Norrköping – starten för Sveriges första kindergarten

Barnomsorgens start och historia

Foto: turistnorrkoping, Mobergs hus Skolgatan 18, 2011

I Norrköping startade landets första Kindergarten, år 1899, i fröknarna Ellen och Maria Mobergs hem på Skolgatan 18. Lokalen stod färdig att ta emot de små barnen den 25 september och allt var iordningställt för barn mellan 4-6 år, med möbler i lagom format. Väggarna var klädda med tvättbara tapeter i gult och rött, gardiner i glada färger, blommor i fönstren, tavlor med exempelvis djur på väggarna och annat, som ett barn gärna vilar barnögat vid.

Foto: turistnorrkoping, Mobergs hus, Skolgatan 18, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Det fanns också modeller till allt som de kunde snickra, sy och skapa själva. Mitt på väggen satt den välkända tavlan med skyddsängeln och Friedrich Fröbels maningsord: ”Kom låt oss leva för barnen”.

Vilka var då Ellen och Maria Moberg?

Maria Moberg levde mellan 1877-1948 och hennes syster Ellen Moberg 1874-1955.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Systrarna Moberg växte upp i ett hem där man var intresserad av utbildning. Fadern var läkare och deras 3 bröder gick också akademiska vägar. Naturligtvis kunde de, som flickor i ett burget hem, ha lutat sig tillbaka och ägnat sig åt hemmets sysslor, men de ville något mer. De gick en 8-årig flickskola, det var vanligt förekommande för döttrar från en sådan familj. De lärde sig också spela piano, väl förberedda att delta i sällskapslivet. Det berättas inte mycket om vad Ellen kom att syssla med de nästkommande åren, men i brev framkommer det att hon var sjuklig. Hon led av en magsjukdom, som senare kom att besvära henne.

Som liten lekte Maria mycket med dockor, ett intresse som sedan kom att inrikta sig mot barn. Hon ansåg att barnen försummades i det industrisamhälle hon levde i. Maria var 16 år när hon slutade skolan. Hon gjorde en del resor utomlands för att förkovra sig i språk, bland annat reste hon till England, där hon bevistade föreläsningar på Oxford universitet.

Bild: Wikipedia, Friedrich Fröbel

Maria ville lära sig mer om barn, men vad visste hon om barn och vad kunde hon göra? Intresset för uppfostringsfrågor växte sig allt starkare. Hon hörde då talas om den tyske filosofen Friedrich Fröbels teorier om barnuppfostran och ville fördjupa sina kunskaper om det.

Intresset ledde henne till Anna Eklund i Stockholm som hade varit på Pestalozzi Fröbelhaus i Berlin och utbildat sig, Johann Pestalozzi var en Schweizisk pedagog.

I januari 1899 påbörjade Maria sin utbildning till Kindergartenledarinna hos Anna Eklund och den 29 maj avslutade hon sin utbildning och fick sitt betyg. Kursavgiften var 100 kronor, (i dagens penningvärde ca 5 200 kronor), (*¹Se anm), och vistelsen i Stockholm under vårmånaderna kostade 600 kronor, (*¹ca 31 000 kronor), allt noga bokfört av Maria. Samma år, till hösten 1899, öppnade hon och systern Ellen barnverksamhet i sitt hem på Skolgatan 18. Det berättas att lokalerna anpassades för små barn och att väggarna pryddes av Fröbelska sentenser såsom ”Kom låt oss lefva för barnen” och ”Hvar sak på sin plats”.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Med hjälp av en annons i Östergötlands Dagblad lockades 10 barn i åldrarna 4-6 år. Avgiften var 25 kr/termin, (*¹ca 1300 kronor). Det var mycket pengar på den tiden och bara de välbeställda hade råd. Den första barnträdgården i Norrköping var uppskattad och barngruppen utökades snart till att omfatta 20 barn.

Maria Moberg var dock inte nöjd med att det bara var de rikare familjerna som hade råd att skicka sina barn till kindergarten. Det var ju inte främst de som behövde stöd och vård. Maria ville starta en volkskindergarten för arbetarnas barn.

Ökat behov av kvinnlig arbetskraft gav ökat behov av barnomsorg

I slutet av 1800-talet kom Norrköping att bli en av Sveriges mest betydande industristäder. Textil- och pappersindustrin kunde här utnyttja vattenkraften i Motala ström. Det krävdes mer folk än vad som fanns i staden, så en omfattande invandring var nödvändig. Behovet innebar också att kvinnlig arbetskraft behövdes vid textilfabrikerna. Det var främst familjer från landsbygden kring staden, som nappade på erbjudandet om avlönat arbete inom industrin. Ogifta mödrar hade svårt att ordna tillsyn för barnen när de arbetade. Även i familjer där mannen inte kunde försörja familjen var det svårt. Barnen kunde vistas ute i staden helt utan tillsyn, eller i vissa fall få vara med på fabrikerna, i många gånger bullriga miljöer. Barnen skulle vara tysta och stilla och självklart var detta ingen bra miljö för barnen.

Foto: turistnorrkoping

Barnens situation

Runt sekelskiftet, 1900, var barnadödligheten hög i Norrköping. Dödligheten var lika stor i familjer som hade råd att anlita läkare, eller i övrigt sköta omvårdnaden på bästa sätt. Som exempel kan nämnas familjen John och Stava Swartz,  som hade nio barn i slutet av 1700-talet, av dessa barn dog fyra före 2 års ålder och ett vid 8 års ålder. Till långt in på 1800-talet rådde liknande förhållanden. Särskilt utsatta var de barn som var födda utom äktenskapet. Under åren 1895-1899 var antalet levande födda barn i Norrköping 4 990 stycken, av dessa dog 691, det vill säga 13,8% under sitt första levnadsår. I jämförelse kan nämnas att år 1986 dog 0,59% av födda barn i hela riket under sitt första levnadsår. Bostadssituationen var också besvärlig.

Samhällets åtgärder

Stadens myndigheter uppmärksammade under början av 1900-talet problemen kring den stora barnadödligheten. Det tillsattes en utackorderingsnämnd och en fattigvårdsbyrå. 1902 tillsattes också en fosterbarnsnämnd. Barnavårdsnämnden under fattigvårdsstyrelsen inrättades först 1908 och från 1911 kom ansvaret för skötseln av vanartiga barn att läggas på Folkskolestyrelsen.

Barnhem

Foto: turistnorrkoping, Gustavianska barnhemmet, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Ett utmärkande drag för invånarna i Norrköping var att de som hade ekonomiska möjligheter gärna donerade pengar till skolor eller sociala inrättningar. I och med den växande industrialiseringen ökade behovet främst när det gällde barnhem och vård av mindre barn. Under 1800-talets slut fanns det ett antal verksamma krafter. Bland dem kan nämnas Gustavianska barnhemmet för gossar, Mobergska för flickor, Flickbarnhemmet Bethania, Reutersköldska hittebarnshuset och Mamrehemmet.

Foto: turistnorrkoping, Barnasyl, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

En barnasyl fanns i kvarteret Danzig där barn fick vistas i väntan på fosterhem. Huvudsakligen ägnade de sig åt barn i skolåldern efter att det kommit anmärkningar på barns beteende eller klagomål på hemmens förmåga att sköta dem. Någon förebyggande verksamhet förekom knappast.

Den första barnkrubban

Foto: turistnorrkoping, Kassabok, ur 90 års barnomsorg, 1874-1964, Moje Lindberg

Man insåg att de mindre barnen var en särskilt utsatt grupp, som behövde mer tillsyn och vård. Barnen skulle då få större möjligheter att överleva småbarnsåldern och växa upp till värdiga samhällsmedborgare. 1874 organiserade fabriksarbetarna och prästerna en insamling för att kunna starta en barnkrubba. Insamlingen gav över 16 000 kronor, (*¹ca 741 300 kronor), och 30 av arbetarnas barn kunde tas emot. Syftet med barnkrubban var att ”till lättnad för utomhus arbetande mödrar under söckendagar emottaga och vårda deras barn 1-6 år”.

Det var endast tillsyn av barnen som förekom och barnkrubban var helt i avsaknad av någon pedagogisk verksamhet. Man började inse värdet av att barnen fick en så god omvårdnad som möjligt. Exempelvis donerade Jacob von Leesen 100 000 kronor, (*¹ca 5 miljoner kronor), år 1880 till att användas för omhändertaganden av vanartiga barn.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Barnkrubban flyttade år 1917 till ett nytt hus beläget på Sandgatan 17 och därefter övergick den i daghemmet Kastanjegården. Kravet var då att personalen var utbildad. Det berättas, som lite kuriosa, att man gett nya barn en tesked brom för att de skulle hålla sig lugna vid kontakten med de andra barnen. Bromburken sattes nu undan.

Mål och möjligheter för flickor och pojkar

I mitten av 1800-talet fanns 51 stycken privata skolor i Norrköping, utav dem var alla utom ett undantag pojkskolor. I skolorna undervisades det i de ämnen som pojkar som vuxna ansågs behöva kunna inom affärs- och industrilivet. För flickorna fanns kommunala flickskolor med ämnen som kristendomskunskap och språk som de framträdande inslagen. Döttrarna i borgarfamiljer fick sin uppfostran och utbildning för att kunna sköta ett hem. De skulle vara språkkunniga och ha de nödvändigaste insikterna i matlagning. Trots att mammorna hade ansvaret för att sköta och fostra barn fanns det inte något krav på att kunna det. Någon egentlig yrkesutbildning för flickor förekom inte. Pojkarna däremot fick en yrkesutbildning.

Foto: turistnorrkoping, Swartz friskola, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Arbetarklassens barn fick nöja sig med att gå i en folkskola, om de inte behövde arbeta för att försörja sig. I folkskolan fick de lära sig kristendomskunskap, läsning och räkning. Brita Ryy, maka till snusfabrikören Petter Swartz, skrev en avhandling om barns uppfostran och utbildning.

Foto: turistnorrkoping, Swartz Friskola, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Tillsammans med sin make startade de den Swartziska friskolan 1772, den första skolan för både pojkar och flickor tillsammans. De tog emot begåvade barn från fattiga förhållanden och gav dem en vidareutbildning. Skolans verksamhet var igång fram till 1940.

Start av Volkskindergarten

Bild: Wikipedia, Johann Heinrich Pestalozzi

1901 hade Maria Moberg gjort en studieresa till Pestalozzi-Fröbelhaus i Berlin där hon hade inspirerats till en volkskindergarten. Idéerna började flöda och med de etablerade kontakter hon redan hade, började hon steg för steg söka efter en lokal med lämplig inredning. Hon behövde också ha fler medarbetare som kunde leda barngrupper, fler bidragsgivare, i synnerhet för att avgifterna skulle bli lägre, så att de fattigare familjernas barn kunde beredas plats. Den 21 maj 1902 annonserade Maria Moberg i Norrköpings Tidningar efter två eller tre unga flickor som ville utbildas till Barnträdgårdsledarinnor. De två första eleverna, Ruth Moberg och Svea Arthur antogs till utbildningen. Annonsen kan ses som starten till förskollärarutbildningen.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg, 1874-1964, Moje Lindberg

Marias syster Ellen började medverka i sysselsättningen med barnen, främst spelade hon gitarr till barnens sånger och genom detta lärde hon sig mer om barnverksamheten. Systrarna Mobergs anseende var gott och även i detta fall var det deras bekanta inom borgarklassen som bidrog ekonomiskt för att kunna öppna och driva en volkskindergarten. Det gjordes teckningslistor där årsmedlemmarna betalade 5 kronor, (*¹ca 262 kronor), och ständiga medlemmar 100 kronor, (*¹ca 5 140 kronor). Första året fanns det 3 ständiga medlemmar och 34 årsmedlemmar, men medlemsantalet ökade sedan snabbt.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg, 1874-1964, Moje Lindberg

Den 6 april 1904 öppnades en barnträdgård för mindre bemedlades barn i flygelbyggnaden vid Moberg-Eggerska skolan. Dåvarande direktören för skolan, Herr Petter Swartz, hade med välvilligt bistånd ordnat en lämplig lokal och betalade också årshyran på 400 kronor, (*¹ca 20 800 kronor). Till att börja med var verksamheten igång endast 2 dagar i veckan, men till hösten hade verksamheten utökas till 5 dagar i veckan. På lördagarna tog man ofta hand om barn som behövde särskild hjälp. Fröbelstugan som byggnaden kom att kallas, var den första folkbarnträdgården i vårt land. Via stadens diakonissor spreds flygblad till familjer som ansågs behöva hjälp med sina barn.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Rubriken löd: ”Hjälp för mödrar! Barnaglädje åt barnen”. Snart var alla platser fyllda, 36 barn var inskrivna i den första folkbarnträdgården. Barnen vistades där mellan 9-12 och fick då också mjölk till sina medhavda smörgåsar. Kostnaden per barn var 1 krona, (*¹ca 52 kronor),  i månaden och inskrivningsavgiften var 50 öre.

Det är mycket som är sig likt, då som nu, hur en dag kan se ut. Man hade samling och pratade om vilken dag och årstid det var. Man sjöng, läste och lärde ut fingerlekar. Den fria leken har alltid hyllats av Friedrich Fröbel och för den fanns det också utrymme. Barnen fick också måla, sy och hjälpa till att duka. Barnen arbetade också med olika teman som kallades arbetsmedelpunkt. Det kunde vara teman som vatten, staden eller lantgården till exempel. Till huvudtemat följde aktiviteter såsom exempelvis pappersvikning, kontursömn, utklippning, modellering och så vidare.

Fröbels pedagogiska grundidé var bärande för den tidiga verksamheten, men kompletterades senare av nya idéer, främst då från Arnold Gesell och Büler.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Trycket på folkbarnträdgården var stort, många som ville ha plats kunde inte få det. Det var också ekonomiskt bekymmersamt. Ofta fick systrarna Moberg och deras medarbetare arbeta utan lön.

1905 bildades Föreningen för folkkindergarten och via den kunde man samla in gåvor och medlemsavgifter. Ordförande var disponenten Jacob Wahren och sekreterare och viceordförande regementspastor Gustaf Malmberg.

Nu fanns det 30 ständiga medlemmar som betalade 100 kronor per person/år (*¹ca 5 108 kronor) och 180 årsmedlemmar som betalade 5 kronor per person/år, (*¹ca 255 kronor). Man kunde också få bidrag i form av vissa varor och tjänster, exempelvis korkmattor, möbler, fri tvätt och så vidare. Utgifterna bestod främst av mjölk till barnen och material till verksamheten. Enligt en kassabok utbetalades till all personal på Fröbelstugan under de fem första åren totalt 1 536 kronor, (*¹ca 78 400 kronor). En mindre summa pengar kunde dock användas till kläder för personalen.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg, 1874-1964, Moje Lindberg

1909 donerade systrarna Moberg 50 000 kronor, (*¹ca 2,3 miljoner kronor), till föreningen. De ville starta ett institut liknande Pestalozzi Fröbelhaus i Berlin. Samma år invigdes Fröbelinstitutet i Moberg-Eggerska skolan. Fram till 1909 hade 22 kindergartenledarinnor utbildats. De kunde nu få arbete på det nya institutet. Utöver en folkkindergarten bestod institutet även av ett eftermiddagshem för skolbarn. Det fanns också en barnavårdsavdelning för spädbarn dit mammor kunde komma och amma sina barn på middagsrasten. Institutet rymde också en barnkrubba för ett- till sjuåringar. Det var fortfarande många barn som ville och skulle behöva delta i kindergarten, men på grund av utrymmesskäl inte kunde tas emot.

Systrarna Moberg fortsatte alltså arbetet med tankar om en expandering i framtiden. Fröbelinstitutets verksamhet bedrevs här under många decennier.

Bild: Wikipedia, Maria Montessori

Ellen och Maria var inte enbart bundna till Fröbels teorier och idéer. De hade täta kontakter med ledare i andra länder och även med Montessoris verksamhet i England. Maria Montessori var en italiensk pedagog och filosof och de tillämpade bland annat Montessoris metoder för sinnesträning i sin verksamhet.

De planerade sin verksamhet med barnen mycket väl och med sin plikttrohet och noggrannhet, som de kännetecknades av, kunde de ofta uppfattas som auktoritära. De var mycket goda iakttagare av barnen och kunde lätt intressera dem med det de ansåg vara utvecklande inom Fröbels teorier.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Maria Moberg skriver bland annat följande i sin 10-årsberättelse om barn: ”De vill springa, slå, kasta, riva sönder, ja, vad som helst, utan vare sig mål eller mening, endast för att på ett eller annat sätt få använda sina krafter”. Verksamhetsbegäret var naturligt hos barnen och de skulle ledas till aktiviteter som tillfredsställde deras verksamhetsbegär. Barnen skulle också få hjälpa vuxna att ta ansvar för vissa uppgifter och lära sig hur vuxna gör i liknande situationer. I lekar skulle de få härma vuxna genom att först ha iakttagit hur vuxna gör. Tillsammans med en vuxen ledare får de kunskap om många saker och får därigenom lära sig normer för samverkan i dessa aktiviteter. Den sociala fostran var viktig, som gemenskapen med både jämnåriga och vuxna gav. Genom det aktivitetsprogram som skulle praktiseras i kindergarten skulle dessa viktiga ting tillfredsställas och barnens destruktiva handlingar skulle kanaliseras mot mer acceptabla aktiviteter.

Systrarna Moberg ville inte att kindergarten skulle efterlikna skolan, men de hade ett schema med 30-minuters lektioner efterföljt av en rast.

Yrken bland föräldrarna i folkkindergarten

Under åren 1904-1909 fanns enligt nedanstående anteckningar följande yrken bland föräldrarna till barnen:

• Industriarbetare 36
• Annan arbetare 49
• Hantverkare 60
• Droskkusk 6
• Köpman, Entreprenör 24
• Utan angivet yrke 23
• Kvinnliga målsmän utan angivet yrke 16

Anteckningarna visar att man genom folkkindergarten uppnått de grupper man syftat till.

Foto: turistnorrkoping, Fröbelinsitutet

Efter några fungerande år blev det positiva i verksamheten allt mer känd i arbetarfamiljerna. Utvidgningen av verksamheten blev ett allt större behov och man sökte efter lämpliga lokaler. Moberg-Eggerska skolans lokaler var som tidigare nämnts inte utnyttjade till fullo. Skolans uppgift enligt statuterna var att ”dana dugande tjänarinnor”. En del andra aktiviteter inrymdes i lokalerna. Maria Moberg ansåg att barnverksamhet låg närmare målsättningen för lokalerna och förslagsvis även en utbildning av barnträdgårdslärarinnor skulle vara passande. Läroverket hade också brist på utrymmen och tittade begärligt på dessa lokaler. Fosterländska föreningen i Norrköping anordnade en fest den 23 maj 1908 till förmån för skollovskolonier och till Fröbelstugans verksamhet. Dessutom framhöll direktör Löfvenius Fröbelstugan som förebild vid ett sammanträde med fattigvårdsstyrelsen och han ansåg att man borde satsa på utökning av sådan verksamhet. Alternativa idéer fanns också, bland annat höjdes röster för att man ur Gustavianska barnhusets stora fonder kunde bereda möjlighet till att utackordera flera barn. Även förslaget att med kraftiga staket stänga in besvärliga barn framfördes.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

1909, i samband med systrarna Mobergs förslag om att starta en barnkrubba i några av rummen på Moberg-Eggerska skolan, reagerade dåvarande direktören för skolan negativt och ansåg ”att hela huset skulle bli förstört av ohyra”. Det fanns alltså personer som inte uppskattade denna verksamhet särskilt högt. Det motståndet upplevdes mycket tungt av Ellen och Maria, men de 10 åren som deras verksamhet varit igång hade de även upplevt många positiva erkännanden. Sannolikt var de osäkra ekonomiska förhållanden bidragande orsak till motståndet. Det skulle dröja fram till 1912 innan Norrköpings stad anslog några pengar till institutets verksamhet. Ett anslag som allt mer växte i storlek.

Utbildningen till kindergartenledarinna

Systrarna Moberg var till en början ensamma lärare och kunde inte specialisera sig på olika ämnen. Maria Moberg hade lärt sig hur man arbetade med en barngrupp och det var detta hon förmedlade till de blivande kindergartenledarinnorna.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Någon betygsliggare för de namngivna eleverna mellan 1902-1909 har inte kunnat påträffats, men från 1910 finns specificerade betyg i en 7-gradig betygsskala med bokstavsbetyg. 1910 var följande ämnen aktuella: uppfostringslära, kindergartenmetodik, kindergartenpraktik, modellarbeten och arbetsplan. 1926 fanns ämnet spädbarnsvård betygsatt och på 1930-talet ökades antalet ämnen ut med slöjd, rytmik, hälsolära och psykologi. Sammanlagt var det alltså 13 självständiga ämnen. Den praktiska utbildningen var mycket viktig och att kunna samla en barngupp med 20-25 barn var viktigt. När eleverna behärskade det kunde de berätta sagor och leda samtal med barnen. Eleverna skulle själva både planera och genomföra ett tema som då kallades arbetsmedelpunkt.

Foto: turistnorrkoping, Schema arbetsmedelpunkt, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Eleverna fick därefter avlägga praktiska prov med en barngrupp. De skulle planera och skriva ut ett program, som de skulle följa genom en dags olika förekommande aktiviteter. Genomförandet bedömdes och betygsattes av seminariets lärare.

Tuffa  år 1909-1919

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Åren 1909-1919 var tuffa år. Första världskrigets följder för samhället och för produktionen i stort var påtagliga de här åren. Familjer blev direkt berörda då mödrarna blev ensamma om vårdnaden när fäderna blev inkallade till militärtjänstgöring. Endast hälften av de barn som ansökt om plats kunde beredas plats. Ett samarbete med livsmedelsnämndens kvinnoråd etablerades. De utspisade barn i Fröbelinstitutets källare, medan institutets personal tog med barnen i sin pedagogiska verksamhet av olika slag. Mammor, som under sin matrast kom till institutet för att amma sina barn, kunde också själva få mat där.

Den ansträngda ekonomin tvingade till besparingar av sådant som var mycket viktigt för barnen. Under krigsåren 1916-1920 sparade man in på exempelvis mjölken i barnträdgården och kvällsmålet till barnen i eftermiddagshemmet. Det anordnades arbetsaftnar då föräldrar kom och lagade och tillverkade kläder till barnen.

Veckohem

Under åren 1910-1939 drevs det ett så kallat veckohem där man efter anhållan från Norrköpings Fattigvårdsförvaltning gav barn till föräldrar med skiftesarbete en helinackordering i veckorna.

Hälsovård

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg, 1874-1964, Moje Lindberg

Ellen och Maria Moberg insåg mycket tidigt vikten av barnens hälsa i deras utveckling. Deras far hade ju varit läkare och de hade god kontakt med läkare i staden och snart åtog sig de att övervaka hälsotillståndet på barninstitutionerna. Det bestämdes att läkare skulle göra besök på institutionerna 2 gånger/månad. Dessutom var en sjuksyster anställd på heltid och kunde ingripa och förhindra att smittosamma sjukdomar spreds. Sjuksystern informerade hemmen om hur de skulle sköta sjuka barn. Under 1930-talet infördes Barnavårdscentraler och de tog över hälsovården av barn.

Utökande av ytterligare en barnträdgård

Den 5 februari 1912 utökades Fröbelinstitutet verksamheten med ytterligare en barnträdgård. Norra Fröbelstugan invigdes och senare gavs den namn efter där den låg, nämligen Stadshusets barnträdgård. 1912 startades också några veckors kolonivistelse ute på landet. 1912 fick Fröbelinstitutets verksamhet 2 000 kronor (*¹ca 90 000 kronor) från Norrköping stad. Detta var alltså det första kommunala anslaget till verksamheten.

Foto: turistnorrkoping, Stadshuset 2011

1915 lyckades Fröbelföreningen få disponera ytterligare sju rum i Moberg-Eggerska skolan, men i övrigt dröjde det till 1924 innan verksamheten kunde utöka med en ny institution. Då startade en barnträdgård i Frälsningsarméns lokaler på Kungsgatan 11.

För barnen i småbarnsavdelningar, barnkammare och eftermiddagshem ordnades julfester och liknande tillställningar. I barnträdgården ordnades ett samkväm en gång per månad. Då kunde även barn från folkskolans alla klasser vara med. 70-80 barn besökte denna tillställning.

Namnändring från kindergarten till barnträdgård

År 1915 ändrades benämningen kindergarten till barnträdgård och kindergartenledarinna till barnträdgårdsledarinna. Barnens inneboende anlag skulle ledas till utveckling och inte läras utifrån. Först 1942, efter det att systrarna Moberg lämnat ledningen för verksamheten, antogs namnet barnträdgårdslärarinna som yrkesbeteckning.

Svenska Fröbelförbundet bildas, åren 1920-1929

”Den svenska barnträdgården är alltigenom svensk. Det är svenska sånger, svenska lekar, svenska sagor man använder, men man följer Fröbels pedagogiska lekar, som går ut på att iakttagelseförmågan skall väckas, karaktären danas och den moraliska och praktiska grunden till uppfostran läggas just i åren före skolåldern”.

Gerda Meyersson

Foto: turistnorrkoping, Friedrich Fröbel, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Kindergartenledarinnor utbildades nu även i Örebro och Uppsala. Den 2 april 1918 bildades det Svenska Fröbelförbundet, som en samlande organisation som skulle tillvarata de fröbelska teorierna och en samlande organisation som tillvaratog intressen kring yrkesgruppen. Anna Warburg blev Fröbelförbundets första ordförande. Det andra årsmötet hölls i Norrköping den 7 juni 1920. Ett 70-tal medlemmar var på plats. Anna Warburg var svenska, bosatt i Hamburg, men hade ett stort intresse för barnträdgårdsrörelsen i Sverige. Systrarna Moberg hade hon kontakt med, som en länk mellan verksamheten i Tyskland och den svenska och då främst i Norrköping. Hon tipsade dem om lämpliga studiemål i Tyskland och lämplig litteratur om barnträdgårdsverksamhet.

Fröbelinstitutet kom att bli mycket uppskattat som ledande för barnträdgårdsverksamheten i Sverige. Anna Warburg ansåg att kindergartenledarinnor som utbildats i Norrköping var bättre utbildade och tränade i att klara ledandet av större barngrupper jämfört med Stockholm. Vid årsmötet valdes Ellen Moberg som ordförande och efterträdde Anna Warburg i ledningen av förbundet.

Maria Moberg utbildar sig till Montessorilärare

Maria Moberg fick ett bidrag på 1 200 kronor, (*¹ca 24 000 kronor), av Kungliga Socialstyrelsen år 1921, för att kunna deltaga i en kurs hos Maria Montessori i London mellan april-juli. Hon introducerade Montessoris metoder och använde dess material året därpå. Hon blev inte så begeistrad, men tog väl vara på de delar som hon ansåg vara bra. Anna Holmberg började med scoutsysselsättningar för pojkar i eftermiddagsgrupperna efter engelskt mönster.

Under 1920-talet

Foto: turistnorrkoping, Cirkus, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

1924 fyllde verksamheten i Fröbelstugan 20 år. Det firades med fest på Cirkus, en byggnad, som låg där idrottsparken nu ligger. Ledare och barn uppträdde och underhöll på jubileumsfesten. 1925 installerades centralvärme på Fröbelinstitutet, en avsevärd förbättring av lokalerna.

Foto: turistnorrkoping, Cirkus, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Detta år startades också en barnträdgård i Beckershov, nu hade alltså början till en verksamhet i de norra stadsdelarna startat. Fröbelinstitutet firade sitt 20-årsjubileum 1929 med en fest i Hörsalen.

Foto: turistnorrkoping, Mobergs hus Skolgatan 18, 2011

Samtidigt var det 30 år sedan den första kindergarten i Norrköping startades, på Skolgatan 18 i systrarna Mobergs hem. En utveckling av verksamheten i barnträdgårdarna gjordes genom att Charlotte Blensdorf från Elberfeld i Tyskland ledde en kurs i rytmik, som man därefter introducerade i verksamheten.

Samarbete med de Nordiska länderna

Samarbetet med de nordiska länderna utökades under 1920 och 1930-talet, främst med Finland och Danmark som startat sin barnträdgårdsverksamhet tidigare än Sverige. Samarbete skedde främst genom nordiska möten vart fjärde år och genom studieresor. Dessa möten pågick ibland under en hel vecka och blev viktiga inspirationskällor i utvecklingen av verksamheten. Bland annat kunde specialister föreläsa vid dessa möten.

Barnpsykologi ett nytt ämne under åren 1930-1939

Under 1930-talet var till exempel barnpsykologin det mest aktuella ämnet. Psykologen Elsa Küler från Wien var, bland andra, föredragshållare om ”småbarnsuppfostran genom tiderna”. Kontakterna med Elsa Küler ledde till en kurs i småbarnspsykologi följande år. 1933 utökade hon föredraget i ett större sammanhang i ”Den andliga världskrisen och pedagogiken” samt ”Barnträdgården i vår tid”. Maria Moberg höll ett radioföredrag om ”Fröbel som modern pedagogik” 1932.

Beckershovs barnträdgård invigdes i nya lokaler

Foto: turistnorrkoping, Fröbelgården, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Den 9 september invigdes Beckershovs nya byggnad och barnträdgård av kanslirådet von Koch. Systrarna Moberg hade länge kämpat för att få anslag till denna byggnad. Arvsfonden hade tilldelat Fröbelföreningen 50 000 kronor, (*¹ca 1,4 miljoner), till byggandet. För första gången kunde man nu flytta in i lokaler som planerats och byggts speciellt för barnträdgårdsverksamhet, ett länge efterlängtat önskemål.

Det uppmärksammades också av många prominenta gäster till invigningen.

Hedersutmärkelse till Ellen och Maria Moberg

Foto: turistnorrkoping, Fröbelsången, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Ellen och Maria Moberg fick i samband med invigningen av Beckershovs nya byggnad en utmärkelse som krönte deras livsgärning. Landshövdingskan Tiselius överlämnade medaljen Illis Quorum meruere labores av femte storleken i guld till dem. Invigningen och festligheterna i detta sammanhang avslutades med en subskriberad lunch på Standard hotell. Till invigningen hade pastor Gustaf Malmberg diktat en sång som han kallade ”Fröbelsången”, den sjöngs vid olika tillfällen vid Fröbelinstitutet under många år efteråt. Den blev som en sammanhållande symbol för de som verkade eller utbildats vid Fröbelinstitutet.

Sommaren 1936 anordnades en fortbildningskurs under tre veckor för barnträdgårdslärarinnor. Det fria skapandet hade nu börjat göra sig gällande. Verksamhetens mer bundna form med barnen hade fått ge vika för fria verksamhetsformer. 40 barnträdgårdslärarinnnor deltog i kursen, som bland andra, ännu en tyskspråkig psykolog, Hildegard Hetzel höll i. Fröbelföreningen hade vid flera tillfällen sökt statsbidrag till olika kurser och till den ordinarie verksamheten.

Uppbrott

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Systrarna Moberg beslutade att överlämna föreståndarskapet till någon annan. De ansågs sig inte ha tillräckligt djupa kunskaper i ämnen som psykologi och pedagogik. De ville hitta en akademiskt utbildad kvinna i de för behovet aktuella ämnen, men de fann tyvärr inte någon med de kvalifikationerna. De föreslog då Anna Holmberg, som de själva hade utbildat till barnträdgårdslärarinna och som i över 30-års tid tjänstgjort som föreståndare för Fröbelstugan. Hon hade fördjupat, genom egna studier, sina kunskaper avsevärt. 1939 utsågs hon till Fröbelinstitutets föreståndare. Maria Moberg fortsatte dock som särskild kursledare i vissa ämnen. Bland annat höll hon under våren 1941 en kurs i Montessorimetodik och en i småbarnsuppfostran. Under dessa kurser föreläste även Brita Salomon i ”Ungdomsarbete i kristen anda” och Alva Myrdal föreläste om ”Föräldrafostran”.

1938 spelades en film in från Fröbelgården som en ytterligare kunskapsspridning om verksamheten. Den 25 mars 1939 hölls en radioutsändning från Fröbelinstitutet. Maria Moberg deltog mycket aktivt i dessa arrangemang.

Överlämnande av ledarskap

Foto: turistnorrkoping, Ellen, Maria, Anna Holmberg, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Fröbelföreningen med Fröbelinstitutet hade blivit en känd institution ute i stora delar av landet, likaså i de nordiska grannländerna. Fröbelinstitutet personifierades av systrarna Ellen och Maria Moberg som varit byggmästare till institutets verksamhet. Det var naturligt att de hyllades vid vårterminens slut 1939 då de överlämnade ledarskapet till Anna Holmberg. Vid en sammankomst som hölls på Fröbelgården talade Ellen Moberg personligt till de avgående eleverna om Fröbelsymbolerna kuben, cylindern och kulan och dess symbolik. De betecknade den enighet som barnträdgården ville lägga grunden till. Maria Moberg berättade minnen från sin 40-åriga verksamhet. Hyllningstal hölls bland annat av inspektor för Fröbelföreningens verksamhet, kyrkoherde Sam Thysell, landshövdingskan Ellen Tyselius och representanter för liknande verksamheter i Danmark och i Norge. Alla talare betonade värdet av den pionjärgärning som utförts.

Den var värdefull för Norrköpings barn och föräldrar liksom för att Norrköping hade placerats i centrum för denna verksamhet.

Åren 1940-1949

Anna Holmbergs decennium som föreståndare för Fröbelföreningens verksamhet började med intensiva insatser. Det andra världskriget började och med det följde svårigheter på många olika områden. Fröbelföreningen fick bland annat göra upp evakueringsplaner för att föra barnen i säkerhet ifall kriget skulle komma närmare. Finska barn togs emot då kriget hade nått deras hemland. Trots den hotande oron i världen ansåg man att detta inte kunde förhindra förbättringar på olika områden. Det beslutades att man skulle intensifiera läkarundersökningar av barnen. De skulle vägas, mätas, även urinprov och TBC-prov togs.

Ledarinna blir lärarinna

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

1942 ändrades yrkesbeteckningen från ledarinna till lärarinna. Barnträdgårdslärarinnor hade nu blivit en yrkesgrupp och gemensamma frågor som till exempel lönerna, sökte man lösningar till. Från början betraktades arbetet som ett kall och avlöning var av underordnad betydelse. Lönen var beroende av om det fanns pengar, detta synsätt kunde inte behållas. Samtliga barnträdgårdslärarinnor skrev under en skrivelse, ställd till Fröbelföreningen, med begäran om att löner och pensionsbestämmelser skulle tas upp till behandling. Efter smärre justeringar antogs detta år 1941. Uppgifterna ökade för Anna Holmberg som ensam föreståndare. Vera Cederblad anställdes som medhjälpare i expeditionsarbetet. Hon erhöll 1 krona per timme och fick anställas för totalt 500 kronor (*¹ca 10 100 kronor), per år.

Statsbidrag

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

En stor utbyggnad av barnstugeverksamheten vidtog under mitten av 1940-talet i staden. Flera nya institutioner startades och nya avdelningar i befintliga lokaler inrättades. På initiativ av kvinnoföreningar startades också Kungsgatans krisdaghem. Från 1 januari 1944 utgick också statsbidrag till verksamheten, vilket underlättade betydligt.

Kommunalisering

”Hatten av för det förflutna, Rocken av för det kommande”.

Sven Nyborg vid överlämnandet av Fröbel-föreningens verksamhet till Norrköping stad.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Verksamheten hade vuxit ut och blivit omfattande genom insatserna av systrarna Moberg och därefter Anna Holmberg och deras medhjälpare. Barnavårdande verksamhet hade inte nått så långt på mitten av 1900-talet, det var mycket kvar att förbättra. De hade också entusiasmerat och övertygat både föräldrarna i Norrköping och representanter för de centrala barnavårdsmyndigheterna i Stockholm. Det blev en garanti för att verksamheten skulle fortsätta även efter dem. Det regelbundna statliga bidrag som från januari 1944 hade erhållits, hade föregåtts av systrarna Mobergs kontakter och bearbetning av ledande personer i Kungliga Socialstyrelsen under 20 års tid och av uppvaktning av socialminister Möller. Anslag betalades ut till förskollärarutbildningen och till barnverksamheten. Kravet för anslaget till löner var att personalen skulle vara examinerade förskollärare, till barnsköterskornas löner utgick alltså inget statsbidrag.

Stadsfullmäktige beslöt att tillsätta en kommitté vid ett sammanträde den 16 maj 1946, angående frågan om utbyggnad och kommunalisering helt eller delvis av den halvöppna barnavården i Norrköping. Ledamöter i denna kommitté var bland andra rektor Anna Holmberg, barnavårdsinspektrisen Clara Käck, överlärare Sven Löfgren och prosten Sam Thysell. Kommittén föreslog efter utredningen en hel kommunalisering av den halvöppna barnavården.

I början av år 1948 inkom yttranden från flera olika myndigheter och organisationer, alla ställde sig positiva till en kommunalisering. Barnavårdsnämnden satte sin tillstyrkan bland annat till att Fröbelinstitutets verksamhet visat sig vara så värdefull och även vunnit tradition, så skyldigheten låg hos kommunen att överta ansvaret. Vid ett stadsfullmäktigesammanträde den 16 juni 1948 beslöt Norrköpings stad att de skulle överta hela ansvaret och bli huvudman för den halvöppna barnavården. Det innebar att de 50 åren verksamheten letts av den privata organisationen nu skulle övertas av den kommunala myndigheten. Fröbelinstitutets styrelse fick nu överlämna sin förvaltning till staden. 13 maj 1948 valde Stadsfullmäktige ledamöter till ”Centralstyrelsen för den halvöppna barnavården i Norrköping” som den kom att heta.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

En del privata institutioner skulle också införlivas, bland dem Norrköpings arbetsstugor, Norrköpings barnkrubba (Kastanjegården), Norrköpings Husmodersförenings barnkammare, Ida Sjögrens barnträdgård och Johnsson-Ringströms stiftelses barnträdgård (Majgården). Senare följde också HSB:s Solgårdar på Hagagatan 43, Dalgången 17 och Wadströmsgatan 9.

Seminariet kommunaliseras

Både barnverksamheten och utbildning av personal hade utvecklats parallellt och varit beroende av varann. Det var nu naturligt att även utbildning av personal övertogs av samma kommunala organ. Den 23 november 1948 skrev styrelsen för Fröbelinstitutet till Norrköpings stadsfullmäktige och anhöll om att seminariet skulle medtagas i nämnda kommunalisering. Man var mån om att namnet Fröbel skulle få behållas och följdaktligen kom den i fortsättningen att kallas Fröbelinstitutets seminarium.

Centralstyrelsen

Norrköpings stad övertog ansvaret den 1 januari 1949, både den privata och Fröbelinstitutets verksamhet för mindre barn. Det var ett större ansvar än det styrelsen för Fröbelinstitutet hade haft. Ansvaret låg nu också på de barnträdgårdar och daghem som företag, stiftelser och enskilda drivit. Dit hörde industridaghemmen, Grytgården (Norrköpings Bomullsväveri AB:s vecko- och daghem), Kullagården och Bruksgården (Holmens Textils vecko- och daghem). Ida Sjögrens barnträdgård införlivades och flyttades från Drottninggatan 65 till Hellmanska villan, (dåvarande adress Västra Promenaden), nuvarande Södra Promenaden 39.

Övertogs gjorde också Johnson-Ringströmska stiftelsens barnträdgård Majgården, Hemgårdens barnträdgård, Husmödrarnas barnkammare, Ekebohemmet liksom även barnkrubborna. 1949 blev ett intensivt och arbetssamt år, alla tjänster hade sagts upp och skulle nu återbesättas enligt stadens tjänstereglemente. Anna Holmberg förordnades genast till rektor och hon såg till att verksamhetsinriktningen vidhölls. En medhjälpare i lärarutbildningen, Elsa Johansson förordnades på en ny praktikföreståndartjänst och hon kom att föra de fröbelska idéerna vidare, när Anna Holmberg pensionerades efter ett och ett halvt år. 1950 fastställdes reglementet för den nya Centralstyrelsen för den halvöppna barnavården i Norrköping.

Det valdes också nämnder, som delade in staden i mindre områden enligt följande; Vrinnevinämnden, Majgårdsnämnden, Strandgårdsnämnden och Fröbelgårdsnämnden. Även en seminarienämnd och en fastighets och ekonominämnd inrättades.

25 års tid med den mest uppoffrande nitälskan och oegennytta har nedlagts i främsta rummet av fröknarna Moberg, föreståndarinnorna för mönsterbarnträdgården i Norrköping, där våra första barnträdgårdsledarinnor utbildats.

Anna Warburg

Anna Holmberg önskade att få avgå från sin rektorstjänst 1950, det år hon fyllde 63 år. Man såg helst att en kvinna skulle överta tjänsten i detta kvinnodominerande område, men enligt protokollet bland de sökandens rangordning står det att läsa ”med bortseende från den sökandes kön förordas Per Österlin till tjänsten”. Anna Holmberg kvarstod i styrelsen ännu ett par år. Den 27 september 1954, vid Fröbelnämndens sammanträde, avgick hon som ledamot i styrelsen och lämnade alla uppdrag som under 50 år fyllt hennes liv.

Jubiléet

År 1952 var ett stort jubileumsår. Ett år med kommunalt förvaltad verksamhet var till ända. Friedrich Fröbel dog 1852 alltså 100 år tidigare och hans stora betydelse för barnverksamheten ville man fira. Förskollärare hade nu utbildats i Norrköping i 50 år, ännu en anledning till att fira. Jubiléet firades under tiden 18-25 oktober 1952. Innehållet var allt från utställningar, mottagningar, subskriberade tillställningar och högtidstal. Tal hölls bland annat av systrarna Mobergs väninna Bertha Wulff från Köpenhamn och Ellen och Sam Thysell som gav historiska tillbakablickar från de 50 åren de själva upplevt utvecklingen inom verksamheten i Norrköping. Bland gratulanterna fanns också Kungliga socialstyrelsen, Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund (SBR) med flera.

Foto: turistnorrkopign, F d Standard hotell, idag Renströmmen

Högtidsmiddagen hölls på Standard hotell och denna festmiddag kostade 16 kronor per kuvert, (*¹ca 218 kronor). 42 av de 50 årgångarna av utbildade förskollärare i Norrköping var representerade vid jubiléet. I Norrköping hade 937 barnträdgårdslärarinnor utbildats, 18 496 barn hade tagits emot i barnträdgårdar och daghem och 20 000 i husmödrarnas barnkammare.

Familjedaghem

Det fanns inte resurser för Centralstyrelsen att bygga ut den vanliga verksamheten i den takt som behovet var därav uppkom idéen om familjehem. I en skrivelse till stadsfullmäktige den 20 november 1948 beskrivs denna verksamhet som billig, sparar byggmaterial, lokaler och personal. För spädbarn och de infektionskänsliga barnen såg man fördelarna i att i en mindre grupp av barn få en lugnare form av dagtillsyn. Det beslöts att på försök pröva denna verksamhet i kommunal regi som ett komplement till daghemsverksamheten. Man annonserade och i början av 1952 hade man fått in 15 anmälningar från villiga hem, som mot en fastställd ersättning, var beredda att ta emot mindre barn. Hemmen granskades noggrant, tio av dem antogs och barnavårdslärarinnan Anna-Lisa Karlsson utsågs från den 1 januari 1952 att förestå och ansvara för denna verksamhet. Det blev en del kritik kring fosterbarnsdaghemmen som de kom att kallas, bland annat att barnen fick två hem med kanske två olika idéer om barnuppfostran, det hände också ofta att ett hem plötsligt ville upphöra med verksamheten under året.

En av fördelarna var att det var en lugnare miljö för barnen och att högst tre barn fick tas emot av dessa fosterdaghem.

Utbyggnadsproblem

Utbyggnaden av institutioner hade ännu inte på 1950-talet hunnit täcka alla områden som hörde till Norrköpings stad. Områden som Såpkullen, Ljura, Vidablick, Enebymo, Hageby, Skarphagen, Smedby, Lindö, Pryssgården, Fredriksdal och Lagerlunda var nu aktuella för nya institutioner, det var dock svårt att hitta lämpliga lokaler.

Föräldrainsyn

Efter kommunaliseringen av förskolorna så kom också föräldrainsynen att påverka. Det var både stöd för verksamheten och åsikter om vad som kunde förändras och utvecklas. Fackliga Centralorganisationens kvinnokommitté ansåg år 1954 att daghemmen borde vara öppna längre och de ansåg också att de kunde ta hand om ett insjuknat barn så mammorna inte behövde komma och hämta sitt barn. Förskollärarna hade 48 timmars arbetsvecka och diskussioner om helgöppet fanns också på förslag, men en förlängning av öppethållanden skulle avsevärt fördyra verksamheten. Centralstyrelsen var negativ till helgöppet och ansåg att barnen inte borde ha alltför långa dagar på daghemmen.

Barnen borde få mer tid med sina föräldrar och syskon i hemmet. Anna Holmberg ansåg att man hellre borde försöka förkorta mammornas arbetsdagar i industrin. Kritik riktades också mot att smittosamma sjukdomar spreds och att barnen blev trötta av att vara tillsammans i stora grupper under ofta långa dagar. Hemhjälpsnämnden fick i uppdrag att utbilda personal som kunde gå hem och ta hand om barnen i deras egna hem vid sjukdom. Från 1962 var det seminariets lärare som hjälpte till med denna utbildning.

Personalutbildning

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Under en förskollärarutredning 1958 föreslogs att seminarierna skulle förstatligas och en plan var utarbetad över en möjlig organisation och innehåll. I planen fanns ett viktigt förslag om att Skolöverstyrelsen skulle vara den statliga tillsynsmyndigheten för förskollärarutbildningen. Det framhölls i utredningen om det pedagogiska släktskapet med annan lärarutbildning, men även att förskollärarutbildningen i fortsättningen skulle verka som en särskild linje vid lärarhögskolorna. De förskoleseminarier som tidigare varit självständiga utbildningsanstalter skulle även i fortsättningen få fungera som sådana och det var till exempel fallet i Norrköping och Örebro. En Barnanstaltutredning var också av stort intresse. Barnsköterskor hade utbildats vid Fröbelinstitutet sedan 1909 och kokerskor för barnanstalter hade utbildats sedan 1946. Denna statliga utredning yrkade också på en bättre utbildning av personalen nu när staten tagit ansvar för barnomsorgen.

Fritidshem

I mitten av 1950-talet förekom dubbelläsning i folkskolan på grund av lokalbrist. En grupp skolbarn kunde ha undervisning på förmiddagen och en annan grupp använde samma klassrum på eftermiddagen. På förskolorna började man ta emot dessa ”lediga” skolbarn. Det var början till det fullständiga fritidshemmet. I sitt yttrande över Familjeberedningens PM ville Nämnden för Fröbelinstitutet att benämningen fritidshem skulle införas i stället för eftermiddagshem.

Det framfördes också ett förslag att inrätta lägenhetsdaghem som en ny idé framför allt i glesare bebyggelse.

Utvidgning av barnstugeverksamhet i ytterområden

Foto: turistnorrkoping, Rödluvan, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Den stora Institutionen Regnbågen i Ljura invigdes först 1958 efter många års sökanden i flera av stans ytterområden. Rödluvans daghem kunde erbjuda Föreningen för utvecklingsstörda en avdelning för handikappade som öppnades under hösten 1959.

Arbetstider för personalen

I slutet av 1930-talet som först, började fackliga yttringar göra sig gällande. För förskollärare var det 48 timmars arbetsvecka som gällde och man arbetade för att få lönerna reglerade. I och med att Norrköpings stad övertagit verksamheten blev förhållandena successivt bättre och i början av 1960-talet var arbetstiden nere på 45 timmars arbetsvecka. 34,5 timmar var förlagd till arbete i barngrupp och 10,5 timmar under tjänstemannaansvar med materialvård, föräldramöten, expeditionsuppgifter med mera.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Det förekom ofta att hantverkare i arbetsstugorna kunde lära barnen enklare sysslor såsom skomakare John Carlsson som hade lärt barnen att laga skor. Han tilldelades en gratifikation på 400 kronor, då han var i stort behov av ekonomisk hjälp.

Förskollärarutbildningen blir statlig

”Om du är missnöjd med utbildningen så gör en bättre själv”.

Sven Wallander, HSB Stockholm

Den 8 mars 1963 avgavs en proposition angående förstatligande av förskollärarutbildningen i landet. Skolöverstyrelsen var nu statlig huvudman för förskollärarutbildningen och vid den statliga övergången övertog Skolöverstyrelsen Fröbelnämndens utrustning och material för 75% av inköpsvärdet med 30 700 kronor, (*¹ca 303 000 kronor). Hit hörde också över 1 000 böcker inköpta efter 1949. Staten var nu ägare och det ansågs inte längre finnas behov för en särskild nämnd för barnstugorna. Huvudmannaskapet för barnstugorna överfördes nu till socialnämnden. Intagningen av barn hade skett på respektive barnstuga, men 1965 beslöts det att detta skulle ske centralt. Den verksamhet som under 65 år byggts som en föredömlig och känd verksamhet skulle nu alltså ingå i Socialsverige.

Kindergarten och hemmet

Foto: turistnorrkoping, Maria Moberg, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Maria Moberg hade på ett föräldramöte den 6 maj 1908 uttryckt följande; ”Var får barnet sina mesta intryck, var får det sina vanor, vem är det som måste understödja skolan och dess arbete, om det skall bli till varaktigt gagn? Jo, hemmen naturligtvis”. Hon sa också : ”Häri är det vår, Eder och vår gemensamma uppgift ligger, att söka rusta barnet för livet”. Vidare uttryckte hon att ”hemmet är för barnet detsamma som hjärtbladen för växten, det är dessa, som innehåller upplagsnäring för den växt, som en gång skall växa upp till ett stort träd”.

Maria Moberg värderade hemmet högt och ansåg att ingen anstalt hur bra den än är kan ersätta ett hem. Bildspråket är hämtat från Friedrich Fröbel som även i namnet kindergarten, (barnträdgård), gjorde liknelser mellan barnens behov av en stimulerande omgivning och växternas positiva betingelser i en trädgård. Maria betonade också den personliga värmen, mor eller fars hjälp, när det behövs och egna saker som blir till bra barndomsminnen i en vuxen ålder. Hon uttryckte också att ”om i hemmet råder oenighet och kärlekslöshet, blir detta en förberedelse för barnet till kärlekslöshet och misstroende även utom hemmet, inom samhället, mellan över- och underordnade, mellan arbetsgivare och arbetare”. Enligt Fröbel skulle kindergarten vara ett komplement och en hjälp till hemmet.

Det var viktigt att kontakten mellan hemmet och kindergarten var så öppen och bra som möjligt. Oftast hade kindergarten mammamöten två gånger per månad och ett föräldramöte per år. Barnen fick förbereda dessa möten genom att pynta lokalen och göra inbjudningskort. Mötena innehöll förtroliga samtal, sång, uppläsning ur facklitteratur och ibland också något föredrag. Det var mycket uppskattade möten och kaffebordet stod också uppdukat. Mammorna kallades då och då till så kallade arbetsaftnar då det lagades och syddes kläder till de barn som var i behov av detta.

Träffar för skolbarnen

Barnen ville ofta ha kvar kontakten med Fröbelstugan sedan de börjat skolan, deras hemmiljö var oftast torftig och där fanns heller inte den stimulerande vägledning som var så viktig för deras utveckling och fostran. Systrarna Moberg tyckte inte att skolan tog tillvara på varje enskilt barns behov och gav dem den hjälp de behövde. Det anordnades ett samkväm under hösten 1906 för de barn som lämnat Fröbelstugan och 30 barn kom första gången. En gång i månaden kom man att fortsätta ha dessa samkväm mellan klockan 15:30 -17:30 och snart nog var man uppe i 60 barn som fick pyssla och skapa, ofta små saker att ta med hem. En gemensam samling kring en saga, sånglek eller ett samtal om något aktuellt ämne förekom också. Någon form av förtäring förekom också.

Koloniverksamhet

Kindergarten gjorde ett uppehåll under somrarna. För många barn innebar detta en sämre omvårdnad och bristfällig kost, då föräldrarna var på sitt arbete hela dagarna. Systrarna Moberg skrev i ett upprop: ”Ett stort antal klena och undernärda barn finnas som på grund av ogynnsamma hemförhållanden är i stort behov av någon tids stärkande vård”. Koloniverksamhet låg närmast i tanken, men för detta behövdes pengar. Året var 1912 och den 24 februari anordnades en skridskofest i idrottsparken som samlade in 986 kronor, (*¹ca 44 300 kronor), till detta ändamål. En mycket energisk församlingsdiakonissa var till stor hjälp i insamlingen av pengar och hon såg också vilka barn som bäst behövde en kolonivistelse. I planerna ingick två sexveckorsperioder för 15-20 barn under vardera perioden.

Barnens ålder skulle vara mellan 2-7 år och kostnaden beräknades uppgå till 900 kronor. En mindre summa fick föräldrarna betala. Mellan åren 1912-1917, (undantag 1914), bedrevs koloniverksamhet i en lägenhet vid sjön Fläten i Simonstorp. Ekonomin klarades med hjälp utav intresserades gåvor på speciella teckningslistor varje år. Fläten såldes innan sommaren 1918 och det året var kolonin förlagd till Hårskärr i Krokeks socken.

Även enskilda hem tog emot sommarbarn och i Fröbelinstitutets barnkrubba kunde ett 20-tal barn få fri vård under sommaren.

Foto: turistnorrkoping, Gustafsborg, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

År 1919 erhölls donationer från kapten och fru Erik Beckman, grosshandlanden Frans Blom och fru Helena Gühle. Fröbelföreningen köpte en lantgård i Borgs socken som hette Gustafsborg, Lilla Väsentorp, som låg 9 kilometer från Norrköpings centrum. Maria Moberg stod skriven för förvärvet och köpte gården för 10 000 kronor, (*¹ca 166 700 kronor), av Karl Gustaf Manér den 31 mars 1919. Huvudbyggnaden bestod av 8 rum, kök och tvättstuga. På gården fanns också en ladugård, en loge, trädgård och 1 tunnland öppen jord. 1919-1935 var sommarkolonierna förlagda till Gustafsborg och kallades då för ”Småbarnsgården”. Fröbelföreningen sålde gården under våren 1936, den hade blivit ganska nersliten och var inte längre lämplig för koloniverksamhet.

Nya Fröbelgården hade byggts och den hade en stor lekplats som användes även på somrarna. Genom ett initiativ av kyrkoherde och fru Sam Thysell anordnade Matteus församlings diakonikrets en småbarnskoloni som kunde ersätta Fröbelföreningens sommarverksamhet. Kolonin var förlagd till Säterhemmet i Kolmården och bar även den namnet ”Småbarnsgården”. Den var inriktad för fabriksarbeterskors barn, hette ”Mors vila”, för där fick även mödrarna en chans att få stanna en tid.

Parklek

I Norrköping anordnades den första parkleken år 1914. Maria Moberg var den som tog initiativet och också ledde leken. Elsa Johansson tjänstgjorde som ledare under de första somrarna efter första världskriget, men det var inte varje sommar som man kunde genomföra verksamheten. Olika föreningar, bland annat Husmodersföreningen tog initiativ till denna aktivitet, som de hade på De Geersskolan. I början på 1930-talet när koloniverksamheten upphörde var natur- och friluftsmänniskan Anna Holmberg den pådrivande kraften att utöka parkleken till flera platser i staden. Semestrarna för föräldrarna var korta och det var tryggt för dem att veta att barnen hade tillsyn och sysselsättning under del av dagen. Barnträdgårdslärarinnorna hade inte någon lön under somrarna och genom att arbeta inom parkleken kunde de utöka sin inkomst och man fick på detta vis en kvalificerad arbetskraft till verksamheten.

Foto: turistnorrkoping, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

År 1946 bildades Idrotts- och friluftsstyrelsen som blev ansvarig för lekplatser och den allmänna parkleken. Lars Gellerstedt utsågs samma år till fritidsdirektör och tillika ledare av denna styrelses verksamhet. Fröbelföreningen hade hittills genomfört parkleken och vid denna tidpunkt hade den utökats till att omfatta även Pryssgården, Fredriksdal och på Oskarsskolan. Ett samarbete mellan Anna Holmberg och Lars Gellerstedt etablerades och han visade stort intresse för verksamheten. 1947 kunde man redovisa 28 kommunalt utrustade lekplatser med ordnad parklek vid åtta av dem. 1976 var motsvarande siffror 125 och 17.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Bland de största och mest kända lekplatserna var Folkparken, Oxelbergen, Vasaparken, Såpkullen, Hagaparken, Hultet, Ljura och Fredriksdal. På Oxtorget fanns också en Skrammel-lekplats (bygglekplats) under åren 1947-1951. Det anordnades också parklek vintertid med spolade isbanor och även kälkar, skidor och skridskor fanns att låna. Parkerna var mycket populära och bland annat hade Vasaparken, år 1953, 50 000 besökande barn, ett genomsnitt på 440 barn/dag. Ljuraparken hade 55 300 besök år 1965.

Seminariet flyttar till Hellmanska Villan

Foto: turistnorrkoping, Hellmanska villan, ur 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

Efterfrågan på förskollärare i landet var stor, utbildningstakten räckte inte till, en förfrågan från Kungliga Socialstyrelsen kom, om Fröbelinstitutet kunde fördubbla utbildningen. Hellmanska Villan, Västra Promenaden 60 (nuvarande Södra Promenaden 39), ägdes av Norrköpings stad och var nyreparerad. Ida Sjögrens barnträdgård hade flyttat hit, men lokalen var tänkbar för den utökade lärarutbildningen. Den 14 november 1950 flytttade Fröbelinstitutets seminarium in på Hellmanska villan. I samband med detta flyttade Ida Sjögrens barnträdgård till Repslagaregatan 41 och fick då namnet Mariagården. Det var tredje gången flytten gick för denna barnträdgård som först startats av Maria Moberg i sitt hem på Skolgatan 18, därefter till Drottninggatan 65, Hellmanska villan och slutligen till Repslagaregatan 41. Hellmanska villan var inte någon slutlig lösning för seminariet. Tankar fanns på att bygga en särskild seminariebyggnad, men det kom att dröja till 1967 då byggnaden stod färdig i den Lenningska parken med adress Fotbollsgatan 2.

Fritidspedagogutbildning

1963 blev skolöverstyrelsen huvudman för förskollärarutbildning och den föreslog att utbilda en ny yrkesgrupp med inriktning på verksamhet efter skoldagen, för de äldre barnen upp till 15 år. Skolöverstyrelsen frågade rektorn vid förskoleseminariet, Moje Lindberg, i slutet av vårterminen 1964 om det fanns en möjlighet att utbilda en extraklass med inriktning på fritidshem och svaret blev ja. I augusti samma år startades den första fritidspedagog utbildningen i vårt land. 30 elever antogs, varav 27 var kvinnliga och utbildningen var då 2-årig. Det var den första fritidspedagogutbildningen i vårt land. Nu är både förskollärar- och fritidspedagogutbildningen 3-årig och lyder under Linköpings Universitet.

Intervjuer om Ellen och Maria Moberg

Här följer några minnesintryck av Ellen och Maria, tagna ur intervjuer med professor Stina Sandels, rektor Laina Sirelius (Finland), filosofie doktor Gertrud Schyl Bjurman och rektor Britta Schill under våren 1987.

Stina Sandels utbildades till förskollärare vid Fröbelinstitutet i Norrköping på 1920-talet. Därefter tjänstgjorde hon som barnträdgårdslärarinna i Fröbelstugan och efter ytterligare studier, som lärare i pedagogik och psykologi vid utbildningen av barnträdgårdslärare i Norrköping.

Stina Sandels minns från sin tid som elev hos Ellen och Maria att de hade en stark utvecklingsberedskap, de älskade barnen och tog alltid del av mammornas situation. Ellens föreläsningar var mycket intressanta att lyssna till och Maria uppskattades mest för sitt arbete i barngrupperna. Det var skiftande bland eleverna vem av systrarna man tyckte mest om. De ansågs vara stränga och fordrade mycket. Det var hårda krav vid antagningarna och de dryga terminsavgifterna gjorde att främst flickor från välsituerade hem kunde utbilda sig.

Bild: Anna Warburg, lararnashistoria.se/article/tre_pionjarer

Kunskaperna i kindergartenverksamhet skaffade systrarna Moberg sig främst från Tyskland, Danmark och Finland. I Tyskland var det främst via Anna Warburg från Hamburg och genom kontakterna med Pestalozzi Fröbelhaus i Berlin de fick fördjupade kunskaper i Fröbels teorier. I Finland var det genom Elisabet Alander som representerade en mycket bestämd Fröbelsk metodik. I Danmark var det systrarna Anna och Bertha Wulff som utbildat sig i Berlin och var ”renläriga Fröbelanhängare”. Stina Sandels helhetsbild av Ellen och Maria var två pampiga damer, som profilerade barnträdgårdsverksamheten i vårt land. När de hörde talas om en specialist inom ett aktuellt område så kallade de hit dem, till exempel Charlotte Bensdorf i rytmik 1929, Hildegard Hetzer och Elsa Köhler i barnpsykologi 1931.

Armo Laina Sirelius var rektor för Ebeneserseminariet i Helsingfors med utbildning av förskollärare från 1938. Hon träffade systrarna Moberg vid de nordiska mötena och inte minst som gäst hos Ellen och Maria vid deras sommarställe Grönkärr i Kolmården. Hon tyckte systrarna var så olika, Ellen var reserverad, mer tyst och mjukare i sitt framträdande än Maria. Maria var utåtriktad och hade en kraft som var entusiasmerande. Det var hon som bestämde och kom närmre eleverna. Båda systrarna var öppna för nya idéer, när Maria utbildat sig till Montessorilärare 1921, var de eld och lågor för den metodiken. De var lika intresserade av barnpsykologin när den kom på 1930-talet.

Filosofie doktor Gertrud Schyl Bjurman utbildades till barnsköterska vid Fröbelinstitutet i Norrköping under 1930-talet och till förskollärare vid Socialpedagogiska seminariet i Stockholm några år senare. Hon tyckte Maria var fantastisk med barnen, mycket auktoritär, men hade en äkta känsla för barn. Ellen sågs aldrig tillsammans med barnen och kunde upplevas som en grand old lady. Hon var mer beläst och genomtänkt. Maria var mer handfast och såg till att saker och ting blev gjorda. Hon hade en del neurotiska drag och kunde vara nedgörande mot både medarbetare och elever som inte helt följde hennes anvisningar. Systrarna Moberg hade en god PR-förmåga och välgörenhetstanken och ansvar för de fattiga var något som låg dem varmt om hjärtat.

Britta Schill utbildades till förskollärare i Norrköping 1933-35 och har även tjänstgjort som rektor vid Socialpedagogiska seminariet i Stockholm. Britta Schill tyckte att Ellen och Maria kompletterade varandra, Ellen mer teoretiskt begåvad, fantastisk i sina föreläsningar och var livlig och bestämd. Maria var mycket praktiskt begåvad och utåt sett verkade det som att det var hon som tog initiativet. Arbetet i barngruppen var det väsentliga för henne och bland barnen var hon mycket duktig. Hon hade en bestämd ordning och följde ett fast schema. Maria var nervöst lagd, uppfattades som lynnig och kunde vara oförklarligt hård mot eleverna som också var rädda för hennes humör. Britta Schill berättar om en föga frihet under sin elevtid vid Fröbelinstitutet på 1930-talet. Arbetsuppgifterna var dryga, Ellen och Maria höll även noga reda på vad eleverna gjorde på sin fritid, så det togs inte nådigt emot när en elev förlovade sig under utbildningstiden.

*¹ Anm: Siffrorna inom parentes är, på ett ungefär, pennningvärdet jämfört med år 2010, vi har använt ekonomifakta.se  för omräkningen.

Den här artikeln är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.

Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur boken 90 års barnomsorg 1874-1964, Moje Lindberg

TS/LDm

Tillbaka