Sällsamt gästspel 1743

Det är år 1743. Jacob Ekbom, som är jusitieborgmästare, sitter som vanligt på rådhuset. Han har just fått ett kungligt brev.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet, Jacob Ekbom

Det är order att magistraten ska göra alla förberedelser för en stor militär inkvartering i staden. 2000 man, hur ska han klara det i en stad på 5000 invånare? Det gäller ryska soldater som kallats till landets och stadens beskydd.

Bild: Wikipedia, Adolf Fredrik

Sverige var i svår kris, splittrat, korrumperat och hotat både inifrån och utifrån. Inom adeln fanns en stark ryssvänlig falang som ville ha union med Ryssland med spetsen riktad mot Danmark. Rikets övriga tre stånd och särskilt bönderna ville ha en dansk tronföljare. Missnöjet med regeringen var stort och ett regelrätt uppror utbröt i Dalarna. 5000 bönder och bergslagsfolk tågade till Stockholm där upproret, som kallats ”stora daldansen”, kvävdes i blod. Redan dagen därpå valdes den ryssvänlige Adolf Fredrik till svensk tronföljare. Danmark uppträdde hotfullt och regeringen fruktade både anfall söder ifrån och nya allmogeuppror. I rena paniken bad man ryska kejsarinnan Elisabet om hjälp. Snabbt och beredvilligt skickade hon över sin flotta med 12 000 man som för obestämd tid skulle inkvarteras i Sverige för landets beskydd. Trupperna placerades strategiskt runt Stockholm och i viktiga hamnstäder. Det var en i Sveriges historia unik händelse som självfallet kunde ha fått katastrofala följder för landets frihet och oavhängighet.

Bild: Wikipedia, Kejsarinnan Elisabet av Ryssland

Norrköping fick uppleva en ny invasion fast nu fredligt och på inbjudan. Många stadsbor hade härjningarna 24 år tidigare i livligt minne. Nu hade man fått sträng förmaning av myndigheterna att inte förolämpa gästerna utan ta väl emot dem.

I september 1743 anlände några mindre ryska fartyg med proviant och kökspersonal. Dom etablerade sig på nuvarande Grand hotells tomt. Det var en förtrupp som fick vänta ända till strax före jul innan två ryska regementen anlände. Det var det Apsjeronska regementet som tågade in i staden över Norr tull, genom Kungsgatan och Slottsgatan ner till nuvarande Karl Johans park där en äreport rests. De 1200 fullt beväpnade soldaterna fortsatte över Saltängsbron och uppför Drottninggatan. Marschen gick med flygande fanor och klingande spel. Avsikten var tydligen att från början charma Norrköpingsborna med musik. En musikkår på 40 man följde nämligen med trupperna. Den ställde upp på båda sidor om Drottninggatan, där en promenadkonsert gavs i decemberkylan. Det var förvisso det största musikevenemanget som Norrköping dittills bevittnat.

Det var en mjuk början till svåra påfrestningar för staden. Efter jul kom också Nisovska regementet och tog kvarter i och omkring Norrköping. Den ryske generalen Soltykov slog sig ned i köpman Gerstenmeyers hus i kvarteret Gubben på Saltängen. Nästan alla hus måste ta emot och inhysa soldater som betalade för sig med ryska mynt. Andra som fick bo mer primitivt bröt ner uthus och plank för att få ved.

Ryssarna upprättade egna sjukhus och dödligheten var stor. 50-60 man i månaden måste begravas på pestkyrkogården. Sina gudstjänster höll ryssarna i rådhuset där Jacob Ekbom måste utrymma magistratens stora sal. På Tyska torget utanför hade de markententeri och salustånd.

Efterhand skärptes motsättningarna i den mer eller mindre ockuperade staden. Officerarna uppträdde övermodigt och manskapet stal och snattade. Straffet för sådant blev prygel med knutpiska på Tyska torget. Gamla protokoll berättar om ryskt övervåld och sammanstötningar med ortsbefolkningen. Pålsmässomarknaden slutade med att marknadsbesökarna gav sig på ryssarna med knölpåkar och många ställdes inför rätta. Svenskar som gick ryssarnas ärenden bemöttes med förakt. Norrköpingsborna klagade hos överheten att påfrestningarna började bli outhärdliga. Försommaren 1744 var ryssarna fortfarande kvar.

I maj rapporterades nästan dagligt övervåld till magistraten. Allmogen klagade att deras kvinnor inte fick gå ifred och att pigor våldtagits på fälten. Regeringen insåg att inkvarteringen måste få ett slut. Förhållandet till Ryssland hade också svalnat. Motvilligt lät kejsarinnan hemkalla sina trupper och i slutet av juni anlände 20 galärer för återtransporten. Själva avresan skedde på midsommardagen. Sjutton kärleksungar medföljde på resan, ”vilkas öde den kalla Östersjön förmodligen avgjorde”, skriver Sundelius.

Sluträkningen fick svenska staten betala efter många skadeanspråk, den gällde bortåt en miljon daler kopparmynt. Norrköping hade genom århundraden betungats av särskilt många militära inkvarteringar men denna var den tyngsta. Över 2000 främmande soldater under ett helt år!

Speciella komplikationer blev det förstås. När galärerna löpte ur hamnen hade faktiskt åtskilligt kvinnfolk smugit ombord. Sammanlagt 58 kvinnor och 8 pojkar följde ryssarna enligt officiell rapport. Några kvinnor återvände. Minst 44 ryska soldater deserterade, liksom ett par livegna officersdrängar. Den ryska regeringen höll reda på alla och den utövade påtryckningar på Sverige för att få dem utlämnade. Det lär ha lyckats i många fall.

Norrköping återgick till normala förhållanden och de närmaste decennierna präglades av allmän uppblomstring. Klädesfabrikerna dominerade. Textilen sysselsatte drygt 1000 personer, därav nära 800 kvinnor. 1760 var Norrköping fortfarande landets, efter Stockholm, största industristad med inalles 2200 arbetare.

Foto: turistnorrkoping, Holmentornet

Allt var inte bara industri, även om den var stadens livsnerv. Det rörde sig också på den andliga och kulturella fronten. Trögt gick det dock för S:t Olai med sitt klocktorn. Själva kyrkan var någorlunda återställd efter branden, men torn och klockringning ville man ju också ha. Grunden tillät inte ett tornbygge så man kom på idén att uppföra sitt torn nere vid strömfallen på Knäppingsborgs fasta klippgrund. Det var redan klart för byggstart då mäktiga krafter satte stopp – laxen och Riksbanken. Riksbanken ägde Holmens bruk och därmed också laxfisket. Nu inlades en skarp protest. Laxen uppgavs nämligen icke vara vän av kyrkklockors klang. Den skulle skrämmas bort och störas på sin vandring från havet upp för fallen till den urgamla fångstplatsen vid Laxholmen, där dess ödestimme borde slå. Inför detta skäl måste projektet stoppas i skrivbordslådan. Församlingsborna krävde klockringning och efter fyra års väntan fattade sockenstämman nytt mod, nu med både landshövdingar och biskopen som förstärkning.

1740 beslöt man att tornbygget skulle ske. Två år senare hade man kommit så långt att 90 lass grus körts fram till byggnadsplatsen. Detta påtagliga hot möttes med förnyad bestämd protest från laxen. Sockenstämman böjde sig inte formellt men moraliskt hade laxen segrat. Tornplanerna fick vila och när de förverkligades efter ytterligare sju år byggdes tornet nära kyrkan vid Drottninggatan. Samtidigt hade Holmens bruk, som nu kommit på egna fötter, börjat uppföra ett eget torn vid Strömmen. Märkligt nog försågs detta med en stor klocka av betydande ljudvolym. Båda tornen stod färdiga 1750. De blev en prydnad och samtidigt en symbol för Norrköping, tornen höjde sig högt över hustaken och gav karaktär åt stadsbilden. Olaitornet fick en ståtlig ingångsportal påverkad från Johannisborg, som också fick släppa till tornuret. Det påbyggdes senare och började kallas Stadstornet.

Foto: turistnorrkoping, Stadstornet

Källor: Texten är ett fritt utdrag ur boken Stad i nöd och lust Norrköping 600 år, Arne Malmberg, Wikipedia

LDm

Tillbaka