Fattigstaden Norrköping 1890-tal

Foto: turistnorrkoping

Industrialismens sociala problem framträdde särskilt tydligt i 1890-talets Norrköping. Då decenniet startade hade staden 95 fabriker med sammanlagt 6600 arbetare. Av dessa var inte mindre än 80 procent sysselsatta inom textilindustrin. Lönerna var låga och de snabbt växlande konjunkturerna medförde ofta  arbetslöshet och utflyttning. När konjunkturerna gick uppåt strömmade rörlig arbetskraft in till staden med svår trångboddhet som följd.

Det anses att Norrköping länge hade det kanske sämsta bostadsbeståndet i landet. På öster och på Saltängen och i särskilt hög grad i ”norra förstäderna”, alldeles utanför stadsgränsen, fanns små, fuktiga och dragiga bostäder. Här i en oreglerad slumbebyggelse rådde ett nästan obeskrivligt elände med arbetslösa och fattiga, sjukdomar och usla hygieniska förhållanden.

Hälsovården i staden var periodvis otillräcklig och ineffektiv och fattigvården hade inte resurser att klara svåra kriser.

Foto: turistnorrkoping, Norra Promenaden

Textilindustrin låg genomsnittligt 25-30 procent under den genomsnittliga lönenivån i landet. Lönerna skilde sig dock betydligt för olika kategorier textilarbetare. För män i ylleindustrin varierade årslönen mellan 430 och 1100 kronor, beroende på yrkesskicklighet.

Det förekom även högre löner. Kvinnor, som nu var övervägande inom textilen, hade genomgående sämre löner, men även här var det stora variationer. En spolerska tjänade 283 kronor om året medan en tyglagerska tjänade mer än det dubbla, 635 kronor. På bomullsfabrikerna hade en spinnerska 250 kronor och exempelvis en väverska med tre vävstolar 630 kronor. Även inom samma grupp kunde inkomsterna skilja sig avsevärt individuellt, beroende på ackorden. De verkligt proletariserade var kvinnorna inom trikåindustrin som trots en arbetsdag på 11 timmar knappast nådde upp till existensminimum.

Foto: turistnorrkoping

Bostadskostnaderna som var en stor utgiftspost kunde för ett rum och kök slumpvis variera mellan 45 och 165 kronor om året. Matpriserna gick upp och ner beroende på skördeutfallet. Ett år av missväxt fick omedelbart svåra följder.

De sämst ställda var genomgående kvinnor inom textil- och trikåindustrin, särskilt de som hade andra att försörja. Ensamma mödrar tvingade sina barn till fabrikerna och för en del återstod prostitution som en dyster utväg. En av dem, som trots alla svårigheter vägrade låta sig slås ned, har författarinnan *¹) Moa Martinsson skrivit om i en av sina böcker.

Källa: Stad i nöd och lust, Norrköping 600 år 1984, Arne Malmberg, (Texten är ett fritt utdrag ur boken)

*¹) Läs mer om Moa Martinsson i artiklarna Textilarbeterskan dotter och Moa Martinsson

LDm

Tillbaka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s