Bild: Erik Dahlbergh, Wikipedia. Klicka på bilden för att se en film!
Erik (Jönsson) Dahlbergh, föddes den 10 oktober 1625 i Stockholm, och avled den 16 januari 1703, Stockholm. Fram till han adlades, 1660, hette han Jönsson i efternamn. Hans föräldrar var landsbokhållaren Jöns Eriksson (Dahlberg) och Dorotea (Dordi) Matsdotter.
Redan vid fyra års ålder förlorade Erik sin far. Modern gifte om sig med en löjtnant vid Västmanlands regemente, Peder Gråå, men sex år senare dog även modern. Den tioåriga pojken bodde då hos sin styvfaders släktingar i Söderköping. Han avslutade sin skolgång i hemlandet vid tolv års ålder, i maj 1638, i nämnda stad. Farbrodern och förmyndaren, Erik Eriksson (Svanfelt) i Stockholm, bestämde så att den unga brorsonen skulle resa till Hamburg, för att genomgå Nicolaus Detris skriv- och räkneskola, och så blev det.
Bild: Söderköping, http://www.kb.se
I Stettin arbetade Erik Dahlbergh sex år som skrivare, hos generalkamreraren i Pommern, Gert Rehnskiöld. Rehnskiöld hade tidigt iakttagit Eriks fallenhet för matematik och utomordentliga anlag för teckning, och därför rekommenderades han för utbildning till fortifikationsofficer. Som konduktör vid de pommerska fästningarna fick han tillfälle att göra en samling plan- och avritningar av olika fästningar, och skansar, samt ritningar av belägringar och fältläger.
Vid tyska och italienska mästarskolor och akademier utbildade han sig i civil och militär arkitektur, samt teckning efter modeller.
Bild: Magnus Gabriel De La Gardie, Wikipedia
Dahlberghs konstnärliga intressen verkar ha fått stor uppmuntran , inte minst från rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardies håll. Den 28 mars 1661 fick han privilegium på utgivandet av ett planerat stort topografiskt arbete över Sverige, det berömda verket ”Suecia antiqua et hodierna”, illustrerat med kopparstick efter Dahlberghs utförda teckningar.
Bild: Titelbladet i volym 1 av Suecia antiqva et hodierna, Wikipedia
Efter detta fortsatte Erik med större flit, under sina många resor i Sverige på 1660-talet, att teckna märkliga städer, kyrkor, slott, herrgårdar, med mera. Samtidigt med den topografiska bildserien hade han även skapat en liknande historisk serie, av stor betydelse.
Bild: Slottet Tre Kronor, Google bilder
Sedan förmyndarregeringen beviljat pengar reste Dahlbergh, sommaren 1667, via Holland till Paris, för att skaffa skickliga kopparstickare, för reproduktionen av sina då färdiga teckningar till Suecia.
Bild: Brokind, http://www.kb.se
Efter hemkomsten ledde Dahlbergh graveringsarbetet i Paris per korrespondens med sitt ombud där, Samuel Agriconius (Åkerhielm).
Sedan han 1674 utnämnts till generalkvartermästare, avstannade arbetet med Sueciaverket nästan helt under de närmaste tio åren. Orsaken var ombyggandet av rikets många förfallna fästningar.
Bild: Rönö, http://www.kb.se
Den 17 juli 1684 fattades det viktiga beslutet, i Sueciaverkets historia, att verket skulle förläggas och utges. Nu kom de till Sverige inkallade, huvudsakligen holländska, gravörer till användning.
Bild: Ållonö slott, http://www.kb.se
Så småningom växte Sueciaföretaget ut nästan till ett ämbetsverk. Den planerade texten utkom aldrig. Planscherna utgavs första gången 1716, efter Dahlberghs död, och har sedan getts ut i flera upplagor, den senaste trycktes 1920-24.
Avsikten med verket var att göra Sverige mera känt i Europa. Verket är, utan jämförelse, det mest betydande i sitt slag som någonsin utgivits i Sverige. Det innehåller mer än 350 avbildningar från de nuvarande svenska landskapen och Finland.
Bild: Östergötlands vapen, http://www.kb.se
Betecknande för Dahlberghs karaktär är slutorden i hans avskedsansökan till Karl XII 1701: ”Jag begär varken förläning, gåva eller underhåll. Jag anhåller endast att få vila min uttröttade kropp och att ostörd få vända mina tankar till Gud, min Frälsare”.
Erik Dahlberghs familjeliv var, såvitt man vet, lyckligt. Djupa sorger drabbade honom dock de senare åren av hans liv. Efter fjorton års äktenskap dog hustrun Maria Eleonora, i Landskrona, 1680. Den äldsta, förhoppningsfulla sonen, Vilhelm avled, endast tjugotvå år gammal. År 1697 förlorade Erik Dahlbergh också den enda, då kvarlevande sonen, Karl Gustav, och kort därefter sin yngsta dotter. Sonen Erik och en dotter hade avlidit i späd ålder. Endast de två äldsta, gifta döttrarna, överlevde fadern. Efter de sista stora familjesorgerna blev arbetet den gamle mannens enda egentliga intresse.
Bild: Finspångs slott, http://www.kb.se
Grunddraget i Erik Dahlberghs karaktär var djupt religiöst allvar, men i det enskilda, förtroliga umgänget märkte man hans naturliga glättighet och humor.
Sueciaverket
På rikskanslerns förslag under förmyndarregeringens första år, fick överstelöjtnanten Erik Dahlbergh i uppdrag av staten, att rita av Sveriges slott, städer, minnesmärken och märkvärdigheter, för ett stort praktverk som skulle heta ”Suecia antiqua et moderna”, ”Det forna och det nya Sverige”.
Uppslaget, som Dahlbergh naturligtvis själv kommit med, upptog stor energi och han fick under årens lopp hjälp av franska och holländska kopparstickare, till nära femhundra bilder.
Bild: Löfstad slott, http://www.kb.se
Samtidigt, på kunglig befallning, arbetade Uppsalaprofessorn och rikshistoriografen, Johannes Loccenius, med texten, som förstås skulle vara på latin, och fick ihop beskrivningar av landskap och orter, innan han gick ur tiden 1667.
Bild: Skenäs, http://www.kb.se
Därefter dröjde det mer än tjugo år, då en ny textförfattare hittades i professorn och bibliotekarien, Claudius Arrhenius Örnhielm. Han ansåg Loccenius notiser ”alt för korte och ofullkomblie” och gjorde upp en långt vidlyftigare textplan. Han hann skriva sju kapitel, av de tolv, som skulle ingå i första volymen av verkets sju, därpå dog han. Så småningom förordades professorn i vältalighet i Uppsala, Petrus Lagerlöf, som slet efter bästa förmåga så länge han orkade. Då han hade gått ur tiden anförtroddes uppdraget åt en professor i Dorpat, Olof Hermelin och registratorn Bengt Högvall, som inte åstadkom någonting. Vid det här laget hade även Erik Dahlbergh lämnat det jordiska, efter att ha ändrat sista ordet i det stora verkets titel till, ”hodierna”, Sverige av idag.
Bild: Södra Bancohuset, Google bilder
I riksarkivet vilade hans tryckplåtar och avdrag, och mot 1720-talets slut kom någon på, att här fanns ett kapital, som kunde bidra till statsskuldens likvidering. Med hjälp av en bokbindare gjorde man i ordning sexhundra exemplar av bilderboken, utan text, för försäljning, och de gick så småningom åt, under 1700-talets lopp.
Den svenska stormaktstiden var då ett minne blott, och bilderna var inte riktigt aktuella längre. Trots det har glädjen och nyttan av dem blivit större, allteftersom åren har gått. För sena tiders svenskar finns oersättlig kunskap att hämta ur Sueciaverket. Dess planscher, ofta ansträngt monumentala, kommer till mycket stor del från Karl XI:s förmyndares tid, och representerar deras ideal.
Bild: Kungsträdgården, Stockholm, Wikipedia
En del var rentav förhandsbilder, som visar hur adelsägarna hade tänkt sig att få sina egendomar ombyggda i en snar framtid, även om detta sedan aldrig blev av. Trovärdigheten är därmed begränsad, ytligt sett. För de flesta av sina medborgare har väl Sverige knappast sett ut som det framställs i Sueciaverket. Däremot utgör detta ett monument och ett äreminne över den aristokratiska svenska stormakten, såsom konstnären och hans uppdragsgivare önskade att den skulle ses i utlandet, och kanske även hemma.
Bild: Johannesborgs slott, Norrköping, http://www.kb.se
Källor: Svenskt Biografiskt Lexikon, Släktforskarhyllan, Cornell till Dal, Del IX, Erik Dahlbergh Jönsson 1625-1703, Redaktionskommitté: J A Almquist, H Schück och L Stavenow, Albert Bonniers förlag 1931, Norrköpings stadsbibliotek, Svensk historia II Alf Henrikson.
Bilder, där ej annat anges, från Suecia antiqua et hodierna, Kungliga Biblioteket.
Denna artikel är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter!
A.P/LDm
norrkopingprojekt´s Blog 