrigt ett stort bekymmer i staden. En kulturintresserad grosshandlare trädde fram och erbjöd sig att på egen bekostnad uppföra en tidsenlig teaterbyggnad. Han hette Helge Ehrenborg och var ägare till en snickerifabrik. Ehrenborg var en framsynt man när det gällde stadens utveckling på både gott och ont.
Bild: Wikipedia, Axel Anderberg
Han gav i uppdrag åt arkitekten Axel Anderberg att rita det vackra teaterhus som på sin tid ansågs vara landsortens förnämsta. Anderberg hade tidigare ritat bland annat operahuset i Stockholm. Teatern invigdes 1908 och används än idag.
Foto: turistnorrkoping, Östgötateatern
Kultur och moral
Norrköping fick beröm för kulturen men bannor för moralen!
Man räknade med att de två östgötaregementena som skulle flyttas från Malmen skulle placeras i Norrköping. Staden hade utlovat ett stort kasernområde vid Skarphagen och utfäst sig att dra spårväg dit.
Ute i länet ordnade man med möten och protestlistor. Av ett utlåtande från 1911 av en ”sakkunnighetsutredning” framgick vad protesterna gått ut på:
”Norrköpings egenskap av större fabriksstad med en stor del av kvinnliga element bestående fabriksbefolkning synes (—) komma att innebära en viss fara för den värnpliktiga ungdomens sedliga uppfostran”. (Texten är ett utdrag ur utredningen)
Det slutade med att det blev Linköping som fick de båda regementena.
Mellan 1870-1913 sjönk Norrköpingsindustrins andel av den svenska industrins totala tillverkningsvärde, från femton till tre procent. Man skyllde stagnationen på hamnen och järnvägsförbindelserna. De fyra stora yllefabrikanterna hade stagnerat. För att undvika inbördes konkurrens gick de 1913 samman till AB Förenade yllefabriker, YFA.
Det nya bolaget hade sammanlagt 1500 arbetare. Krisåret 1920 medförde att YFA måste minska antalet anställda från 1600 till 775. Det ledde till svår arbetslöshet i Norrköping.
Swartz donationer
Foto: Wikipedia, Carl Swartz
Under fem generationer hade familjen Swartz spelat en stor roll i Norrköpings historia. Carl Swartz, den sista tobaksfabrikören, var bara 23 år när fadern dog. Han fick avbryta sina studier för att leda det gamla släktföretaget. Han nådde snart på alla områden, längre än sina förfäder. Carl Swartz blev finansminister i den Lindmanska ministären och under första världskriget blev han statsminister.
Under sin tid som finansminister tog han initiativet till förstatligandet av den svenska tobaksindustrin. Han avvecklade sitt 160-åriga företag och lämnade Norrköping för att ägna sig åt uppgiften som universitetskansler. Han skänkte, som ett tack till Norrköping, sin vackra patriciervilla till ett stadsbibliotek.
Carl Swartz bror, Pehr Swartz, hade som 21-åring fått överta kvarnbolaget. Han hade en stor och förnämlig konstsamling som han donerat till ett blivande konstmuseum i staden.
Bild: http://www.pagang.info, Utställning av Pehr Swartz samlingar
1913 blev ett märkesår i Norrköpings kulturliv då både stadsbiblioteket och Hörsalen invigdes. Villa Swartz i Södra promenaden fick inrymma både böcker och konstverk.
Hörsalen kom till som ett forum för Arbetareföreningens föreläsningsverksamhet, men den användes även som konsertsal. Hörsalen var tidigare Johannes kyrka och det var Trozellifonden som finansierade ombyggnaden som leddes av Carl Bergsten.
Kris och arbetslöshet
Första världskriget kom med förluster av sjömän och fartyg. Det blev nöd och hungerdemonstrationer. De första åren på 1920-talet präglades av en svår kris, med upp till 1800 arbetslösa.
Bild: Wikipedia
Trots det mörka läget genomförde stadens Polytekniska förening ”Norrköpings möte 1921” som planerat.
”Vi hade önskat kunna visa vår stads industri i full fart, men nu ligger den istället lamslagen”, sa disponent Ivar Swartling i ett hälsningstal inför 400 gäster.
I skuggan av krisen uttalades också ord av optimism och övertygelse om bättre tider.
1923 avslutade industrimannen, hotelldirektören och krönikerförfattaren Edward Ringborg det sjätte och sista bandet i sin stora Norrköpingskrönika. Det är en ovärderlig källa till vetande om stadens förflutna och speciellt om dess industri.
Bild: http://www.foark.umu.se, Edward Ringborg
Samma år, 1912, började ynglingen Hannes Alfvén i gymnasiet vid stadens läroverk. Hannes var son till en läkare, född och uppvuxen vid Nya Torget. Som pojke satt han under skoltiden gärna i det lilla observatoriet på skolans tak, för att titta i teleskopet mot några av de miljarder stjärnor som finns i vår galax. Senare blev han professor i fysik och Nobelpristagare.
”En av seklets mest otroliga uppfinningar”, så sa man om radion 1924. Norrköpings Polytekniska förening var arrangör då Arvid Kjörling från Stockholm kom till staden och talade om radiotekniken.
Norrköpings radioklubb bildades småskaligt med lokala sändningar. 1925 invigdes Norrköpings rundradiostation. Många stadsbor kände igen Sven Jerrings röst i radioluren, Jerring som tagit studenten vid läroverket i Norrköping 1915.
Bild: sverigesradio.se, Sven Jerring
1930-talets kriser skakade industristaden. Det var en lång strejk på YFA. 1932 kom så Kreugerkraschen som ledde till nedläggningar och rekordartad arbetslöshet. Som mest gick 2700 personer arbetslösa. Många av dom skickades ut på nödhjälpsarbeten för att bygga flygfält, vägar eller fotbollsplaner.
Bild: Wikipedia, Carl Milles år 1955
Tanken på att ära minnet av Louis De Geer, som gjort så mycket för Norrköping, med ett monument i staden, framfördes inom Norrköpings Polytekniska förening redan 1913. Man höll tanken vid liv och tack vare en donation av Pehr Swartz kunde uppdraget lämnas till skulptören Carl Milles. 1939 hade man planeringen av grunden klar, Milles arbetade med monumentet i sin ateljé i USA. Andra världskriget kom emellan, så De Geer fick vänta till midsommaren 1945 med sin återkomst till Norrköping. Han står stolt på Gamla torget och blickar ut över sina gamla domäner.
Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur I Louis De Geers fotspår, Arne Malmberg, utgiven i samband med Norrköpings Polytekniska förenings 100-årsjubileum 1988
LDm
norrkopingprojekt´s Blog 