Albrekt av Mecklenburg föddes 1340 och avled 1420. Hans far var hertig Albrekt II, ”den store”, av Mecklenburg (1318-1379), modern hette Eufemia Eriksdotter (1317-ca 1370), hon var syster till den svenske kungen Magnus Eriksson.
Foto: turistnorrkoping, Ur häftet Konung Albrekts "Privilegiebrev", Björn Helmfrid
Albrekt var, under åren 1364-1388, en svensk kung, utropad av en mot Magnus Eriksson oppositionell stormannagrupp, ledd av Bo Jonsson Grip.
Bild: Wikipedia, Magnus Eriksson, domsigill
Den svenska aristokratin avtvingade Albrekt flera kungaförsäkringar, avsatte honom slutligen och slöt sig till Margareta av Danmark.
Bild: Wikipedia, Drottning Margareta
Vid Åsle 1389 blev Albrekt slagen av hennes trupper och tillfångatagen. Han frigavs 1395 och återvände till Mecklenburg, där han ligger begravd i Doberans klosterkyrka, ej långt från Rostock. Man har även rest en minnesvård över honom och hans drottning Richardis där.
Kung Albrekts största fel, i samtidens ögon, var väl att han var en främling, en tysk, som ständigt hackade på allt svenskt, införde och gynnade tyskar och hårt beskattade och förtryckte de svenska. Han lät sina tyska knektar ”härja och röva och af en älskad Prins blef Albrekt en slät konung”. Han var född att lyda och icke att regera.
Foto: turistnorrkoping
Här i Norrköping har vi dock all anledning att minnas honom för hans ”privilegiebrev”, (¹se anm), som nu finns på stadsarkivet i stadens rådhus.
Dagarna före påskhelgen 1384 befann sig kung Albrekt, svears och götars konung, hertig av Mecklenburg, greve av Schwerin, herre till Stargard och Rostock, på färd söderöver från Stockholm. Ändamålet med hans resa var att från Östergötland och Småland förbereda ett fälttåg mot Danmark, med Halland och Skåne som närmaste anfallsmål.
Bild: Wikipedia, Valdemar Atterdag
Anledningen till detta var tronskiftet efter Valdemar Atterdags död i Danmark 1375, då två tronaspiranter framträtt. Den ena var Sveriges kung Albrekt, den andra en späd son till kung Håkan Magnusson av Norge och hans drottning Margareta Valdemarsdotter, Olov Håkansson. Båda aspiranterna var dottersöner till kung Valdemar. Då ingen av parterna ville ge vika, kom det så småningom till öppna fientligheter. Inga bestående resultat nåddes och stilleståndsförhandlingar inleddes mellan företrädare för de tre nordiska rikena. Dessa skedde i Skänninge och avslutades 1381 med en, så kallad, bondefred mellan Sverige och det danska Skåne.
Bild: Wikipedia, Ett av kung Albrekts sigill
Vid denna tid hade drottning Margareta ställts i spetsen för Norge och ett sönderfallande Danmark, åt vilket hon måste ägna en huvuddel av sina krafter. Med i bilden fanns också hansestäderna, vilkas intresse var att se till, att inte båda stränderna av Öresund hamnade i samma härskares händer. Hanseförbundet bildades 1356 och några av de mest betydande städerna var Lübeck, Riga, Stockholm, Visby, Danzig och Tallinn.
Bild: Wikipedia, En handelsrutt för Hansan
För att trygga sina egna positioner inom området, hade de skaffat sig flera slott/fästningar utmed Skånes kust. Drottning Margareta krävde att dessa skulle utlämnas till henne, men kung Albrekt och hans släktingar rådde ”hanseaterna” att vägra. Krig hotade nu mellan Danmark och Hansan. I denna situation passade det kung Albrekt att förbereda en ny militär operation mot Danmark.
Kung Albrekt och hans följe befann sig den 7 april 1384, som var skärtorsdagen, troligen också dagen innan, den 6:e, i Norrköping. Den 16 april, en dryg vecka senare, återfanns en rad av rikets främsta i Vadstena för att tillsammans med kungen tåga söderöver, mot Halland och rikets fiender.
Bild: Wikimedia, Riddare
Bland de församlade i Vadstena märktes drotsen Bo Jonsson Grip, rikets mäktigaste man. Vidare fanns där biskoparna i Strängnäs, Tord Gunnarsson och Linköping, Nils Hermansson, riddarna Karl Ulfsson (Sparre), Birger Ulvsson (Lejon), Erik Kettilsson (Puke), Erengisle Nilsson , samt väpnarna Ulf Jonsson Blå, Sten Bosson (Natt och Dag) och Karl Magnusson (Örnfot).
Det från Vadstena inledda härnadståget riktades mot Laholm, som erövrades. Därefter ebbade krigsrörelserna ut för denna gång.
Bild: Wikipedia, Drottning Kristina
Så såg alltså bakgrunden ut till kung Albrekts vistelse i Norrköping den 7 april 1384, troligen också den 6:e, eftersom det knappast är sannolikt att han och hans medhjälpare, på en och samma dag hade hunnit genomföra en så vidlyftig procedur, som en gränsläggning för en stad och därutöver stadsfästa denna i ett kungabrev. Genom denna procedur tillförsäkrades det lilla stadssamhället Norrköping gränslinjer, vilka med smärre justeringar 1448, kom att bestå ända till 1640-talet, då drottning Kristina förlänade staden den forna kungsladugården och därmed avsevärt utvidgade stadens område i öster, d v s i huvudsak med den forna Ledungshammars by vid Sylten.
Innan vi tar närmare del av kungabrevet från 7 april 1384, bör vi observera två jordbyten som företogs några dagar innan, bevittnade av bland annat drotsen Bo Jonsson Grip. Båda bytena gällde Askeby klosters ägor i, eller invid Norrköping. Två attungar låg i Alosa gärde i stadsområdets södra utkant, sju spannland i Sandbo gärde i norra utkanten. Genom byte med Hidolf i Hedsjö, Löts socken, erhöll klostret dennes gård i Hedsjö. Den andre bytesmannen, borgmästare Martin Håkansson i Norrköping, lämnade ifrån sig två attungar i Ledungshammar, strax öster om staden. När dessa båda byten genomfördes, bland annat med närvaro av rikets högsta rättsvårdare, drotsen Bo Jonsson Grip, var staden Norrköpings gränser inte överallt klart uppdragna eller oomstridda.
Foto: turistnorrkoping, Bo Jonsson Grips namnteckning, Ur häftet Konung Albrekts "Privilegiebrev", Björn Helmfrid
Alla, som bodde i, eller ägde jord i gränszonerna, hade ett klart intresse av att få veta, om de lydde under borgmästare och råd eller under något häradsting och därmed landsrätt. Det rådde nämligen avsevärda skillnader. Tvister hade också förekommit mellan stadsborna och kringboende häraders invånare. Dessa grundade sig på att Bråbo och Lösings härader ägde allmänningar i stadsområdets utkanter i norr och söder. 1384 års kungabrev underlät det oaktat att närmare precisera tvistefrågorna. Det endast antyder förekomsten av sådana, när det konstaterar att de två för året fungerande borgmästarna i staden, flera rådmän och byamän, (stadsbor), var kärande i bland annat gränsfrågan. Någon svarande omnämns däremot inte. Först senare, när kungar och synenämnder tog ställning till kung Albrekts brev, framträdde sådana. De befanns då vara Bråbo och Lösings härader.
Kung Albrekts brev innehåller uppenbarligen fyra särskilda punkter.
- Gränsbestämningen
- Rätt för stadsborna att till vedhuggning nyttja kungens tredjedel av berörda allmänningar.
- Rätt för stadsborna ”okvalt och ohindrat” utnyttja sitt område, utom i de delar detta tillhörde enskild person.
- Fastslående av borgmästares och råds jurisdiktion över området.
Gränsdragningen var kungabrevets huvudpunkt.
Foto: turistnorrkoping, Ur häftet Konung Albrekts "Privilegiebrev", Björn Helmfrid
Utöver dessa huvudpunkter lämnar kungabrevet i förbigående viktiga upplysningar. Staden hade, vid tiden för kungabrevet, en stadsstyrelse med två fungerande borgmästare och ett antal rådmän. Att det fanns en sådan stadsstyrelse kan påvisas från 1363, men den har troligen existerat också någon tid dessförinnan. Stadsstyrelsen förfogade över ”bok och stadsrätt”. Med det sistnämnda avses förvisso Magnus Erikssons vid århundradets mitt utfärdade stadslag. ”Bok” torde åsyfta ”tänkebok”, varmed avsågs en liggare med minnesanteckningar om beslut som fattades på rådstugan, avskrifter av kungliga resolutioner etc.
Som främste rådgivare vid förrättningen i Norrköping nämns Östergötlands hövitsman sedan mer än tio år, Erik Karlsson Örnfot, riddare och ägare till bland annat Hällestads berg, han var tidigare också riksdrots.
Sett i belysning av den senare händelseutvecklingen, måste kung Albrekts brev betraktas som ett ofullgånget dokument. Dess största brist var att det inte skärskådade, eller ens antydde de båda, av gränsdragningen berörda, parternas argument. Inte heller utreddes, genom brevet, de särskilda komplikationer, som måste följa, därav att delar av vad som nu lagts inom stadsvad, (²se anm), hade karaktär av häradsallmänning. Kunde överhuvud taget en stad bli delägare i en häradsallmänning? De i 1384 års kungabrev angivna brytpunkterna låg uppenbarligen alltför långt från varandra och var i några fall alltför vagt preciserade, för att tydligt fastställa stadsområdet. Likväl lade kung Albrekts brev grunden för all fortsatt stadsplanering i Norrköping, i första hand fram till mitten av 1600-talet. I vissa stycken stod sig emellertid den lagda gränsen ännu långt in på 1900-talet.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping 1640, Olof Hansson Örnehufvud
Inget av kung Albrekts kända regeringsbeslut kan i frågan om långtgående räckvidd i tiden, mäta sig med Norrköpings första bevarade ”privilegiebrev”, (¹se anm). Det är utfärdat några decennier efter det att staden grundats.
Foto: turistnorrkoping, Ur häftet Konung Albrekts "Privilegiebrev", Björn Helmfrid
Endast fyra svenska städer kan för övrigt visa upp ännu bevarade bevarade kunga- eller ”privilegiebrev”, (¹se anm), av högre ålder än det i Norrköpings gamla privilegiekista, nämligen Stockholm, Uppsala, Jönköping och Strängnäs. Varken Linköping, Söderköping eller Skänninge, som alla är äldre som städer än Norrköping, har bevarade originaldokument av samma dignitet och höga ålder.
Foto: turistnorrkoping, Vy från Albrektsvägen
I Norrköping finns Albrektsvägen som ursprungligen är döpt efter Albrekt av Mecklenburg. Albrektsvägen är en av stadens längsta gator och var en del av Eriksgatan under flera kungars resor genom landet.
(¹) Anm: Citationstecknet kring ”Privilegiebrev” markerar att ordet är anakronistiskt, begreppet privilegium dök upp först i mitten av 1400-talet.
(²) Anm: ”Stadsvad”, enligt vår tolkning betyder det stadsgräns.
Källor: Konung Albrekts ”Privilegiebrev” för Norrköping av Björn Helmfrid, Föreningen Gamla Norrköping 1983. Publikationsserie berörande Norrköpings och Norrköpingstraktens kulturhistoria N:o 16, Norrköpings stadsarkiv Rådhuset, Norrköpings Tidningar Årgång 186, 1944, Av stadsbibliotekarien fil. d:r Hjalmar Lundgren Norrköpingsrummet, Norrköpings stadsbibliotek. Wikipedia.
Denna artikel är publicerad med reservation för eventuella feltolkningar och felaktigheter!
AP/LDm
Albrekt av Mecklenburg och Slaget vid Falköping 1389
Tyskarna har inte lämnat efter sig många kära minnen i Sverige. Ett av de mest otrevliga minnena av dessa främlingar var deras beteende under den Mecklenburgska kung Albrekt, den sista Folkungens, dagar. Det var under denna tid som de kallades för öknamnet ”Tyska Garpar”. Om de inkallade tyskarnas framfart finns många uppgifter i Rimkrönikorna.
Bild: Wikipedia, Tyska knektar (1530-tal)
De tyska knektarna kunde behandla den svenska bonden hur de ville, vana vid att anses som varelser av högre natur än andra människor. De behandlade svenskarna som fullkomligt i avsaknad av ”sinn och skäl”, som biskop Thomas Simonsson skriver i sin visa. Kung Albrekt höll med tyskarna i allt och så ofta han kunde lämnades slott och län åt tyskar, till de svenska herrarnas förtret.
Norrköping blev troligen stad i början av 1300-talet. Den äldsta ”privilegiehandling” som bevarats till våra dagar är det brev utfärdat av kung Albrekt av Mecklenburg år 1384.
Östergötland var på 1380-talet hårt prövat. Sedan årtionden härskade våldet, terrorn, maktmissbruket och en av de mest otrevliga var den tyska regenten Albrekt av Mecklenburg, med sitt övervägande tyska anhang. Dessa var vana att anses som högre stående varelser än andra och utnyttjade svenskarna, både hög och låg, så mycket de kunde. I sitt hov omgav sig Albrekt nästan enbart av tyskar och levde gott på den svenska bondens bekostnad, men han var en svag regent. Hela rättssäkerheten var satt ur spel och tyska rovriddare gjorde vardagstillvaron osäker. Varken hög eller låg gick fri från ”Garparnas” framfart.
Nedan följer ett litet urval av olika händelser:
Stöld av jordar
Vid ett räftseting år 1386 klagade Kinds alla innevånare på att deras häradsjordar länge ägts av personer som saknade rätt till dem.
”Roffåglar”
Långt tidigare konstaterades dystert i Vadstena klosters diarium: ”Då intogo roffåglarna bergshöjderna, ty tyskarna tyranniserade landet i många år”.
Linköpingsbiskop mördad på kyrkbacke
Våldet smittade av sig även på svenskarna. På Linderås kyrkbacke mördades Linköpingsbiskopen, herr Gotskalk. Gärningsmannen var riddaren Matts Gustafsson av Sparreätten. Han bannlystes av kyrkan på livstid.
Häradshövding tillfångatagen
Väpnaren Håkan Fadersson, tidigare häradshövding i Memmings härad i Östergötland, greps och släpades till kusten, där han i hemlighet skulle föras över till Tyskland. Han räddades emellertid av landsmän i sista stund.
Fick gräva sig ut
En östgöte, som tillfälligt befann sig i Västerås, greps av tysken Hans Dume. Efter en påhittad förbrytelse kastades han i Västerås fängelse. Där satt han i två månader. Därefter lyckades han, genom tålmodigt arbete, gräva sig ut genom golvet och under fängelsemuren.
Kaos
I ett brev från Linköpingsbiskopen Nils att ”Ingen på grund av oroligheterna vågade gå ur husen eller dristade sig företaga en resa utan fara att bli tillfångatagen eller förlora sina tillhörigheter”.
Linköping plundrades och brändes vid denna tid av kung Albrekts vilt framfarande tyskar.
Foto: Wikipedia, Nyköpingshus
Mot kung Albrekt fanns ändå en motvikt. Det var det mäktiga riksdrotset Bo Jonsson Grip, läns- eller pantherre till Stockholm, Nyköping, Kalmar, Wiborg, Raseborg, Tavastehus, Korsholm, Öresten, Oppensten och Rumlaborg, med allt som lydde under dessa slott.
Han hade tagit tyska seder, med tanke på att han inte behandlade allmogen väl, men så länge han levde vågade inte Albrekt behandla den svenska adeln illa.
Foto: turistnorrkoping, Bo Jonsson Grips besittningar, Ur häftet Konung Albrekts "Privilegiebrev", Björn Helmfrid
Bo Jonsson Grip dog år 1386. Till förvaltare av all sin egendom tillsattes, enligt testamentet, tio av de förnämsta svenska männen, bland dem två biskopar, riksmarsken Erik Kettilson Wase (Puke?), Algot Månsson Sture och Thord Bonde. Dessa började genast sin befattning som verkställare av hans testamente.
Efter Bo Jonsson Grips död trodde kungen att tiden var inne för att själv ”se om sitt hus”, med sina tyskar. Han bestämde att ”var tredje gård av såväl det andliga som det verdsliga frälset skulle indragas till kronan”. Vid verkställandet av detta mötte han det skarpaste motstånd. Adeln och högprästerskapet, som redan tidigare var missnöjda med den tyska kungen, ville inte acceptera den, eller på det våldsamma sätt som nu kungen genomförde detta. Detta trots att de själva en gång hade inkallat honom till landet.
En del lämnade landet medan andra försvarade sig på sina gårdar mot kung Albrekts tillgrepp. Ännu större blev nu nöden, oron och osäkerheten i landet.
Bild: Wikipedia, Unionsvapen för kung Håkan av Norge och Sverige
Så började man äntligen se sig om efter utländsk hjälp. Man vände sig till Danmarks och Norges härskarinna, Margareta Waldemarsdotter, mycket på grund av att hon var änka efter kung Hakon Magnusson, den lagliga men fördrivna arvingen till svenska tronen.
Bo Jonsson Grips testamentsexekutörer erbjöd henne den svenska kronan och hon tog emot den. Drottningen försäkrade att styra Sveriges rike efter dess lag, att lämna testamentsexekutörerna åt sina uppdrag och att hjälpa dem mot kung Albrekt. Adeln och prästerskapet följde snart exekutorernas exempel, och stärkt av dem beslöt Margareta att våga ett krig för den erbjudna tredje kronan.
Konung Albrekt var dock heller inte overksam. Han samlade en här, till en del bestående av svenskar, men till största delen av tyska legoknektar, ledda av stora furstar och ädlingar. Där kunde man bland annat se greve Albrekt av Holstein, hertig (Erik) Bogislaw av Pommern, grevarna av Ruppin och Lindau, hertig Johan av Mecklenburg, kung Albrekts brorson och oräkneliga tyska riddare och ädel.
Bild: Från http://wadbring.com/historia
Alla strålade av prakt och alla skröt om att varje man skulle slå minst tre svenskar och visa dessa barbarer deras underlägsenhet mot Tysklands riddarskap. Albrekt litade på de stora modiga orden och med en segerviss utgång skickade han en övermodig krigsförklaring till drottning Margareta. Vanligen benämnde han föraktfullt och nedlåtande den mäktiga drottningen som ”Kung byxlös”, eller ”Munkedejan”, på grund av berättelsen om en kärleksaffär mellan Margareta och abboten i Sorö.
Med krigsförklaringen följde den ca 1,5 m långa brynsten, på vilken ”Munkedejan skulle hvässa sina nålar”. Kung Albrekt lär dessutom ha lovat att inte sätta på sig sin ”hätta” förrän han slagit ner upproret och erövrat Danmark och Norge.
Margareta var däremot inte alls övermodig och besvarade inte detta skryt. Hon drog sig tillbaka och satte Erik Wase i spetsen för de stridande svenskarna, tillsammans med många danskar. Erik Wase hade personligen största anledning till missnöje med Albrekt, då en tysk rovriddare, på konungens anstiftan, rövat bort herr Eriks dotter, jungfru Elisif, från Riseberga kloster. Därefter hade hon dött, så rovriddaren, Bernhard Långe, skyddades nu av Albrekt mot faderns hämnd.
Foto: Wikipedia, Riseberga klosterruin
Drottningens här bröt in i Västergötland, under ledning av svensken Erik Wase, dansken Ivar Lykke och norrmannen Henrik Parow. Hela styrkan räknades till 10 000 man.
Den svensk-dansk-norska hären började fälttåget med att belägra det fasta Axevall men fick tänka om, då kung Albrekt närmade sig från Jönköpingstrakten med sin tyska riddarhär. Margaretas män bestämde sig för att möta honom på vägen.
Drottningens här passerade Falköpings stad och slog läger ca en mil öster om staden, vid Leaby. Där fanns den allmänna vägen över en bäck, som vår och höst omvandlades till en nästan otillgänglig blöt mosse. Den slutade en mil därifrån, med de så kallade Nyckelängarna, vid byn Åsled, nedanför Ålleberg. Då var ängarna nästan helt uppodlade, men var i slutet av 1700-tal gräsbevuxna.
Bild: Google bilder
Den 24 februari 1389 hade kung Albrekt med 18 000 man erövrat en ställning där, överrumplat förposterna vid Leaby-bron och förberedde sig nu inför det stora slaget. Han höll krigsråd med sina hövdingar, om att vada över mossen vid Årebro, för att angripa fienden i vänstra flanken. En svensk gammal hövding, Tyke Olofsson, tyckte att man skulle avvakta fiendens anfall, eller ta en omväg runt mossen. ”Ej vilja vi strida med dansken idag. Det kommer oss icke till fromma”, lär Tyke ha slutat sitt tal. Tysken Gert Snackenburg, (Snakenborg, hövitsman i staden Hästholmen) blev arg och tyckte att Albrekt genast skulle angripa, det skulle bli en lätt seger med hans stora här och dess mod. Gerts råd blev antaget och Albrekt dubbade honom genast till riddare.
Bild: Wikipedia, Dubbning av riddare
Tysken skulle nu försvara Leaby-bron med 60 ryttare. Albrekt, med sin här, började så att passera mossen vid Årebro, men kom inte så långt. Mossen, som troligen var frusen, men inte tillräckligt för att bära de pansarklädda ryttarna, de sjönk ner i dyn och angreps av fienden. Dessförinnan hade de, utan problem, jagat bort riddar Gert från Leaby-bron.
Därmed var slaget avgjort. Albrekt kunde inte göra motstånd eller fly. Han fick syn på den gamla hövdingen Tyke och ropade förtvivlat till honom ”Gubbe, gubbe, varför lydde jag icke ditt råd !”, men nu var det för sent och Sveriges spira redan vriden ur Albrekts händer. Samma öde som kung Albrekt, delade hans son, junker Erik, och hans brorson, flera tyska furstar, biskop Rudolf i Skara och en stor mängd riddare och herrar.
På motståndarnas sida stupade bara 8 riddare, bland dem Henrik Parow och Lyder Kaholt.
Foto: Wikipedia, Bohus fästning, 2005
Fångarna fördes till Bohus fästning. Drottning Margareta kom snart dit och, som det berättas, lät Albrekt få på sig den mycket kända ”hättan”, med nitton alnars (11,4 m) släp. Det berättas vidare, att hon lät lägga den fångade kungen i sin egen säng, bunden till händer och fötter. Dessa berättelser anses inte särskilt troliga.
Slutligen fördes Albrekt och hans son till Lindholm i Skåne, där de satt länge, i ett säkert fängelse. År 1395 frigavs Albrekt och återvände till Mecklenburg.
Som minnen av den avgörande drabbningen kallas det fortfarande (1866), Segerberget, en del av Hvarfsberget öster om Åsleds by, höjden Danåsen sydväst om samma by, Danaholmen och Danadike.
Sagan låter Mösseberg ha sitt namn på grund av att Albrekt där avlagt sitt löfte angående sin mössa, och på Nyckelängarna ska Margareta ha tappat sina nycklar. Drottningen besökte, efter vad vi vet, aldrig striden.
Källor: Slaget vid Falköping 1389, Svenska Familj-journalen 1866. Medeltiden Norrköpingsrummet, Norrköpings stadsbibliotek
Denna artikel är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter!
A.P/Ldm
norrkopingprojekt´s Blog 