1950-talets Norrköping

Kommunen Norrköping eller staden Norrköping

Stadens styrande beslutade på 1970-talet att Norrköping är en kommun, vilket verkar inkonsekvent. I staden finns Stadshus, Stadstorn, Stadsbibliotek och Stadsmuseum …

Foto: turistnorrkoping, Stadstornet

Det var Albrekt av Mecklenburg som år 1384, i ett privilegiebrev, nämnde Norrköping som stad och har man Kungligt Privilegium, då ska man väl leva upp till det! Därför kommer den här artikeln att enbart benämna Norrköping som stad, inte kommun.

Bild: Wikipedia, Albrekt av Mecklenburg

Staden är för övrigt betydligt äldre än vad årtalet 1384 utvisar. Alla handlingar, som bevisar Norrköpings tidigare historia, har dessvärre försvunnit i de förödande bränder som härjade på 1600- och 1700-talen.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Stadsbiblioteket

Norrköpingsborna har emellertid alltid byggt upp sin stad igen och staden har genomgått en fantastisk utveckling, från den gången då ryssarna brände den 1719, fram till den tid som är aktuell för den här artikeln, 1950-talet.

Drottninggatan med Rådhuset i förgrunden

Det var 1349 som konung Magnus Eriksson utfärdade en för riket gemensam stadslag. Om Norrköping då erhållit sitt stadsprivilegium vet ingen, men biskop Rhyzelius skriver:

”Friheter och privilegier göra thet, at en stad är en stad; så är ingen twifwel at icke then, som gjorde Norrköping till stad, thet tå med synnerliga privilegier begfwat hafwer”.

Så låt oss vara stadsbor i Norrköping och inte kommuninnevånare!

Öknamnet Peking

Många undrar över varför Norrköping kallas för Peking. Pekka Langer, som på sin tid var journalist i staden, kastade fram teorin att så många söta flickor hade en uppåtpekande näsa. Eftersom det inte finns fler uppnästa personer i Norrköping än på andra håll i landet, håller inte den teorin.

En annan tanke har varit att namnet kan komma sig av de många fabriksskorstenar som pekade upp mot skyn. Det finns också flera andra gissningar.

Vy över fabriksområde 1957

Den förklaring som verkar mest trolig, kom från SF-fotografen Nils Jerring, bror till legendariske ”farbror Sven”. Han berättade att när Sven Jerring, skulle resa från Vadstena, där familjen bodde, till Norrköping, där han gick på gymnasiet, alltid sa: ”Nu skulle han resa till Peking”. Varför?

Bild: sverigesradio.se, Sven Jerring

Bakgrunden var att ”andraringarna”, som det kallades år 1914, hade uppmanats att gå och lyssna på ett föredrag av forskningsresanden Sven Hedin.

I sitt föredrag hade Hedin berättat att Peking, idag Bejing, betydde den Norra huvudstaden, medan Nanking betydde den Södra huvudstaden. Det här tog gymnasisterna fasta på och började kalla Norrköping för Peking och Söderköping för Nanking, den södra huvudstaden. Efter ett tag ändrades Nanking till Sörping, ett namn som fortfarande används av många östgötar, när man nämner Söderköping.

En känd grottforskare, Leander Tell, hade gått i Norrköpings Högre Allmänna Läroverk samtidigt med Jerring och han bekräftade senare, att alla elever vid skolan började kalla Norrköping för Peking efter Hedins föredrag.

Foto: Wikipedia, Sven Hedin

Studenterna spreds efterhand i landet och så kom det sig att flera i landet skämtsamt kallade Norrköping för Peking. Numera är namnet Peking lika godtaget som Eken är för Stockholm och Götet för Göteborg.

Rundtur i hamnen

På femtiotalet dök den första rundtursbåten, Vimman, upp i hamnen. Den var brun, till skillnad från sina efterföljare som var vita. Lindökanalen var inte färdig, det blev den först 1962. Båtfärden började från kajen vid Oscar Fredriks bro, numera omdöpt till Saltängsbron, färden fortsatte under bron, förbi Strömsholmen och under Hamnbron.

Rundtursbåten Vimman

Guiden berättade om hamnen, om de kilometerlånga kajerna och talade om att Norrköpings hamn var en av de största på ostkusten. 1950 besöktes hamnen av 3995 fartyg för lossning och lastning. 1955 hade siffran stigit till 4880.

Norrköpings hamn var utlastningshamn för många industrier i Mellansverige, främst papper, pappersmassa och trävaror. En och annan vedskuta anlände också. Många bostäder hade fortfarande järnspisar och kakelugnar och behövde ved.

Foto: turistnorrkoping, Hamnen

Det kom ökensand från Sahara och spannmål från Sovjet. På vintrarna hade isbrytarna ofta ett tungt arbete med att hålla den sex mil långa inseglingsrännan genom Bråviken öppen.

Herrarna på Mjölkbänken

Tyrannerna, det var så ledamöterna i stadsfullmäktige kallades på femtiotalet, var egentligen ganska milda. Det var nog egentligen bara i de så kallade pilsnerdebatterna som det kunde hetta till. Utskänkningen av pilsner var ett återkommande ärende fram till 1955 då motboken avskaffades.

Bild: Google bilder, Motbok

Matserveringar och kaféer som ville servera gästerna en öl, måste ha Länsstyrelsens tillstånd. Det måste också de livsmedelsbutiker som ville sälja pilsner ha. Pilsnern var, som vi tycker nu, en ganska oförarglig dryck, som hade många motståndare bland nykterhetsfolket och i stadsfullmäktige fanns flera sådana. Länsstyrelsen skickade pilsnerärenden på remiss till fullmäktige som fick tillstyrka eller avslå ansökningar.

Nu hade det slumpat sig så att flertalet av dessa pilsnermotståndare hade hamnat på samma bänkrad i fullmäktige. Gamle textilaren Gustav Janzén hade om dessa myntat uttrycket ”herrarna på mjölkbänken” och under den tid som Gösta Wennström var ordförande och det gällde att bevilja någon speceriaffär rätten att sälja pilsner hörde man alltid från ordföranden: De som tillstyrker räcker upp en hand. Vad herrarna på mjölkbänken anser, vet vi ju redan”.

                

Gösta Wennström lämnade under decenniets första år över ordförandeklubban till Arvid Karlsson som varit drätselkammarens ordförande.

På femtiotalet hade fullmäktige 65 medlemmar och de rymdes i fullmäktigesalen i rådhuset. Efter kommunsammanslagningen på 1970-talet ökades antalet ledamöter till 85 och då blev lokalen för liten.

Foto: turistnorrkoping, Rådhusets innergård

Fullmäktiges sammanträden ägde rum på torsdagar, det var en dag då IFK Norrköping ibland spelade sina fotbollsmatcher. När IFK spelade blev det ganska korta sammanträden, för man ville åtminstone se andra halvlek. Det är mycket som kan påverka politiken …

Stadens årsringar

Precis som träd har en stad sina egna årsringar. Själva kärnan för Norrköpings del kom att utgöras av de kvarnar som byggdes intill vattenfallen i Strömmen. Kvarnägarna och dess arbetare behövde bostäder, då kom de första årsringarna. Industrialiseringen innebar att staden växte i takt med att folk från landsbygden flyttade in till de arbetsplatser som industrin erbjöd.

Foto: turistnorrkoping

Det skulle dock dröja länge innan Norrköping växte utanför det som kom att bli den mest påtagliga årsringen, Promenaderna. Ännu in på 50-talet hade dessa lindalléer namnet Västra, Södra, Östra och Norra promenaden. De var då, som namnen angav, avsedda för att folk skulle promenera där, med två gångbanor på var sida om ett körfält i mitten. Staden fortsatte växa och Västra promenaden kom bara att bli en förlängning av den Södra, där de möttes vid Drottningsgatans slut och det slutade med att båda promenaderna döptes om till Södra promenaden.

Spårvagn vid Västra promenaden

När man planerade att riva kvarter i innerstaden var det nödvändigt att det fanns bostäder för alla som måste flytta. Det kommunala bostadsföretaget, Stiftelsen Hyresbostäders dåvarande VD, Karl-Erik Anebäck och de privata byggmästarna kastade sina blickar på marken runt staden. Man blickade särskilt söderut. Det kunde man göra i ganska god sämja för i fastighetsnämnden var Anebäck ordförande, byggmästare Birger Andersson representerade högern i nämnden och byggmästare Lars-Erik Lundberg var representerad genom sin närmaste man, folkpartisten Olle Lundström. HSB hade sin VD Kurt Lindberg med och Riksbyggens chef Ville Andersson satt också i nämnden. Skattebetalarna hade känslan av att dessa herrar satt och fördelade all jungfrulig tomtmark mellan sig.

Foto: turistnorrkoping, Detalj på Rådhuset

Staden började växa ut, Såpkullen hade redan bebyggts av stiftelsens dåvarande chef, Einar Nilsson och nu var det Hageby, som stod i tur för Hyresbostäder. Där skulle det byggas så kallade elementhus, vilket innebar att färdiga byggelement tillverkades fabriksmässig och sedan fraktades till byggplatsen där de sammanfogades till något som liknade grå betonglådor. Elaka tungor i Norrköping talade om husen som Östberlin.

Foto: turistnorrkoping, Vilbergen

Nu riktade Riksbyggens chef Ville Andersson och privatbyggmästaren sina blickar mot Vilbergen. Riksbyggen köpte upp en handelsträdgård i Vilbergsområdet och på trädgårdsmarken skulle det byggas bostäder. I området kom sedan både Lundbergs och Henry Ståhl att uppföra både bostadshus och köpcentrum. Även HSB var med på ett hörn. Lundbergs kastade sina blickar mot Beckershov, vid Finspångsvägen.

Foto: turistnorrkoping, Vilbergen

Det var fortfarande full sysselsättning i staden, textilen hade ännu inte drabbats av den kris som skulle komma. Man behövde arbetskraft och hemmafruarna lockades ut i arbetslivet.

Eftersom det kostar stora pengar att genomföra utbyggnader av nya områden, gator och vägar, ledningar för vatten och avlopp, el och annat som var nödvändigt, behövdes intäkter. Det blev som vanligt den enklaste utvägen för att finansiera detta, skattehöjning. Att skatten steg innebar att det var lättare att få ut fruarna i arbetslivet. Det blev kärvt med bara en inkomst och kvinnosakskvinnorna talade om nyttan av att kvinnorna fick ”egna” pengar och kunde förverkliga sig själva. Hur man nu kan förverkliga sig genom att sitta vid ett löpande band på en elektronikindustri eller en textilfabrik. Det var i alla fall många kvinnor som lyckades och att de bidrog till familjernas ökade välstånd, tydde det ökade antalet bilar på. Allt fler familjer köpte bilar och reste runt med, om de nu inte reste på semester till Mallorca eller Kanarieöarna.

Trivsamhet och förfulande

Vartefter husen revs i innerstaden måste man bygga nytt. Riksbyggen hade redan i början av 1940-talet börjat med utbyggnaden åt norr, man hade uppfört bostadsrätter i fem likadana hus vid Hagagatan. Vid Hagagatan – Blommelundsgatan låg också det så kallade ”barnrika” som byggts av HSB. Som namnet antyder, bodde det många barnfamiljer i området. Hagaskolan var också byggd och Hagagatan hade bebyggelse på båda sidor, upp till Lundshagen, vid Himmelstalund, eftersom en strumpfabrik och NEFA låg där.

Staden växte norrut när HSB byggde vid Vidablick, vid den norra infarten till staden.

Foto: turistnorrkoping, Vidablick

På Butängen satsades det på industrilokaler och mellan Stockholmsvägen och Värmlandsgatan byggdes Marielundsområdet, med de hus som i folkmunnen lite elakt döptes till Biafra.

Åt söder byggdes höghusen i Hagebyområdet och så småningom fick Karl-Erik Anebäck förverkliga sin idé om hus i cirklar, Guldringen och Silverringen i Navestad. Stadens årsringar flyttades allt längre ut från centrum.

I Kaffebacken reste sig tegelhusen och kollektivtrafiken fick nya sträckningar.

Foto: turistnorrkoping

Busslinjen nummer 113, som då bara hette 13, trafikerade sträckan till Hageby, spårvagnarna nummer 2 och 4 gick till Klingsberg. Spårvagn nummer 3 gick till Vidablick. Spårvagn nummer 4 gick åt andra hållet till Riks-City, där den vände vid Smedstuguplan, där Riksbyggen, trots att grunden var kvicksand, byggt höghus. Numera finns inte spårvagn nummer 4 kvar, 2:ans vagn går mellan Fridvalla och Hageby, medan 3:ans vagn trafikerar sträckan Klockaretorpet och Vidablick.

Drottninggatan

Norrköping växte och flera av de nya områdena var trivsamma, med små gröna parker omkring husen. Innerstaden förfulades dock av alla rivningstomter. I City försvann Mjölkcentralen från Repslagaregatan och flyttade till Lundshagen och blev Arla.

Hörnet Hantverkaregatan - Drottninggatan, idag varuhuset Linden

Det gamla badhuset

In på 50-talet fanns det fortfarande många bostäder som saknade badrum. Det gamla badhuset som låg vid Gamla Rådstugugatan, intill Spången, var därför den enda möjligheten för många att hålla sig ren.

Gamla badhuset vid Spången

Badhuset byggdes redan 1891 och inrymde till en början bara karbad och bastu. 1915 tillkom en simhall med en bassäng som mätte 25 yards, det motsvarar 22,86 meter.

Det finns nog många äldre Norrköpingsbor, som minns hur de som skolbarn fick traska till badhuset, för att där skrubbas rena i badkar av stadiga baderskor, eller badtanter som dom kallades, innan de efter en dusch fick hoppa i bassängen.

Man hoppade i bassängen utan badkläder, sådana var förbjudna.

Män och kvinnor hade olika tider och dagar för sina bad.

Bassängen hade en grundare och en djupare del och säkert har många tusen Norrköpingsbor lärt sig simma i den. Skolorna hade årliga simtävlingar och då var det packat med åskådare runt bassängen och på den så kallade läktaren.

Bassängen i gamla badhuset

Första klass bastu var en populär badform. Trots att bastun inte var modern ansågs den av de många handelsresande, som på den tiden reste runt i landet, vara den trivsammaste som fanns. Det omdömet stämde faktiskt. Man höll värmen i badhuset genom koleldning och det fanns ett par anställda eldare för att sköta detta. Först 1956 beslutade Fritidsnämnden att man skulle övergå till oljeeldning, främst för att man skulle spara pengar, genom mindre personalkostnader, men även för att det skulle gå att förbättra de hygieniska förhållandena.

Det fanns även en gammal tvättinrättning i det gamla badhuset, där man utöver badhusets egna tvätt, tvättade åt flera kommunala förvaltningar. Den 15 maj 1971 stängdes det gamla badhuset för gott och huset revs något år senare.

Ett nytt badhus

Planer på att bygga ett nytt badhus väcktes redan under 1940-talet och det blev en besvärlig nöt att knäcka frågan, var skulle det nya badhuset ligga? Ett förslag var att placera det på Gamla Torget och att Eschelsonska fastigheten skulle rivas, men Riksantikvariateämbetet sa nej. Ett annat förslag var att förlägga badhuset till Saltängen. Där var kruxet att det inte var staden som ägde marken. Att förlägga badet till Idrottsparken i hörnet mot Brandstationen ansågs inte lämpligt, inte heller en tänkt placering på Kungstorget genomfördes. 1951 kom ett förslag om att bygga badhuset på Dagsbergsfältet, där man länge varit överens om att uppföra ett Idrottens hus. Fältet var reserverat för idrotts- och friluftsändamål.

Eftersom generalplanen innebar att bebyggelse av bostäder skulle förläggas söder om den centrala staden, skulle badet i en framtid komma att ligga centralt. Man beslutade också att man i anslutning till det nya badhuset skulle bygga ett friluftsbad. Dom drivande krafterna bakom projektet var fritidsdirektören Lars Gellerstedt, som för övrig var den första i landet i den befattningen, och dåvarande ordföranden för nämnden, Folkets huschefen Ragnar Johansson. 1955 kom beslutet att det nya badhusprojektet skulle genomföras.

Vid simtävlingar i det gamla badhuset hade publiken fått vara med om många högtidsstunder. Namnet Björn Borg skulle ju senare bli ett känt namn inom tennis, men i Norrköping fanns på den här tiden simmaren Björn Borg, den främste inom svensk simning, som toppade rekordtabellen för SM på de flesta sträckorna i frisim.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpingsrummet, Stadsbiblioteket, Björn Borg

Skolorna hade fortfarande årliga simtävlingar och simhallen var packad med åskådare, förmodligen mest föräldrar till de unga simmarna. Flera av dessa simmare kom senare att nå framgångar i SM-simningar och NKK var en känd klubb i simmarkretsar.

Kungens Eriksgata

Kung Gustav V avled i oktober 1950, efter att ha varit regent i närmare 43 år. Tidningarna i Norrköping hyllade den bortgångne monarken, under vars tid det moderna demokratiska Sverige vuxit fram.

Bild: Wikipedia, Gustaf V

Efterträdaren på tronen, Gustav VI Adolf hade, redan som kronprins, gjort sig populär för sitt demokratiska sinnelag och var en varm anhängare av folkstyrets principer. Han hade ett stort kulturintresse.

Gusta VI Adolf på Eriksgata

Gustav VI Adolf besökte Östergötland 1953, på sin Eriksgata. Det speciella kungatåget stannade på stationen i Åby där landshövdingen Carl Hamilton mötte på perrongen. Skolklasser med flaggor i händerna och lokala politiker fanns förstås också på plats. Från Åby färdades hela sällskapet in till Norrköping. I Vasaparken hyllades konungen av en stor folkmassa, lunch serverades i Stadshuset. Efter ytterligare information om Norrköping for kungen vidare till Linköping.

Skrammelplatsen

Vid Oxtorget låg en intressant lekplats. Det låg där Matteusgården ligger idag. Lekplatsen var ett nytt grepp då det gällde att sysselsätta lite större pojkar. Lekplatsen startade 1947 och blev mycket uppmärksammad. Efter några år öppnades den även för flickor.

Bild: Google bilder

På lekplatsen tillhandahölls bräder och annat virke, spik, hammare och såg, så att ungdomarna kunde bygga egna små hus och kojor. Det var en slags bygglekplats. På platsen fanns också ett uttjänat flygplan, som särskilt pojkarna uppskattade, där lekte de piloter och kände sig nog lite som pojkbokshjälten Biggles. Att få arbeta med händerna, såga, spika och snickra, uppskattades och det var oftast fullt med ungdomar på platsen.

Av olika anledningar, främst då planerna på att uppföra en byggnad för Matteus församling, med samlingssal och kyrklig expedition, måste lekplatsen läggas ner 1951. För att ungdomarna skulle kunna fortsätta med sina snickerier försågs övriga lekplatser i staden med specialgjorda snickarbänkar och fritidsnämnden tillhandahöll virke och verktyg. Barnen kunde bygga sina egna lådbilar, båtar och annat som uppfinningsrika hjärnor kom på.

Bild: Google bilder

Man utrustade också lekplatserna med särskilda målarbord med stora rullar av omslagspapper där barnen målade tavlor. De ”konstverk” som gjordes ställdes ut på olika platser och lockade många åskådare, främst då föräldrar som ville se vad barnen åstadkommit.

Under vintertiden på 1950-talet fanns det särskild vinterparklek med ledare. Där fanns pulkor, slängkälkar, skridskokaruseller och kälkbackar. Det fanns både skid- och skridskoskolor.

Bild: Google bilder

På 50-talet var många mammor fortfarande hemma, så kallade hemmafruar. Det gick att klara ekonomin med bara en inkomst i familjen. Vartefter mammorna gick ut i arbetslivet togs barnen omhand av barndaghem och mycket av fritidsnämndens verksamheter upphörde.

Sagan om husen

Det var en gång en stadsdel som var bebyggd med vad somliga kallade ”pittoreska små hus”, medan andra framhöll att det var en kåkbebyggelse som var anskrämlig och ”inte värdiga som bostäder för människor”. Något låg det väl i vad båda parter sa.

Trädgård på Saltängsgatan

Husen i sig, som hade fungerat som bostad för generationer, var dåligt underhållna. Människorna hade svårt att hålla värmen inomhus under vintern och sommartid hände det ibland att regnen silade in genom sprickor i tak och väggar. Ändå trivdes husen i den stadsdel som kallades för Saltängen. Husen trivdes med människorna som bebodde dem, mest hamnarbetare och båtsmän med familjer, en och annan hantverkare och kvinnor som tjänade som pigor åt så kallade ”bättre familjer”, i den centrala staden.

En del berömdheter hade också bott i stadsdelen. Bland annat en ung man som var inackorderad där, medan han studerade vid Norrköpings Högre Allmänna Läroverk. Hans namn var Albert Engström och efter studentexamen flyttade han till Stockholm och blev med tiden författare. Som författare skrev han om sjåare och kolingar, typer som han hade lärt känna under sin tid på Saltängen.

Bild: Wikipedia, Albert Engström

På Saltängen hade det också funnits en kraftkarl, kallad Gårbotten, en urstark hamnsjåare som det sades hade fått stå modell för Albert Engströms figur Kolingen.

De kvinnor som kallades hamnroddare bodde också i kvarteren runt Saltängen. Deras uppgift var att, för en billig penning, ro folk över Strömmen, ett slitsamt arbete, särskilt under våren då vattenståndet ökade och vattnet strömmade kraftigare.

Tidigare hade Saltängen fått besök av den så kallade ”Gröna frun”, Gustafva Lindahl. Hon kallades så eftersom hon ofta gick klädd i grönt. ”Gröna fruns” besök berodde på att hon gärna hjälpte de fattigaste i området, hon var känd för sitt goda hjärta och mycket populär.

Det var sådana minnen som husen bar på och kände en viss stolthet över.

Kaptensgatan på Saltängen

Vad husen inte kände till, var de planer som stadens styrande hade i åtanke. Redan efter andra världskrigets slut talades det i fullmäktige om förändringar i hamnen. Man behövde bygga nya kajer och fler magasin för det gods som fraktades till staden.

I dessa planer ingick att husen på Saltängen skulle rivas. Många av husen var nu rena ruckel och inte lämpliga för bostäder. I slutet av 40-talet startade den stora rivningsvågen i Norrköping och den skulle fortsätta långt in på 60-talet.

I staden fanns något man i folkmun kallade Skönhetsrådet, fast det hade egentligen något mycket krångligare namn. I rådet satt det några framsynta herrar, som kom på att man kanske skulle bevara några av husen på Saltängen. I grannstaden Linköping hade man ju tagit vara på flera gamla hus och flyttat dom till det som kallas Gamla Linköping.

Man fick nu tanken att försöka göra något liknande i Norrköping. Det blev filosofie doktor Birgit Gejwall som fick i uppdrag att titta på de gamla husen och välja ut några lämpliga, som kunde bevaras till eftervärlden. Hon kom till slut fram till vilka hus som var värda att bevaras och så vidtog arbetet med att mäta upp och uppteckna husen. Varje bjälke och varje planka numrerades, det var ett drygt arbete.

Foto: turistnorrkoping, Saltängsgatan 2011

Så kom grävskoporna, husen revs och resterna fraktades bort, med undantag för de hus som skulle bevaras. De plockades ner bit för bit, helt försiktigt och fraktades med lastbil upp till en plats framför den gamla Brunnssalongen vid Himmelstalund.

Foto: turistnorrkoping, Himmelstalunds Brunnssalong

Där hade de styrande i staden nämligen tänkt sig att de skulle byggas upp i en nära framtid. Bjälkar och plankor täcktes över med presenningar för att de skulle skyddas mot väder och vind. Där låg materialet och väntade på att byggas upp på nytt, men tiden gick. Månad lades till månad och år lades till år. En dag kom en man från fritidsnämnden och lättade på presenningarna och konstaterade att bjälkar och plankor hade börjat ruttna. I all tysthet fraktades alltihopa bort till stadens soptipp. Det som kostade stora pengar för att bevaras blev till slut bara skräp på en tipp. Så slutade sagan som börjat så vackert!

Drottninggatan

Ute i Europa byggdes de sönderbombade husen, efter kriget, upp sten för sten så att städerna återställdes som dom varit. I Norrköping gick rivningsvågen fram så att husen försvann och nya betongkolosser växte upp. Gamla Norrköpingsbor kände inte igen sin stad. Mellan 1947 och 1970 revs drygt 700 bostadshus, 30 industribyggnader och 1902 andra byggnader. Många skorstenar försvann från stadsbilden.

Det var 1930 hus med 4344 bostadslägenheter som försvann. Nya stadsdelar anlades och staden växte. Allt fler fick längre väg till sina arbeten och därför var man tvungen att bygga ut kollektivtrafiken. Det var många dåliga hus som försvann, men även många vackra hus som säkert hade kunnat restaurerats.

Trivsel i saluhallarna och på torg

Norrköping hade en omfattande torghandel på 50-talet och det var många husmödrar som kombinerade inköpen på torgen, med ett besök i saluhallarna. Särskilt gällde detta saluhallen på Nya torget, där behövde man bara gå över gatan från torget till Svea Saluhall, som fortfarande ligger kvar, eller den stora saluhallen på torgets västra sida. Ett annat populärt ställe var den lilla Södra saluhallen som i början på 50-talet fyllde 50 år, vilket innebar att den hade fortlevt trots varubrist under två världskrig.

Foto: turistnorrkoping, Saluhallen, Nya Torget

Under hela den tiden hade familjen Mörling haft försäljning av kött. Eric Mörling hade tagit över efter sin far. Från början var det flera butiker i hallen, men på 50-talet fanns det bara fyra kvar. Det var praktiskt tyckte kunderna, som kunde köpa köttben till soppan hos Mörling och sedan bara vända sig om för att köpa rötter och grönsaker till soppan hos Segerstöms, mitt emot. Ville man ha en blomma till middagsbordet så låg Petterssons blomsteraffär strax bredvid och ville man ha fisk var det bara ett par steg till Lönngrens fiskaffär.

Affärsinnehavarna hade ett fint samarbete och hade till exempel en gemensam springpojke. Det fanns sådana på den tiden, därför var det inte bara de som bodde i närheten som handlade i Södra hallen. På morgnarna ringde husmödrar och beställde varor som springpojken sedan cyklade runt med och tog betalt för.

Sveahallen

Sveahallen var väl den populäraste och lördagarna var det kö vid de olika stånden. Mitt fram låg Ahlströms kött, där biträdena skar till stekar efter kundens önskemål. Hulterströms korv fanns också där och dom korvarna ansågs vara en delikatess. Till vänster fanns fisk av alla sorter.

Torgdag på Nya torget

Torghandeln var livlig, den försiggick främst på Nya torget, som den gör än i dag, om än i mindre omfattning, men det fanns också torghandel på Oxtorget och Skvallertorget, eller Lilla torget som det hette under en period. Det fanns också under en tid torghandel på Gamla torget. En del handlare växlade mellan de olika torgen eftersom Nya torget hade handel på lördag och onsdagar, medan Oxtorget hade försäljning på torsdagar.

     

Affärsmännen i staden ordnade på 50-talet då och då veckor som gick i olika nationers färger. Ett exempel är en brittisk vecka då affärerna skyltade med brittiska varor. En fransk vecka ordnades också. Franske konsuln Nils Berman hade bråda dagar med att ordna kontakter och få fram franska varor och några medlemmar i Alliance Francaise hjälpte affärsmännen, så skyltar blev rättstavade. Mitt på Nya torget i Norrköping fanns ett Förargelsens hus, det kallades så av finkänsliga. Staden benämnde den helt simpelt som urinoar. Denna bekvämlighetsinrättning hade blivit något av en skamfläck på det för övrigt så prydliga torget. Stadens ledighetskommitté höll till i närheten, en och annan pilsner halsades därinne och polisen visste om att det langades sprit där.

"Förargelsens hus", Nya Torget

Då Franska veckan inleddes stirrade torgbesökarna storögt på det bekvämlighetshus, som i många år haft en smutsgrön färg. Nu prunkade huset i den franska flaggans, Trikolorens, färger. Ordföranden i Hospitalsgatans köpmäns förening hade kontaktat gatukontor och fastighetsnämnd för att tacka för uppsnyggningen, men där var man helt oförstående. Vem hade målat om huset? Ingen visste något och det kom väl aldrig fram i ljuset vem dom ansvariga var. Fast som någon uttryckte det; ”Varje åtgärd som förskönar staden är bara till glädje”.

Välklädda stadsbor

Norrköpingsborna var välklädda under 50-talet. Det var kanske inte så underligt, i en stad där textilen var en av huvudnäringarna. De som köpte kostymer kände på tyget och avgjorde direkt om det var av bra kvalitet. Det var på den här tiden otänkbart att gå barhuvad. Alla damer hade hatt och de modemedvetna handlade sina hattar hos Marga, en hattmodist, som kände sina kunder och deras smak mycket väl. Männen var däremot inte så modemedvetna. Herrarna följde väl med modet någorlunda, så man visste om det skulle vara vida eller smala brätten på hatten, men det var nog kepsen som dominerade. En del konstnärer i staden hade anammat det franska baskermodet.

Foto: turistnorrkoping, Norrköpings Tidningars kalender 1998, Hospitalsgatan-Kristinagatan

Herrkläderna köptes hos Sterns, Alvar Samuelsson med varumärket Alvarsam, Stenegårds och Lagos. Var man bodde avgjorde ofta valet av affär. Herrmodet växlade inte så ofta på 50-talet, det var ljusare kostym på sommaren och mörk under vinterhalvåret. I slutet av decenniet började club-blazern göra sitt intåg. Det innebar att många herrar använde sin kavaj i mörkblå cheviot från Nyborgs textilfabrik till ett par grå byxor sommartid.

Nyborgs textilfabrik

Damerna ekiperade sig i de många dammodebutiker som fanns, Balins, Didners och Te-Ve-Be, för att nämna några. De kunde också få sina klänningar uppsydda av de många damsömmerier som fanns.

Textilepoken tog så småningom slut i Norrköping och idag är det väl inte många som med kännarmin tar tyget mellan fingrarna och känner på kvaliteten, innan de bestämmer sig för att köpa ett plagg.

En kort promenad på ”Ströget”

Hörnet Drottninggatan/Repslagararegatan

Hörnet av Drottninggatan - Repslagaregatan

Sedan slutet av 1920-talet ”strögade” Norrköpingsborna, det gjorde man fortfarande på 1950-talet. På kvällarna gick ungdomarna fram och tillbaka på stadens huvudgata, Drottninggatan, man gick gatan ”opp och ner”. Man gick mellan Nygatan och Tyska torget. En och annan yngling, som hade pengar på fickan, spanade väl in en flicka, som han kunde bjuda på bio. Det var inte vanligt att det så kallade ”svaga könet” betalade för sig själva. Flickorna å sin sida tittade efter den ”drömprins” de just då drömde om.

Vi gick ofta på bio i början av 50-talet. Det fanns inte tv-apparater i varje hem, man hade visserligen börjat sända tv-program, men det fanns bara en kanal och alla minns väl ”Mister Aktuellt”, Olle Björklund, som var en stor idol för många. TV hade ännu inte konkurrerat ut filmen och vi gick alltså ofta på bio. I Norrköping fanns det nio biografer, Röda kvarn, Royal, Aveny och allt vad de hette. Biograferna gav två föreställningar varje kväll och vid måndagens premiärer var köerna långa utanför på gatan. Det var ”inne” att gå på bio. På arbetsplatserna diskuterade man veckans filmer, precis som man idag diskuterar gårdagens tv-program.

Biografen Odéon, Trädgårdsgatan, kö inför en premiär julen 1957

Filmerna som visades var fortfarande inspelade i svart-vitt och videofilm var det ingen som hade hört talas om, inte heller DVD. Den nya tekniken med Agfa Color och Cinemascop var dock i antågande.

Julskyltningens höjdpunkter

Tomtar och glitter dyker upp tidigt numera, just när hösten har gjort sitt intåg. Det var annat förr. Då var den första julskyltningen tre söndagar före jul. Till den dagen smyckades Hospitalsgatan av köpmännens förening. Drottninggatan och Kungsgatan blev glittrande julgator och den verkliga julhandeln var koncentrerad till de tre veckorna före jul.

Det här var innan de stora varuhusen byggdes. På Hospitalsgatan fanns visserligen Tempo, som under många år lockade alla dem som var ute för att få tips till julklappar. Familjerna hade en bestämd promenadväg dessa julskyltningsdagar. 

Hagmans affär, Drottninggatan

Man gick Drottninggatan, gjorde en avstickare in på Hospitalsgatan, där man först gick på högersidan, bort till Nya torget och sedan gick man den andra sidan tillbaka. På båda sidor av gatan fanns det gott om butiker.

För att uttrycka sig på Norrköpingsmål: ”Man kunde skene gate opp o gate ner, o glane i skyltfönstrera”.

Rivning av Hagmans

Barnen hade sina speciella favoriter då det gällde julskyltning. Det fanns särskilt en affär som hade stor dragningskraft, särskilt för pojkar. Hagmans skyltfönster var ett populärt mål för små och stora pojkar, skyltfönstrena var i lagom höjd för barn. I fönstrena fanns det leksaker som rörde på sig, i form av leksakståg på räls. Dessa åkte runt i ett leksakslandskap och stannade vid stationer, växlade in på andra spår, åkte in på stickspår för att inte krocka med varandra och där stod den storögda publiken och tittade. För flickornas del var det dockorna som drog till sig uppmärksamheten. Det fanns en uppsjö av önskeklappar, en del önskningar till tomten gick kanske i uppfyllelse.

Upplevelsen som 1950-talets barn fick av att titta i Hagmans skyltfönster går inte längre att få, huset är rivet sedan länge.

Drottninggatan - S:t Persgatan, idag varuhuset Spiralen

Man promenerade vidare Drottninggatan ner och svängde in på Bråddgatan där man tittade in hos Calmfors lågprisaffär, innan man fortsatte till Kungsgatan. Där fanns på 50-talet 78 olika affärer, representerande 45 branscher, som alla skyltade med lockande varor.

Drottninggatan, idag varuhuset Linden

Man vek av vid Skvallertorget, för ovanför Bergsbron fanns inget som lockade.

Foto: turistnorrkoping, Västgötegatan

På trötta fötter gick man Västgötegatan nerför och fram till Gamla torget, där hittade man lottornas julmarknad. Efter att ha tittat runt i de olika stånden, var det så dags att promenera hemåt.

Foto: turistnorrkoping, Rådhuset sett från Dalsgatan

Teatertider

För Stadsteatern var 1950-talet ett lysande decennium. Teaterrecensenter skrev i Stockholmspressen att den som ville se bra teater skulle resa till Norrköping. En av de bidragande orsakerna till det var Victor Sjöström som Willy Loman i En handelsresandes död, som spelades 1949-50 och sedan i Hjalmar Bergmans pjäs Swedenhielms under 1951-53. Tillsammans med teaterns öppningsprogram Romeo och Julia blev väl dessa två föreställnigar höjdpunkterna i teaterchefen Johan Falcks arbete som regissör. Året därpå flyttade han till Helsingborg och teaterchefen John Zacharias tog över.

Foto: turistnorrkoping, Stadsteatern, Östgötateatern

I samma veva knöts Bertil Norström och Margreth Weivers till teatern och det paret blev två verkliga stöttepelare i ensemblen. Detsamma gällde Olof Thunberg. På plats fanns redan Max von Sydow, som fick sitt genombrott i rollen som Peer Gynt. Karin Kavli hade också knutits till teatern och hon spelade med bravur i den Ingmar Bergman-regisserade Tatuerade rosen av Tennessee Williams. I pjäsen medverkade, bland andra, även Sigrid Kaiser och John Harrysson.

Karin Kavli, Sigrid Kaiser och Ingmar Bergman

Det är många namn som teaterbesökarna minns med glädje från 50-talet. Utöver de namn som redan nämnts fanns Linnea och Torsten Hillberg, ett par som Norrköpingsborna tog till sitt hjärta. Gertrud Danielsson, som funnits på teatern sedan starten 1947 och fram till sin pension tillhörde också favoriterna. Gerd Hagman och Ruth Kasdan likaså. Listan över gästspelare på teatern kan göras lång, Ernst-Hugo Järegård, Ingrid Thulin, John Harrysson och John Elfström är bara några.

Arbis

Femtiotalet skulle innebära stora förändringar för Arbisteatern, den scen där Edvin Adolphsson, Brita Hertzberg, Calle Reinholdz, Tor Isedal, John Harrysson, med flera fick sina första erfarenheter på scenen. 1953 tvingades man lägga ner verksamheten, Norrköpingsborna som älskat sina revyer och folklustspel på teatern sörjde. Under sina år som chef hade Gideon Wahlberg presenterat många lustspel och revyer som roat publiken.

Foto: turistnorrkoping, Arbis

Nyårsrevyerna på Arbis drog alltid en stor publik och det var många som gjorde sin debut där. Tjadden Hällström med sin fru Gunnel, Nenne Petterson, Bosse Brunberg och många fler av Norrköpings lokala förmågor.

Edvin Adolphson

På Arbis debuterade även Berit Malmqvist som tillsammans med Gun Bengtsson skulle bli scenens operettprimadonnor. Det blev nämligen Norrköpings operettsällskap, som efter några år tog upp verksamheten på teatern igen.

Utan den teaterverksamhet som Norrköpings Arbetareförening bjöd sin publik, skulle nog Norrköping varit en tristare stad.

Lilla teatern

Strax efter att Norrköping-Linköpings Stadsteater hade startat fick Lilla teatern på Repslagaregatan liv. Det var Lars Tjadden Hällström som tillsammans med textförfattaren Lennart Anderzon, allmänt kallad för Zäta, började spela revy på teatern. En lyckad period som gjorde Lillan till en uppskattad stor revy- och komediteater.

Berit Malmqvist och Tjadden Hällström

Det var inte bara Norrköpingsbor som skrattade åt skämten, utan det kom busslaster med folk från andra städer i Mellansverige. Man gjorde texter och sketcher som rörde hela Sverige. ”Festligt, folkligt och fullsatt”, som Tjadden sa.

Foto: turistnorrkoping

Tjadden lockade också med populära artister från Stockholm som gästspelade i revyerna. Dåtidens kändisar som Kai Gullmar och Dagmar Olsson smälte väl in i Lillans Ensemble. I orkesterdiket satt ofta Georg ”Åby” Ericsson, kanske mest känd från IFK Norrköpings fotbollslag och dess förbundskapten.

Foto: turistnorrkoping

Perioden med Lillan tog tyvärr slut, när Stadsteatern behövde en scen för skolteater. Tjadden flyttade till Skandiateatern där han fortsatte med sina revyer under flera år.

Man hade mycket roligt

I Norrköping fanns det 84 341 innevånare, år 1950. När decenniet närmade sig sitt slut, 1959, var siffran uppe i 90 280. Ute i världen pågick det kalla kriget, men här hemma var det ganska fridfullt. Norrköpingsborna gick på restaurang och åt för en ganska plånboksvänlig penning. Storan, Standard och Grand var träffpunkterna. Man dansade på Grands Terrass och i Storans trädgård under sommaren, sedan på Standard, som för att hänga med i konkurrensen hade börjat med nattklubb.

Foto: turistnorrkoping, Grand hotell

I Folkets park hade man rivit bort en del av väggen, ut mot parken, till Folkborgen sommartid, så att det blev ungefär som en utedansbana. På vintern var väggen ditsatt igen och då dansades det inomhus.

Idrottsparken hade oftast fullsatt då IFK spelade fotboll. På hösten lockade Idrottsmässan mycket folk, med underhållning av kända artister, tivoli och dans. Det var stadens idrottsklubbar som arrangerade mässan.

Trädgårdsgatan

Man gick på konditori och åt av de bakelser, som servitrisen rullade fram på en vagn till bordet. 1958 beslutade Lion´s Club att man skulle ordna en stor aktivitet för att dra in pengar till hjälp åt utvecklingsstörda barn. Det var ett jättearbete som de åtta herrarna i organisationskommittén hade åtagit sig. Riktlinjerna, för hur man skulle kunna samla in pengar, drogs upp av Lion-presidenten Acke Fredriksson. Man skulle bjuda in stadens innevånare till några glada och festliga dagar. Det kan bara konstateras, att man lyckades väl med sitt syfte. Under sju dagar erbjöds korteger, lilleputtåg, jättefyrverkerier, ett Barnköping, där de minsta roade sig, ett stort tivoli och det var artistuppträdanden.

Tiotusentals människor var i rörelse och det är förvånansvärt hur man klarade av det ordinarie arbetet på dagarna, så många sena kvällar som det blev.

Ringlinjens spårvagn nr 1

Speedway var något annat som lockade mycket publik. Det finns säkert många spättor och knuttar som drömmer sig tillbaka till femtiotalet, när publiken strömmade till Dagsbergsfältet för att se på idolerna Varg-Olle, Helge Brinkeback, Dan Forsberg och alla andra speedwayförare.

Bild: Google bilder, "Varg-Olle"

Mannen som stod bakom intresset var Arne Bergström, legendarisk ledare för motorklubben Vargarna, han kallades för Vargfar. Belackarna kallade sporten för ”dom där som kör runt och släpar vänsterbenet”, men den stora publiken älskade spänningen.

Motorstadion på Dagsbergsfältet är sedan länge borta men sporten lever kvar. Svergie hade fått fram flera världsmästare och många förare blev proffs i England. Vargarna tävlar fortfarande, dessvärre inför en mindre publik.

Fotbollsstaden Norrköping

Tidningarna i Sverige hade ofta rubriker med namnet Guldköping. Det handlade då om fotbollsstaden Norrköping. I en stad som hade över 70 fotbollsplaner, är det väl naturligt att fotbollen blev populär.

IFK Norrköping, målvakten Bengt "Zamora" Nyholm

Det tog sin början redan på 1930-talet då Sleipner tog hem det allsvenska guldet. Det var fullsatt på Idrottsparken när Sleipner mötte Kamraterna, som IFK kallades. Sleipner rasade så småningom i serierna.

Norrköpings framgångar inom fotbollen gjorde att staden fick vara värd för en del matcher i VM 1958, något som arrangörerna klarade med den äran.

1955 blev de vuxna myndiga

En speciell dag är dagen då motboken slopades och Bratt-systemet gick i graven. Svenska folket myndigförklarades. I fortsättningen skulle man själva få bestämma, hur mycket alkoholhaltiga drycker man ville ha hemma i barskåpet.

I Norrköping fanns det på den tiden ett Systembolag i samma hus som dåvarande restaurang Druvan och ett vid Nya torget.

Det var inte bara de enskilda inköpsvanorna som kom att förändras då ”spriten släpptes fri”. Det blev också annorlunda för restaurangerna. Normalsvensken, som tidigare nöjt med att dricka ”två vita och en brun”, vilket var två snapsar renat och en konjak av märket Au de Vie till kaffet, började nu också att dricka vin till maten. Krögarna kunde servera alkohol i barer, det förändrade dryckesvanorna mycket. Storans källarmästare lät inreda en kontinental bar, som han lät inviga med ett damparty. Det blev ett lyckat resultat. Baren blev ett populärt ställe även för herrar, som gärna slank in för att stärka sig innan de begav sig hem till middagen.

Motbokens frisläppande innebar också en ökad ölservering. Druvans gamla tredjeklass ölsjapp gjordes om till en Tyrolerkrog med namnet Galejan.

Foto: turistnorrkoping, Druvan

Många jubiléer

Det firades flera jubileum under femtiotalet. Norrköpings Byggmästareförening fyllde 60 år och gav ut en jubileumsskrift, som berättar mycket om de män som byggt staden, om hus och om byggteknik.

Ett annat jubileumsfirande var Östergötlands Folkblad. På femtiotalet fanns det tre tidningar i Norrköping, Östergötlands Dagblad, som morgontidning, Östergötlands Folkblad och Norrköpings Tidningar, som var eftermiddagstidningar. Folkbladet gav ut tre specialnummer om vad som hade hänt i världen under de femtio år som den hade utkommit.

Första utgåvan av Norrköpings Tidningar 1758

Nästa stora jubileum gällde en verklig åldring, det gällde Sveriges äldsta nyhetstidning, som ges ut än i dag, Norrköping Tidningar, som fyllde 200 år. Tidningens första nummer utkom den 14 oktober 1758. Den är till och med äldre än The Times i London. Hans Kungliga Majestät, Prins Bertil, var inbjuden till festen. Prinsen delade ut klockor till ett antal trotjänare och jubileumsmåltiden blev en minnesvärd fest.

Prins Bertil, talman Martin Skoglund

Bråvalla flygflottilj, F13 firade 10-årsjubileum den 1 juli 1953. Det uppmärksammades i stadens tidning med rubriker som ”Från SK11 till Tunnan” och artiklar om flygets utveckling på flottiljen.

Mycket vatten under broarna

Foto: turistnorrkoping, Motala ström, Saltängsbron

Det har runnit mycket vatten i Motala Ström sedan den tid då Norrköping kallades Sveriges Manchester. Då hade den större delen av stadens befolkning sina arbeten inom textilindustrin. 1950 var det 6566 personer som sysselsattes inom den industrin. Under 50-talet blev läget mer pressat genom konkurrensen från billig import och 1960 hade antalet sysselsatta inom textilindustrin sjunkit till 3900, det vill säga nästan en halvering. Under 60-talet fortsatte minskningen för att 1970 vara nere på drygt 1000 anställda.

Foto: turistnorrkoping

Idag är textilindustrin helt borta, andra verksamheter har tagit över. Norrköping är idag en helt annan typ av stad än den var på 50-talet, men decenniet lever kvar i minnet och det hade väl trots allt sin speciella charm!

Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur I våra kvarter, Norrköping på 50-talet, Bertil Reuterstrand 1996. Där ej annat anges, är bilderna tagna av turistnorrkoping, ur samma bok.

LDm

Tillbaka

2 kommentarer till 1950-talets Norrköping

  1. Birgitta Lindgren skriver:

    Ett stort tack till er som har gjort allt detta 1950-talets Norrköping

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s