På våren 1712 hade Norrköping så smått börjat andas ut efter den svåra epidemi, som plågat befolkningen under 1710 och framför allt 1711. Den hade skördat dryga tredjedelen av befolkningen och krävt drakoniska motåtgärder, massbegravningar i specialgjorda vagnar, som kunde ta 10-20 kroppar per vända och som lossades vid pestkyrkogården i nordöstra hörnet av våra dagars krematoriepark.
Foto: turistnorrkoping
Vagnarna kördes av svartklädda körkarlar, det var sådana som gått igenom sjukdomen och därför blivit immuna. Hus i vilka smittan satt sig fast, d v s där något sjukdomsfall rapporterats, spikades igen. Ytterdörrarna målades med vita kors. Endast personer, som i likhet med kuskarna var immuna, fick komma med mat till de instängda. Maten fördes in genom ett fönster eller genom en uppsågad lucka i ytterdörren.
Bild: Wikipedia
I kyrkorna brände man med tjära, enris och svavel. Torgdagar och marknader ställdes in. Skräcken hade suttit i länge och skakat om stadsborna ordentligt.
I detta läge nödgades magistraten, den tidens stadsstyrelse, den 18 maj sätta sig ned och skriva en rapport med väldigt dystert innehåll till t f landshövdingen Conrad Ribbing. Natten mellan fredagen den 16 och lördagen den 17 maj bedömde de att en sjundedel av staden helt brunnit ner. Branden började hos en gördelmakare vid Västgötegatan, trots att stadsborna gjorde allt som stod i deras makt att släcka elden, rasade den i 12 timmar. Sedan 1655 hade ingen så häftig eld drabbat staden. En stor del av det ”bästa” borgerskapet drabbades värst, och blev ruinerade. Branden ödelade bortåt 150 gårdar.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Med hänsyn till eldens katastrofala omfång tog rådsturätten under justitieborgmästarens ledning upp rannsakningen i skuldfrågan. Redan tre dagar efter branden började rättegången mot gördelmakaren Johan Spejerman, vars namn i våra dagar lever kvar i Spejermans holme nedanför stadsmuseet. Elden hade börjat i dennes hus vid Västgötegatan, granngård till handelsmannen Peter Eckhoffs, som på senare tid kallats Bergslagsgården.
Foto: turistnorrkoping, Bergslagsgården
Mot sin vana gick inte Spejerman in i verkstaden för att kontrollera elden, ingen gjutning hade förekommit den dagen och hans lärgosse sov där. Rätten frågade om vatten funnits till hands i verkstaden för släckning och på det svarade Spejerman nekande. Spejermans lärgosse, Mårten Diedrich, 22 år gammal borde väl veta, hur elden sluppit lös. Kl 5 på fredagseftermiddagen hade de gjort upp en eld med några kol inuti spisen, mellan tegelstenarna, för några söljor som skulle lödas. Hur släckte du elden när du hade slutat löda, frågade rättens ordförande? ”Jag tog eldtången och lade vart kol för sig 6-7 stycken, för att de inte skulle brinna ut till ingen nytta”.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Nu kom turen till tornväktarna i svenska och tyska kyrkorna Jon Larsson och Lars Arvidsson, vilka uppenbarligen försummat sin plikt att klämta i klockorna, för att varna stadsborna att elden var lös. Klockan var nästan 1 på natten när klockan började klämta i Tyska kyrkan, och efter 5-6 slag kom även Olai-klockan igång. De båda tornväktarna häktades den 20 maj, och efter sex dagar, diskuterade rätten deras sak. Rådmännen Matthias Westerberg och Gert Classon ansåg att de båda tornväktarna borde plikta med fängelse och varnas, så att de hädanefter visar större flit i sin tjänst. Denna åsikt delades av rättens övriga ledamöter. De sex dagar de satt i häkte, ansågs vara straff nog. Därmed var rättegången i ansvarsfrågan avslutad. Som vanligt hade det visat sig omöjligt att påvisa någon vårdslöshet med elden.
Bildmontage: turistnorrkoping
Eftersom flera av medlemmarna i den tyska församlingen drabbades hårt av branden, pläderade flera av dem för att lönen till tornväktarna skulle dras in. Petter Wetterberg, själv en av kyrkoföreståndarna, lyckades emellertid rädda situationen genom att förmå ett antal människor, bosatta i trakten av Tyska kyrkan, inte församlingsmänniskor, att deltaga i underhållet av väktarna. Man fann uppenbarligen, att man kunde sova lugnare, om någon höll utkik nattetid över staden. Kort efter branden utfördes en extra noggrann brandsyn över hela staden. Borgmästare Johan Halling påtog sig dessutom att upprätta förslag till en ny brandordning. Därmed var han sysselsatt under vintern 1712-13. Innan denna var klar, drabbades Norrköping emellertid av ännu en omfattande brand.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket Norrköpingsrummet
Vådeld på Berg ger ny brandordning
Natten till fredagen den 10 april 1713 brann det igen. Denna gång drabbades Bergskvarteret. 12 gårdar brann ner på Berg. Åter drabbades ett antal stadsbor av hemlöshet, stora förluster eller ruin. Elden hade uppstått i färgaren Casper Mickelssons bagarstuga. Av vilken orsak gick som vanligt inte att reda ut, trots förhör med ett stort antal vittnen. Det ansågs lönlöst att fortsätta utreda fallet. Vad som däremot gjordes var att arbetet på den nya brandordning, som redan före branden påbörjats av polisborgmästaren Johan Halling, nu påskyndades. I slutet av april antog magistraten ett av denne framlagt förslag. I stället för den tidigare ”grovindelningen” av staden i tre ”kvarter”, ”finindelades” staden i ett stort antal ”brandmästerskap”, smådistrikt, vart och ett med två brandmästare, av vilka man hoppades att alltid en skulle finna till hands.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket Norrköpingsrummet
I varje kvarter skulle det finnas en brandspruta. Arbetet att få tag i på en gång lämpliga och villiga brandmästare, visade sig vara en tidsödande process. Den var långt ifrån färdig i början av hösten, när nästa prövning kom. Att föregångsmannen på brandskyddets område, rådmannen Petter Wetterberg, åtagit sig att bli brandmästare i sitt distrikt inom Bergskvarteret, var självklart. Parallellt med den nya distriktsindelningen genomfördes en grundlig översyn av stadens alla skorstenar och hustak. Längder över bristfälliga sådana upprättades. Alla dessa åtgärder visade sig likväl otillräckliga. Natten mellan den 22 och 23 september runt 12-slaget brann det igen. Elden skördade ett 50-tal gårdar och 18 lador. Också den här gången drabbades Bergskvarteret, nu längre österut än vid förra branden. Dessutom spred sig branden också ett stycke utåt landet söder om staden, där ladorna nu stod stinna av hö inför vinterns behov.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
De trodde att branden startade hos handelsmannen Gabriel Collenberg, genom vårdslöshet vid brännvinsbrännande, odugliga skorstenar eller hustak. En annan av de drabbade var rådmannen och stadsnotarien Erik Modolin, vilken tillsammans med Collenberg besökt bryggareåldermannen Nils Forsman på kvällen (vars gård låg i det som senare döptes till God vän) i ett ”ärende”. Modolin och Collenberg var närmsta grannar och följdes åt hem till Collenbergs gård. Båda gick in i en stuga på gården, som hyrdes av kronofogden Christopher Brandstedt, vilken också befann sig där. Av några små ”trän” tände man upp en eld. Efter en stunds samvaro med de båda andra gick Modolin hem och lade sig och somnade strax ”sött in”. I sömnen hörde han hur det ropades på gatan. Men han vaknade inte, förrän faktor Zetterstedt skrek på honom och bultade på hans fönster.
Foto: turistnorrkoping, God vän idag
Just den omständigheten att två högt uppsatta ämbetsmän varit med när eld, mot gällande bestämmelser, så sent på kvällen tändes, därtill i kronofogdens logemente, där den sedan måste ha övergått till en okontrollerad brand, gjorde att kämnärsrätten inte tillmötesgick faktor Zetterstedts begäran om häktning av Collenberg.
Bild: Wikipedia
Fru Collenberg beskylldes för att bränna brännvin bakom ryggen på myndigheterna, i syfte att ”spara” accisen, vars riktiga betalande accisbesökarna var skyldiga att övervaka. Hon hade den kvällen besök av grannen och hökaren Claes Arrhenius, vilken vid sidan om sitt borgerliga yrke också var tull- och accisbesökare! Tänk om hustru Collenberg haft lönnbränning på gång och därmed kanske vållat katastrofbranden! Målet sköts på framtiden, för den händelse några nya fakta skulle komma i dagen. Så blev det emellertid inte.
Nya brandordningen genomförd
Först nu, i slutet av september, påskyndades omläggningen av stadens brandförsvar. Magistraten samrådde intensivt med borgerskapets äldste. Rådmännen ålades att i varje kvarter söka få fram de lämpligaste brandmästarna. Eftersom brandvärnet bevisligen fungerat dåligt vid septemberbranden, skulle samtliga dessförinnan utsedda brandmästare inkomma till polisborgmästare Halling med förteckningar över alla som hållit sig undan vid denna brand eller på annat sätt brustit i sina åligganden. Om de försumliga tillrättavisades, framgår ej av bevarade akter. Däremot vet vi, att organisationen i brandmästerskap var avslutad den 18 november. Hur många sådana distrikt, staden indelats i, vet vi inte med säkerhet.
Karta: http://www.norrkoping.se
I Norra kvarteret fanns minst 11 stycken. Petter Wetterberg åtog sig att göra en brandspruta åt Dalskvarteret för 250 daler kopparmynt. Förhoppningsvis stod denna klar att tas i bruk den 22 november, då Hospitalskvarnen, belägen invid Kvarngatan, mitt emot mässingsbruket brann, och flera personer innebrändes, utan att vi närmare känner vare sig brandens upphov eller det precisa antalet offer. Att elden denna gång, som väl var, kunde begränsas till själva kvarnen med tillhörande enklare träbebyggelse, berodde nog på att de nya reformerna angående brandskyddet, äntligen började ge effekt.
Bildmontage: turistnorrkoping
Så sattes en tragisk punkt för en dessbättre sällsynt serie svåra bränder, som börjat 1711 med Stenhuset på Saltängen och ändades 1713 alldeles invid mässingsbruket.
Källor: Texten är ett fritt utdrag ur Norrköping brinner, Björn Helmfrid, Wikipedia, http://www.norrkoping.se
EN
norrkopingprojekt´s Blog 