På det så kallade Tesdorpfska husets plats, öster om Gamla Torget i Norrköping, låg under senare hälften av 1700-talet ett hus, som tilldragit sig ett visst intresse i stadens kulturhistoria. Det var ett gulmålat tvåvåningshus i trä i slutet av backen på Repslagaregatan som går ner mot torget. Det var tomten nr 1 i kvarteret Gripen. Huset köptes av hökaren Peter Lindahl 1754, säljare var kopparslagaren Melchior Adolph. Lindahl som föddes 1723, fick privilegium, eller vann burskap som det hette, som handelsman år 1751 och var gift med Christina Scharp (Lindroth). Man kan anta att Peter Lindahl uppförde det gula huset i början av 1770-talet.
Husets yttre och inre
Huset var byggt av furutimmer på en rätt hög stenfot. Fasaden mot torget mätte ungefär 22 meter, medan den södra gaveln mot Repslagaregatan var hälften så lång. Husets höjd var åtta meter åt gårdssidan och sex meter mot torget. Skillnaden gjorde att byggnaden framstod som ett tvåvåningshus åt det ena hållet, medan det uppvisade tre våningar in mot gården. Det ”halvbrutna” taket täcktes av röda tegelpannor. Om man jämför med den övriga träbebyggelsen i staden hade det Lindahlska huset ganska ansenliga dimensioner. I bottenvåningen fanns det en salubod, kök, tre rum eller kammare, samt en större sal. På andra våningen fanns två salar, sju rum och en ”garderob”. Här fanns det elva ”franska dörrar” och mellan två av rummen ett par skjutdörrar. I fem av rummen pryddes väggarna av vävda tapeter och i ett av rummen fanns en väggfast spegel, en så kallad trymå.
Två trappor upp fanns en sal, två rum och ett stort, betecknat som oinrett, rum. De övre våningarna ståtade med inte mindre än 33 fönster, en del av dem ”stora rutor”, samt tre pärlfärgade och sex gröna kakelugnar. På fastighetens gård fanns det flera stora uthus med bodar och magasin.
Hökaren Peter Lindahl
Peter Lindahl hade alltså byggt en ganska förnämlig bostad åt sig. Affärsläget var det bästa tänkbara och i saluboden drev han en handel som var inkomstbringande, han sålde bland annat specerier och kemikalier. Han var delägare i flera skepp och hade utländska handelsförbindelser, särskilt med Tyskland och Holland.
Foto: turistnorrkoping, Motala Ström
Tillsammans med sin yngre bror Enoch drev han också på 1760-talet en yllefabrik och när rörelsen avvecklades, donerade han det däri ingående, så kallade, Reenströmska färghuset i kvarteret Asken, norr om Motala ström, till det nyinrättade Gustavianska barnhuset.
Makarna Lindahl fick 1762 en son, Johan Niclas, som fick en god utbildning. I 16-årsåldern skickades han som student till Uppsala, men efter en kort tid finns han åter i Norrköping, som handelsbokhållare hos fadern.
Hans universitetsvistelse i Uppsala hade emellertid fört in honom i böckernas värld och litteratur kom att bli hans stora intresse. Under några år var den unge Niclas i Holland och senare gjorde han många resor på kontinenten, där han mötte ett stort antal kända och framstående personer. Han verkar inte haft något intresse av att följa i faderns spår som hökare i hemstaden. När han så småningom gifte sig, blev det inte med någon borgardotter från Norrköping.
Lärdomshistorikern Johan Henrik Lidén och Lindahl umgicks ofta. Lidén beskriver i sina ”Förtroendes bref” hökaren Peter Lindahl som ”Gubben Lindahl” och antyder skämtsamt, att dennes son Niclas under sina affärsresor inom landet gjorde flera försök, om än fåfänga, att skaffa sig en lämplig livsbeledsagerska. ”Men trägen vinner”, heter det ju. 1791 skrev Kungliga bibliotekarien C C Gjörwell den citerade roligheten:
”Himlens Konung har låtit nedfalla på mitt torp en svåra rik, ganska vitter och genombeskedlig grosshandlare från Norrköping, herr Johan Niclas Lindahl, som äntligen vill anamma min dotter, skäligen vacker flicka, Gustafva till sin hustru, samt för hvilka ock lyst är”.
Foto: turistnorrkoping, Gustafva Lindahl knypplar, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Det är tydligt, att en viss lättnad talar ur de faderliga orden, möjligen förståelig mot bakgrunden av att Gjörwells ”Lilla Stafva” i sin tidiga ungdom redan varit förlovad med protokollsekreteraren Jonas Carl Linnerhjelm. Efter giftermålet mellan Niclas och Gustafva bosatte sig paret i fastigheten vid Gamla Torget. Gustafva var bara 22 år gammal.
Niclas Lindahl utvecklades till en bibliofil av stor betydelse. Han samlade inte bara böcker utan även handskrifter, mynt och porträtt. Det oinredda rummet i husets tredje våning delades upp i sex mindre rum med sammanlagt 169 hyllor. Där kan man anta att den vittre bokvännen förvarade åtminstone en del av sina samlingar. På sina resor lärde han sig mycket. Han fångades av tidens liberala idéer och när hans meningsfrände, pastorn Hans Olof Sundelius, gav ut ”Norrköpings minne” prenumererade Lindahl på elva exemplar, medan andra prenumeranter, bland dem Gjörwell, nöjde sig med ett exemplar.
Det Lindahlska hemmet blev en träffpunkt för den svenska konstens och litteraturens män. En som bidrog till detta var husets älskvärda värdinna, Gustafva, som uppehöll sina tidigare kulturella förbindelser. Hon skrev upplysande och roliga brev till fadern om Norrköping och breven har blivit en källa för utmärkt kännedom om staden mot slutet av rokokons tidevarv.
En av gästerna hos Lindahls var skalden Johan Gabriel Oxenstierna, som var riksmarskalk vid tiden för kröningsriksdagen i Norrköping år 1800.
Foto: turistnorrkoping, Johan Gabriel Oxenstierna, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Peter Lindahls hustru, Christina Scharp, hade gått bort 1787 och arvsutdelningen efter henne, blev på grund av boets omfattning och hökarens affärer långvarig. För att tillgodose sonen Niclas anspråk på mödernearvet avstod fadern från flera fastigheter, bland dem tomt nr 1 i kvarteret Gripen. Mot slutet av sitt långa liv kunde ”Gubben Lindahl” inte riktigt hålla ihop trådarna i sin verksamhet. Han fick troligen ingen hjälp från sonen, han hade andra intressen. Under hösten 1799 tvingades därför Peter Lindahl att gå i konkurs och då fick Niclas träda emellan med ett tillskott på 20 000 riksdaler, för att betala faders borgenärer. Peter Lindahl avled året därpå.
Det verkar som att Niclas och Gustafva Lindahl flyttade från gården vid Gamla Torget runt sekelskiftet. De var i alla fall mantalsskrivna på hemmanet Tångestad i Dagsbergs socken under de följande åren. Först år 1809 återfinns de i Norrköping, men då bodde de i en annan gård, nummer ett i kvarteret Pelikan, vid Drottninggatan, som även den var i deras ägo. Niclas Lindahl hade behållit fädernegården och man får väl anta att han förvarade åtminstone en del av sina rika samlingar där.
Gula husets saga all
Niclas Lindahl avled i januari 1813 och det gula huset övertogs av hans änka, genom testamente. Makarna hade inga barn. Gustafva Lindahl behöll huset i endast något år, enligt ett köpebrev från juni 1814 sålde hon det för 5 000 riksdaler banco till traktörskan Maria Wahlström. Genom sitt arbete gav Wahlström fastigheten en helt annan karaktär. Wahlström blev inte gammal i gården, för hon gifter sig med en klockare och organist, Enell, från Kuddby och flyttade från Norrköping. I samband med det sålde hon gården till en annan traktör, Carl Georg Åberg, som även var bryggare. Åbergs hustru Maria Elisabet Hellgren drev enligt justitierådmannan P F Hertzmans uppgift ”spiskvartersrörelse” i fastigheten och kallades ”Matmamma”.
Under den södra stadsbranden 1822 härjades det gula huset av branden, liksom övriga fastigheter i kvarteret Gripen. Det brann ner till grunden. Efter något år hade makarna Åberg etablerat sig på nytt, denna gång i Eschelsonska huset. Åberg sålde sin avbrända tomt i Gripen 1826 för 376 riksdaler 16 skilling banco till bruksinspektoren Carl Magnus Härnström.
Gröna frun på Saltängen
Foto: turistnorrkoping, Gustafva Lindahl, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Niclas Lindahl hade donerat en betydande del av sin boksamling till Norrköpings läroverk och över 14 000 nummer till Svenska Akademien. Änkan Gustafva behöll en stor del, hon bodde kvar i Norrköping till sin död i januari 1840. Under sina senare år levde hon som en enstöring, klädd i sina gröna kläder. Hon kallades därför ”Gröna frun på Saltängen”. I slutet av 1840 såldes hennes samlingar på auktion i Stockholm och skingrades för vinden. Hennes många porträtt köptes av Kungliga biblioteket.
Läs tomtens fortsatta historia i Del 6, Tesdorpfska huset
Den här artikeln är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.
Källa: Den här artikeln är ett fritt utdrag ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall, tryckt 1968
Ldm
norrkopingprojekt´s Blog 