1711 Branden i De Geerarnas Saltängspalats

Kl 5 på morgonen den 18 oktober 1711 bröt elden ut i sjötullsbesökaren Anders Holms gård, granne med ”Stenhuset”, det av Louis de Geer d ä under 1630- och 40-talen uppförda, magnifika palatset i nederländsk renässansstil.

Bild: Wikipeida, Louis De Geer

Elden spred sig snabbt och tog med sig också detta byggnadskomplex. Med sina 27 fönsteraxlar mot strömmen, sitt mörkröda tegel och den grå sandstenen kring portar och fönster var byggnaden den främsta profana i staden. Den täckte tillsammans med tillhörande tomt och trädgård vad som i våra dagar är kvarteren Gubben (=de Geer) och Stenhuset. Förutom huvudlängan med dess två flyglar, varav den västra fristående, inrymde byggnadskomplexet ett stort stall, där såväl mässingsbrukets arbetshästar som herrskapshästarna hade sin plats, ett fähus för kor och andra kreatur, ett par lusthus samt ett hus för brevduvor.

Foto: turistnorrkoping, Holmentornet

När katastrofen den 18 oktober drabbade Stenhuset, hade Wetterberg nyss lämnat över ledningen för Holmens Bruk till en faktor Anders Zetterstedt. Denne skulle med tiden avslöja sig som en driftig och duglig företagsledare. I den ståtliga huvudbyggnaden bodde dels Abel Reenstiernas maka, fru Anna Björn, och som hyresgäst ryttmästaren Jacob Steinhausen, vilken 1710 deltagit i slaget vid Helsingborg under Magnus Stenbocks befäl och vid tidpunkten för branden nyligen gift sig med Engel Borg, dotter till sjötullsförvaltaren i Norrköping. Alla dessa var emellertid bortresta, då branden drabbade huset.

Bild: Wikipedia, Magnus Stenbock

Hur bröt elden ut hos Holm? Hade någon varit vårdslös eller var den rent av anlagd? Eftersom lagen utmätte stränga straff för såväl slarv som illvillighet vid hantering av eld. Anders Holm framförde en teori om hur elden uppkommit. Han hade tidigare haft besök av tjuvar på jakt efter spannmål eller malt. Dessa hade blivit skrämda och lämnat efter sig såväl säckar som ljus. Ett nytt inbrott, så resonerade han, kan mycket väl ha gjorts, varvid tjuvarna slarvat med ljus. Holm bedyrade att han inte hade orsakat branden som i stort sett brände ner hela hans hus, rediga grannar sprang till Holms stallgårdsport som de bröt upp för att kunna släppa ut kreaturen innanför. Till katastrofens omfattning bidrog förmodligen att inga av herrskaperna var hemma när branden utbröt. Hur elden spred sig till Stenhuset och träbebyggelsen på dess vidsträckta tomt, vet vi därför inte i detalj mer än att den via stallgården kastade sig över till mangårdsbyggnaden, där tak och golv fattade eld.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner Björn Helmfrid

 

Murresterna jämnades av och det en gång så ståtliga palatset förvandlades till förrådsutrymme, uthyrt åt handelsmän. Först 1784 restes på grundvalarna av byggnadens östra del handelsmannen och industriidkaren Pehr Gustaf Wadströms ännu kvarstående, timrade och reveterade bostadshus. Vad övrigt som gick till spillo i oktobernatten 1711, vet vi inte, ej heller vilken verkan rådman Petter Wetterbergs spruta hade då elden skulle begränsas.

Saltängsbranden fick ett efterspel också inför magistraten. Ett par år före 1711 års brand hade alla kölnor (byggnad som användes för att torka korn till malt vid ölbryggning) i staden granskats ur brandsäkerhetssynpunkt. I flera fall hade det beslutats att riva dem, men alla gjorde inte det. Enligt Petter Wetterberg var det en bristfällig kölna som hade orsakat katastrofbranden i oktober. Den 11 november föreslog han en förnyad granskning, åtföljd av en effektiv kontroll av att verkligen alla påbjudna åtgärder också vidtogs. För att förläna förrättningen större auktoritet ville han att också borgmästarna skulle deltaga i denna. Justitieborgmästaren, Johan Christopher von Bergen, ansåg emellertid det under sin värdighet att ägna sig åt så triviala och smutsiga värv. Om det inte passar herr borgmästaren, så passar det inte mig heller, blev Wetterbergs kärva svar.

 

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner Björn Helmfrid

Trots att ingen av borgmästarna ställde upp, åtog sig Wetterberg syneförrättningen inom sitt eget kvarter, varigenom han kunde övertyga andra rådmän att ta på sig motsvarande värv inom andra kvarter. Därutöver lovade han att besiktiga den vid eldsvådan använda vattenspruta, gemensamt för Berget och Dalen, som han själv hade anskaffat.

Vad Anders Holm beträffar, hade han på våren 1712 provisoriskt reparerat sin brandskadade kölna och önskade magistratens tillstånd att åter få börja mälta, till en början ett parti om 40 tunnor. Sedan borgmästarna von Bergen och Halling i sällskap med rådman Wetterberg, ingående granskat kölnan och särskilt ugnspartiet, medgavs, att Holm under åtta dagar fick genomföra sin mältning på villkor dels att han själv var med, dels hade vatten till hands, och att stadsvaktmästaren biträdde med tillsynen. Sedan partiet blivit klart, måste han före nästa mältning ha klarat av hela sitt ombyggnads- och ommurningsarbete. Låt oss för han och hans familjs skull hoppas, att han snart återfick sitt mälteri i drift!

I 40 år hade Stenhuset varit centrum i det industriimperium med Holmens mässingsbruk som den viktigaste biten, med kanongjuteriet och övrig järnindustri i Finspång, med Godegård samt en rad järnbruk i de mellansvenska bergslagerna, framför allt i norra Uppland. Här fanns huvudkontoret, här låg bruksägarnas bostad, där först de Geer d ä bodde, sedan ett par av hans mågar Carl De Besche och *Adrian Trip, och hans son **Johan.

  • *Ingen ytterligare information hittad
  • **Ingen ytterligare information hittad

Källor: Texten är ett fritt utdrag ur Norrköping brinner, Björn Helmfrid, Wikipedia, www.kollsberg.se

EN

 Tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s