På 1960-talet påbörjades en, så kallad, kvarterssanering och rivningsverksamhet i Norrköping. Det har medfört att en stor del av stadens äldsta byggnader fått lämna rum för nya hus. Det var väl ingen som egentligen saknade de otidsenliga träbyggnaderna. Det är nog, trots det, många som anser att ett och annat välbyggt stenhus i lämpligt läge, med fördel hade kunnat bevarats. Sådana stenhus som med säkerhet kan dateras till förra hälften av 1700-talet och som belyser byggnadsskicket i staden för så länge sedan, är lätt räknade. Till den här gruppen hus hör emellertid det märkliga huset på tomten nr 1, i kvarteret Dalkarlen, med adress S:t Persgatan 75, det så kallade ”Huset i Dalen”.
Foto: turistnorrkoping, "Huset i Dalen", omkr. sekleskiftet 1899-1900, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Denna byggnad har uppgetts vara, stadens allra äldsta, (*Se Anm 1), uppgiften tycks ha gott fog i sig. Vid tiden för ryssarnas härjningar i Norrköping i juli 1719 verkar den nämnda hörntomten i kvarteret Dalkarlen, inom det så kallade Bergskvarteret, ha ägts av rådmannen Israel Rahm. Byggnaderna på tomten som hade en areal på 2 193 kvadratalnar, (ungefär 770 m²), hade gått till spillo vid ryssbranden. Källarutrymmena hade däremot blivit relativt oskadda. Man kan utgå ifrån att Rahm i början på 1720-talet uppförde ett mindre bostadshus på tomten, till sig och sin familj.
Enligt bouppteckningen efter Rahm, som omkom genom drunkning under en resa till Stockholm 1724, fanns nämligen på tomten ”sedan olyckan, jämte trädgård, en liten byggnad samt ett brygghus och fähus till ett värde av 1 800 riksdaler kopparmynt”.
Politieborgmästaren Olof Lemberg utnämnde sig egenmäktigt, som det tycks, till förmyndare för Rahms barn och arvingar. Lemberg blev senare avsatt på grund av oegentligheter inom tjänsten. Snart sålde han gården till handelsmannen Lars Lindahl för 1 500 daler kopparmynt. Trots ett visst motstånd från magistraten lyckades Lindahl få ägorätten till sitt köp i maj 1725.
Foto: turistnorrkoping, "Huset i Dalen"
Lars Lindahl hade sedan 1702 varit ”inrikes hökare” i Norrköping. Han föddes antagligen omkring 1675 och var gift med Anna Olofsdotter Norberg. Kort efter köpet, i januari 1726, anmälde Lindahl sin avsikt, hos magistraten, att bygga ett stenhus i två våningar, ”gentemot mässingsbruket i hörnet vid gatan åt gamla torget”. Det är det som nu heter Dalsgatan. Ett halvår senare talas det om, att den tänkta byggnaden skulle förläggas utmed ”Wästra tullportsgatan och invid sjön i dalen”. Med gatunamnet avsågs uppenbarligen det stråk, som längre fram under 1700-talet kom att döpas till ”Sancte Pehrs gata”. ”Sjön i dalen” var sannolikt den utvigdning av Motala ström, som då för tiden nästan gränsade till Kvarngatan.
Foto: turistnorrkoping, Motala ström
Myndigheterna i staden och särskilt länets landshövding, Johan Creutz, arbetade träget för att den förödda staden snabbt skulle återuppbyggas och uppmuntrade tillkomsten av ordentliga stenhus, detta med tanke på brandsäkerheten. Man beviljades tull- och skattefrihet om man byggde stenhus, och statsanslag ställdes till förfogande för byggnadsverksamheten. Eftersom det gick trögt med uppbyggnaden, reste Creutz i juni 1726 till Norrköping och drev på magistraten och borgerskapet. Av statsmedlen fick Lars Lindahl en stor del, 850 riksdaler silvermynt, för att fullfölja sitt bygge i Dalen. Inget hände under några år, men i maj 1730 begärde Lindahl råd och tillstånd att av gatan öster om tomten i Dalen få inta några alnar för ”större utrymme för det stenhus, han där ännu ämnar uppbygga”. Borgerskapet, som tillfrågades om tillståndet, motsatte sig en inskränkning av gatubredden, eftersom det då kunde hindra ”regulariteten” och man befarade att körvägen skulle bli för smal med tanke på vattenforsling i samband med eldsvåda. Lindahl återtog då sin ansökan och sa sig istället vilja bygga längre in på tomten.
På våren 1731 utsågs, på Lindahls begäran, ett par rådmän att besiktiga den byggnad han ”nu tänker påbegynna vid strömmen i Dalen gentemot mässingsbruket”. När huset byggdes, över de gamla källarrummen, användes tegel, som med stor sannolikhet kom från Stegeborgs slottsruin. Som så många andra köpmän var Lindahl även skeppsredare, han ägde en del av fartyget ”Johannes Döparen”, med vilket tegel fraktades från slottsruinen till Norrköping.
Foto: turistnorrkoping, "Huset i Dalen"
Man kan väl tycka att det är ganska märkligt att byggnadsmaterialet till det nya huset i Dalen, år 1731, tidigare gjort god tjänst under de tider, då Sturar och Vasar satt som herrar på fästet vid inloppet till Slätbaken.
Hur kan man då vara säker på, att det befintliga huset på tomt nr 1 i Dalkarlen, verkligen är det som byggdes i början 1730-talet? Det finns ett instrument över en verkställd värdering för brandförsäkring år 1802, som beskriver huset på följande sätt: ”Ett stenhus af 2ne våningar uppfördt på 1720-talet men år 1783 ombyggt och försett med nytt tak samt år 1799 till inredning uthi nedre våningen … och porten förbättrat …” Husets yttre mått, som anges noga, stämmer väl överens med de nuvarande. Under denna byggnad, heter det vidare, ”2ne välvda valv 11½ aln långa och 5 alnar höga, samt den ena 4 alnar 9 tum bred och den andra 6 alnar bred, med trappor av sten samt 2ne bjälkkällare”.
I husets bottenvåning fanns sju rum: en sal, fyra kammare, ett kök med spis och bakugn, samt en bod. På övre våningen fanns också sju rum: sal och kök och fem kammare. På vinden fanns ytterliga två kammare. Byggnadens tak var täckt med röda och blå tegelpannor.
Hökaren Lars Lindahl spelade en ganska framträdande roll i stadens liv, han byggde även andra hus. Bland annat byggde han ett vid ”Stora gatan”, (Drottninggatan) och var en flitig skeppsredare, vilket gjorde att han ofta förekom på rådhuset i olika sammanhang. I sitt äktenskap hade han åtminstone sju barn.
Sedan Lars Lindahl avlidit, omkring 1750, övertog sonen Lars, eller Lorentz Lindahl d y, genom arv och köp från syskonen, hela fastigheten nr 1 i kvarteret Dalkarlen. Lorentz Lindahl var en företagsam herre och en god representant för stadens näringsliv. Han bör ha varit född omkring 1710, fick privilegium, vann burskap, som kryddkrämare 1737 och utsågs till en av borgerskapets äldste 1753.
Han lyckades efter ihärdigt motstånd från magistratens sida få tillstånd att flytta ett ”stärkelsebruk” från Nyköping, som han hade fått privilegium på. Detta la han i grannskapet av sin bostad i Dalen eller på tomt nr 7, ett ganska smalt område mellan Kvarngatans östligaste del och strömmen.
Foto: turistnorrkoping, "Läroverksbacken", Norrköpings Tidningars almanacka 2008
Men den energiske kryddkrämaren hade även andra strängar på sin lyra. I den så kallade Läroverksbacken, i folkmun ”Lärkabacken”, eller ”Getbacken”, eftersom eleverna på skolan kallades ”Getter”, anlade han 1757 ett så kallat pipbruk, som hette Stjernan. Det ansågs ligga i kvarteret Klockan, men det var snarare beläget på en del av gatan intill, som kallades Återvändsgränd.
När Lorentz Lindahl hastigt gick bort i juli 1767, under en affärsresa till Karlstad, var han nybliven änkling. Hans hustru Catharina Maechel hade avlidit föregående månad. Det blev gemensam bouppteckning efter makarna, som hade sju barn. Bland dem fanns Herman, Jöran och Olof, samt dottern Ingrid, (Inga), Margareta.
Fastigheten i Dalkarlen uppskattades till 15 000 daler kopparmynt, en ganska ansenlig summa på den här tiden. Det uppstod tvist mellan arvtagarna, delägarna, angående egendomen i boet. Den äldsta sonen Herman Lindahl, som skött driften vid pipbruket Stjernan, påstods ha tagit ut för mycket för egen del ur fabriksrörelsen. De Lindahlska arvingarna hade även intressen i tobaksspinnerier och snusfabriker i staden.
Herman Lindahl var född 1745 och blev borgare i mars 1769. Huset i Dalen övertogs och beboddes av honom efter faderns död. Systern Ingrid, född 1743, gifte sig 1767 med handelsmannen Jacob Strandberg. Slutet på arvstvisten tycks ha blivit att Herman Lindahl och Ingrid Strandberg tilldelades var sin hälft i stärkelsebruket och pipbruket, båda med namnet Stjernan.
Foto: turistnorrkoping, "Huset i Dalen"
Lindahl fortsatte verksamheten och som kompanjon hade han sin svåger, Jacob Strandberg. Rörelsen gick emellertid dåligt och när Strandberg, som hade dålig ekonomi, dog 1772 sattes hans egendom i konkurs. Hans änka fick det svårt ekonomiskt med sina tre små barn, men hon lyckades skydda sina andelar i såväl ”hörngården uti kvadraten Dalkarlen” som de bägge industrierna. Jacob Strandberg var skuldsatt med 10 658 daler kopparmynt.
Herman Lindahl, som förlorat pengar på svågern, höll sig flytande under återstoden av 1770-talet, men när nästa decennium kom, blev det hans tur att få veta innebörden av uttrycket ”Det går åt pipbruket”. 1780 gjorde även han konkurs och det är av stort intresse man kan läsa hans egenhändiga förteckning över tillgångar och skulder i boet. Den egna bostadsfastigheten anser han vara så känd, att han redovisar den som ”stenhuset, som jag bebor”. Herman, som avled 1782, hade varit gift två gånger, hans andra hustru Magdalena Christina Leopoldt, var en syster till skalden Carl Gustaf af Leopold.
Huset med ankarsluten
Trots att det intressanta 1700-talshuset på tomten nr 1, i kvarteret Dalkarlen, med fog kan göra anspråk på att vara, stadens äldsta varande bostads- och affärsfastighet, som fortfarande finns, ger det på intet vis intryck av särskilt hög ålder eller skröplighet. Tvärtom utgör det ett prydligt inslag i gatubilden, där det ligger vid Läroverksbackens fot.
Foto: turistnorrkoping
Efter handelsmannen och fabrikören Herman Lindahls bortgång 1782 försökte hans änka, Magdalena Christina Leopoldt, visserligen rädda makens privilegier på Pipbruket Stjernan åt sig , men det lyckades inte. Vid sin död låg Lindahl i process med ryttmästare Bengt Edvard Ekerman och vid en utmätningsauktion efter processen passade en av stadens rådmän, Jens (Jöns) Brunbeck, på att ropa in pipbruket. Magdalena Leopoldt, som inte fått några barn i äktenskapet med Lindahl, dog 1785.
Brunbeck drev inte bruket någon längre tid, han lät riva bebyggelsen på tomten, som senare kom att kallas ”Rådman Brunbecks trädgård”.
Herman Lindahls syster, änkan Inga Strandberg, tycks ha förvärvat familjen Lindahls stenhus i Dalkarlen och hon behöll även sin andel i stärkelsebruket Stjernan. Under 1790-talet började det gå sämre för henne, om det nu berodde på dåliga konjunkturer eller hennes bristande affärsbegåvning har ingen större betydelse. I slutet av 1790-talet tvingades hon avstå sin egendom. Efter en annons om auktion i Norrköpings Weko-Tidningar såldes gården.
Fastigheten inropades av tullförvaltaren Arfvid Arfvidsson för 2 540 riksdaler riksmynt i riksgäldssedlar, det var av allt att döma ett fördelaktigt pris. Arfvidssons glädje över köpet varade dock inte länge. Det inträffade en, för den tiden, inte ovanlig intervention, som en fastighetsköpare i våra dagar kan bortse ifrån. I gamla Jordabalkens 5:e kapitel fanns bestämmelser, om hur jord på landet och gård på tomt i stad, kunde, efter försäljning ”bördas och lösas” av en arvinge till den, som överlåtit gården för gälds betalning. Inga Strandberg hade, bland sina andra barn, haft en gift dotter som var avliden. Hennes efterlevande make, Joh. O Otterdahl i Göteborg fick kännedom om det Arfvidssonska köpet och ingrep för sin omyndige son, Johan Ottos räkning. Sonen var ju dotterdotterson till Lorentz Lindahl d y och på grund av det rätt ”bördeman” efter denne. Hans far och förmyndare stämde Arfvidsson inför rådhusrätten och i en dom den 24 april 1799, blev fastigheten tilldömd unge Johan Otto Otterdahl, mot att denne till Arfvidsson erlade lösen med samma belopp som Arfvidsson betalat vid auktionen.
Den nya ägaren var endast ett par år gammal och det verkar som om änkan Inga Strandberg, som med sin dotter Inga Charlotta bodde kvar i fastigheten, fick hjälpa till med skötseln av den. Den unge Johan Otterdahl verkar inte själv ha bott i huset, men han ägde det till slutet av 1836. Han blev jägarmästare och vid tiden för försäljning av fastigheten titulerades han överjägmästare.
När Inga Strandberg gått bort, omkring 1820, övertogs troligen hennes uppgift som vicevärd i den gamla familjegården av dottern Charlotta, som var född 1770 och aldrig gifte sig. ”Demoiselle Strandberg” drev en mindre ”commisionsförsäljning av garn” i gården.
Det var handlanden L P Ekedahl som övertog fastigheten efter Otterdahl, han behöll den dock endast några år, i oktober 1842 sålde han den för 15 000 riksdaler banco till saluföreståndaren Anders Fr. Lundwall. I december 1847 gick egendomen på konkursauktion och Ekedahl tvingades återlösa den. Vid en förnyad överlåtelse 1851 fick han nöja sig med det lägre priset 12 666 riksdaler 32 skilling banco, som skomakare Gustaf Lilja ansåg sig kunna betala. Även Lilja hade otur med sitt köp, kort därefter gick fastigheten på exekutiv auktion och inropades av läderhandlaren F H Klinth, som tydligen var en av skomakarens borgenärer.
Klinth ägde fastigheten i några år och sedan avyttrades den igen. Denna gång var det lärftskramshandlaren C A Berg i Stockholm som köpte den. Han i sin tur sålde den i september 1861 för 26 000 riksdaler riksmynt till klädesfabrikören Svante Wilhelm Lindwall i Norrköping. I och med det kom fastigheten åter igen att under några årtionden bli en ”familjegård”. När Lindwall avled, i september 1875, övergick gården till hans änka Hilda Hjulström, samt barnen Karl Albert, Gustaf Wilhelm, Hulda och Anna. Av dessa blev den andra sonen en mycket anlitad läkare i staden. Döttrarna gifte sig, Anna med kronouppbördskamreraren Hugo Wistrand och Hulda med läroverksadjunkten fil doktor Joh. Hulting.
Sedan de Lindwallska arvingarna sålt fastigheten i oktober 1894, till lantbrukaren Per August Englund, kom den de följande decennierna att byta ägare ett flertal gånger.
Foto: turistnorrkoping, Gustaf Paulson, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
När den kända Norrköpingsarkitekten Gustaf Paulsson (1862-1910) köpte huset på våren 1903, skedde det säkert med avsikt att ”sanera” tomten. Följande år ritade nämligen Paulsson ett ganska storslaget fyravåningshus i den tidens stil, som var avsett att ersätta den gamla 1700-talsbyggnaden. Projektet genomfördes dock aldrig.
Att det aldrig byggdes något nytt hus kan bero på att den utvidgning av Kvarngatans östligaste del, som skulle ske, krävde en del av tomtens mark. Staden köpte en del av tomten 1905. Eftersom det ursprungliga nybyggnadsprojektet inte kunde genomföras, nöjde sig arkitekten Paulsson att genomföra vissa förändringar av den befintliga fastigheten.
Medan Paulsson ägde huset i Dalen tillkom trapphuset åt gårdssidan och vinden inreddes med fem ”kupor” utåt Västra S:t Persgatan, som gatan hette då. Man flyttade även den östligaste butiksingången till själva hörnet mot Dalsgatan.
När första världskriget var slut sålde Paulsson fastigheten till byggnadsingenjören K A Eklund, vartefter gården under 1920-talet bytte ägare tre gånger, innan den i slutet av 1931 köptes av fru Agnes Falk. Därmed har ”matriarken” bland stadens gamla fastigheter återigen fått förmånen att bli en familjegård. Sedan 1957 ägdes huset av fru Falks söner, konditorerna Gunnar och Gustaf Falk, vilka också hade sin rörelse där.
Foto: turistnorrkoping, "Huset i Dalen" efter ombyggnad 1968, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Ur kulturhistorisk synpunkt är det nog de ganska stora källarutrymmena under byggnaden som är mest intressanta. De två östra källarrummen är tunnvälvda med väggar av oputsad råsten. Det kan med ganska stor sannolikhet vara rester av Norrköping från tiden för ryssbranden 1719.
Foto: turistnorrkoping, Ankarslut på fasaden, ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall
Under 1960-talet slukades ett par gamla uttjänta hus, troligen från 1700-talet, i hörngårdens grannskap av grävskoporna. Det gamla stenhuset med sin ornering av så kallade ankarslut i fasaden, står dock kvar i på sin tomt nr 1 i kvarteret Dalkarlen, Dalen.
Den här artikeln är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter och feltolkningar.
*Anm ¹) Boken, som är källan till den här artikeln, är tryckt 1968. Idag vet man inte säkert om huset är Norrköpings äldsta hus, det finns uppgifter om att det finns hus som är äldre i staden.
Källa: Den här artikeln är ett fritt utdrag ur Gamla Norrköpingsgårdar, Anders Törnvall, tryckt 1968
20 mars 2012: Uppdatering; En länk till en artikel 16 mars 2012 i Norrköpings Tidningar
Ldm
norrkopingprojekt´s Blog 