18 maj 1886 – 7 oktober 1969
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, norrköpingsrummet, Ture 1 år
Den 18 maj 1886 blev ett lyckoår för bokhandlarfamiljen Nerman, då sonen Ture föddes, som förste son. Familjen hade på våren, det året, flyttat in i en ny bostad, tre rum och kök på Hospitalsgatan 24, 2 tr upp, till vänster i porten. På hösten fick familjen två jungfrur, 24-åriga Ida och 21-åriga Emilie.
Historiskt var 1886 ett relativt stilla år. Skärpningen av motsättningarna i det svensk-norska äktenskapet märktes väl knappast, i det lyckliga äktenskapet på Hospitalsgatan 24. Emigrationen var däremot aktuell.
År 1888 inledde en rad ekonomiskt goda år. I Sverige fick man spannmålstullar och omfattande åtgärder, för att stävja den nya socialistiska arbetarpressen. Lantmannapartiet sprack, men Gustaf de Laval satte ihop sin ångturbin.
Bild: Wikimedia, Gustaf de Laval
Prins Oscar gifte sig, med en icke furstlig hovdam, Ebba Munck. Den förbindelsen debatterades vid kaffekopparna i rikets fjärde stad. Likaså de två stora eldsvådorna i Norrland, där både Sundsvall och Umeå brann ner vid midsommartiden. Stora insamlingar gjordes i hela landet. I Norrköping gick smittkopporna och påkallade vaccinering. Telefonväsendet gick framåt och även bokhandlare Janne Nerman fann det nödvändigt att skaffa sig den moderniteten. Hans affär fick nummer 292. Fler telefoner fanns ännu inte.
Tv Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket norrköpingsrummet, Nermans bokhandel 1900-talet. Th Bild: Holger Ellgard, Ericssons ”Taxen” 1892.
På höstsidan blev det åter en glad tilldragelse i bokhandlarens familj. Hans maka födde honom tvillingar, två pojkar, morgonen den 6 oktober, som döptes till Birger och Einar. Därefter blev det födelsestopp. Fader Janne var ekonomisk.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket Norrköpingsrummet, Einar och Birger 2 år
Hösten 1892 skrevs äldste gossen Ture Nerman in i småskolan och hösten 1895, gjorde han entré i Norrköpings Högre Allmänna Läroverk. Det förekom krigshot i svensk – norska unionsfrågan, men det bedarrade. Viktor Rydberg och F. A Dahlgren, värmlänningarnas skald, avled, Erik Axel Karlfeldt och Hjalmar Söderberg debuterade. Under perioden 1891-95 kom Folkparken till stånd, med strandväg mot Motala ström, stadens mark, men arbetet betalt av konsul John Philipson, Norrköpingskungen, fabriksstadens representant i första kammaren.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket Norrköpingsrummet, Högre allmänt läroverk
De större händelserna i Norrköping år 1900 var gamla Bergsbrons rivning och stadens första saluhall, vid Nya torget. Sista femårsperioden på det gamla seklet visade en mycket stark byggnadsverksamhet i fabriksstaden, 178 nya boningshus och 438 affärslokaler. Inte minst stark var byggnationen utmed Södra promenaden och Stortorget. Stilen ansågs pampig, den var snarast påverkad av medeltida nordtysk tegelarkitektur. Högre Allmänna Läroverket tillbyggdes och Norrköping fick två nya folkskolor.
Bilder från Wikimedia: t v Per-Albin Hansson t h Gustav Möller
1903 började Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund sitt arbete: Per Albin Hansson, Gustav Möller etc. Norrköping fick elektricitetsverk och började teckna aktier för idrottspark.
Ynglingen Ture Nerman tog studenten och reste till Uppsala, för vidare befordran i mognad och vetande.
Ture Nermans Norrköping var inte hela staden, inte fabrikssidan på norr och väster, utan stadens ljusare östra och södra delar. Det sträckte sig från Läroverket i söder utför backen och ner utmed Holmens Bruk och Strömmen, till Oscar Fredriks bro, Karl Johans park med Stadshuset och Stora teatern, till järnvägsstationen och därifrån omfattade det södra sidan Strömmen öster och söderut.
Foto: turistnorrkoping, Holmentornet, Karl Johans park och Stadshuset
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, norrköpingsrummet, Från Samarien mot Oscar Fredriks bro
Det var utan tvivel mycket fattigt i gamla Norrköping i förra seklets slut. Bostadsnöden var också stor, bettleriet betydligt, särskilt till julen. Norrköping låg tvåa bland svenska städer efter Malmö och hade gått om Göteborg i antal TBC-sjuka. Den sociala omsorgen var ännu mycket outvecklad. Det fanns en primitiv fattigvård och enstaka fonder för fattiga. Personligen levde författaren av dessa minnen som barn, i en så kallad lycklig okunnighet om det mörka Norrköpings detaljer.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Bröderna Nerman
Ture Nerman skriver vidare om sin uppväxt i hygglig brödrasämja. Birger och han har i varje fall aldrig slagits, de var fredliga och allvarliga. Einar däremot var mera aggresiv. Han pikade gärna storebror, och hade överhuvudtaget ett lekfullt och piggt humör.
Vad det gäller uppfostran är författaren osäker. Den märktes inte, den var mycket fri, inga förbud som frestade till överträdelse. Där fanns ingen sentimentalitet i familjen, där var inget sjåp och dalt. Stämningen var sval men frisk.
I familjen Nerman fanns ingen religiös påverkan och ingen reguljär moralpredikan. Där fanns bara det bästa, personliga föredöme i arbetsamhet och hederlighet. Av denna fria fostran och allmänna rakt-på-sak-tillvaro kom lusten att säga allt rent ut, som kanske har vållat lite rabalder senare i livet, men som Ture inte ville ha annorlunda. Hälsan, arbetslusten och den naturliga demokratin är det arv familjens söner är mest tacksamma för.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket Norrköpingsrummet
Familjen Nerman umgicks inte med de stora. På ungdomsbaler träffade sönerna deras ungdomar, och som skolkamrater lärde de känna en del av dem bättre. Bokhandlarfamiljens umgänge var ganska litet, en disponent, en fabrikör, två handlande, två handelsresande och moster Josephine.
Om Ture som elev, är inte mycket att säga, enligt honom själv. Han var inte nitisk, gick igenom hela läroverket med bara B i flit. Orsaken till det kan bero på, att han var den yngsta i klassen, och inte hade farit illa av att vänta ett år med inträdet. Sedan var det så mycket annat än läxorna som roade honom, särskilt sedan han hade kommit underfund med att det fanns indianböcker, och det var rätt tidigt. Han satt i alla fall aldrig kvar i någon klass, behövde aldrig läsa upp sig. Matematiken var på sitt sätt det trevligaste, där blev det alltid klara resultat, saker som stämde, logik. Matematiken låg nog närmast hjärtat, jämte modersmålet, för det var ändå det allra roligaste och bästa av alltsammans.
Eftersom Norrköping var en typiskt materialistisk prosastad och våra fäder i allmänhet folk ur näringslivet, av vilka endast ett fåtal själva hade studerat, så valde också därför sönerna, eller valdes för dem, i allmänhet praktiska yrken. Vidare skriver författaren, att norrköpingspojkar var ganska hyggliga i sina seder, åtminstone enligt honom själv. Visst rökte en del, och en gång försökte han, i slutet av 1800-talet, röka ett par cigaretter.
Bild: library.duke.edu, Duke of Durham cigaretter
Dukkedurrham kallades de (Duke of Durham) och kostade visst 1 öre styck. Han smög bakom stockupplagen vid Östra folkskolan och experimenterade med njutningsmedlet, men fann inget behag i det och slapp den vanan. I fråga om sprit förekom i allmänhet inga svårare saker, i varje fall var hans närmaste kamrater inga experter.
I vissa fall kunde aga förekomma, efter dom av kollegiet. Den försiggick då i enskilt rum. Klassföreståndaren tjänstgjorde som profoss och förrättningen skulle ske i rektors närvaro. Under lektionerna hände det också att lärare tillrättavisade eleverna mera handgripligt, genom örfilar, lugg i håret och ryck i öronen.
Bild: wikimedia, skolaga, oljemålning av C A Skogqvist
Vad lekarna beträffar var Ture som barn relativt lugn, mest road av att läsa och skriva, men nog var han med, helst som yngre, i lekarna. Tilläggas bör att han också var samlare. Ture samlade inte precis frivilligt torkade växter, men kanske mineral, sigill och säkert frimärken. Velocipeden hade börjat bli en folksak, de åkte mycket cykel och företog långa cykelturer. Det sparkades boll i skolan och spelades tennis, ibland pingpong. Spjutkastning var en ganska vanlig idrott, som de odlade också ute på sommarnöjet.
Bild: seriesam.com, Cirkus Schreiber
Pojkarna Nerman nekades inte nöjen men inte så mycket att de blev bortskämda. Som liten var det förstås cirkus, och sådan bjöds ofta i Norrköping. Man såg cirkus Madigan, cirkus Bergman, cirkus Beketow, cirkus Möller, cirkus Schreiber och cirkus Houcke. Förutom cirkus fanns det mycket annat fantastiskt såsom tankeläsare, jätteelefanten Jumbo, jättedamen Viola, jätten Jermak m m.
När de blev lite äldre började de njuta av finare saker, som enkla musikaliska underhållningar. Så fanns det ju teater. Norrköping hade två scener, Stora teatern bakom Stadshuset och Arbetareföreningens teater. Ture blev självklart teaterbiten, började skriva pjäser och själv spela teater, mest om sommaren.
Bild: tekniskamuseet.se, Waldemar Jungner
Motorn var något som lät tala om sig kring sekelskiftet. Den experimenterades ju fram utomlands, men har sin lokala historia även i Norrköping. En ingenjör Waldemar Jungner var en betydande uppfinnare, mycket större än hans bekanta ville tro. 1900 var han med i en tävling om att få fram en motordriven bil och den 23 november skrev Ö. D en ledare: ”En uppfinning av oöverskådlig räckvidd synes den Jungnerska ackumulatorn vara”. Den hade nämligen provkörts med framgång i Stockholm. Det började också bli ansatser till grammofon och biograf.
Bild: tekniskamuseet.se, ackumulator AB Jungner
Unge Nerman var sent utvecklad, i det ena som det andra. I varje fall var han ännu ett stort oskyldigt barn, när han tog studenten våren 1903. Redan som mycket liten var han oerhört blyg och blundade hårt och principiellt när han mötte flickor. Tidigt kände Ture sig besvärad av att inte vara så sällskapsvan, så god dansör, etc som andra. Samtidigt hade han en stark nykter självkritik, stod liksom alltid bredvid sig själv och fann sig en aning komisk i det mera intima och högtravande. Det hörde ihop med olusten för all så kallad skönhetsvård, som han fann onaturlig.
Författaren hade ett mycket obetydligt intresse för sitt yttre och en stark mindervärdeskänsla för detta. Han hade en massa fel, som nogsamt erinrades honom hemma. Han löpte ingen risk att bli självbeundrande och överskatta sig själv. Kanske slog emellertid detta inåt, och blev grunden för trots och uppkäftighet. Han hade en fri själ och krävde rätt för sitt jag! Han skulle få ett stöd i de synpunkterna, när han senare kom att läsa missnöjda, oppositionella författare.
Bild: wikisource.com, Fjellstedts bibel
Religionen fick aldrig någon avgörande betydelse för Ture. Bordsbön minns han, förekom inte i huset, men aftonbön lärdes, Gud som haver barnen kär. Krafter som motverkade uppkomsten av religiositet var, utom ett nedärvt realistiskt sinne, dels föräldrarnas fostran av pojkarna, dels typen hos en del religiösa människor man såg. De var på något sätt underliga, oäkta. Emellertid, blev han konfirmerad vid femton års ålder. Av kyrkoherde Josef Cruse, fick Ture, Fjellstedts Bibel, vilken han senare sålde till en exerciskamrat, som var seminarist.
Bild:bovil.se
Det var mycket mer än indianböcker, Ture slukade i pojkåren. Det var rafflande andra saker i Billes romanserie, och det var nyttiga böcker, de nordiska och grekiska gudasagorna, de klassiska ungdomsromanerna och den historiska romanrepertoaren.
Bild: wikimedia
Hösten 1898 började ett verk, som kom att spela en mycket stor roll för dessa minnens samlare. tidskriften Ljus. Det var en betydande nyhet, i folkupplysningens tjänst och framför allt, åtminstone för honom, antologien Svensk Vitterhet, av professorerna Johan August Lundell och Adolf Noreen.
Till utvecklingen av en livssyn, bidrog i någon mån också Norrköpings Arbetareinstituts populärföreläsningar i Arbetareföreningen på norr, avgift 10 öre. Också på läroverkets högtidssal kunde man få höra förnämliga talare som exempelvis, Sven Hedin 1898, som föreläste om En färd genom Asien.
Tidigt började bokhandlarsönerna leka med vers. Naturvetenskaper och teknik låg utanför brödernas intressesfär, och tiden var inte så teknisk som nutiden.
Bild: wikimedia, Cyrano de Bergerac
1902, medan Ture ännu gick kvar i 7:1 och bara var femton år, inträffade något som kom att betyda mycket för honom, och hela hans livsinriktning. Han upplevde Edmond Rostands heroiska Cyrano de Bergerac. Det var inte duellerna som tjusade. Det var framför allt frihetslidelsen, Cyranos ömtåliga, obändiga frihetslidelse blev för honom, något av vad han antar, att en frälsningsupplevelse kan bli för andra. Cyrano blev därtill, i hans individuella fall, en romantikens utflykt ur grå vardag. Poetiserandet fortgick, stimulerat av Cyrano, och annat.
1902 blev det både nidvers om kamrater, och satir om umgänget. Samtidigt börjar det komma så kallad centrallyrik, och kulturhistoriska motiv. En särskild plats intar de nu begynnande poemen, om behovet av ensamhet, längtan efter en enstaka boning, d v s ett eget rum som kunde stängas.
Den 4 juli 1903, hölls skolavslutningen i läroverket och så var friheten vunnen, och den första studentsommaren kom. I september bar det av till Uppsala, ut i livet. Ture skriver att man var student, hade avlagt mogenhetsexamen. Mogen? Späd, sjutton år. Alltjämt bara barnet.
Åren 1903-1908, var de allt starkare mellanfolkliga förbindelsernas tid, internationalismens. Världshandelns volym ökade åren 1895-1913 med hela 75 %, ångfartygstonnaget samma tid med 400 %. Det var samtidigt industrialismens och elektricitetens stora genombrottsskede, med ständigt stigande produktion. Det var vidare folkrörelsernas brusande ungdomstid, som gav också människorna i dem ungdom.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket Norrköpingsrummet, Uppsala universitet 1900
Författarens två första år i Uppsala blev trista. Hela tiden tyngdes han av olusten, inför tvånget att ta examen, och oförmågan att hålla studierna flytande. Uppsala överhuvudtaget, blev aldrig för honom, vad studentåren gärna blir för folk, som sedan får sin plats i samhället.
Visst har han ljusa minnen från Uppsala, men staden blev snarast en fortsättning på skolan. Hans intressen låg och väntade på annat, som skulle komma. Det roliga började för honom först senare, och fortsatte, i alltjämt stegrat tempo. Man får också betänka att den unge studenten kom ut alldeles för tidigt, minst två år, var bara valpen, och hade inte någon som kunde hjälpa honom till rätta, i det ena eller andra. Därför hade föräldrarna placerat Ture i en familj, den första tiden.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket norrköpingsrummet,Östgöta nation Uppsala 1900
Till våren 1904 sa Ture upp sig i familjen och skaffade från hösten eget rum, hyrt direkt av värden, östgöta nation Uppsala. Redan här började han märka en längtan efter ett eget hem, som efterhand växte sig allt starkare. Han bodde hyggligt, åt hyggligt och skötte både fysiken och ekonomin hyggligt. Han hade också sällskap, så mycket han ville, i Kvartetten, i matlaget och på nationen. Och ändå var Ture ensam.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket norrköpingsrummet, "Kvartetten" fr v Gustavi Bock Laurin Hoppe Ture Einar Ida
Den inre ensamheten var svår, nästan hela Uppsalatiden, men lättade något med 1905 och de stora händelser som då inträffade, och ryckte honom ut i livet. Samtidigt kom folkrörelserna, nykterhets- och arbetarrörelserna som grep och förde honom ut ur tristessen.
Författaren blev allt mer klar över att, det var på känslans område kristendomens styrka låg: ”Jag erkänner ingen annan gud än kärleken och allt gott. Förlorar den religiösa känslan, om man tar bort naiv vidskepelse och förstockad tro? Nej, kärleken är och måste vara religionen. Bort med tron på dumheter och vidskepliga sagor! Luften måste rensas för kärlekens religion ”! Hemma blev det också ibland religionsdebatter. Ture hade börjat bli spydig och spetsig mot både kyrka och religion. Det gjorde föräldrarna ledsna, men författaren försvarade sig med orden: ”Jag är lycklig att vara ung och hädisk”.
Ture var belastad med två stora intressen, som nästan helt upptog honom, hans förälskelse och hans diktning, den senare matad av den förra. Något större intresse för akademiska studier, kunde han under skildrade förhållanden inte uppbringa. Ynglingen längtade ut till det praktiska livet, till handlingens värld, att få arbeta ordentligt, bli teaterman eller tidningsman, snarast det förra, men vad som helst bara det blev regelbundet, avlönat arbete. I Uppsala kände han sig omyndig, ännu inte ” ute i livet ”. Ynglingens egen poetiska ådra flödade under dessa ensamhetens år, värre än någonsin. Han skulle bli skald, det hade han föresatt sig, en skald älskad av människorna.
Bilder: wikimedia, fr v Heine, Fröding, och Ossiannilsson
De stora påverkarna var Heinrich Heine och Gustaf Fröding, allt mer Fröding, men Karl Gustav Ossiannilsson börjar också märkas. Det var allehanda versarter, allehanda rytmer, rena lärlingsarbetet. Hälften av dikterna handlade om längtan och drömmar, kring en liten tös i hemstaden. Andra hälften var diverse, men också politik, nationell indignation över tidens slöa ungdom. En hel katalog förargelseklippor i den kristna läran ventileras och avhånas. Försiktigtvis skrev författaren ännu anonymt, han hette Tore Nilsson.
Bild: wikimedia, sovjetisk propagandaaffisch
År 1905 blev ett brytningsår för fil. stud. T. Nerman, ett jäsande bubblande övergångsår, av det slag som kallas Sturm und Drang, men inte utan en viss meningsfullhet vulgärvits översättes storm- och drängår. Ynglingen var redan i uppbrott, rebell i vissa avseenden, i fråga om religion och militarism. Både ryska revolutionen och Norges frigörelse medverkade starkt.
Därtill lossnade det på den erotiska fronten. Det unga blodet började tändas för lätt. Allt helt naturligt. Han blev det året nitton. Studierna gick fortfarande på lite halvfart, men han var inte direkt lat. Han renskrev vad han uppfattade på föreläsningarna, snyggt med bläck i vaxduksböcker.
Bild: wikimedia, Carl Eldh
Samtidigt med världshändelserna strömmade världslitteraturen på. Ännu en stimulerande upplevelse, den våren, blev konstnärsförbundets utställning på Kårens lokal, särskilt Carl Eldh.
Sommaren 1905 ägnades huvudsakligen åt Strindberg, som inte var lite att smälta i sådan fart, men en njutning var det.
I religionsfrågan forcerades utvecklingen till fritänkeri. Efter en debatt med vännen Hoppe, som hade uttalat tvivel på ”åsikters” mogenhet – han var ju själv teolog, noterade Ture något anarkistiskt, att han inte ville ha några åsikter, ville inte vara ”målmedveten, principfast och stadgad” ville vara fri, i opposition mot allt, ”jag är i den tiden, då allting kan entusiasmera och elda”. Det var, som om något började växa fram inom honom, som skulle döda slöheten.
Så kom brytningen med Norge, den 6 juni 1905, då Norge gjorde sig fritt. I dagboken som i dikt prisade Ture norrmännens gärning, och hoppades nu på republik där, så att Sverige kunde följa exemplet. Ture ville leva för sin diktning och med den nå människornas sinnen, på så vis vara med i arbetet, på att skapa om världen.
Samtidigt hade han börjat läsa Bibeln på allvar. Fann det synd, att man genom skolundervisningen hade fått en sådan avsmak för den. ”Det finns härligt vackra saker i den”.
Mitt i sommaren hade författaren tur, han gjorde en arkeologisk upptäckt, en för forskningen värdefull stenåldersboplats. Nästan vid första spadtaget fick han napp, bitar av en lerurna med ornament, strax efter också aska och ben. Senare hittade broder Birger ytterligare två boplatser intill, västerut, och långt efteråt har man på samma strandhöjd fått fram tjogtals. Tures fynd gav namn åt en viss keramiktyp, Sätertypen.
Bild: Wikimedia
Omkring den 9 november kom en ny stor väckelse, en av de stora i unga Nermans utveckling. Han kom att läsa Karl-Erik Forsslunds, Storgården. Den tände gnistor, i honom. Snart läste han mera av Forsslund, allt utkommet, klippte ur gamla Forsslundsdikter ur Strix, och samlade dem i en bok.
Så slutade höstterminen 1905 med deltentamina för Geijer och Alrutz. Härtill kom en kurs för Almgren på Statens Historiska Museum i Stockholm.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket norrköpingsrummet, Ellen Kay
Nu kom ännu ett mäktigt inflytande, något av det viktigaste överhuvud taget för den unge Ture. Nu kom Ellen Key! Vid denna tid var hon på höjden av aktualitet och inflytande, trots en del negativa uttalanden. Enligt Ture var hon stor i sin livstro och sin skönhetslidelse, även om där kunde komma en smula manér och sötma i förkunnelsen. Hennes betydelse var inte minst den, att hon genom sina förbindelser med all världens ledande kulturpersonligheter, kunde i sina böcker återge tidens internationella kultur så starkt.
Det var inte bara socialismen – arbetarrörelsen som började ge honom solidaritet att bygga på, i detta brytningsår 1905, det var också den andra stora folkrörelsen, nykterhetsrörelsen. Principiellt hade Ture alltid varit nykterist, aldrig smakat annat än några smuttar punsch som barn och ett glas på sin första studentgask, hösten 1903. I Uppsala levde han i hyggligt nyktert sällskap och spritvanorna var honom motbjudande.
Vid nykterhetsorganisationens SSUH basar i februari 1905 anmälde han sig till inträde i SSUH och blev den 4 mars invald. Till viss del berodde det även på, att de flesta av de vackra flickorna på basaren var nykterister och man hade alltså chansen att bli med på underbara samkväm. Även den moraliska indignationen gjorde sitt till, att hålla nykterhetsentusiasmen levande.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, norrköpingsrummet
1905 blev ett idogt år, i poetiskt avseende. Ture skrev ca 120 dikter utom kupletter och dylikt. Det var fortfarande längtans, och ensamhetsvers, men också nu övervägande trotsdikt och politisk dikt. En del antireligiösa eller antiprästerliga poesier, och även patetisk positiv vers, t ex en dikt: Ideal, ett porträtt av en drömd fullblodsmänniska.
Mitt i sin egoism och opposition växer känslan för solidariteten, främst representerad av arbetarrörelsen, som internationalismens bärare. Där var också en del översättningar från modernare tyska skalder, som han hade kommit över.
Det var alltså ett brusande, jäsande år, detta 1905, med många impulser från olika håll för den nittonårige ynglingen, som nu till sist börjar utvecklas från barnstadiet och den famlande osäkerheten, till allvaret och egna vägar.
År 1906 blev ett gott år för den unge man, som dessa minnen grupperas kring. Vid dess slut kände han sig, enligt sin dagbok, lyft från en tredje klassens individ, till en andra klassens. Det var hans bästa år i Uppsala hittills, från alla synpunkter. Det här året tenterade unge Nerman faktiskt sten och bronsåldern för Almgren och gav sig in på järnåldern.
Bild: wikimedia, Anders Zorn
I Uppsala hade Anders Zorn en utställning, som ingav andakt. Ett par dikter publicerades i tidskriften Fram och så började han skriva första akten på en pjäs: Allan Wide, en idé från fjolåret. Den egna lyriken, detta år 1906, blev föga omfattande, ett 50 -tal dikter, mot två – tredubbla antalet åren förut. Ynglingen hade inte så mycket tid, han hade annat att syssla med och hade börjat få ett sammanhang, satt inte längre så ensam och hade tråkigt.
Med början av 1907, var unga Nermans personliga kris, i det närmaste övervunnen. En väsentlig hämning försvann, då han i januari tog sin första avdelning av kandidaten, trots allt. Han hade gjort en kraftansträngning hösten 1906, och med några extralektioner, klarade han alltså först nordiska språk och en vecka därefter fornkunskapen, som inte gick lika bra, men det gick. Nu började ynglingen rent av längta efter, att få ta med bägge filosofierna och engelska, och så kunde han kanske ha sin andra avdelning till årets slut i alla fall, efter fyra år.
Så skulle det inte gå, värnplikten kom också i vägen. Han kunde dock, med gott samvete, värja sig för undrande blickar och outtalade frågor, som han tyckt sig höra allt mer sista året: Nåå ? När skall det bli någon examen ? Så reste han hem till Norrköping och tog igen sig.
Bild: wikimedia, Hjalmar Branting
En politisk händelse upprörde sinnena detta nyår. En rysk revolutionär, dr Tsjerniak, hade lyckats fly till Sverige och riskerade att utlämnas till tsarpolisen. Då ingrep Hjalmar Branting och lyckades rädda honom och vår asylrätt. På väg till England, blev emellertid Tsjerniak mördad, genom förgiftning.
I februari mönstrade Ture för sin tjänst, som fosterlandsförsvarare, han begärde att få bli sjukvårdare och fick det, mörda ville han inte lära sig. Som sjukvårdare fick han göra undan hela härligheten på en gång, sex månader i sträck. 1907 var sista året med sex månader, sedan höjdes utbildningstiden.
Efter mönstringen reste han tillbaka till Uppsala, där det inte blev läst något att tala om, men han blev invald i Verdandi. Författaren blev arg på studenternas slöhet och skrev en ljungande håndikt: Studenter. Den publicerades senare i Stormklockan och i debutdiktboken. Någon egentlig läsning kunde det som sagt inte bli, exercisen skulle börja redan den 8 april.
Så kom exercisen, sex månaders avbrott i studenttillvaron. De tre första månaderna avtjänades i Landskrona, där T3, Östgöta Trängkår, var förlagd. Kamraterna var inget att klaga på. Stadsherrarna var lite förnäma i början, men de blev bättre. Bondpojkarna var bäst, då man kom bäst överens med dem. Under tiden i Landskrona fick Ture akut ledgångsreumatism och måste efter en tid läggas in på militärt sjukrum i staden. Under sjukdomstiden passade han på att läsa en del : Hemsöborna och Svarta Fanor. Den senare fann han olustig. Hemsöborna, lade han bort med sorg. Den blev en av de stora böckerna, som kunde läsas om, flera gånger senare.
Bild: boktanken.se och amazon.com
De återstående tre månaderna, skulle avtjänas på Malmslätt. Där blev det sjukhustjänst, ingen slavdrift med exercis. Under vistelsen på Malmslätt kunde man läsa bättre, än i Landskrona, och det blev bl a Lagerlöf, Strindberg, Engström, Cyrano på franska, en aning Aristoteles och Almqvists Jaktslottet.
Foto: turistnorrkoping, Nermans minnesskylt, Repslagaregatan 31
I slutet av september, var exercisen över, och Ture reste då till Uppsala igen. Där fanns nu också broder Birger, som den hösten inledde sina akademiska studier, mera givande än Tures egna. Nu började folkhögskolearbetet att locka onaturligt. Genom Yngve Hugo, hade han hört sig för hos rektor Stadius, att få leda en av IOGT:s vandrande folkhögskolekurser, någonstans i Dalarna.
Kamraten Norinder, från Uppsala, och Nerman återupprättade Bomhus nedlagda socialdemokratiska ungdomsklubb. Själv bidrog Ture med ett kort tal, om och mot kälkborgerligheten.
Sin första egna kurs skulle bli i Bofors. Han reste hem till Norrköping, och skrev föreläsningar för brinnande livet. Samtidigt planerade han att få skriva bokrecentioner i Fram, vilket blev av nästa år. Kursen i Bofors började söndagen den 17 november, och pågick i sex veckor. Kandidat T Nerman var dess föreståndare och undervisade enligt prospektet. Han höll även föredrag, om sina älsklingsdiktare, Ossiannilsson och Forsslund och så lekte de folklekar. Folket var trevligt, intelligent och intresserat. Kursen avslutades den 5 januari 1908, och på avslutningen talade Ture om Karl-Erik Forsslund.
Vad den egna diktningen beträffar, sjönk den betydligt i omfång 1907, bara 37 dikter inskrivna i samlingsboken, väsentligare saker som sedan kom med i debuten 1909.
Bild: wikipedia, Simon Boethius
Så kom i alla fall till sist, det år som skulle bli det sista i Uppsala. Kandidat Nerman kunde, trots allt, lämna ungdomens stad med bevarad heder, d v s med examen, om än inte fullständig. Han försökte ta upp filosofistudiet igen, men det gick inte alls. Ture avskydde filosofi, var beredd att ge upp tanken på en färdig examen, ville bort från Uppsala. Han behövde bara ännu ett ämne, ett cum, för att få sin filosofie kandidat. Fanns det inte något lätt ämne? Jo, det sas, att statskunskap var ett av de lättaste och professorn, S J Boethius, mycket hygglig. Samtidigt hade han lyrisk oro i kroppen, och ville debutera. Han hade haft inne ett par dikter i ungdomsförbundets tidskrift Fram, och Fram hade eget förlag. Kanske kunde han skicka en samling dit, som skulle heta: Nidvisor och solhymner, satiren och patoset. Broder Birger rådde honom, att göra slag i saken.
Bild: wikimedia, Folkets hus Stockholm 1902
Studerandet blev inte mycket, den här vårterminen 1908. Det blev annat, mera intressant. Ture debuterade som talare i huvudstaden med ett föredrag om Karl-Erik Forsslund, på Folkets hus D-sal vilket, enligt SocialDemokraten, ” belönades med livligt bifall”. Nidvisor och solhymner, lyckades han däremot inte att få publicerade, trots många försök. Inte heller pjäsen Allan Wide, lyckades han med.
I mars hade han premiär som spexförfattare, tillsammans med Erik Blomberg, också nordisk språkkarl. Ture hade skrivit redan något år tidigare planerat spex: Tors hammare stulen eller Hundfröjden i Jotunheim, kammarspel i 3 akter, fritt efter Codex Regius, Östgotiskt original. Frånsett kupletterna, som nästan helt var Tures, var dramat ett verk av samarbete. Det var ett herrspex, och fick rykte om sig att ha varit det fränaste hittills i Uppsala. Spextidningen Gadden, blev det också Tures lott att redigera, med hjälp av Blomberg m fl.
Bild: wikimedia, kulturhistoriska museet Lund 2010
Det dök upp en amanuensplats vid Kulturhistoriska Museet i Lund, 2000 kr i lön och fri bostad. Han sökte, med bra förord av docent Almgren, men gick miste om den.
Det blev höst, och sista Uppsalaterminen. Statskunskapen fick så där en timme om dygnet, och inte med riktigt koncentrerad uppmärksamhet.
Hugo Lindberg, en annan östgötakamrat, Einar Norlén och Ture hade planer på att bilda en s k Radikal klubb, och inviga ett konstnärscafé, kanske starta ännu större företag. Det stannade vid de vackra tankarna.
Ture fick ett anbud, om en plats som lärare, i Stentorps folkhögskola i Västergötland, framtidsplats på köpet men fann platsen för långt avlägsen och avböjde tacksamt.
Den 6 december var kandidat T Nerman uppe hos S J Boethius, för att redovisa sina kunskaper i statskunskap. Kunskaperna var inte stora, något mer än en timme om dagen en höst, krävde dock ämnet, men den lille professorn var snäll och skrev in det Cum laude Ture behövde för att få sin fil. kand. komplett. Hans Uppsala sejour hade visserligen tagit 5½ år, en tid på vilken det har skapats licentiater, men det var dock en filosofie kandidat och han kunde dra sig, med relativt bibehållen heder från lärdomssätet. Han kunde i alla fall anse sig ha gjort något så när rätt för det faderliga underhållet, och nu skulle han äntligen komma ut i livet, till det ursinnigt efterlängtande arbetet!
Bild: wikimedia, Otto Julius Bierbaum
Den egna lyriken blev det inte mycket med, det året 1908. En del Eros vers i osäkerheten i den stora upplevelsen, det väsentliga avtryckt i Nidvisor, lite i nästa diktbok: Kvinnokväden 1911. Det skrevs också några hemlängtansvers, om Gudlösa gård, och lite översättningar från Heine och en nyupptäckt tysk poet, Otto Julius Bierbaum. Så även, i någon mån kampvers.
Det gamla året slutade med, att han skrev en livstropredikan för en högmässa, som SDUK anordnade på Folkets hus nyårsdagen 1909, den s k röda högmässan. Vännen och kamraten Yngve Hugo gjorde en sorts altartjänst, med att deklamera Heidenstams Sånger, i kyrktornet med deras dova revolutionära klanger av Guds domedag över ”penningekungen fet och rund” och hans värld. Ture höll predikan, och det var inte heller så samhällsomstörtande toner. Sin predikans text var tagen ur Forsslunds bok: Göran Delling. Utom deklamation och predikan förekom sång och musik, allt i så hög och fin stämning som det hövdes livstron en nyårsdag.
En liten rund socialistredaktör, Anton Andersson i Östergötlands Folkblad hjälpte Ture att söka tjänst hos den socialdemokratiska dagliga tidningen: Nya Samhället i Sundsvall. Lönen skulle bli hög, så han skulle bli självförsörjande. Emellertid ville han inte tillträda förrän till hösten, om han nu fick platsen.
För våren hade han en annan plan, som också blev verklighet. Hans nationskamrat, Einar Norlén och Ture hade avtalat att skriva en studentpjäs ihop. För att få diktarfrid, skulle de lägga sig ute i yttersta Östgötaskärgården, där de hade fått en adress på Olsön. På Olsön fördes det friluftsliv, samtidigt som det skrevs dramatik.
Bild: wikimedia, Folkan Stockholm 1961
Studentpjäsen var inte riktigt färdig, när de bröt upp efter pingst och reste hem. Ture fick skriva tredje akten ensam och slipa av det hela. Den blev antagen, och uppförd av Karin Swanström 1910. Den kördes landet runt, liksom senare på Folkan i Stockholm. Några dagar efter sin återkomst till Norrköping, kom det brev från tidningen Nya Samhället. Bland 27 sökande hade han fått den enklare platsen, som vanlig medarbetare. När han såg de definitiva löneförmånerna blev han lite snopen, 20 kronor i veckan…. det var varken de 1800 om året eller de 30 i veckan, det var en årslön på 1040, och på den blev det nog inga besparingar. Ture bestämde sig emellertid för att tacka ja. Pappa Janne tog hans beslut med en viss belåtenhet, han hade väl resignerat beträffande Tures åsikter och Ture tror inte han hade några bestämda önskningar om sonens levnadsväg.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket norrköpingsrummet, Centralstationen 1900
Så en junidag 1909 tog Ture Nerman farväl av Norrköping, nu definitivt. I sex år från studenten hade han fortfarande haft sitt hem där, kommit hem till julen och om somrarna. Nu var det slut på ferierna vid Bråviken, familjen skulle tillbringa denna sommar i Dalarna och 1911 flyttade den till Stockholm. Nu slets alltså trådarna med Norrköping, och när han hädanefter kom dit, skulle det vara som främling, han skulle bo på hotell.
Foto: turistnorrkoping: Stadsbiblioteket Norrköpingsrummet, Skönviks hamn och Säter.
I den här boken har Ture Nerman, så gott han kunnat, bevarat en liten minnesbild av sitt Norrköping.
Läs gärna hans 2:a självbiografi Allt var rött, som utkom 1950 samt hans 3:e Trots allt! som utkom 1954.
Källa: Ture Nerman, Allt var ungt, Kooperativa förbundets bokförlag, Stockholm 1948 Norrköpings stadsbibliotek
A.P/EN
norrkopingprojekt´s Blog 