Carl von Linnés lärjungar i Östergötland

Den 23 maj år 1707 föddes Carl, som äldsta son till komminister Nicolaus Linnaeus och hans hustru, Christina Brodersonia.

Bild: Wikipedia, Carl von Linné

Födseln ägde rum i det småländska kyrkohemmanet i Råshult.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, ur boken Linnés lärjungar i Östergötland, Råshult

Fadern var då komminister i Stenbrohults församling i Växjö stift, och blev senare kyrkoherde där. Han var botaniskt intresserad och släktnamnet Linnaeus tog han av en väldig lind, som vid den tiden växte vid hans fädernegård.

Bild: WIkipedia, Linnés adelsvapen

Idag känner vi Carl som Carl von Linné, det namn som han fick efter att han blev adlad 1757, och som den svenska botanikens fader. År 2007 firades 300-årsminnet av hans födelse, både i Sverige och utomlands.

Linné blev en framstående lärare i medicin och naturaliehistoria vid Uppsala universitet och det var många studenter som sökte sig till hans föreläsningar.

Bild: Wikipedia, Linnés namnteckning

Det linnéanska arvet har haft stor genomslagskraft hos forskare och Linnés idéer följde hans många lärjungar i deras verksamhet.

Foto: turistnorrkoping, Carl von Linnés plats

Flera av de studenter som sökte Linné som lärare och inspiratör kom också från Östergötland och i den här artikeln ska vi presentera några av dem lite närmare. 

Fredrik Hasselquist 1722-1752

Läkare, naturforskare, upptäcksresande, en av Linnés ”apostlar” och den mest kända av alla östgötska lärjungar.

Fredrik Hasselquist föddes 1722 i Törnevalla, nära Linköping och var näst äldst i en syskonskara på fem barn. Fadern var komminister i Törnevalla och modern Maria Helena Pontin, tillhörde den kända prästsläkten Pontin. Hon var sondotter till Linköpingsbiskopen Magnus Johannis Pontinus (1623-1691).

Bild: Wikipeida

Dessvärre visade det sig ganska tidigt att hon hade psykiska besvär, med symtom som skygghet, melankoli och fullständig passivitet för sina husliga plikter. Detta gjorde familjen lidande.

Då Fredrik var 12 år gammal dog hans far, i slutet av 1734, och lämnade ingenting efter sig. Eftersom modern var sinnessvag och måste inlösas till fribröd i Wadstena hospital, togs Fredrik om hand av morbrodern, prosten David Pontin. Han lät Fredrik studera, tillsammans med sina egna söner, i Linköping. Dock gick morbrodern bort allt för tidigt, så Hasselquist förlorade också detta stöd. Han fick då försörja sig genom ”barnundervisning”, d v s som informator för barn i förmögnare familjer.

År 1741 skrevs Hasselquist in vid Upsala Academi och Östgöta nation. På grund av fattigdom blev Fredrik tvungen att lämna Uppsala efter två år, för att åter försörja sig som informator. 1746 återvände han till Uppsala och fick då ett kungligt stipendium. Hans mångsidiga begåvning yttrade sig på flera sätt, exempelvis som duktig poet såväl på latin som på svenska. Han var också en uppskattad kamrat på nationen och proklamerade ett minnes- och fägnadstal på svensk vers, vid nationens 100-årsdag, 1746. Den långa dikten omfattar inte mindre än 28 sidor i folio. Nu kunde han fullfölja sina läkarstudier och 1747 försvarade han en dissertation (avhandling) för Linné, De viribus plantarum, om växternas medicinska krafter. Därefter undergick han kandidat- och licentiatexamina och promoverades 1751 till medicine doktor. Då befann sig Fredrik Hasselquist i Kairo.

Bild: Wikipedia, doktorshatt

År 1747 hade Linné hållit föreläsningar om botanikens historia och därvid påmints om att det heliga landet var ett av de minst kända i naturalhistorien. En ökad kunskap om detta land var också viktig för att bättre förstå Bibeln, men Hasselquists idé att han skulle sprida ljus över dessa frågor gjorde Linné tveksam. Orsaken var både Hasselquists hälsa och de stora resekostnaderna. Hasselquist hade en lungtuberkulos och hade redan haft en lungblödning, men hoppades att sjukdomen skulle förbättras på de sydligare breddgraderna. Att resa till ett tempererat klimat ansågs vid denna tid vara ett sätt att försöka bota tuberkulos.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

Efter ett antal insatser som föredragshållare, läkare och ansökningar om medel, inför utlandsresan påbörjades denna under hösten 1749. Hasselquist hade förberett sig noggrant, under ett par års tid, inför resan. Han studerade arabiska, orientaliska språk och studerade den sparsamma litteratur som fanns om Palestina och Egypten.

Efter sexton veckors relativ lugn seglats, kom han till Smyrna i slutet av november. Där blev han väl mottagen av den svenska generalkonsuln och släktingen Anders Rydelius, som var morbror till Linnélärjungen Johan Henric Lidén.

Bild: Wikipedia, Johan Henric Lidén

Hasselquist blev kvar i Smyrna under vintern och våren, där han sysslade med lokala medicinska och naturalhistoriska studier. Resultaten skickade han hem, bland annat till Nils Rosén von Rosenstein, om Läkekonstens tillstånd i Levanten.

Bild: Wikipedia, Nils Rosén von Rosenstein

På grund av ett handelspolitiskt problem i Egypten fick Hasselquist fullmakt som svensk vicekonsul och reste dit i maj 1750. Han hade inga diplomatiska framgångar, men kunde ändå utnyttja tiden väl, för sina egna syften.

Han fick se landet, både under torkperioden och då Nilen svämmade över. Flyttfåglarna, som kom från Norden och senare flög tillbaka studerades. Iakttagelser som Linné kunde utnyttja i sin avhandling om flyttfåglar. Hasselquist samlade in mängder av växt- och djurmaterial, och fick till och med med sig ett par mumier.

I slutet av mars 1751 seglade han till Jaffa och var då vid det egentliga målet med resan, Palestina.

Hasselquist reste som pilgrim, för att minska kostnaderna och följde med karavaner till olika delmål. Slutligen tog han sig med båt via Cypern, tillbaka till Smyrna.

Foto: Wikipedia, originalbild Holger Reineccius

Fredrik Hasselquist var hela tiden aktivt sysselsatt med att nedteckna sina iakttagelser, de rent vetenskapliga, som rörde flora, fauna, jordmån, mineraler, med mera. Samtidigt beskrev han de olika folkens seder och bruk i de olika regioner han besökte. Han skickade också flera av sina uppgifter som bidrag till Vetenskapsakademiens handling. Detta uppskattades av den lärda världen, och han invaldes såväl i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala, som Kungliga Vetenskapsakademien. I sin frånvaro utnämndes 1751 Fredrik Hasselquist till den lediga adjunkturen vid Uppsala universitet.

Foto: Andreas Trepte, http://www.photo-natur.de. Linnéträdgården, tillika Östgöta nations första nationshus.

Lärjunge Hasselquists svåra ekonomiska läge med ökande skuldsättning framkommer i flera brev, bland annat till Linné, som inte blev oberörd. Det samlades in pengar, men det var stora svårigheter med penningförsändelser genom Europa, så det är inte säkert att dessa nådde Hasselquist medan han ännu levde.

Resan hem till Sverige, via Konstantinopel, blev aldrig av, på grund av att hans tuberkulos nu bröt ut på allvar. Den första tiden deltog han i sällskapslivet i Smyrna och redigerade sina anteckningar. Hans hälsa försämrades dock, så han reste till en liten by, Bodga, för att göra en så kallad mjölkkur. Hasselquist blev bara sämre, med återkommande blodspottning med andtäppa, och den 9 februari 1752, 30 år gammal, ”utslocknade hans lifs lampa”.

Fredrik Hasselquists stora efterlämnade samlingar och anteckningar behölls av hans kreditorer, till dess att drottning Lovisa Ulrika genom Abraham Bäcks förmedling köpte loss dem, för svindlande 14 000 daler.

Bild: Wikipedia, Lovisa Ulrika

Linné hisnade, då han såg vad Fredrik Hasselquist samlat in under sin korta vistelse i Palestina med omnejd. Det resulterade i bland annat, en avhandling ”Flora Palaestina” 1756, med utgångspunkt från de 600 växter Hasselquist insamlat. En omfattande volym på 620 sidor sammanställde Linné av Hasselquists anteckningar, ”Iter Palaestinum” eller ”Resa till Heliga Landet”, som utkom 1757. Denna kom åter ut i faksimiltryck 1969, och har ett stort läsvärde. Han beskriver här även, ingående, ett antal, för Orienten speciella sjukdomar.

Bild: Wikipedia, Exempel på faksimiltryck

I Stiftsbibliotekets samlingar finns en så kallad stambok, som är Fredrik Hasselquists ”Album itineris”. Ofta hade man med sig en liten anteckningsbok som resealbum, eller minnesbok, på sina bildningsresor. Där kunde vänner, bekanta eller bemärkta personer skriva in sentenser, minnesverser eller välgångsönskningar. I Hasselquists stambok är naturligtvis Linné det främsta namnet, vilket kunde öppna många dörrar. I boken finns 52 personer, med mer eller mindre kända svenska och utländska namn, som önskat honom framgång i hans företag.

Fredrik Hasselquists bortgång gav stor förstämning i landets akademiska kretsar. Under sin korta livstid hade han visat framstående egenskaper som forskare och skribent, men även som person. Ett örtsläkte: ”Hasselquistia”, blev av Linné uppkallat till hans minne. Linné odlade själv dessa växter i sin akademiträdgård i Uppsala, kanske av frön som Hasselquist samlat in.

Bild: Google bilder, Hasselquistia

”Hasselquistia aegyptiaca L”, är en ettårig flockblommig växt från östra Medelhavsområdet, som idag dock heter ”Tordylium aegyptiacum”.

Johan Peter Westring 1753-1833, Läkare, brunnsläkare, livmedikus och naturvetenskapsman

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

Johan Peter föddes 1753 i Linköping. Fadern, Anders Westring, var borgare och arbetade som skomakare. Modern hette Brita Christina Forsman. Johan Peter hade, förutom den sedvanliga skol- och gymnasieutbildningen i Linköping, stort intresse i språk (engelska, tyska och franska), jämsides med att han ägnade sig åt musik, teckning och svarvning. Detta tyder på en ovanlig mångsidighet.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, ur boken Linnés lärjungar i Östergötland, Westrings vapen

1722 skevs Westring in som student i Uppsala, där fadern bekostade det första året. Sedan tvingades han till att konditionera, d v s ge enskild undervisning för sitt uppehälle. Han utmärkte sig snart bland Linnés lärjungar såsom ”arbetsflitig, kombinerat med ett lyckligt snille och omdöme”.

År 1775 försvarade han en dissertation för Linné, ”Ledum paluster”, om skvattram. J P Westring fortsatte sina studier, och blev efter avlagda prov promoverad till medicine doktor 1780. Därefter flyttade han som praktiserande läkare till Norrköping, där han stannade resten av sitt liv.

Foto: turistnorrkoping, Himmelstalunds brunnssalong

När Johan Peter kom till Norrköping upptäckte han Himmelstalunds hälsobrunn, som inte varit i bruk på länge. Brunnssalongen uppfördes 1730, genom provinsialläkaren och rikstranslatorn Magnus Gabriel von Block. Brunnshotellet kom till 1760. Westring tog prover på vattnet, som var väl användbart, och lyckades väcka allmänhetens intresse igen. Själv åtog han sig rollen som brunnsintendent.

Ännu större framgång hade han med sin praktik och sågs under många år som ”ortens medicinska orakel”.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

Från kontakten med Linné i Uppsala hade J P Westring ett stort intresse för botanik, särskilt lavasorter för textilfärgning, som fanns i Sverige. Westring fick material av en annan Linnélärjunge, prosten i Norra Vi, Pehr Holmberger, som av ekonomiska skäl inte kunde genomföra sitt arbete. J P kunde nu, med egna kompletteringar till Holmbergers material, ge ut sitt stora arbete: Svenska Lafvarnas Färghistoria, med ett flertal planscher, som publicerades åren 1805-1809. Endast ett band i 8 häften kom ut, av planerade 3 band i 24 häften. Detta verk gjorde ingen större succé och kritikerna var inte imponerade av färgerna.

Frenologin visade Westring stor entusiasm för. Det var Franz Joseph Galls lära om att tolka en människas karaktär med hjälp av huvudets form.

Bild: Wikipedia, Franz Joseph Gall

Gall kunde efter hård kritik snart återuppta sin verksamhet och hans märkliga lära fick stor genomslagskraft och levde kvar länge under 1800-talet. Den första svenska översättningen av hans lära kom 1806. Westring skrev flera avsnitt om färglavar, men redovisade framför allt sjukdomsiakttagelser.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

År 1796 beskrev han en man, född utan armar och ben, ”hvilken dock har uppöfvat sig till mycken färdighet i många konster och slöjder”.

Som urmakare och renskrivare av protokoll kunde mannen försörja sig själv och sin familj. Han gifte sig och fick fyra friska barn, av vilka två uppnådde vuxen ålder.

Elektricitet, som medicinsk behandling, var ett annat område som Westring intresserade sig för.

I hans avhandling med titeln: ”Rön, Att genom Metallborstar eller samlad myckenhet af Metallspetsar göra Galvanismen mer användbar och kraftigare för medicinskt behof”, publicerades i Vetenskapsakademiens handlingar 1813, men skickades även till Galvaniska sällskapet i Paris.

Bild: http://www.alltomvetenskap.se

Det nya med Westrings behandlingsmetod var att det då rörde sig om elektricitet från en så kallad Voltas stapel, föregångaren till våra dagars batteri.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

Namnet hade den fått efter den italienska fysikern Alessandro Volta, som år 1800 presenterade sin uppfinning, bestående av skivor av zink och koppar. Westring påstod sig ha 12 års erfarenhet av denna behandling, vilket betyder att han börjat sina experiment så fort Volta presenterat sina rön.

Bild: Wikipedia, Alessandro Volta

Johan Peter Westring intresserade sig även för naturalhistoria och ekonomi och hade ett stort bibliotek med en omfattande korrespondens med utländska forskare. Han skaffade sig även en stor myntsamling, som finns förtecknad i en tryckt auktionskatalog i Stiftsbibliotekets samlingar.

Redan 1791 tilldelades Westring en guldmedalj, utdelad av Vetenskapsakademien och året därpå kallades han till ledamot.

År 1794 fick han fullmakt som kunglig livmedikus och de följande åren blev han medlem i många lärda sällskap, både inom och utom landet. 1809 fick han titeln första livmedikus och 1822 blev han adlad, men behöll sitt namn oförändrat. Dessutom hedrades Westring av presidenten i Linnean Society i London, doktor Smith, med att få en ny ört från Söderhavet, uppkallad efter sig, ”Westringia rosmariniformis”. Växten härstammar från Australien och har små vita eller lavendelfärgade blommor.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

Johan Peter Westring avled ”efter någon själs- och kroppsaftyning”, 1833. Hustrun, Gertrud Margaretha Braad, dotter till assessor Christopher Henric Braad och hans hustru, Maria Christina Westerberg. Av deras 13 barn, uppnådde sex vuxen ålder, tre söner och tre döttrar. Döttrarna levde ogifta, Pehr Christopher blev medicine doktor, han var även med att stifta Trädgårdsföreningen i Göteborg. Carl Johan var löjtnant vid Kungliga Livgrenadjärkorpsen och Gustaf Fredric apotekare.

Johan Peter Westring begravdes på Matteus kyrkogård bland tidens mer bemärkta Norrköpingsbor. Gravmonumentet finns ännu kvar.

Gideon Herman De Rogier 1738-1814, Läkare, godsägare

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

En man som gör vad som faller honom in, obekymrad, oberoende … dessa ord skulle kunna karaktärisera Gideon Herman De Rogier.

De Rogier föddes 1738 i Vadstena. Hans farfarsfar hade kommit till Sverige från Frankrike för att undkomma hugenottförföljelserna där. Fadern Herman Gideon Jonathan De Rogier började som rektor i Vadstena, men blev senare kyrkoherde och prost i Kättilstads och Tjärstads församlingar i Linköpings stift. Modern hette Catharina Törner.

Gideon Herman studerade i Linköpings skola och gymnasium och blev 1758 student vid Uppsala universitet. Där kom han att stanna i nära 20 år, sysselsatt med egna studier och andras undervisning. Han disputerade år 1761 på en historisk avhandling under lektorn Johan Benedict Busser och år 1764 även på en dissertation under fysikprofessorn, Samuel Duraeus. Senare, samma år, blev han filosofie magister. Båda lärarna var födda i Östergötland.

Bild: Wikipedia, Antatomilektion, Verk av Rembrandt 1632

Året därpå började De Rogier studera medicin för Carl von Linné, liksom för professorn och anatomen Samuel Aurivillius samt Nils Rosén von Rosensteins efterträdare, professor Jonas Sidrén. 

De Rogier försvarade aldrig någon avhandling för Linné, men år 1771 avlade han medicine licentiatexamen. Efter examen stannade han kvar vid universitetet, men sökte aldrig någon allmän tjänst.

År 1777 följde han, som handledare, med kommersrådet Warendorffs två äldre söner, på en utländsk bildningsresa, som kom att bli ganska omfattande. Sönerna skulle speciellt förberedas för sitt framtida yrke, genom studier inom handels- och bruksrörelse. De reste först till England, där de besökte London och universitetsstäderna Oxford och Edinburgh. Därefter fortsatte de till Frankrike, Schweiz, Holland och slutligen Göttingen, där de stannade i ett år. År 1782 återkom de slutligen till Sverige.

Bild: Google bilder, Universitetet i Göttingen

Under den tiden, 1777, hade Gideon H De Rogier, i sin frånvaro, fått sin medicine doktorsgrad i Uppsala. Inte heller nu, efter hemkomsten, skaffade han sig någon allmän befattning, eller hade någon egentlig medicinsk praktik. Sin huvudsakliga tid tillbringade De Rogier med läsning, litterära arbeten samt umgänge med vänner, dels i Stockholm, dels på landsbygden. Då han var en stor musikälskare och även musikalisk, träffade han ofta musicerande vänner.

I början av 1790-talet skaffade sig De Rogier Ålspånga säteri i Bettna socken i Södermanland. Redan efter några år sålde han dock egendomen, för att ostört få tillfälle att ägna sig åt sina studier. Detta fortsatte han med till slutet av sin levnad.

Foto: turistnorrkoping, Stad i nöd och lust, Lidén i sin sjuksäng

Sina sista år tillbringade De Rogier i Norrköping och kom där att bosätta sig i samma rum, där hans vän, professor Johan Henric Lidén, vistats så många år sängliggande i sin svåra ledsjukdom.

De Rogier kom, även han, att drabbas svårt av sjukdom de sista åren. Flera år före sin bortgång klagade han över ”en plågsam känsla och hetta i vänstra njuren”. Efter hans död … ”befanns vid liköppningen 2 stenar af 19 lods vigt i Urinblåsan”. 1 lod motsvaras av 13,28 g. Den stackars De Rogier hade haft ett drygt kvartskilo blåssten att bära på. Blåssten var under 1700-talet en vanlig åkomma, sannolikt till följd av mathållningen på den tiden.

De Rogier gick bort 1814, vid 75 års ålder och var aldrig gift. Han donerade sitt bibliotek till Linköpings läroverk. Detta bestod av cirka 600 volymer, huvudsakligen medicinsk litteratur. Dessutom instiftade han en stipendiefond för ”behövande studerande yngling”. Det originella med denna var att stipendiaten inte skulle få utnyttja räntan av fonden förrän han började sina studier vid universitetet. Då fick han de sammanlagda räntepengarna för de fyra år han haft stipendiet.

Den skriftliga produktionen är inte så stor. Frånsett de avhandlingar De Rogier disputerade på, för Busser och Duraeus, finns ett par små medicinska notiser i tidskriften, ”Vecko-Skrift för Läkare och Naturforskare”. Där behandlar han ”Opii verkan i veneriska tillfällen”. I det andra återger han ett brev från Doktor Hope i Edinburgh, som beskriver ett sätt att odla flikrabarbern: Rhenum Palmatum, för att utnyttja roten i medicinskt syfte.

Bild: Wikipedia, Flikrabarber

Gideon H De Rogier har gett ut en översättning från tyskan av Leonhard Eulers: ”Bref till en Tysk Prinsessa i åtskilliga Physiska och Philosophiska ämnen”. Verket kom ut i två delar 1786-1787. 1789-1794 utkom, tillsammans med J F Bagge, ”Journalisten eller utvalda Samlingar i blandade ämnen”, i fyra delar. Innehållet hämtades främst ur engelska källor och som illustratör anlitades den duktiga kopparstickaren Fredrik Akrel.

Bild: Wikipedia, Leonhard Euler

Läkaren De Rogier gjorde noggranna föreläsningsanteckningar under den Wahrendorffska bildningsresan, som är intressanta även idag. I Göttingen kom han i kontakt med naturforskaren och matematikprofessorn Georg Christoph Lichtenberg, (1742-1799), och följde hans undervisning.

Bild: Wikipedia, Georg Christoph Lichtenberg

Dessa speciella anteckningar finns i original i Stiftsbibliotekets samlingar. År 2001 gavs dessa ut, med kommentarer av Olle Bergquist och med ett förord av den finländska filosofiprofessorn Georg Henrik von Wright. Boken har titeln G C Lichtenberg föreläser, ”Några strödda Adnotationer under Prof. Lichtenbergs föreläsningar uti Experimental Physiquen 1781”.

De Rogier skriver omväxlande på engelska och svenska, med mängder av illustrationer, som återges i marginalerna i anslutning till texten. Bland annat antecknar han om, den av Carl Wilhelm Scheele år 1775, upptäckta syrgasen, som Lichtenberg kallar ”deflogisticerad luft”. I vår tid är Lichtenberg mest känd för sina spirituella, humoristiska och ofta tänkvärda aforismer av vilka ett urval gavs ut på svenska 1949.

Henric Sparschuch 1742-1786, Läkare

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

Henric Sparschuch föddes 1742, som son till domprosten i Linköping, Johan Sparschuch. Modern hette Christina Rydelius, och var syster till Elisabeth Rydelius, Johan Henric Lidéns mor. Johan Henric var född 1741, alltså nästan jämnårig med kusinen Henric Sparschuch.

Henric Sparschuch startade sina studier 1751 vid skolan och gymnasiet i Linköping. 1759 reste han, med goda vitsord, till Upsala Academi, där han även skrevs in i Östgöta nation. Från start inriktade sig Sparschuch på läkarutbildningen, där han förvärvade grundliga kunskaper i läkarvetenskapen och försvarade en dissertation för Linné 1761, Potu Coffeae, om kaffedrycken. Ett år senare kom avhandlingen, Casum Haemorrhoidalem, ett fall av hemorrojdsjukdom, för professorn i praktisk medicin, Jonas Sidrén.

Sparschuch promoverades till medicine doktor 1768 och praktiserade sedan i Stockholm. Efter några år anställdes han som fattigläkare i staden.

1773 blev han ordinarie sekreterare i Collegium Medicum, efter att där ha varit vice sekreterare. En översyn av ”Medicinal-verket” i Karlskrona, tillsammans med assessor Odhelius, gjordes ett par år senare.

En kortare studieresa till Danmark och Tyskland företogs därefter, och år 1776 blev Henric assessor i Collegium Medicum.

Sparschuch avled hastigt 1786, endast 45 år gammal. Ett svårt fall i en trappa på Barnängen i Stockholm, ”hvaraf han genast blef mållös och sedan lefde slagrörd i 15 timmar”. Han levde ogift och i hans eftermäle sägs: ”utom en lärd och skicklig Läkare, var Assessor Sparschuch en glad och munter umgänges man, och saknades mycket både af embetsbröder och vänner”.

Hans Hederström 1710-1792, Präst

Hans Hederström föddes i Kvillinge 1710. Fadern var Hans Folkeson, hemmansägare och nämndeman i Hersta. Modern hette Lisken Wernesdotter. Efter skola i Linköping skrevs han in i Upsala Academi 1731. 1736 flyttade han till Lund, men återvände till Uppsala, där han blev filosofie kandidat 1741. Hans Hederström prästvigdes i Uppsala och fick en tjänst i Pennsylvania i Nordamerika. Då respengar uteblev övergav han den tilltänkta resan och började i stiftets tjänst.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket ur boken Linnés lärjungar i Östergötland, Uppsala 1770

Hans Hederströms egenhändiga biografi finns i Stiftsbibliotekets samlingar.

En minnesruna i Linköpings stifts herdaminne, som en sonsons son, Ture Johan Hederström (1848-1915) skrivit, förtjänar att återges eftersom den ger en levande bild av såväl Hans Hederström som hans tidsepok: ”Redan från sina tidiga år fick Hans känna av livets sorger och plågor. Sin mor förlorade han redan vid 6 års ålder. Hans började skolan i Tyska skolan i Norrköping men det avslutades redan året därpå (1719), i slutet av juli, då ryssarna kom med sin mordbrännarflotta och lade staden i aska. Kvillinge bygden översvämmades av rövarna, så att den 9-åriga Hans måste fly med de sina, från hus och hem, till Kolmårdens otillgängliga skogar. När ryssarna gett sig av återstod endast brända tomter och härjade fält. Den växande grödan var nedtrampad och förstörd”.

Från vistelsen i Uppsala finns nedtecknat hur han, vid midsommartiden 1735, varje postdag väntade på resepengar, för att bege sig till en kondition i Småland. Under en hel månad som fri student levde han på 2 ”styfver” (låg valör), om dagen, av mjölk och bröd, för att undvika skuldsättning. Hans Hederström studerade flitigt och gjorde under Linnés botaniska föreläsningar snabba framsteg i naturalhistoria.

På grund av att Hans var föräldralös och saknade tillgångar, måste han genom 10 st konditioner söka sitt uppehälle. Dessa hade tagit mycket av hans tid och försenat honom vid akademien.

Bild: Wikipedia, Erik Benzelius

År 1744 ombetroddes han ”att med en kamrat registrera” framlidne ärkebiskop Eric Benzelius rika bibliotek i Linköping, som förutom handskriftsamlingarna uppgick till 3 000 band.

År 1746 kallades han av Magistraten i Norrköping till konrektor, (en slags vikarie för rektorn), vid stadens skola, men domkapitlet avslog med tiden kallelsen.

Hederström fick en lärartjänst vid skolan i Västervik 1748. 1750 blev han kyrkoherde i Näsby, och efter det, den i herdaminnet omnämnda kyrkoherdetjänsten i Skärkind. Där blev han prost 1782 och året efter utnämnd till kontraktsprost. Hans Hederström dog i Skärkind 1792, då han drabbades av rosfeber. Han begravdes i kyrkan.

Ett brev till Linné, från hans tid i Västervik, finns bevarat, daterat i september 1748. Brevet innehåller en rad observationer av växter och djur.

Hederström sysslade även mycket med jordbruk och trädgårdsskötsel, och han var en nitisk och för tiden rationell brukare.

Hans Hederström var först gift med Margareta Rydbeck, kyrkoherdedotter från Östra Harg. Han fick med henne 9 barn, fem döttrar och fyra söner. Efter första hustruns död gifte han om sig med Gustava Johanna Humble, dotter till löjtnanten Esaias och Eva Catharina Rotkirch. De fick en son, som dock dog strax efter födelsen.

En prästmötespredikan från 1763, som gavs ut i en andra upplaga 1793, är ett av Hans Hederströms tryckta alster. Till Vetenskapsakademiens handlingar bidrog han med en beskrivning av Näsby socken (1757), om fiskars ålder (1759), och en skrift om mossodling (1762). Hederströms intresse för trädgård och odling avspeglas i Hushållnings-Journal (1777).

Bild: http://books.google.com

I Skärkinds dödsbok får han eftermälet att, ”han var i församlingen älskad. Af många känd och hedrad för lärdom, flit och ett rättsinnigt väsende.

Nils Ericsson Dalberg (Dahlberg) 1736-1820, Läkare, livmedikus, bergsråd, donator

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket, ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

Nils Ericsson Dalberg föddes i Linköping 1736. Fadern var borgaren och skräddaråldermannen Erik Dalberg och hans maka hette Margaretha Lundberg. Efter läroverksstudier i Linköping började han, bara 16 år gammal, 1752 sina studier i Uppsala och tre år senare avlade han en teologisk examen. Han påbörjade en läkarutbildning, efter kontakten med Linné, Rosén von Rosenstein och senare även med kungens livmedikus Aurivillius. 1755 gjorde Dalberg sin första dissertation under Linné, med Metamorphoses plantarum, Växternas förvandlingar.

Bristen på pengar tvingade honom att arbeta vid sidan av studierna och han tog en kondition hos direktören vid Ostindiska kompaniet, Claes Grill. Denna blev även Nils Dalbergs vän och gynnare. Hos Grill fick han se de märkvärdiga naturaliesamlingar som hemförts från Orienten och detta ökade ännu mer hans intresse för naturvetenskaperna, speciellt botaniken. 1763, efter sedvanliga examina, promoverades Dalberg till medicine doktor. Året innan hade han fått arbete som fattigläkare i Stockholm.

Bild: Wikipedia

Därefter biträdde Dalberg som husläkare hos riksrådet greve Axel von Fersen d ä och dennes bror, Carl. Med dessas stöd, samt på rekommendation från Rosén von Rosenstein och den framstående kirurgen Olof af Acrel, blev Nils Dalberg 1768, kronprins Gustavs livmedikus. Förmodligen bidrog även en framgångsrik koppympning på kronprinsen och hans gemål, Sophia Magdalena 1769, till detta beslut. Dalberg uppskattades också för ”sitt bildade väsen och sin manliga karaktär”.

Bild: Wikipedia, Olof af Acrel från Nordisk familjebok

Det intressanta med denna ympning mot smittkoppor, som Dalberg föreslagit, var att den skulle utföras på vuxna, vilket man hade mycket liten erfarenhet av. Det var långt ifrån en riskfri behandling, men allt gick bra. Dalberg blev rikligt belönad, liksom David Schultz och Nils Rosén von Rosenstein.

Som livmedikus följde nu Dalberg med kronprins Gustav på hans första utlandsresa 1770-1771. Resan gick via Danmark och Tyskland, med Paris som mål. Dalberg fick under resan tillfälle att lära känna framstående vetenskapsmän inom olika områden. Han besökte samlingar med anknytning till läkarvetenskapen och naturalhistorien. Hans egenhändigt författade reseskildring finns kvar i Stiftsbibliotekets samlingar, liksom hans självbiografiska anteckningar. Där visar sig även många mycket kritiska synpunkter på kung Gustav III och på hovlivet i Stockholm.

Sitt medicinska kunnande har han sammanfattat i tre handskrivna volymer, som är av medicinhistoriskt intresse. Dalberg besökte också Finland 1775, Ryssland 1777 och kurorten Spa i Belgien 1780.

År 1772 erbjöds han adelskap av konungen, men avböjde detta. Dalberg blev medlem av Vetenskapsakademien 1773 och var dess preses 1777 och 1784. Dessutom blev han ledamot i många andra svenska och utländska lärda sällskap. 1775 utnämndes han till förste livmedikus och med det, vice preses i Collegium Medicum.

Bild: Wikipedia, Gustav III:s kröning

Dalbergs kritiska hållning till kronprinsen ändrades inte när han kröntes till kung, 1771. Däremot utnyttjade han sitt inflytande över Gustav III till att försöka få förändringar inom medicinalväsendet, som han ansåg vara grovt försummat. Detta ledde dock till många konflikter. Hovfolket och några av riksråden kunde inte förstå varför även provinserna ute i landet skulle ha skickliga läkare. Dessutom hade konungen ”medfödd osmak för allvarsamma göromål”. Dalberg ville dra sig tillbaka men förvägrades detta.

Bild: Wikipedia, Gustav IV Adolf

I stället blev han påtvingad att åta sig kronprins Gustav Adolfs fysiska fostran. Då uppstod en allvarlig konflikt med hovet, som förespråkade att förnäma barn skulle använda läkemedel vid minsta åkomma. Dalberg lyckades dock hävda sin ståndpunkt, att barn skulle härdas, och kungabarn var inget undantag. Efter detta skildes Dalberg från sitt uppdrag att ta hand om kronprinsen.

År 1780 fick han följa med kungen på en resa till kurortena Spa och Aachen. Under resan insjuknade Gustav III och blev liggande under 11 dagar, svårt sjuk, i den lilla staden Damgarten. Eftersom Dalberg trodde mer på naturen än tidens vanliga missbruk av mediciner, åderlåtning med mera, tillfrisknade kungen och kunde, efter viss övertalan från Dalberg, resa hem till Sverige. Gustav III fattade efter tillrättavisning en viss ovilja till sin rådgivare och detta resulterade i att Nils Dalberg äntligen, 1781, fick sin avskedsansökan beviljad. Med detta följde också att han fick lämna sitt uppdrag som vice preses i Collegium Medicum. Vid samma tidpunkt förordnades han till bergsråd i Bergskollegiet, med bibehållande av sin livmedikuslön, den tidigare erhållna pensionen samt på livstid egendomen Rådmansö Kungsgård i Uppland, mot ett litet arrende. Där vistades han sommartid och där placerade han även sitt dyrbara bibliotek.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

Inte förrän 1792, fyra timmar innan Gustav III avled av sin skottskada, kallades Nils Dalberg till hovet. Kungen blev glad när hans tidigare livmedikus kom, och de fyra tidigare närvarande läkarna lämnade rummet. Gustav III begärde samma läkemedel som han behandlades med i Damgarten, och fick därmed stor lindring, men det var bara tillfälligt. Dalberg fick förklara att konungen inte hade långt kvar att leva, och stannade vid dödsbädden, där biskop Olof Wallquist gav den sista smörjelsen.

Bild: Wikipedia, Biskop Olof Wallquist

Dalberg ansåg att konungens liv hade kunnat räddas om skottskadan hade skötts bättre från början, eftersom bukhinnan var hel.

År 1813 blev Nils Ericsson Dalberg jubeldoktor i Uppsala och 1816 beviljades han avsked från bergsrådsämbetet.

Dalberg var aldrig gift och han dog i januari 1820, nära 85 år gammal. Han hade, redan före sin bortgång, skänkt bort en stor del av sin förmögenhet till Barnsängshuset Pro Patria. Detta hus hade han tidigare varit med om att rusta upp. Vetenskapsakademien fick också ta del av denna förmögenhet. Sundhets-Collegium, som ersatt Collegium Medicum, fick en stor samling läkarporträtt i kopparstick. Sitt bibliotek skänkte han till Linköpings Stiftsbibliotek tillsammans med majoriteten av sina anteckningar och en samling kopparstick av kända fältherrar, lärde och präster. Dalbergs bibliotek ansågs, redan då, som mycket dyrbart och innefattade 5 000 volymer, bland dem sällsynta och värdefulla botaniska planschverk. Av förmögenheten fanns inte mycket mer kvar än att det räckte till begravningen.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket ur boken Linnés lärjungar i Östergötland, symbol för Vetenskapsakademien

Nils Ericsson Dalberg har i sitt eftermäle karaktäriserats som både fåfäng och snarstucken. Han ansågs dock vara en lärd man och ”hans läsning omfattade ej blott läkare- och naturvetenskaperna utan äfven historia, politik och geografi”.

Dalbergs självständiga vetenskapliga produktion är obetydlig och inskränker sig till ett par uppsatser om läkemedel i Vetenskapsakademiens handlingar 1770 och 1772, samt de två tryckta tal som han höll 1777 och 1784, när han lade ned presidiet i akademien. Där återspeglas hans intresse för befolkningshygieniska problem där upplysningstidens medicin kom med stora förbättringar. Det andra presidietalet, som handlar om luftens beskaffenhet i stora och folkrika städer, är det mest intressanta. Där talar han om luftförstörningen, orsakad av utandning, utdunstning, giftiga materier, ruttna kroppar, med mera, som leder till sjuklighet.

Bild: Wikipeida, Jan Ingenhouze

Han redogör för Jan Ingenhousz´nya sensationella upptäckt att grön växtlighet rensar den förskämda luften. Jan Ingenhousz´var en holländsk läkare under senare hälften av 1700-talet och en av växtfysiologiens grundläggare. Hans upptäckter, som gällde växternas andningsprocess, var av epokgörande betydelse.

Till minne av Nils E Dalberg som ”i synnerhet nitälskande för natur-vetenskaperna” och översten och kusinen C G Dalberg, som ordnade så att växter från Surinam skickades till Drottningholm, lät Linné uppkalla ett tropiskt växtsläkte till ”Dalbergia” till vilket bland annat trädslaget palisander hör. Hans minne lever också kvar i den fantastiska bokdonation som han gjorde till Stiftsbiblioteket i Linköping.

Bild: Wikipedia, exempel på växtsläktet Dalbergia

Carl Jacob Iser 1785-1809

Carl Johan Iser föddes i Norrköping den 13 augusti 1785 och var son till handlanden Johan Iser och Ingrid Catharina Sundelin. Även farfadern, Håkan Iser, och morfadern, handlanden Johan Sundelin, var Norrköpingsbor.

År 1802, vid sjutton års ålder skrevs Carl Jacob in i Östgöta nation i Uppsala, där även Gideon Herman de Rogier tidigare läst.

Iser verkar huvudsakligen ha studerat naturvetenskapliga och medicinska ämnen, men intresserade sig också för personhistoria och skön konst.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

Han tjänstgjorde som underläkare under fälttåget till Norge 1808-1809, och det var i detta land som han dog 1809.

Det är som författare på olika områden Carl Jacob Iser kan göra anspråk på eftervärldens hågkomst. Han utvecklade under ett par år en mångfaldig och intensiv verksamhet, även om det mesta blev ofullbordat. Han gjorde många översättningar från främmande språk, som innehöll kolorerade planscher.

Han skrev Genealogiske och biografiske anteckningar hörande till Norrköpings stads historia. Den 21-åriga skriftställaren har tillägnat detta arbete Norrköpings stads magistrat och respektive borgerskap … ödmjukast och vördsammast.

År 1806 påbörjade han också ett annat arbete, Journal uti Vetenskaperna, Sköna konsterna och Antiken. Den hade också  kolorerade planscher. Bara ett häfte kom ut, tryckt i Norrköping 1806.

Isers största arbete är Folkslagens historia, även detta med färgade planscher. Iser utgav detta på eget förlag och lät trycka i Örebro hos N M Lindh.

Dessa arbeten visar att Carl Jacobs största intresse alltså var naturvetenskapen. Hans svenska entomologi var en föregångare, det första i sitt slag på svenska. I sitt förord, daterat Norrköping den 1 april 1806, nämner han, att han: ”för att försäkra detta arbete om en vetenskaplig visshet”, tänker följa forskare som J. Chr. Fabricius, som utgett Entomologisk filosofi, den stora Linné och Gustaf af Paykull, som i sin Fauna suecia insectorum, gjort viktiga rön och anmärkningar. Tyvärr utkom bara tre häften av denna entomologi, varje innehållande sex insektsbeskrivningar och allt som allt åtta vackert färgade kopparstick. Av den åtföljande prenumerantförteckningen att döma, var intresset för Isers arbete stort.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

I Isers, samma år, utgivna Journal uti Vetenskaperna, Sköna konsterna och Antiken lyser det naturvetenskapliga inslaget stort. Av arbetets elva uppsatser låter fem ägnas till medicinska och besläktade ämnen. Här hittar man även skildringar av grekernas enskilda levnadssätt i äldre tider, om de forna tyskarna, om egypternas och etiopernas tideräkning med mera. Ett färgat kopparstick berättar om uppsatsen om den namnkunniga grottan, som skar genom berget Pausilippo. Det är således närmast en fortsättning av upplysningstidevarvets moraliserande tidskrifter, som efter engelskt mönster blev vanliga under 1700-talets senare del och av vilka vi hade flera även i vårt land.

Isers häfte går i samma stil som Gideon Herman de Rogiers Journal. ”Att utbreda kunskapen om de framsteg, som Vetenskaperna, Sköna konsterna och Antiken vinna, är avsikten med härvarande Journal”, säger han i sitt förord, Norrköping den 24 februari 1806. Meningen var att ett häfte, med en eller flera gravyrer, skulle publiceras varje månad. Dessvärre slutade det hela med första häftet.

Intresset för genealogi och personhistoria visade Iser med sitt tidigare nämnda arbete: Genealogiske och biografiske anteckningar hörande till Norrköpings stads historia. Den unga författaren var ju Norrköpingsbarn både på fädernet och mödernet och sina anteckningar framställer han i kronologisk ordning, först med personer under Gustav Vasa och slutligen med dem, som levt under drottning Kristina. Källorna är, förutom kyrkböcker och muntlig tradition, Braads handskrivna Ostrogothia literata och A. A. von Stiernmans matriklar. Också detta arbete avstannade med en första del, men i sitt oavslutade skick är det ändå av intresse som ett utslag av Isers stora lokalpatriotism. Det kan betraktas som en föregångare till Edward Ringborgs anteckningar om Norrköpingssläkter, i fjärde delen av Norrköpingskrönikan.

Så återstår Carl Jacob Isers största arbete, den i två illustrerade delar publicerade, Folkslagens historia. I första delen redogör författaren för arbetets syfte. Han skriver: ”Med förnuftets styrka och förmåga af odling begåfvad, lär Menniskan icke finna något ädlare ämne för sin betraktelse än det, att undersöka de henne omgifvande tingen, och i synnerhet sig själv och sitt slägte. Att bidraga till detta senare ändamål, är afsigten med närvarande arbete, som kommer att framställa alla de olika Folkslags Seder och Lefnadssätt, som bebo vår jord; äfven Menniskans serskildta kroppsdelar skola heruti, hvar för sig, beskrifvas, samt noggranna Plancher deröfver lemnas. Då icke hittills något verk i detta hänseende utgifvits, smickrar man sig också, att detta, ehuru ofullkomligt det äfven må vara, likväl, såsom det enda i sitt slag, måtte blifva försäkradt om att ynnestfullt befordras af den läsande och upplysta Allmänheten, till hvars Nytta och Nöje det utgifves”.

Det hela får väl anses vara gjort av en intresserad och initierad person, vars medicinska skolning visar sig i tolkningarna av människans särskilda kroppsdelar och i de första kapitlen om människan och människoraserna. Beskrivningarna av de olika folkslagen, deras seder och bruk etc är mycket ingående. De färgade kopparsticken, som för oss verkar så naiva och valhänta, var säkert högt uppskattade på sin tid.

Carl Jacob Iser hör till de många unga begåvningar som aldrig fick infria sina rika löften. Av hans arbete att döma verkar det som att han, om han fått leva, kunnat inta ett aktat rum i den vetenskapliga världen. Hur som helst, till Norrköpings kulturella historia har Carl Jacob Iser rätt att räknas. Där har han för alltid skrivit in sitt namn.

Foto: turistnorrkoping, Stadsbiblioteket ur boken Linnés lärjungar i Östergötland

Källor: Carl von Linnés lärjungar i Östergötland, Idé och handling, Arend Wallenquist 2007, Norrköpings stadsbibliotek, Spridda bidrag till Norrköpings Kulturhistoria, Hj. Lundgren, Norrköping 1949, Östergötlands Dagblads Tryckeri, Norrköpings stadsbibliotek

Den här artikeln är publicerad med reservation för eventuella felaktigheter!

A.P/Ldm

Tillbaka