Del 8, Kneippen, Northun gav området dess ansikte

Foto: turistnorrkoping, Werner Northun, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

En av männen på modet under sekelskiftets första årtionde var arkitekten Werner Northun. Han satte sin prägel på Kneippbaden, gav den dess ansikte. Northun var mannen som ritade de flesta byggnaderna: kuranstaltens avdelningar, Stora Pensionatet, Grand Restaurang Kneippbaden, tornet på Hultet och de första villorna; Korshaga, Alfors, Nestor, Dagmar och Fröja på Kneippgatan (Strandvägen) och Onni på Borgsgatan.

Werner Northun kan ha ytterligare några villor och större fastigheter på sitt samvete, men uppgifterna är knapphändiga. Det finns uppgifter om att många ritningar har gått upp i rök i en eldsvåda, samt att hanteringen av dokument och arkiv var slarvig och bristfällig när Borg och Kneippbaden på nyåret 1935 inlemmades i Norrköpings stad.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Villa Alfors

Många av de charmanta husen finns dock fortfarande kvar. Det var flera av dem som gjordes rejält stora för att kunna fungera som pensionat, när kuranstaltens verksamhet växte och samtliga fick prydliga namn.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Villa Darling

Några exempel: Villa Vega, ett dubbelradhus på Kneippgatan, Villa Dagmar, (läkarvillan), Villa Eira, (Hotel Kneippen), Villa Gauffin, Villa Strömshäll på Kneippgatan, Villa Svanevik, (barnhem från 1940), Villa Darling, Villa Dalmore, Villa Fredriksborg, Amerikavillan, Villa Snöfrid, Villa Alphi, vid Vägträffen, liksom Villa Linnéa, (läkarhuset), Villa Sunlight, eller Sunhill, och Villa Fridhem på Linköpingsvägen, samt Villa Rex på Villagatan.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Villa Vega

Varje hus har sin egen historia, eller myt om man så vill. Till exempel var det så att Villa Excelcior på Kneippgatan, vilken först hette Linderstamska pensionatet, en gång i seklets början beboddes av en dotter till konstnären Bruno Liljefors. Ett minne från det, långt in i våra dagar, var patentlåsen mellan varje rum. All den fina konsten som nationalmålarens dotter hade på väggarna, var väl inlåst.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Amerikavillan

Villa Excelior ska också ha haft besök av Herman Göring under dennes period i Sverige på 1910-talet, innan han blev en av världens mest avskydda män.

På Borgsgatan ligger den typiskt engelska Villa Dalmore, som fröhandlaren Algot Holmberg lät bygga till sin engelska hustru. Paret hade funnit sitt drömhus i England och fick arkitektens tillstånd att uppföra en kopia i Norrköping.

Det lär också finnas en förebild, eller kopia,  av Amerikavillan någonstans i USA. Detta hus byggdes 1912 och den första ägaren flyttade hem från USA. Med sig i bagaget hade han med bilden av sitt amerikanska drömhus, som med sin pelarveranda påminner om söderns plantagevillor.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Villa Onni

I hörnet av Borgsgatan och Älvgatan ligger Villa Onni som man kan säga är en typisk Kneippenvilla. Den är en av de första, köpt 1898 av konstnärsbröderna Einar och Ture Nermans moster Josefin Nordberg. Hon hade haft en dammodeaffär på Drottninggatan och hon döpte villan efter sin hund som hette Onni, vilket betyder (flicka), lycka på finska. (Enligt källan står det att det betyder ”flicka”, enligt en annan källa betyder det ”lycka”).

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Villa Korshaga

Villa Korshaga är kanske det mest spektakulära huset i Kneippen. Det tronar som ett schweiziskt örnnäste där Motala ström kröker sig på adressen Kneippgatan 10. Detta prakthus ritade Northun 1897. Från början hette det Vejnerheim eller Vänaheim, den är större än de andra villorna med verandor, snickarglädje och fjällpanel, som är så typisk för Kneippen. En orgel sträcker sina pipor upp genom den fascinerande byggnaden.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Stora Pensionatet

Ett magnifikt hus är det Stora pensionatet, i hörnet av Kneippgatan och Vinkelgatan. Det var bostad och matsal för många av kuranstaltens gäster. Huset byggdes 1898 och här hölls pensionat fram till 1930-talet, då det togs över av HSB, 1936. Förmodligen är det här Sveriges äldsta HSB-hus. Det har förstås, som de flesta andra husen i Kneippen, rustats upp och moderniserats, men det ser ännu ut precis som när det var nybyggt för 100 år sedan.

När tomtbolaget exploaterade Kneippbaden, så sålde man gärna tomterna bebyggda, man gjorde då en större förtjänst. En del av villorna uppfördes raskt i spekulationssyfte. En av dem var Villa Gauffin på Kneippgatan, vilken som flera andra inrymde ett pensionat.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Villa Gauffin med terasser t h, Pensionatet i mitten

Det första huset som byggdes var Villa Nestor, det ligger precis där Kneippen börjar. 1897 satte man spaden i jorden. Här inrättades ett kontor åt tegelbruket AB Mursten, men även en bostad åt disponenten Frithjof Nylin.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Grand Restaurant Kneippbaden

Det saknas som sagt originalritningar till många av Northuns byggnader, men han ska själv ha sagt att han ritade Grand Restaurant 1898. Den låg strax ovanför femöresbron och var till en början en fashionabel restaurang, som renoverades och gjordes ännu mera praktfull 1904 med sikte på den stora Konst- och industriutställningen som skulle gå av stapeln 1906.

Källarmästaren Robert Lindkvist och hovmästaren Emil Pettersson kom från Stockholm, de hade arbetat på Allmänna Konst- och industriutställningen där 1897. Källarmästaren tog med sig några flickor från huvudstaden till restaurangen. Den första sommaren annonserade Grand Restaurant Kneippbaden: ”Table d´Hôte á 2 kronor. A la carte hela dagen. Enkelrum med piano, svenskt och franskt kök. Tyska, franska, ryska och engelska talas!”

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Flygbild juli 1998

Grand var en restarang med klass, som levde gott på kuranstaltens gäster. Den siste läkaren på anstalten, doktor Berwall var dock motståndare till restaurangen och dess alkoholdrycker. Han motarbetade den och så småningom förvandlades den till ett enklare dansställe och byggnaden började förfalla.

Borgs villastad bestod inte enbart av överklassens villor, pensionat, eleganta kurgäster, grosshandlare och direktörer. Här fanns även arbetare, tjänstefolk, som höll igång ruljansen både i industrierna, affärerna och inom restaurangerna. Arbetarna bodde på andra sidan Linköpingsvägen, grannar till den fattiga Rotmosestan, många i kvarteret Ormen. Hit flyttade flera från de förslummade norra förstäderna och från S:t Olai församling. Här var tomterna och huset ungefär lika stora som de på andra sidan vägen, fast balkonger och snickarglädje var enklare här och det trängdes betydligt flera människor om utrymmet.

Det var från början tänkt att industrierna också skulle läggas på den södra sidan om landsvägen.

Foto: turistnorrkoping, ur Kneippen – ett sekel, Flygbild maj 1999

När man idag ser det granna, välrustade läkarhuset, inser man att mycket av det som sopats bort hade kunnat räddas, om man hade haft en annan rivningspolitik på 1960 och 1970-talen, istället för den hysteri med grävskopor, som svepte som en löpeld över Norrköping.

Det fanns tider när det gamla skulle bort för att bereda plats åt det nya, till nästan vilket pris som helst. Det gamla Kneippen, det som finns kvar, är på flera sätt ett levande museum med dess snickarglädje, varierande arkitektur, prunkande trädgårdar, pumphus och automobilstall.

Denna artikel är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.

Källa: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag ur Kneippen – ett sekel, Tina Grönkvist, Magnus Höjer, Pelle Wichmann.

LDm

Tillbaka