Hans Olof Sundelius

Hans Olof Sundelius föddes på Grensholmens gård, då i Östra Skrukeby socken i Östergötland, den 29 december 1764 och döptes dagen därpå. Han var son till kronobefallningsmannen Eric Sundelius och hans maka Anna Maja Hjelm. Föräldrarna kom ur en mycket likartad social miljö. Deras äktenskap välsignades med nio barn. Fadern tycks tidigt ha förvärvat Grimstad i Östra Skrukeby eftersom makarnas tredje barn anges vara fött där, liksom alla de senare.

Ganska snart drabbades familjen av ett hårt slag genom faderns bortgång. Han avled den 19 april 1778 i hetsig feber endast 37 år fyllda. Endast två år efter faderns död följde änkan samma öde, efterlämnande sex omyndiga barn. Mormodern som ännu var i livet tog över ansvaret och att hon betytt mycket för Hans Olof Sundelius, har han vid flera tillfällen betygat. Vid hennes bortgång 1795 hyllades hon av Hans Olof med en dikt i Norrköpings Tidningar.

Hösten 1780 började Hans Olof i Linköpings Trivialskolas tredje klass, den övre ordningen. Gymnasist blev han enligt anteckning i Bibeln den 18 juni 1783. Tre år senare blev han student i Uppsala.

Efter tre och ett halvt års studier vid akademien återvände den unge teologen till hembygden. Prästvigning ägde rum i november 1789 i Linköpings domkyrka, men utan Sundelius. Han hade inte åldern inne. Först den 30 december, dagen efter hans tjugofemte födelsedag, vigdes han i samma kyrka, ensam, till prästämbetet av Biskop J A Lindblom. Biskopen verkar ha känt till den begåvade studenten från stiftet väl. Samma dag fick den nyvigde sitt första förordnande, såsom adjunkt hos komministern vid domkyrkan.

Bild: Wikipedia, J A Lindblom

Även på annat sätt hade man, redan före prästvigningen, kunnat bekanta sig med den nya prästen i Linköping. Sundelius titulerade sig gärna som skald och tog tillfällena i akt. 

När komministeradjunkten tillträtt sin prästtjänst fortsatte han att stränga sin lyra, inte minst vid bröllop. Han var också lidelsefullt politiskt intresserad och sin beundran för Gustav III, skulle Sundelius vara trogen livet igenom. Hertigen och sedemera kung Karl XIII, för övrigt knappast något värdigt föremål för hjältedikt, skulle diktaren flera gånger senare i livet prisa. Det skulle senare bli inledningen till hans olyckor, men nu låg en levnadsbana fylld av ljusa utsikter framför honom.

       

Bilder: Wikipedia, t v Gustaf III, t h Karl XIII

Vid sidan av sin prästtjänst hade Sundelius undervisning vid stadens högre skolväsende. I januarinumret 1791 kunde Linköpings Stifts-Tidningar meddela att adjunkten Hans Olof Sundelius erhållit missiv, att från den 15:e i månaden vara Adj. Comministri, d v s adjunkt åt komministern i stadsförsamlingen i Norrköping, S:t Olai, stiftets största stad. Det var alltså ett högst förnämligt förordnande den unge prästmannen fick.

Foto: turistnorrkoping, S:t Olai

Snart nog blev den nya prästen observerad som förkunnare. Av insändare att döma förefaller den unge adjunkten, att inte bara ha varit en gärna hörd förkunnare, utan faktiskt den mest populäre av alla stadens präster vid denna tid. Ett klart bevis på detta är att han kallades att hålla rådstugupredikan för magistraten den 27 februari 1793, en predikan som också utkom i tryckt form.

Dock – en sådan popularitet kan innebära vissa faror. Säg den kår, där det inte förekommer kollegial avund. I domkapitlet tyckte man att han var ”fallen för för stora pretentioner”.

Bild: Wikipedia, Linköpings domkyrka omkring 1700

Det var emellertid inte som förkunnare endast i predikans form som Sundelius framträdde. Han uttryckte sig med förtjusning också poetiskt, men hur uppskattat detta blev är osäkert.

Sundelius namn förekommer i en rad andra sammanhang. Mest observerad och med rätta uppskattad, har hans sociala verksamhet blivit. Är det någon som förtjänar epitetet social präst, så är det han. Säkerligen är det denne Sundelius, jämte historieskrivaren som fått ge namn åt en gata i Norrköping, Sundeliusgatan.

Tidningar bör också ha en eloge för generositet med utrymme åt Sundelius böner om hjälp till behövande och tack för influtna medel. Förvisso var Sundelius ömsint, men han hade inget hjärta för lättingar. Dessa ville han inte befatta sig med i sitt hjälparbete.

Sundelius var vid den här tiden utsatt för stark kritik för ett, som somliga ansåg, alltför fritt umgängesliv. Hans Olof försvarade sig efter bästa förmåga.

Listan på hjälpaktioner från Sundelius sida kan synas väl lång. Listan skulle emellertid utan svårighet, kunnat göras åtskilligt längre. Den ger utomordentliga inblickar i hur livet kunde gestalta sig för dem som levde på samhällets skuggsida. Sundelius måste tidvis ha tänjt sina krafter till det yttersta, då det gällde att hjälpa, där hjälp krävdes.

Han tycks förutom till sin förkunnarverksamhet och det sociala hjälparbetet, haft åtskillig tid över till annan sysselsättning. Det gällde planerna på att låta utge en Norrköpings historia. Föga anade väl Sundelius vidden av sitt arbete och framför allt, det ekonomiska äventyr han därmed gett sig in på. Forskar- och skrivarmödorna skulle bli nog så tunga, men när manuskriptet äntligen låg färdigt skulle de verkliga bekymren komma, framför allt de ekonomiska, som i sitt följe skulle dra med sig andra. Ännu var dock Sundelius optimistisk.

Man ser på redovisningar i Norrköpings Tidningar av insamlade medel till nödlidande, att flera prästmän i staden redovisar ganska stora belopp, medan Sundelius insamlingar är ytterst få och inbringar mycket litet. Var det ett tecken på vikande förtroende? Sundelius ber i en insändare i NT nr 60 1795 prenumeranter och subskribenter att inte tvivla på att verket kommer att ges ut. Det skulle emellertid hända mycket innan det kunde bli verklighet. Mordet på Gustav III, på operamaskeraden i mars 1792, var en händelse som gav eko i hela Europa. Att det skulle få märkbara följder i Sverige var givet.

Bild: Wikipedia, Stormningen av Bastiljen, Paris 14 juli 1789

I Frankrike hände stora ting, den franska revolutionen fick sitt utbrott 1789 och hade sitt våldsammaste skede mot slutet av Sundelius Norrköpingstid 1795. En ström av berättelser om gräsliga dåd i form av avrättningar och grymheter nådde vårt land, ofta förstorade i relation till avståndet. Åtskilliga representanter för det franska tredje ståndet fanns i Norrköpings redar- och företagarkretsar och det var ju i sådana kretsar Sundelius hade sitt umgänge. Under den franska revolutionen avskaffades Gud och ersattes med Förnuftet som högsta väsende.

Av Sundelius hand har vi inte så litet av politisk förkunnelse, i form av dikt eller prosa. Det är här han lovprisar hjälten, det vill säga Gustav III. En hjältedyrkare av stora mått var han och en rojalist var och förblev han, om livet ut, är däremot en öppen fråga. Redan vid 1795 års ingång hade det börjat att blåsa upp en storm runt pastor Sundelius. I nr 3 av NT stod en, vad vi kan kalla insändare av honom, dagtecknad den 4 januari, riktad till allmänheten. Dess innehåll må väl kallas sensationellt, inte minst genom sin öppenhet. Som exempel citeras följande: ”Missgynnare och ovänner! Jag fruktar ej Edra osanningar. Svensk Regering och Svensk Lag skola skydda den obrottslige. Denna övertygelse är tillfridsställande”. Det cirkulerade en del rykten och prat runt Sundelius person, farliga rykten eftersom de rörde politik och ytterst ömtåliga frågor. Dessutom hade de kommit till domkapitlets kännedom. Dit hade också rykten nått om hans ”utsvävningar”, för vilka han varnades av stiftchefen, biskop Lindblom.

Tydligen var luften full av rykten, som visar hur laddad atmosfären var. Så hade man ju också revolutionen i Frankrike, som alltmera övergått i grymma överdrifter. Sundelius ansågs ha blandat sig i sådant som låg utanför och över hans krets. Säkerligen hade det väckt ont blod, inte minst bland ämbetsbröder, att den unge obefordrade prästen gett sig in i polemik i teologiska frågor.

Foto: turistnorrkoping

Ovädersmolnen hade tydligen skockat sig över den unga frispråkiga prästen och man kunde vänta sig en urladdning. Den kom också, som det verkar, tämligen oförutsedd av denne.

Det var den 2 oktober 1795 som Teaterdirektör Johan Peter Lewenhagen i Norrköping framförde ett drama i fem akter, samt ett lustspel, Trollstaven, som efterspel. Denna föreställning bevistades av bland annat adjunkten Sundelius där han beskylldes för att ha startat sången Marseillewisan efter egenkomponerad text och därmed ”tilstäldt sjelfwa händelsen”. Landshövdingen fick befallning att förbjuda vidare föreställningar i Norrköping av Lewenhagens sällskap och allvarligen tillsäga honom att om han ”å vad ort som helst”, i eller efter föreställningarna lät uppföra ”den s k Marseillewisan eller någon annan av de under franska revolutionen såsom signal brukade sånger”, skulle hans privilegium dras in förutom annan näpst.

Sundelius inkallades och fick veta att det som då skulle upptas var ”de oroligheter, varför Sundelius gjort sig känd, med vilka han väckt den bästa regerings onådiga uppmärksamhet och som berett honom den stränga åtgärd, som anbefalld blivit”. När utslaget kom gällde det alltså inte teaterepisoden. Vad som hände på teatern skulle behandlas när stadsfiskalen i Norrköping blivit färdig med sin utredning, det blev han dock aldrig, av obestämd anledning.

Foto: Wikipedia, Trehörnasjön med nutida Trehörna kyrka

Förmodligen var man i domkapitlet glad över det. Fåfänga varningar gav vid handen att det fanns föga hopp om bättring i uppförandet. Därför prövade domkapitlet frågan och kom fram till att det var nödvändigt att missivera honom till tjänstgöring på annan ort. Kyrkoherden i Trehörna hade blivit sjuk och behövde ett tjänstebiträde och därför skulle Sundelius ofördröjligen inställa sig där.

Det måste ha varit en djupt förtvivlad ung man, som efter två dagars möte med sina förmän, lämnade dem. Hans värld hade rasat samman och han fick inte ens hålla sedvanlig avskedspredikan. Det var Sundelius själv som upplevde ”förvisningen” som katastrofal, främst måhända ekonomiskt. Han hade satt sig i skuld för sitt historieverk, skuld till goda vänner och gynnare, vilkas välvilja han nu fruktade att förlora. Hela företaget skulle nu gå i stöpet, det som han hade satsat så mycket på. Till vännerna hörde också de många fattiga hjälpsökande.

Foto: turistnorrkoping

Biskop Lindblom visste väl om regeringens rädsla för alla rörelser bland folket. Som ytterst lojal mot sin överhet ansåg Linköpingsbiskopen säkert, att det inte längre var möjligt att tolerera Sundelius fria uppförande och hans blottande av riskabla politiska sympatier. Att förflyttningen av honom skedde utan uppskov är inte svårt att förstå. Det kan tas för givet att episoden blivit ett allmänt samtalsämne, inte bara i Norrköping. Sundelius försökte försvara sig genom dikter och insändare i Norrköpings Tidningar.

Efter avlagd rapport från biskopen till Hans Kungliga Höghet lät sig regenten nöja. Det var Sundelius förflyttning från Norrköping han krävt och kravet hade genomförts.

Det kan genast sägas att Sundelius inte var någon vare sig djup eller originell tänkare. Det som snabbt gjorde honom till en mycket gärna hörd – och tydligen också gärna läst förkunnare – torde ha varit den form och det patos med vilket han framförde sitt budskap. Förmåga att utforma vad han ville ha sagt, hade han onekligen. När det gäller att försöka bestämma hans trosåskådning, uppstår vissa svårigheter. Just den tid, i vilken han levde och verkade som präst, var en brytningstid. Upplysningen hade nått vårt land med sitt starka betonande av förnuftets förmåga. Sundelius vill flera gånger påpeka att han också vill vara en upplysningens främjare, Gud ingriper i skeendet, därom är han förvissad. Mot ateisterna vänder han sig med skärpa. Ord som dygd och dygdig brukar han ofta och att talet om att göra gott, såsom en medmänsklig plikt, för honom var ett ord att ta på allvar, har vi ofta mött.

Det var många varma omdömen, som yttrades och skrevs, när budet om Sundelius förflyttning från Norrköping blev känt, ord som måste ha lindrat smärtan. Prosten Grönberger, Sundelius förman i stadsförsamlingen, gav honom ett vittnesbörd som måste ha glatt honom mycket.

Foto: turistnorrkoping

Då Sundelius varit i Trehörna ungefär ett år sänder han ett brev till Högädle Assessor Gjörwell, daterat 1 november 1796, där det låter högst bedrövligt. Han repeterar kort sin förvisning från Norrköping ”till detta ödsliga ställe, utan kommunikation med människor, att vikariera för och vakta en pastor som några år varit och ännu är svagsint. Socknen består av 12 3/8 hemman bebodda av blott några fattiga bönder … Mina inkomster äro högst eländiga”.

Tidigare (NT nr 10 1796) uppträdde Sundelius som vad vi skulle kunna kalla ortsmeddelare, till sin gamla tidning och då var det ljusare tongångar: ”År 1796 var det i januari en så blid vinter där, att Hans Ersson i Pukeryd den 22 sådde vete. Lärkan och kloddran, (not: östgötska för taltrasten), sjöng. Och Primula veris eller yxläggan, som den ju heter somligstädes i Östergötland, hade börjat sticka fram. Hans Ersson hade fångat ett par torndyvlar och Sundelius hade hört av ”tränborna”, att lika så lång tid som de visar sig före vårfrudagen, lika så länge skall de vara instängda i sina gömslen av köld efter samma dag. Men väglaget är eländigt och slipprigt på våra getstigar, så att man här tills vidare måste hålla inne både med forkörslor, lustresor och visiter”. Pastor Sundelius var faktiskt en riktigt pigg ortsmeddelare.

På grund av hög pensionsålder och andra ålderskrämpor blev Sundelius vice pastor, från och med 1 maj 1798  i det vidsträckta Adelöv. Ur flera synpunkter såg han det säkerligen som en ”befordran”. Tillträdet kunde dock ha skett under betydligt lyckligare omständigheter. Det var sannerligen minerad mark han beträdde och något av ett andligt konkursbo han övertog. Kyrkans kassor var däremot välfyllda.

Äntligen hade Sundelius fått sitt stora verk, Norrköpings Minne, färdigt i manuskript och i ett förord till läsaren daterat, Adelöf den 31 Maji 1798, kan han meddela den glada nyheten. Författaren känner sig nog mera lättad än glad, över att ha sitt manuskript tryckfärdigt och bekymren för hur företaget ska ros i land kan han inte helt dölja.

Bild lånad från http://www.antikvariat.net

Annonser om Norrköpings Minne fanns i en rad nummer av Norrköpings Tidningar en bit in på det nya året.

Nu kunde Sundelius mera helhjärtat ta sig an uppgifterna i församlingen och i början av juni höll han sin första sockenstämma. Redan då kunde församlingsborna märka att mycket skulle hända i socknen. En av stämmans frågor som pastor Sundelius väckte gällde själva kyrkobyggnaden, som var i dåligt skick. Åsikterna gick isär vad som skulle göras, då församlingen ville reparera kyrktornet, medan herremännen, kapten Ribbing till Södraholm, friherre Leijonhufvud och löjtnant de Maré ville ta ner tornet, eftersom det var fallfärdigt. Dessutom utgjorde det en risk för åsknedslag. Ett annat beslut som togs var att pastorn skulle undersöka om det fanns ledig plats på kurhuset i Vadstena för två pigor. Men den nye pastor Sundelius fick en fingervisning om att han skulle veta sin plats. Kapten Ribbing erinrade om vad som beslutats på stämma i laga ordning, det skulle såsom lagfast stånda. Det skulle vara ordning på stämmorna. I fråga om läggning och temperament var avståndet stort mellan kapten Per Ribbing och pastor Hans Olof Sundelius. Det var en stor olycka att pastorn inte tycks ha insett hur värdefullt, för att inte säga hur nödvändigt, det var att ha ett positivt förhållande till den präktige och inte minst genom sina släktförbindelser, inflytelserike kaptenen.

Foto: turistnorrkping

En viktig angelägenhet återstod att ta itu med, inventering och överlämning av församlingens kyrko- och fattigkassor. Det skulle ske i september 1798, men det dröjde över ett halvår innan det kom till stånd. Kassorna omfattade betydande belopp. De var socknens lånebank och den allra största delen av pengarna var utlånade, mot inteckningar eller borgen. Låntagarna var många, över 70 och det gällde att reverserna var i ordning och att ränteinbetalningarna skett i laga tid. Somliga av lånen var mycket gamla och när en efterträdare till Sundelius övertog pastoralvården, fann han sig nödgad att uppsäga ett stort antal av lånen. Till råga på allt hade man just vid denna tidpunkt två olika myntslag, riksdaler banco och riksdaler riksgälds, vilket skapade stora problem.

Omsider återvände pastorn/författaren till Adelöv, som man vill tro upplivad av vistelsen bland vänner i Norrköping. Det måste ha upplevts som en triumf att se sitt verk i fullbordat skick.

Att man som sockenpräst hade en betydande författare, ty Norrköpings Minne är ett för sin tid betydande verk, förefaller på inget sätt ha observerats i Adelöv. Där hade man, åtminstone de tongivande, synbarligen större intresse av hur pastor Sundelius handskades med ekonomin, givetvis socknens, men säkert med inträngande sidoblickar på hans egen. Det är denna höst som missämjan mellan Sundelius och kyrkoföreståndaren börjar. Den senare har själv sagt det och det är handhavandet av församlingens ekonomiska angelägenheter, som är dess upphov.

Hans Olof Sundelius utövade en omfattande verksamhet som läkare, med hjälp av den nya elektricitetsmaskinen. Troligen hade han fått inspiration genom bekantskap med kyrkoherde Pontin i Hägerstad, som var en av flera föregångare inom denna terapi. I barberare- eller fältskärsbostället i Åsby i Kumla socken öppnades mottagning strax efter inflyttningen, i mitten av 1812. Nu får vi noggrann statistik på verksamheten som för den 24 maj 1817 redovisades i Linköpings Bladet. ”13 970 sjuklingar, i synnerhet av den ringare och fattigare folk-klassen, vilka ej tillförene mig anlitat”.

Foto: turistnorrkoping

Någon som helst uppskattning för vad prästen gjorde till församlingsbornas gagn kunde fienden aldrig förmå sig visa, endast misstänkliggörande och gyckel. Sundelius å sin sida ansåg sig ha fått tillfälle att sprida Evangeliska Sällskapets vackra skrifter, som begärligt hade tagits emot, genom sin läkarverksamhet.

Tio år efter en dom för förtal i Jönköping, där straffet blev 28 dagars fängelse med vatten och bröd, skulle han göra offentlig avbön inför Carl Gustaf Ridderståhle vid Norra Vedbo häradsrätt och betala böter. Sundelius ger då sin syn på processen och dess slut. Orsaken till den process som skriftens författare invecklades i arton år tidigare, ser han dels i hans strävan att återställa ordningen i församlingen, dels i det misslyckade försöket från några personers sida att göra sig förtjänster på kyrkokassans bekostnad vid ett beslutat kyrkobygge. De tilltrasslade räkenskaperna nämner Sundelius inget om. Därefter kommer författaren in på ett av skälen till den hårda domen: förtalshistorien och Ridderståhles ”oanständiga bekantskaper”. Något föredömligt leverne förde inte Ridderståhle. I födelselängderna står alla hans barn upptagna som oäkta utan angivande av någon barnafader.

Det är valda delar av domen och domskälen, Sundelius tar upp i sin skrift, men slutsatsen är att han dömts för brott han inte begått, eller brott som klassificerats för hårt.

Hans skriverier vittnar om stor självupptagenhet och självöverskattning. Han hade ordet i sin makt, men ibland fick ordet makt över honom. Ömhjärtad är ett omdöme om honom, speciellt när det var fråga om hans omsorger om nödens barn.

Den omtalade ”förvisningen” till Trehörna är ett avslutat kapitel. Det var missivet till det nedgångna och svårskötta Adelövs pastorat som blev Sundelius olycka. Genom bristande noggrannhet och respekt för formerna, men framför allt, självrådighet och eftergifter för starka affekter, kom han själv att bidraga till sin olycka.

Trots den djupa förnedring han blev utsatt för, kom han aldrig att sälla sig till den ingalunda lilla skaran av försupna yrkesbröder. Han förblev samma generösa hjälpare mot dem, som bad om hans hjälp. ”Tusende hulpne välsigna ditt minne”, skrev någon vid hans frånfälle år 1821, 56 år gammal. På Kumlas medeltidskyrkas kyrkogård begravdes Hans Olof Sundelius, efterlämnandes fru Kristina och dottern Hedvig Kristina. Om någon minnesvård utmärker graven är inte känt.

Bild: Lånad från http://www.antikvariat.net

Källa: Hans Olof Sundelius prästen, läkaren, historieskrivaren Erik Lönnerholm 1988

A.P/Ldm

Tillbaka

Annonser

En kommentar till Hans Olof Sundelius

  1. Kristina skriver:

    I am his descendant! I have this book! It’s so amazing to find this page, tack sa mycket! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s