1527 Första kända katastrofbranden

Vid midsommartiden 1527 avslutades den riksdag i Västerås, genom vilken den svenska medeltidskyrkans makt hejdades och därmed inleddes ett nytt skede i svensk historia.

Bild: Wikipedia, Gustav Vasa

Efter riksdagen som väckt stridiga känslor, besökte Gustav Vasa olika landsändar, bland dessa Östergötland. Norrköping såg honom som gäst åtminstone den 7 och 8 september. Den 11 september besökte han Dagsbergs prästgård. Norrköpingsvisiten hade åtminstone två syften. Det ena gällde en gammal gränstvist mellan Lösings häradsbor och stadsborna, de sistnämndas rättigheter enligt 1384 års gränsregleringsbrev, som stadsborna påstods ha överträtt. Den trätan bildades, åtminstone tills vidare, så att kung Albrekts brev bekräftades. Detta betydde, att stadsborna fick bekväma sig till att lägga igen alla nyodlingar de tagit upp på vad som borde vara gemensam betesmark.

Den andra frågan, den som avgjordes genom en kunglig resolution i Norrköping den 8 september, gällde en katastrofeld, om vilken inga detaljer numera är kända. Men att den härjat svårt, framgår av att de drabbade borgarna skulle vara fria från all ”konungsskatt”, dvs statlig skatt under de närmaste fyra åren. En sådan vidsträckt skattebefrielse förekom endast i svårare fall.

Bild: Wikipedia, Magnus Eriksson domsigill

Vi vet inte hur det föreskrivna lagliga brandskyddet i praktiken fungerade 1527, men vi kan påminna oss om hur det borde se ut. Vad stipulerade Magnus Erikssons då nära 180-åriga stadslag om städernas brandförsvar i den tid, då praktiskt taget all bebyggelse var av timmer och taken täckta med torv och näver eller annat eldfängt material? Ett särskilt kapitel i dess Byggningsbalk handlar om ”Eld, huru han skall gömmas, och om brott (begånget av) den som det ej gör”. Under nätterna skulle i princip alla eldar och ljus vara släckta. Tecken härtill gavs, när det normalt kl 21 ringdes ”i vård”. Först när det kl 04 (om sommaren) eller 05 (om vintern) ringdes ur vård, fick man åter tända eld och ljus. Undantag kunde göras för processer som krävde kontinuerlig eld under mer än dagtid, t ex bryggning, som då uteslutande var en kvinnohantering, det ålåg bryggerskorna att oavbrutet vaka över elden.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner Björn Helmfrid

En annan yrkesgrupp, som lagen särskilt observerat, var krögarna, män eller kvinnor. Dessa ålades att speciellt observera vårdringningen, eftersom de ofta måste ta emot beskänkta och bullriga gäster. Sådana hade med gällande långa arbetsdagar kanske en, högst två timmar på sig att festa loss. De ville därför dra ut på krogvistelsen med öldrickande i det längsta. Ju mer de drack, desto aggresivare blev de och nonchalanta mot gällande regler. Också stadens ”vårdmän”, med andra ord borgerskapets nattvakt, eller stadstjänare med nattlig kontrolluppgift, gällande såväl eldar som ordningen på gatorna, kunde tänkas efter vårdringningen pocka på öl, ljus och värme.

För den skull ville de förmå krögare eller krögerskor att bryta mot lagen, om de gjorde det fick de böta 3 mark, (1 mark=8 öre). Om eld tändes, innan det var ringt ”ur vård”, och skada uppkom i bostadshus, ålåg det husbonden att jämte sina eventuella gäster gemensamt betala böterna, allt mellan 3 och 6 mark beroende på hur mycket som hade skadats. Eldsvåda som uppkommit antingen genom att vara anlagd eller p g a vårdslöshet och därigenom drabbade ett eller flera hus, medförde dödsstraff.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner Björn Helmfrid

För eldsläckning skulle varje stad vara indelad i ”fjärdingar” eller kvarter. Inom dessa skulle årligen väljas två män, senare benämnda brandmästare, att leda eldsläckning. Vidare skulle dessa tillse, att de för varje gård föreskrivna eldsläckningsredskapen kom till brandplatsen. Varje gårds brandberedskap skulle enligt lagen utgöras av en 7 alnar lång stege (ca 4 ¼ m), en 12 alnar lång ”käxe” (=hake ca 7 m), eldyxa, ämbar och en fylld vattentunna. Därutöver skulle i varje kvarter finnas en gemensam ”storkäxe”. Försummad redskapshållning kostade 3 mark i böter. Skulle någon i okynne välta en vattentunna steg böterna till 12 mark. Ungefär så såg alltså, på papperet, städernas brandskydd ut.

Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner Björn Helmfrid

Vad Norrköping vidkommer, vet vi om brandskyddet endast så mycket, att den äldsta kända indelningen omfattade endast tre kvarter, Dalen, Stranden och Nordantill, och att det fanns sex brandmästare, två i varje kvarter. Lagen föreskrev också årlig syn av skorstenar, ugnar och andra eldstäder, samt av de enligt lag reglerade brandredskapen. Vi har inga säkra bevis på att s k ”brandskådare”, vilka skötte nämnda uppgifter fanns före 1600-talets början, men vi kan känna oss ganska övertygade om, att man i eget intresse, åtminstone närmast efter en eldsvåda, anställt brandskådning för att kontrollera, att påtalade brister reparerats.

Källor: Texten är ett fritt utdrag ur Norrköping brinner, Björn Helmfrid, Wikipedia

EN

Tillbaka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s