Vid 21:30-tiden tisdagskvällen den 18 september 1906 avpatrullerade poliskonstapel nr 65 Johan Albert Ahlborg Varvsgatan i bortre delen av Saltängen. Kvart i tio nådde han hörnet vid Norra Strömsgatan (=Saltängsgatan). Där stötte han på färgmästaren Arne Kristian Kinander, som bodde alldeles i närheten, vid Norra Strömsgatan 67. De växlade några ord med varandra, då plötsligt en rökpelare steg upp genom taket på en av byggnaderna i kvadraten Lommen, där grosshandlaren Helge Ehrenborg, tillika brandstyrelsens ordförande, hade en stor snickerifabrik och brädgård. Ahlborg sprang genast till ett brandskåp som fanns på fabrikens byggnad mot Östra Kronomagasinet.
- Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Sedan brandkåren larmats, klockan var då 21:47, sprang han till fabrikens huvudgrindar. Dessa var emellertid låsta, så hjälp behövdes för att få upp dem. Färgmästare Kinander hade under tiden sprungit Östra Kronomagasinsgatan fram mot järnvägsspåret vid Slottsgatan och därefter följt dessa ett stycke längs kvadraten Lommen för att se var det brann. Någon eld i de där belägna byggnaderna såg han inte, däremot hörde han hur det sprakade inifrån fabriksområdet, och där brann det. Han skyndade då tillbaka till Norra Strömsgatan och hjälpte Ahlborg över fabriksstaketet. Inifrån bröt nu Ahlborg bort den bom, som hållit grindarna stängda. Dessa öppnades. Tillsammans med en tillskyndande tredje person fick de ut ett par stora, fullastade vedkärror, och ytterligare ett par vagnar, vilka kunnat hindra brandkåren när denna kom.
Snabbutryckning av brandkåren
Trots att denna var stationerad vid Trädgårdsgatan, och var på plats redan efter 7 minuter, hade elden hunnit sprida sig ordentligt över brädgårdens och snickerifabrikens hela område. Klara röda lågor sköt upp över kvällshimlen, redan då första brandvagnen anlände. Innan brandkåren kommit igång med effektiva åtgärder, stod därför hela kvadraten Lommen i ljusan låga. Norr om denna låg ett järnvägsspår och Östra Magasinsgatan och längre norrut fanns ytterligare brädgårdar. I själva verket var hela området utanför östra mynningarna av Slotts- och Norra Strömsgatorna bortåt Alholmarna i norr och Gamla Kronomagasinet i söder ett enda sammanhängande upplag av eldfarligt material, kolupplag och mängder av magasin och skjul. Att elden var lös i detta känsliga område, spred sig som en löpeld över hela Saltängen, vars norra och östra delar dominerades av trähusbebyggelse. Alla människor, som kunde, gav sig ut till brandplatsen. De som bodde närmast började snabbt packa ihop sina tillhörigheter, eftersom vindriktningen var ostlig. För varje minut tilltog elden som nu kastade sig över trävaruhandlaren A J Erikssons brädgård norr om järnvägsspåren. Brandmanskapet lyckades dock efter ett energiskt arbete släcka elden där. Åtskilligt virke hann emellertid gå till spillo, innan elden hejdats.
- Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Förstärkning kallas
Brandbefälet såg snart, att den först insatta styrkan inte ensam skulle klara av elden. En ridande brandsoldat sändes därför iväg till brandstationen för att båda upp den s k första brandreserven. Inkallandet av reserven försenades p g a att han ramlade av sin häst och kom under den. Skadorna blev så allvarliga, att mannen måste föras till sjukhus. Efterhand började dock nya brandvagnar anlända.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Till sist hade brandkåren satt in allt, vad den hade av släckningsredskap. Slangarna lades ut, ångsprutorna kom igång, vattnet for fräsande överallt i det eldhav som nu böljade över hela kvadraten Lommen. Här fanns bl a 100 famnar björk och 300 famnar barrved upplagda i ”floder”, färdiga snickerier, såsom fönster och dörrar, klara att leverera, samt stora virkesförråd. Att försöka rädda någonting var otänkbart. Redan efter en kvart efter brandkårens ankomst hade elden spridit sig till C G Svenssons ångsåg och virkesupplag i kv Ejdern. Snabbt spreds elden över hela dess område. Torkhus, maskinhus, sågverket och delar av brädgården brann ner. Brandkåren fick inrikta sig på att försöka rädda ett stort skjul i anläggningens västra långsida, vari förvarades särskilt dyrbara träslag. Skulle elden bita sig fast i dessa, hyste man föga hopp om att kunna rädda övrig bebyggelse på Saltängen. Skjulet räddades. Elden rasade vidare över hela kvadraten Ejdern. I dess södra ände räddades dock ett större förråd av stockar och sågat virke.
- Foto: Wikipedia, Brädgård
Också i andra riktningar hotade elden att sprida sig. På andra sidan Norra Strömsgatan och mitt emot den ursprungliga brandplatsen låg konsul G F A Enhörnings brädgård, omgiven av ett högt plank. Detta antändes av hettan, men brandkåren släckte, innan bakomliggande virke tog eld. Invid Enhörnings brädgård, låg ett bostadshus av trä, i två våningar. Hettan sprängde dess fönsterrutor. De boende nödgades att snabbt bära ut sitt bohag. Dessbättre slapp de undan med blotta förskräckelsen. Skulle detta hus eller de i närheten, vid skeppsdockan belägna byggnaderna ha angripits, torde storkatastrofen ha varit oundviklig. Också gasverkets stora gasklocka vid Norra Strömsgatan/Varvsgatan (i kv Skeppsholmen) vållade oro, eftersom den låg rakt i vindriktningen och lågorna gång på gång drev åt detta håll. Brandmanskap placerades på klockans tak och öste vatten över dess väggar för att hålla dem svala.
- Foto: turistnorrkoping, Bergsbron
Särskilda observationsposter sattes ut på olika ställen på Saltängen med uppgift att följa eldflagor och glödande kol från brandplatsen och genast slå larm, om sådana bet sig fast i hustak. Som längst flög sådana flagor ända bort till Bergsbron, halvannan kilometer från brandplatsen. Att elden inte spred sig utöver de tre kvadraterna på östra Saltängen, ansågs ha berott på att en 50 m bred brandgata hade hållits öppen och fri från allt brännbart material, mellan bostadsområdena på Saltängen och virkesupplagen, kolförråden och magasinen öster därom. Ett begrepp om hettan från den drygt tre kvadrater stora brasan får man genom uppgiften, att de ovan nämnda järnvägsspåren invid Ehrenborgs fabrik drog sig inåt och kröktes till ”sprättbågeform”. Också syllarna brann på en lång sträcka.
Bildmontage: turistnorrkoping
Militär sätts in
På ett tidigt stadium tillkallades också hjälp från militärskolorna, som var förlagda vid Västertull. Under kapten Emil von Seths befäl gjorde dessa en synnerligen värdefull insats, i såväl brandbekämpningen som ordningshållningen kring brandplatsen. Stadens poliskår hade inte själva kunnat hantera de stora människoskaror som samlats, och hållit dem på ett behörigt avstånd. Ännu vid midnatt steg lågorna i höjden, men brandkåren ansåg sig då ha elden under kontroll. När elden så småningom slocknat, var kvadraten Lommen fullständigt avbränd, vilket betydde, att ångsågen, ångpannehuset, kontorslägenheten, virkesupplaget och leveransklara snickerier helt förtärts i lågorna. Av grannkvadraten Ejdern skonades blott en mindre del. I kvadraten Skräckan brann ett skjul och åtskilligt virke, i kvadraten Västra Kronomagasinet ett plank och ett vedparti, varjämte ett tvåvåningshus vattenskadades.
Lovordat släckningsarbete
Foto: turistnorrköping, Norrköping brinner, Roberg Mossberg
Eftersläckningen pågick under hela den följande dagen. Brandområdet erbjöd en sorglig anblick. ”Överallt är marken kolsvart av stora högar förbränt timmer och virke, på och emellan vilka av hettan sammankrumpna och förvridna maskindelar ligga. Överallt ser man samlingar, riktiga små sjöar av svartglänsande vatten och här och där äro rännstenar och fördjupningar i marken förvandlade till små rännilar. Ur detta kaos resa sig de kala, nakna, svärtade murarna av invändigt totalt förstörda hus. På tomten i kvadraten Ejdern hänga ännu i luften, på förkolnade bjälkar, järndelar av sågmaskineriet. Över det hela uppstego ännu vid middagstiden i dag (= den 19 september) täta vitgrå rökmoln ur de svarta ständigt vattenbegjutna grus- och spillerhögarna”.
Stadsborna kunde, enligt Norrköpings Tidningar, varifrån citatet ovan hämtats, skatta sig lyckliga över att en inte långt värre katastrof inträffat. Tidningen fann det otillbörligt, att så farliga anläggningar, som de här aktuella, utan betryggande åtgärder förlagts alldeles inpå staden, detta så mycket mer, som saken tidigare påtalats. Redan 1900 hade brandstyrelsen hos hamnstyrelsen påpekat de stora riskerna och hemställt om åtgärder till minskning av eldfaran samt underlättande av eldsläckning. Dåvarande brandchefen John Engström hade därjämte föreslagit inköp av en flodspruta.
Följande år, då Slottsgatan dragits ut till strömmen och tvärgator till denna anlagts, ansåg hamnstyrelsen ifrågasätta, huruvida inte dessa åtgärder förbättrat brandkårens möjligheter att komma fram inom området. Brandchefen förnekade emellertid (den 17 juni 1901), att så var fallet och ansåg nu dessutom, att två ångsprutor med tillhörande slangvagnar behövdes enbart för skyddet av nedre hamnen.
Bildmontage: turistnorrkoping
Som vanligt efter en eldsvåda påbörjades en polisutredning för att ta reda på hur elden uppkommit och om någon eller några borde ställas till ansvar för vårdslöshet, eventuellt något ännu värre. Förhören ägde rum 19 och 20 september och leddes av poliskommisarien G A Lindeberg, biträdd av överkonstapel G E Wilhelmsson. Första vittnet var, tämligen självklart, konstapel Ahlborg. Utöver vad vi redan vet om hans handlande meddelade han, att elden, såvitt han kunnat se, börjat i södra änden av hyvleriet eller någonstans alldeles i närheten där. Därifrån hade elden ”med förtärande hastighet” spritt sig utåt brädgården och framåt grindarna på västra sidan av ångpannehuset. Varken Ahlborg eller färgmästaren Kinander, som därefter hördes, hade sett någon människa inom eller i närheten av fabriksområdet. Därnäst hördes bokhållaren Axel Bodecker, Slottsgatan 83. Han berättade, att i kv Lommen, som helt ägdes av grosshandlaren Helge Ehrenborg, fanns ett maskin- och ångpannehus av tegel, ett torkhus samt ett mindre kontor, även detta av tegel.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Utefter Östra Kronomagasinsgatan och en del av Slottsgatan låg en träbyggnad, inrymmande lådverkstad, sammansättningsverkstad, maskinverkstäder, hyvleri och såghus. Vidare fanns en del skjul för leveransklara arbeten samt virke. Inom kvadraten märktes vidare större upplag av virke och ved i staplar. Hyvleri och sågverk hade varit öppna inåt kvadraten. Mellan hyvleriet och ångpannehuset fanns från hyvleriet räknat först en körbana under tak av papp, sedan ett upplag av spån till bränsle för ångpannan, likaledes med papptak. Spånen från hyvleriet och maskinverkstäderna nedskaffas i en under golvet gående trätrumma. Genom en fläkt förs dessa till nämnda upplag. Inom området saknades elektriska ledningar för såväl drift, som belysning. För sistnämnda ändamål användes fotogenlampor av koppar. Tobaksrökning inom fabriksområdet var strängt förbjuden.
Den 18 september hade arbetet inom fabrik och brädgård slutat kl 6 e m. Sedan alla avlägsnat sig låstes dörrarna till alla arbetslokaler samt grindarna till fabriksområdet. Bodecker gick strax före kl 6 igenom fabriken och fann allt i sin ordning. På kvällen hade han ungefär samtidigt med brandkåren anlänt till platsen. Elden hade då varit alltför utbredd för att han skulle kunna säga var den börjat. Nästa vittne var Stefan Ek, som bodde vid Munkgatan 19. Han hade strax före kl 6, då han slutade, gått sin vanliga rond i fabriken utan att märka något ovanligt. Ångpannan var släckt, planen framför väl rengjord och vattenbegjuten. Han var säker på att elden inte kommit från ångpannehuset. Den järnplåtbeslagna dörren dit hade efter branden fallet inåt, sedan dörramen av trä bränts upp utifrån. Skorstenen från ångpannan var 30 m hög och försedd med gnisterugn. Gnistor därifrån hade inte kunnat vålla elden. För rengöring av maskinerna inom fabriken brukade borstar och trassel användas. För avtorkning efter smörjning samt för bryning av stål användes endast små suddar. Rent trassel förvarades i ångpannehuset. Använt trassel kastades in i eldstaden under ångpannan av arbetarna. Några särskilda plåtlådor för ändamålet fanns inte, eftersom de tidigare knappt använts. Vid den plats, som av Ahlborg och Kinander pekats ut som ursprunglig brandhärd, löpte trätrumman till fläkten. Vid taket därovan fanns en axelledning. Därintill stod en smärgelskiva, invid vilken ett mindre upplag av sågspån fanns.
Bild: blogg.passagen.se
Maskinisten Axel Pettersson, Norra Strömsgatan 24, hade kl 5:50 släckt elden under ångpannan, sopat rent kring fyren och vattenbegjutit golvet på vanligt sätt samt stängt spjället. Något efter kl 6 hade han avlägsnat sig och låst den plåtskodda dörren till ångpannehuset. Hyvlaren Agvald Robert Jacobsson, Munkgatan 19, hade tillsammans med sin kollega Henning Asklund och ett par hantlangarpojkar under dagen arbetat i hyvleriet. Vid 4-tiden slutade han arbetet på ”sin” hyvel, ställde om den, rengjorde den och rakade ned avfallet i fläkttrumman. Mellan kl 5 och 6 var två fotogenlampor tända i hyvleriet, en hängande över vardera hyveln, fästade i taket med ca 1,5 m långa järntrådar.
Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet
Ett stycke över lampglaset fanns skyddsplåtar. Alla lager hade under dagen blivit smorda. Ingen av dessa hade gått varma. Vid bryning av stål och ibland vid smörjning använde Jacobsson trasselsuddar, vilka vanligtvis sedan kastades in i fyren. Någon gång användes suddarna under ett par dagar, de brukade då ligga kvar på en väggfast bänk i hyvleriet. Lamporna släcktes kl 6, den ena av Jacobsson och den andra av Asklund. Snickaren Gustaf Vidén, Munkgatan 8, hade branddagens eftermiddag vid 5-tiden varit inne i hyvleriet och maskinverkstaden och sökt efter trasselsuddar för att täta en trumma, som användes vid ”basning” av virke (=upphettning för att vinna större böjlighet). Tre suddar var allt han hittade. Basningen utförde han ute på Östra Kronomagasinsgatan, där trasseln och trumman sedan blivit kvar.
En stund efter eldens utbrott hade Vidén anlänt till fabriken och lyckats ta sig in i sammansättningsverkstaden och rädda några hyvelbänkar samt en del verktyg. Verkstaden var då rökfylld. Elden rasade häftigast i hyvleri och såghus. Tre snickare vittnade i likhet med Vidén, att allt varit normalt, när de kl 6 den ödesdigra tisdagskvällen gick hem. I deras verkstad hade inget lyse använts under eftermiddagen. Hyvelbänkar och arbetsredskap inom verkstaden var deras egendom. Dessa hade brunnit upp oförsäkrade.
Polisförhöret avslutades med att ägarna till brand- och vattenskadad egendom, Helge Ehrenborg, C G Svenssons Mekaniska snickerifabrik (genom ingenjör G J Landell), i kvadraten Ejdern, AB Petré & Co i Oskarshamn (genom föreståndaren Konstantin Klason) samt Norrköpings stad (genom byggnadsinspektören C A Larsson), fick ange gällande brandförsäkringsvärden. Utan försäkringar stod trävaruhandlaren Erikssons fastighet och ett parti ved, tillhörande AB P Jansson & Co.
Prövning i polisdomstolen
Först den 2 oktober tog polisdomstolen upp målet. T f stadsfiskalen Ivar Malm var åklagare. Tre av försäkringsbolagen representerades, övriga uteblev. Under förhören framkom nya uppgifter. Konstapel Ahlborg berättade, att han ca 20 min innan elden upptäcktes, gått en rond i trakten av kvadraten Lommen, utefter kajen och på Norra Promenaden. Han hade inte sett några tecken på att det brann, och han var säker på att elden inte hade startat i ångpannehuset. Bodecker kompletterade sina tidigare uppgifter. Den aktuella kvällen hade han två gånger gått igenom sammansättningsverkstad och maskinverkstad, sista gången samtidigt med att de sista arbetarna gick hem. Hyvleriet hade han däremot inte besökt. Detta jämte ”yttre” lokaler ålåg det förmännen att tillse. Från kontorshuset hade Bodecker sett, att det inte lyste i hyvleriet. I maskinhuset hade maskinist Pettersson varit kvar, då Bodecker gick, men strax efteråt stängt den plåtbeslagna dörren dit. Bodecker sade sig flera gånger ha sett, hur eldflagor från C G Svenssons fabriksskorsten förts över Ehrenborgs område, dock inga den aktuella kvällen. Då låg dessutom vinden åt motsatt håll. Bodecker visste inte, men en möjlighet, var att elden uppstått genom självantändning av trassel eller annat som av misstag hamnat i fläktkammaren.
Foto: turistnorrkoping, Norrköping brinner, Björn Helmfrid
Verkmästaren Stefan Ek, hade den aktuella kvällen gått sin kontrollrond bl a mellan hyvleriet och maskinhuset och funnit alla lampor släckta. Även han trodde att någon trasselsudd kunde ha fastnat i fläkttrumman och vållat eldsvådan. Det hade också hänt, att någon brutit sig in på området, genom att bryta loss några bräder i staketet. Ek hade flera söndagar, då allt varit låst, påträffat pojkar som spelade kort inne i brädgården.
Helge Ehrenborg hade, då elden bröt ut, varit bortrest från staden. Eftersom det inte gick att komma längre med utredningen, avslutades den och målet lades ned, utan några rättsliga påföljder.
Oförändrat brandskydd
Vid tidpunkten för saltängsbranden utgjordes den Fasta brandkåren av brandchef, brandlöjtnant, brandmästare och brandsergeant, två maskinister (för ångsprutorna), sex brandkorpraler, fyra kuskar, tolv ordinarie och sex extra brandsoldater, inalles 34 man. Denna styrka kunde vid behov utökas med en underofficer och 25 man från militärskolan vid Västertull. Därutöver fanns organiserad en Reservkår, vars ”första reserv” omfattade två maskinister , tre eldare och 35 man. ”Andra reserven” utgjordes av chef, vice chef, fyra avdelningschefer samt 200 man. Vid behov kunde således ca 300 man sättas in på brandbekämpning. Huvuddelen av denna styrka sattes också in vid saltängsbranden. Någon omedelbar följd i form av förbättringar av brandskyddet inom brädgårdsområdet och i kolupplagen i norra hamnen, av den typ brandchefen Engström efterlyst i seklets början, blev det inte, ingen flodspruta anskaffades.
Bild: sjofartsbloggen.se
Däremot installerades så småningom en kraftig spruta ombord på stadens bogserbåt Tärnan, vilken under några decennier nyttjades som flodspruta.
Källor: Texten är ett fritt utdrag ut Norrköping Brinner av Björn Helmfrid, http://www.brandmuseet.se/
EN
norrkopingprojekt´s Blog 