En stad i ljus och mörker

Foto: turistnorrkoping

”Strömmen störtar i skummande forsar och fall mellan industrianläggningar vilka resa dig från stränder och holmar, höst- eller vinterdagar belysta av skenet från fabrikernas tusende gaslågor”.

Så beskrevs Strömmen av stadens skarpsynte rådman och historiebeskrivare, Fredrik Hertzman, 1866.

Han upplevde industrialismens födelse på det begränsade, men fascinerande området som vi idag kallar Industrilandskapet. Då var området fyllt av tusentals arbetande människor, vid flera tusen larmande och surrande textilmaskiner. Det var ett liv med möda och svett, besvikelser och framtidstro.

Foto: turistnorrkoping, Stadsmuseet

Anblicken av det gasbelysta industrilandskapet verkade nog märkligast under vintermörkret. Norrköpings gasbelysning hade tillkommit på initiativ av Erik Swartz, arvtagare i fjärde generationen till den berömda Swartziska snusfabriken och son till ”Norrköpingskungen” John Swartz.

Erik Swartz representerade Norrköping vid tre riksdagar och han var även vice ordförande i stadsfullmäktige. Det var brodern, Johan Gustaf, som egentligen var ordförande, men det var Erik som styrde.

Erik var en skicklig industriledare, han byggde om och moderniserade sin fabriksrörelse. Hans stora och bestående insats ligger emellertid på ett helt annat område. Han var den som revolutionerade Norrköpings stadsplan genom att låta plantera en grön ring runt staden.

Foto: turistnorrkoping, Norra Promenaden

Swartz var mannen bakom Promenaderna, Norrköpings stolthet och dess kanske finaste tillgång, tillsammans med parkerna och Strömmen.

Idén till Promenaderna utformade Swartz 1856, tillsammans med Knut Forsberg, en då 26 år gammal trädgårdsarkitekt, som ritat Berzelii park i Stockholm. Forsberg hade även vunnit första pris i en tävling om Boulognerskogen i Paris. Swartz presenterade sitt förslag för stadens styrande, en ring av trädplanterade gatustråk liknande Georges-Eugène Haussmans boulevarder. Borgerskapets äldste ställde sig i princip välvilliga till förslaget, Swartz erbjöd sig ju att donera ett par tomtområden för ändamålet!

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, Norrköpingsrummet

Knut Forsberg hade träffat Georges-Eugène Haussmans i Paris och sett hans förslag till storslagna och breda boulevarder. Antagligen blev han starkt inspirerad av honom och ritade först promenaderna i en halvcirkel mot söder. De kom dock att anläggas i en rätare linje och i tankarna fanns att även bygga offentliga byggnader och parker i ringen. Det hela var ett storslaget projekt i en relativt liten stad, staden hade runt 18 000 invånare.

Bild: Wikipedia

Det fanns behov av nya skolor i Norrköping och det kunde nu kombineras med det djärva vägförslaget. I en rökig och bullrig industristad borde skolorna ligga fritt i sol och grönska, de skulle också ligga så nära barnens hem som möjligt.

Foto: turistnorrkoping, Matteusskolan, Norra Promenaden

Efter flera etapper blev det också som man tänkt. Man började anlägga Norra Promenaden 1858, den blev 3,5 km lång. Det är ett av de längsta alléstråken i Europa.

Den gröna ringen var klar 1896 och sammanlagt hade över 2000 lindar planterats. I ungefär samma takt som Promenaderna uppfördes, byggdes skolorna. Det var skolor med för sin tid hög kvalitet, Norrköpings ”skolsystem” blev berömt och föremål för studier långväga ifrån.

En grönare och skönare stad

Att försköna staden med grönska och parker var en tanke i tiden. Den verkade gå i arv till John Philipson, Swartz efterträdare, som ledande kommunalman. Philipson var disponent vid AB Gripens Sockerbruk, han var även bankdirektör med engagemang i Holmens bruk.

Han donerade 1877 pengar som skulle förvandla det sterila och kullerstensbelagda Karl Johans torg till en park, full av blommor.

Foto: turistnorrkoping, Karl Johans park

Senare utformades det gamla ”Dragsgärdet”, väster om stadsbebyggelsen, till en stor engelsk park med strandpromenad längs Strömmen. Det var på Philipsons initiativ och bekostnad, den var färdig 1895. Donatorns tanke var att textilarbetarna och deras familjer skulle kunna njuta av frisk luft i Folkparken, som den döptes till.

 Johan Gustaf Swartz, (Janne), yngre bror till Erik, var liksom fadern tekniskt begåvad. Han studerade i Antwerpen i Skottland under några år. När han återvände till Norrköping drev han under en period en cigarrfabrik. 1844 övertog han kvarnrörelsen som länge drivits i Knäppingsborgskvarteret. Han utvecklade det till firma JG Swartz.

Idag finns ett pittoreskt centrum i kvarteret med butiker och restauranger, det inkluderar även bostäder.

Foto: turistnorrkoping

Janne Swartz hade ärvt Hofgården efter fadern och där drev han ett rationellt, delvis experimentbetonat, jordbruk. Den så kallade Swartziska ismetoden, upptäckt av Janne på Hofgården, ansågs revolutionerande. Den gick ut på att låta grädden separeras från mjölken genom olikheten i specifik vikt, (densitet).

Metoden användes inom mejerinäringen tills Gustaf de Laval uppfann separering genom centrifugalkraft 1879.

Bild: Wikipedia, Gustaf de Laval

Hofgården var länge en vallfartsort för mejerintresserade både inom och utom Sverige. Janne Swartz blev Norrköpings stadsfullmäktiges första ordförande när denna institution stiftades 1863.

Kvarnrörelse

Släkten Swartz traditionella snustillverkning avskildes från kvarnrörelsen när Janne Swartz återknöt till den. Man ändrade 1881 namnet till JG Swartz Kvarn- och Handelsfirma, men kvarnföretaget och handelsfirman skildes åt.

1911 flyttade Kvarnrörelsen från Norrköping till Djurön, som då tillhörde Dagsbergs socken. Här uppfördes den ståtliga Djurökvarnen med modernaste teknik och med en djuphamn för större spannmålslaster.

Bild: Wikipedia, Axel Wenner-Gren

1885 hade firmans grundare avlidit och rörelsen hade övertagits av brorsonen Pehr Swartz. Företaget utvecklades med stor avsättning. Det övertogs, som så många andra kvarnar, av Wenner-Gren. Så småningom övergick firman till Göta Lantmän, som senare blev Odal.

Kvarnrörelsen i Norrköping har uråldriga rötter. Två gamla företag med medeltida traditioner var Ståhlboms kvarn, vid Västgötegatan, som upphörde 1966 och S:t Andreas kvarn nära Gamlabro, som flyttade till Norrköpings Magasins AB:s stora byggnadskomplex på Saltängen. 1958 lade man ner förmalningen av brödsäd och man drev firman vidare med enbart handel, spannmål och foder etc.

Sedan 1973 finns det ingen kvarnrörelse kvar i Norrköping.

Socker, bröd, margarin

Sockerbruket Gripen var det enda av de tre bruken som levde kvar genom 1800-talets kriser och in på 1900-talet. Efter en ombyggnad med modern apparatur nådde bruket 1857 nära en miljon i tillverkningsvärde. År 1900 gick samtliga sockerbruk upp i Svenska Sockerbruksbolaget. Gripen hade då 106 arbetare och ett tillverkningsvärde på 2 miljoner kronor. Man lade ner driften 1913.

Fastigheten köptes av Svea choklad som för en tid använde den som bostäder.

Det var många som ville rädda den klassiska 1700-talsbyggnaden vid Gamla Rådstugugatan, men utan framgång. Det vackra kontorshuset, Sockermästarbostaden, står dock kvar, vackert restaurerat.

Foto: turistnorrkoping, Sockermästarens hus

Av tidigare storbagerier fanns Fredrik Ohlssons Ångbageri som startade 1849. Det gick sedan upp i Norrköpings Förenade Bagerier. I staden fanns också Svenska Knäckebrödsfabriken, grundad 1891 och nedlagd under kriget som en följd av mjölransoneringen.

Mejeribranschen utvecklades från lantliga mjölkleveranser till kvarterets mjölkbutiker mot en allt starkare koncentration.

Foto: turistnorrkoping

Ett av de första mejerierna i Norrköping var från 1898 och hade namnet Pasteuriseringsmejeriet. Kanske var det Janne Swartz som hade inspirerat till namnet. Under första världskriget fanns mjölkbolaget Audhumbla under en kort period. Namnet Audhumbla kommer från nordisk mytologi och var en urko, som bildades i tidens början av rimfrostdroppar.

Bild: Wikipedia, Urkon Audhumbla

På den östra delen av Saltängen drev under 1940-talet en grupp oppositionella lantbrukare Norrköpings Mejeriförening.

Man tillverkade även margarin i Norrköping, den första firman under namnet AB Bordsmargarin, 1916. En stor margarinfabrik startades 1921 av KF. Kooperativa Förbundet Margarinfabriken AB, som det hette, producerade 25 procent av allt margarin i landet. Man hade som mest 140 anställda. 1965 flyttades fabriken till Karlshamn.

Bayerskt öl och bröstkarameller

Bryggerinäringen har gamla traditioner i Norrköping. Mot mitten av 1800-talet kan man tala om en industriell tillverkning. På 1840-talet blev det modernt att dricka bayerskt öl. Bayerska bryggeribolaget startade stortillverkning i en trevåningsbyggnad och det dröjde inte länge innan det fanns både Norra och Södra Bayerska bryggerierna. Nu öppnade våra första ölstugor.

Foto: turistnorrkoping, Kräftriket, här fanns förr en ölstuga

Fem större pilsnerbryggerier, av vilka de äldsta var från 1850, slogs i början av seklet ihop till Norrköpings Förenade Bryggerier. Nära Spången vid Strömmen hade det stora bryggeriet sitt högkvarter med mellan 80-100 anställda. 1944 övertogs det av en firma i Stockholm och sedan 1972 finns ingen öltillverkning kvar i Norrköping.

Den vackra bryggeribyggnaden har blivit bostads- och kontorshus.

Foto: turistnorrkoping, Fasad, Bryggaregatan

Sveriges äldsta tillverkning av mineralvatten grundades 1874 av apotekaren Emil Hägg. Företaget döptes till Norrköpings Apotekarnes Mineralvatten AB.

Från sekelskiftet och fram till första världskriget hade livsmedelsindustrin ett kraftigt uppsving. Tillverkningsvärdet steg med 70 procent, till 5,7 miljoner kronor. För socker, konfekt och tobak, som räknades i en grupp, ökades tillverkningsvärdet också med 70 procent, till 3,7 miljoner kronor. Kvarn- och bageriindustrin fördubblade sina siffror.

Den största av karamellfabrikerna var AB Nissens Manufacturing som startades i Borgs villastad 1908.

Bild: NT Stolta stad, Nissens fabrik

Carsten Nissen var en dansk karamellkokare, han hade börjat 1862 i Stockholm. De mest berömda godsakerna var Nissens äkta bröstkarameller. Antalet anställda på Nissens var 115 stycken. Rörelsen övertogs av Cloetta och 1964 flyttade man till Ljungsbro.

AB Munkens choklad och karamell var ett företag som startades 1897, det köptes upp av Cloetta redan vid sekelskiftet.

I tobaksbranschen var Petter Swartz snusfabrik ohotad, men några andra tobaksfabrikörer hade börjat tillverka cigarrer och cigaretter. Störst av dem var Oscar Almborg som hade startat en ny fabrik med 50 anställda.

Bild: Wikipedia

Livsmedelsindustrin har inte haft någon stor omfattning i Norrköping. 1904 sysselsattes 624 personer, 1914 var antalet 800, 1950 hade det ökat till 1200 och 1970 hade det minskat till något under 1000 anställda. Det var 7 procent av det totala antalet industrianställda i Norrköping.

Snöstormar och kolera

Dramatiska växlingar, mellan glädje och sorg, framgångar och tragedier, drabbar Norrköping under 1850-60-talet. Ofta har det att göra med konjunkturerna, men det är inte alltid som det är så.

Halvsekelskiftet 1850 inleddes med en tragedi. På vägar och sjöar avled 50 människor i snöstormar.

1853 kom koleran och tog 852 liv av de 2700 som insjuknat. Det var många i en stad som hade ungefär 20 000 invånare.

Foto: turistnorrkoping

Norrköping var landets mest genuina industristad med relativt sett de flesta företagen och de flesta arbetarna. I yllebranschen stod Norrköping för 84 procent av produktionen.

Yrkeshanteringen, som de flesta levde av präglade staden. De gamla ramarna för klädets torkning var ett iögonfallande inslag överallt i staden. De bestod av 60-70 meter långa rampbyggen där de färdiga kläderna radades upp. Vid Strömmens stränder låg bryggor, ovanför Saltängsbron fanns bryggor med stora behållare på hävarmar, som kunde sänkas så att ullen tvättades i det strömmande vattnet. Sedan hängdes klädesstyckena upp i hela sin längd till tork, sträckning och blekning.

Vid de otaliga klappbryggorna låg kvinnorna, sida vid sida, och sköljde tvätten i samma vatten som användes till husbehov och matlagning. Änkefru G Häger, född Atterbom, framhöll i tidningen Vaccinatrisen att ”Strömmen i Norrköping har ett snabbt rinnande vatten, så olägenheterna är inte så stora”.

Foto: turistnorrkoping

Vis av dyrköpta erfarenheter höll sig staden med en ”Vaccinations-Depót”. Det var ganska bra sörjt för sjukvården. Det fanns åtta läkare, varav två var professorer, i staden. Några av de större industrierna tycks ha haft någon form av läkarundersökningar så tidigt som på 1860-talet. Man har tidvis använt sig av apotekare eller tandläkare. Det fanns även en veterinärläkare i staden, men han var samtidigt föreståndare för skjutsinrättningen vid Karl Johans park. De 40 skjutshästarna som fanns behövde ständig tillsyn.

Hästarna hade mycket att göra, även sedan tågen börjat rulla. Flera gånger om dagen gick en ”hästomnibus” från statyn vid Karl Johans park till Himmelstalunds Brunnssalong. Fattigt folk hade tillstånd att dricka gratis brunnsvatten, då måste de finnas på plats klockan sex på morgonen.

Läkare började efter hand att tvivla alltmer på det järnhaltiga brunnsvattnet som ”nyttigt mot svaghet, kolik, frossfeber, bleksot” och dylikt, så 1869 stängdes inrättningen för gott.

Foto: turistnorrkoping, Himmelstalunds brunnssalong

En paviljong flyttades till Norra promenaden där den så småningom blev det populära Kakhuset, ett sång- och musikcentrum, ute i det fria på somrarna.

Under det nordamerikanska inbördeskriget var det allvarstider i Norrköping. Kriget hindrade import av råvaror till de stora bomullsfabrikerna. Den tiden brukar kallas ”bomullskrisen” och den betydde stopp i produktionen och hög arbetslöshet.

Besvikelsens årtionde

1860-talet började bra, med ökad tillväxt och stigande levnadsstandard, men det blev ändå ett besvikelsens årtionde. Ekonomisk depression och svår missväxt under tre år i rad innebar katastrof. Vi fick uppleva de sista verkliga nödåren i Sverige. 10 000 människor dog i ”hungertyfus”, eller rättare sagt, svält.

Bild: Wikipedia

1867 hade spannmålspriserna åkt i höjden, det vållade missnöje och oroligheter i ett par städer på ostkusten. Oroligheterna spred sig till Norrköping. Smeder och varvarbetare fick med sig en folkmassa till rådhuset för att kräva lägre priser på bröd. Det hela övergick i tumult och oroligheter på Nya torget, som fick spärras av i tre dagar. Man drog 48 personer inför rätta, de flesta var hantverks- och industriarbetare.

1868-69 blev också lika svåra med stränga vintrar och heta, regnlösa somrar. Det fanns inget spannmål och kreaturen måste slaktas. Industrierna hade lågkonjunktur och måste avskeda folk. Man ordnade med soppkök, men måste upphöra med det på grund av brist på medel.

Man kunde läsa notiser i tidningen om självmord, konkurser och emigration. Några av stadens största industrichefer gjorde konkurs, bland dem Christian Lenning på Drag och Andrew Malcolm. Klockringaren i Hedvig ringde inte i sina klockor när han skulle, han hade skjutit sig uppe i tornet, han lämnade efter sig en stor familj.

Massutvandring till USA

De första emigranterna stod resfärdiga en vårdag 1868. Det var ett 60-tal personer på väg till Göteborg, för att resa vidare till Amerika. De följdes snart av ytterligare en grupp på 50 personer.

I staden vimlade det av emigrantagenter, som tävlade om potentiella resenärer. Storredaren P Jansson på Saltängen förmedlade transporter via Göteborg, Glasgow och Liverpool till New York. Han döpte om ett av sina fartyg till ”Emigrant” för att kunna transportera resenärer från Norrköping till Lübeck.

Stora och små grupper av industriarbetare lämnar staden med tåg eller fartyg för att emigrera. De bör ha tillhört en kategori med hygglig lön och något kapital på banken. 5000 småsparare fanns registrerade på stadens sparbank, åtskilliga med över 1000 kronor på kontot. En biljett mellan Norrköping och New York kostade 135 kronor.

Bild: Wikipedia

Utvandrare från olika delar av Mellansverige strömmade till Norrköping för att börja sin resa. De kom via den nyöppnade järnvägsförbindelsen. Det kunde vara grupper på 100-150 personer som samlades till speciella emigranttåg.

Alla ville till Amerika i hopp om en ny och bättre framtid. Först 1871 kulminerade utvandringen och då hade tiderna redan vänt tillbaka till högkonjunktur.

Affärsbankerna

Trots nödår, upplopp och emigration gick staden framåt, ekonomiskt och kulturellt. När man skulle finansiera och bygga upp industrin, blev det nödvändigt med affärsbanker. Norrköping hade 1837 fått ett avdelningskontor under Östgöta Enskilda Bank, som styrdes från Linköping. Man hade sina lokaler i det gamla Eschelsonska huset vid Gamla torget. Kontoret drogs in 1856, sedan Norrköpings Enskilda Bank bildats på ett initiativ av ett antal framstående industrimän.

Foto: turisnorrkoping, Eschelsonska huset

Det var, bland andra, Jean Adolf Arnberg, Axel Swartling, John Lenning och John Philipson som var initiativtagare. Fackmän ansåg att banken var välskött, men det ansåg inte en yngre krets affärsmän, de bildade därför 1864 Enskilda Industribanken i Norrköping.

               

Bilder från Wikipedia, t v Arnberg och t h Swartling

1868 etablerade sig Skandinaviska Kredit AB i staden och året därpå kom en fjärde bank, den lokala Folkbanken.

Bankpionjär Eberstein

1869 var man överens om en sammanslagning av två banker som fick namnet Norrköpings Enskilda Bank. Den nya bankens ledning togs från Industribanken och VD blev Christian Eberstein. Norrköpings Enskilda Bank blev under hans ledning en pionjär för växelrörelsen och den var först bland landsortsbankerna med att handla med utländska valutor.

Banken skaffade sig en rad filialer, bland annat i Stockholm. 1903 byggde man ett ståtligt jugendhus i Norrköping, det var ritat av Gustaf Wickman. Huset fick ett dominerande läge vid Drottninggatan mot Tyska torget.

Foto: turistnorrkoping, Bankhus Drottninggatan

Perioden 1914-1927, som föregick sammanslagningen med Östgötabanken, visade en stark utveckling för Norrköpingsbanken. När en sammanslagning, efter många diskussioner, slutligen blev verklighet så var det Norrköpingsbanken som övertog Östgötabanken. Namnet blev Östergötlands Enskilda Bank.

Tapeter, trä och pianon

Textilindustrin fortsatte under 1800-talets sista hälft att dominera stadens företagsmarknad. Det växte även fram andra stora och välskötta företag inom andra branscher. Av de två, tre tapetindustrier som fanns var Norrköpings Tapetfabrik den främsta. Fabriken grundades 1880 av J A Hedenström och blev landets kanske största i branschen. På 1890-talet startade Hedenström Ljusfors pappersbruk vid Skärblacka, för att bland annat förse sin fabrik med rullpapper. En specialitet på företaget var gamla fina tapetmönster, som man gjorde i nyfabrikation.

Bild: http://www.kb.se, Tapetfabriken, Norrköping 1889

Trä- och snickeribranschen har traditionellt hört till Norrköpings viktigaste näringar. 1905 låg träindustrin på tredje plats, efter textil och papper, med 776 anställda och ett tillverkningsvärde på 1,7 miljoner kronor.

Kvarnindustrin hade en tillverkning på 3,3 miljoner kronor, men ”bara” 63 anställda.

Foto: turistnorrkoping, Ståhlboms kvarn

Av de många träfirmorna kan nämnas Kondoren, grundad 1886 och Norrköpings Exporthyvleri, grundad vid sekelskiftet.

Bild: NT, Stolta stad

Ur snickeribranschen föddes på sätt och vis Pianofabriken Gustafsson & Ljungqvist. Den grundades 1888 i snickare Ljungqvists vindsvåning. Man började med att tillverka fyra instrument om året och ökade 1904 till 100, pianon och flyglar.

Under åren som gått har många av de företag, som nämnts i den här artikeln, försvunnit från stadsbilden, med eller utan efterföljare, en del byggnader lever dock kvar som minnen av gångna tider.

Källor: Texten i den här artikeln är ett fritt utdrag från I Louis De Geers fotspår, Arne Malmberg, NT Stolta stad, Lasse Södergren

LDm

Tillbaka

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s